FA-cupen berör

Har besökt fem arenor i England. Alla är belägna i London. White Hart Lane, Upton Park, Highbury, The Valley och Wembley.

Mötet mellan West Ham och Arsenal på Upton Park 1987 upplevde jag med skräckblandad förtjusning. Det var på den tiden då det fortfarande fanns ståplats i den högsta divisionen i England. Huliganfirmorna var på offensiven och även inne på arenorna. West Hams firma stormade Arsenals sektion på kortsidan. Jag stod på den andra ståplatskortsidan tillsammans med West Hams sjungande fans. De var inte glada och sjöng: They are no supporters. I halvtid såg man blodiga människor på bårar.

Efter att ha slukat en handfull FA-cupmatcher de senaste dagarna var det härligt att se äldre arenor med ståplats. Rochdales exempelvis. En sliten gammal arena med en tät atmosfär. Laget från fjärde divisionen, den sista i engelska proffsligan, överraskade och slog ut Leeds från andra divisionen.

Det skulle vara roligt att åka runt och kolla in fotboll i de lägre divisionerna i England. Där pengar inte styr allt, där folk har råd att gå och se sitt favoritlag. Många supportrar till Premier League lagen har inte råd och dessutom anser många att pengarna förstört mycket av nöjet. Jag har själv hört detta från supportrar. Satt en gång på en pub utanför White Hart Lane och pratade med en person som var tvungen att ha tre jobb för att klara av att följa sitt Tottenham. Dessutom hade han fru och två barn…

Intresset för FA-cupen, världens äldsta fotbollsturnering, är inte längre lika starkt för lagen i Premier League. Men för mig har FA-cupen alltid haft en speciell plats. Finalen i maj sändes alltid på SVT och nästan alltid med Arne Hegerfors som kommentator. Det var ett jädrans tryck på Wembley. Någon gång ska jag uppleva en final på plats. Kommer aldrig att glömma finalen 1991 då ”Gazza” sparkade sönder sitt knä efter att han våldsamt gått in i en närkamp med en Nottinghamspelare. Galne spelgeniet Paul Gascoigne grät när han låg på båren. Tottenham vann ändå.

Apropå Nottingham Forest var det imponerande att se deras utskåpning av West Ham i går. Championshipgänget slog Premier League laget med 5-0. Det är tjusningen med FA-cupen. Och ett bevis på den fantastiska bredd som finns i England. Har svårt att tro att Jönköpings Södra skulle besegra Gefle med 5-0.

Vad händer med Manchester United? Dags för Alex Ferguson att kliva ner från läktaren? Redan fem nederlag på Old Trafford den här säsongen, fyra i ligan och utslagen i FA-cupens tredje omgång mot Swansea i går. Andra raka nederlaget hemma. United ser karaktärslöst ut, det där självklara United trycket framåt uteblir. Paul Scholes skulle nog ha kört på ett år till.Eller är den enkla förklaringen att gubben Ferguson saknas? Det blir nog ett mellanår för United. Men vad händer med klubben om man inte tar sig till Champions League? Manchester United har för övrigt vunnit FA-cupen flest gånger, 11 titlar.

Kommer aldrig att förlåta Danny Rose.

Fem minnesvärda liveupplevelser:

1. IFK Göteborg slog Barcelona med 3-0 i Europacupens semifinal 1986 inför 51 000 åskådare på Gamla Ullevi. Torbjörn Nilsson gjorde två mål och Johnny Ekström passade fram till alla tre målen.

2. Londonderbyt Tottenham-Arsenal på White Hart Lane 1997. Matchen slutade 0-0. Arsenal körde med sin berömda backlinje Lee Dixon-Tony Adams-Steve Bould och Nigel Winterburn. Spurs hade norrmannen Steffen Iversen på topp.

3. Friska Viljor-Väsby kvalet till superettan 2003. Mittbacken och lagkaptenen Jerry Carlström nickade in 2-3 i slutet som gav FV platsen i landets näst högsta serie. Matchen spelades på konstgräset i Husum.

4. VM i Italien 1990, Sverige och Skottland i Genua. Sverige torskade med 1-2, Glenn Strömberg gjorde målet. Enastående oväsen från 7 000 skottar på kortsidan.

5. Domsjö IP 1977. Domsjö skrällvann med 5-2 mot allsvenska IFK Sundsvall i Svenska Cupen. Jerry Häggström blev fyramålsskytt. Närmare 2000 åskådare på plats.

/Sören Häggkvist

Publicerat av

Sören Häggkvist

4 reaktioner på ”FA-cupen berör”

  1. Såg själv FA-cup finalen -87 på Wembley, då jag passande nog var på skolresa. Fick tag på en biljett på gatan för 30 pund som såg ut att gått i genom en tvättmaskin, men in kom jag. Oturligt nog var den på Tottenhams läktarsida och jag dagen före köpt en Coventry halsduk. Den fick stanna kvar i fickan…
    Tittar man på Tottenhams lag har man svårt att förstå hur de kunde förlora. En upplevelse för livet hursomhelst.
    en.wikipedia.org/wiki/1987_FA_Cup_Final

    1. Minns den finalen, vi var ju stora favoriter och besvikelsen var stor. Måste väl varit härligt att stå i Spurs klacken?…

  2. Jag minns också den finalen. Coventry köttade helt enormt. Min kompis som är Spursfantast var mer korthuggen än en Markus Näslund som ombedes kommentera avskedade transatlanter efter matchen.
    Året efter var tragiskt, då skogshuggarna i Wimbledon tog köttandet till en ännu högre, eller egentligen lägre, nivå och sparkade hem guldet i final mot fotbollsartisterna i Liverpool FC. Wimbledon startade med en elva som bland annat innehöll Fash the Bash, Dennis Wise, Vinnie Jones och Eric Young (tokdåren i pannbandet). Hade det laget spelat en enda match i allsvenskan 2013 hade hela det gänget tvingats söka politisk asyl i Bolivia för brott mot alla upptänkliga antivåldslagar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *