Gästkrönika/Kristoffer Westerlund: ”Kvalitén på de yngre blir bättre”

Jag fick frågan om att skriva av mig lite angående mina tankar gällande fotbollen i Sollefteå kommun, Sollefteå GIF och division 3.

Om jag börjar med fotbollen i Sollefteå kommun känns den tyvärr långt ifrån väldigt het. Kanske är det jag som romantiserar om hur det var förr i tiden. När Graninge FF fanns några mil utanför staden. En klubb med otrolig sammanhållning och starka profiler vid sidan om, som ville inget annat än att vara bättre än stadslaget Sollefteå GIF. Matcherna lagen emellan var verkligen något speciellt, något som vi i dagens Sollefteå GIF, tyvärr inte riktigt får chansen att uppleva, även fast matcherna mot Kramfors är speciella.

Eller tiden då Junsele var med och fightades på högsta nivå i kommunen. Den kaxiga klubben som gick sin egen väg och struntade i vad alla andra tyckte. Och vi fick njuta av en massa duktiga spelare. Vem minns inte Viktor Vershygora som stormade fram från sin vänsterbacksposition och slog crossbollar på 70 meter på sina medspelares fötter.

Idag står Sollefteå GIF tyvärr ganska ensamt som kommunens flaggskepp. Visserligen gjorde Undrom ett otroligt imponerande DM där man faktiskt gick obesegrade i en grupp som innehöll Härnösand FF, Gottne IF och fjolårets succélag i division 4 Sidensjö. Även Junsele har börjat röra på sig igen och återfinns numer åter i division 4.

Men det går inte att komma ifrån att antalet fotbollsutövare bara blir färre och färre. Framförallt är det få som fortsätter i äldre åldrar. Det finns så klart massvis med olika anledningar. En stor faktor hos oss i Sollefteå, är bristen för utbildningsmöjligheter. Där har vi mycket att fundera över. Hur kan vi locka spelare och personer att stanna kvar längre i vår kommun och dessutom fortsätta att spela fotboll? Vår infekterade sjukhusfråga gör det tyvärr inte lättare.

Trots att antalet fotbollsspelare blir färre i Sollefteå, tycker jag dock att kvalitén på de yngre blir bättre. Richard Aarseth och Magnus Nilsson gör ett väldigt gott jobb på fotbollsgym i Sollefteå och förhoppningsvis kan det leda till att fler unga stannar kvar i Sollefteå, istället för att lämna till Örnsköldsvik.

Dock något jag är otroligt stolt över, är hur viktiga Sollefteå GIF har varit för kommunen senaste tiden. Hur många flyktingar som har kommit till alla våra olika lag, fått chansen att utöva världens roligaste sport, en chans att lättare komma in i vårt samhälle och framförallt känna en gemenskap. Där vill jag att alla ledare i föreningen ska sträcka på sig. Ni/vi gör alla ett fantastiskt jobb.
Tycker kommunen ska öppna sina ögon och inse hur viktig fotbollsrörelsen är för vårt samhälle och fundera hur dem kan hjälpa klubbarna på allra bästa sätt.

Vårt a-lag Sollefteå GIF känns annars väldigt spännande i år. Vi har ett väldigt ungt lag som har väldigt mycket fotboll i sig, som alla har chansen att ta rejäla kliv i sin fotbollskarriär i år. Det kryddat med några riktigt bra nyförvärv, gör att framtidstron i laget är väldigt positiv. Nu gäller det att allt ska klaffa också. Att alla ska känna sig delaktiga och uppskattade. Att alla hjälps åt att skapa ett lag, ett vi. Det är då man kan göra minnesvärda saker, det är då fotboll är som allra roligast.

När jag var med och vann division 3 (2014), hade vi alla komponenter för att lyckas. Det är alltid lätt att peka på att vi hade en bra tränare, eller ett bra spelarmaterial, eller en tydlig och bra spelidé. Det hade vi. Men vi hade två spelare i laget som inte spelade speciellt mycket, men som bidrog extremt mycket för att vi skulle vara ett lag. Det var andremålvakten Jonatan ”Halle” Halén och ytterbacken Simon Lundgren. Alla i laget gillade båda, alla i laget visste vad de bidrog med och hur viktigt det var, även om de inte tillhörde startspelarna. Tänk att två spelare som knappt spelade något, visade sig vara dem kanske två viktigaste. Året efter åkte vi raka vägen ut ur division 2. Det var så klart många olika faktorer varför det blev så, men saknaden av Halle och Simon var enligt mig en av de största faktorerna.

Hur ska det gå i division 3 i år? Självklart väldigt spännande, för det är många lag från Ångermanland. Förhoppningsvis kan vi klubbar tillsammans se till att fotbollen i Ångermanland blir ännu mer intressant, hjälpa varandra så att fler ser matcherna istället för att sitta hemma och knappa på sina smartphones. Det är så mycket roligare med 300-400 på läktaren, istället för 70-120.

Friska Viljor är självklart favoriter. FV bör vinna serien. Högst utbildad tränare (Pero Kapcevic), flest och bäst ungdomsspelare (Roger Westin gör ett fantastiskt jobb) och man har fått behållit merparten av spelarna från fjolåret i division 2. Vilka som hamnar bakom, känns omöjligt att förutspå, men det jag kan lova, är att vi inte kommer bli sämst av lagen i Ångermanland, vad än Nordicbet säger och tycker.

Självklart skulle jag kunna skriva mer fördjupande kring fotbollen i Ångermanland, Sollefteå GIF eller division 3 men då skulle ingen orka läsa.

Kristoffer Westerlund, assisterande tränare i division 3-laget Sollefteå GIF

Anundsjö har blivit ”mini Modo”

Tiderna förändras. Anundsjö har nu tre engelsmän i truppen. För några år sedan var det otänkbart. Jag är bekymrad över lagbygget som känns panikartat och vingligt.

Men saker och ting har visserligen förändrats för Anundsjö. Herman Johansson lämnade plötsligt sin nya klubb bara efter bara någon månad. Tanken var att Johansson skulle bli Anundsjö stora stjärna bredvid Joel Åman. Men Johansson gick tillbaka till Friska Viljor. Han uppgav att det var personliga skäl som var anledningen till att han lämnade Anundsjö.

Joel Åman vill spela högre upp och har provtränat med Skövde i division 1. Nu ser det väl ut som att Åman stannar i Anundsjö – ett tag till i alla fall.

Tillgången på spelare tunnas ur, både när det gäller närproducerat och från övriga delar av kommunen, och Anundsjö får det tuffare att sy ihop en slagkraftig trupp som har möjlighet att bråka med lagen på övre halvan i division 2 Norrland. För det är dit man vill igen. Anundsjö har kommit åtta och tolva de två senaste säsongerna. Just i år har det blivit extra stor konkurrens om spelare i Örnsköldsvik eftersom fyra lag återfinns i division 3.

Tycker att Anundsjö inte har den stabilitet och trygghet som kännetecknade klubben tidigare. Man är på väg att tappa sin identitet. Saker som görs nu känns inte genomtänkta. Man saknar struktur och ordning.

Andra saker som förändrats är att inga spelare gick från Friska Viljor till Anundsjö den här gången när FV ramlade ur division 2. När FV åkte ur norrtvåan 2009 hamnade halva laget i Anundsjö. Nu är det annan struktur och organisation i FV. Det är stora skillnader jämfört med hur det såg ut 2009.

Kan bara hoppas att Anundsjö lyckas få ihop ett lag som kan husera på övre halvan. Men jag är tveksam. Anundsjö börjar kännas som ”mini Modo”, det vill säga en klubb som byter tränare ofta och har stor spelaromsättning.

Gästkrönika/Björn Moström: ”Viktigt samarbete!”

Efter att ha spenderat 25 år inom herrfotboll har jag nu tagit klivet över till damfotboll. Jag kan villigt erkänna att jag fram till 2016 års utgång inte sett en enda hel dammatch och steget därifrån till att numera vara ytterst ansvarig för ett damlag i division 1 kan tyckas vara väldigt stort.

Många klubbar har avverkats genom åren som spelare, lika många tränare har man haft, från L-G Eriksson när man kom upp i Hägglunds A-lag till Janne Westerlund när man som reservlagsspelare fick vara med och träna med dåtidens allsvenska Umeå FC.

Utöver fotbollsspelande dubblerade jag fotboll med hockey och gick två år på hockeygymnasiet innan jag inför sista året bestämde mig för att satsa helhjärtat på fotboll. Ett val jag aldrig ångrat då fotboll helt enkelt är ett mer komplext, komplicerat och mer fascinerande spel än hockey. Varför jag tycker så kan vi ta en annan gång. Jag har därför upplevt fotbollen på nära håll under en lång tid och sett hur den gått upp och ner och jag tycker att den numera är på stark uppgång sett till intresset och framförallt dem geniala alliansträningarna, vilket ger den extra träning som verkligen behövs i tidig ålder.

Nu när vi snart är inne i mitten på mars och min allra första match inom damfotboll har avverkats. Och det där steget som kunde tyckas vara så stort kan jag med glädje meddela att det inte var så stort. Bollen är fortsatt rund och man spelar 11 mot 11. Och det som för vår del är extra viktigt i år med den pågående generationsväxlingen i Själevad är att få så många spelare som möjligt som kan hantera division 1 nivå och då menar jag inte att man gör bra enstaka matcher, vilket de allra flesta kan göra, utan det som är mest utmanande är att få så många som möjligt att prestera på hög nivå under en längre tid. Detta tillsammans med att få hela truppen att dra åt samma håll, att samtliga lägger ner det jobb som krävs tillsammans, är det hjälpmedel vi som ledare försöker bidra med. Vi är väl medvetna om att vi även i år inte kommer att kunna spela ut så många lag utan då måste vi hitta andra vägar att gå och då är gruppen det allra viktigaste.

Själevads IK, den överlägset ledande damfotbollsföreningen i Ångermanland, som även spelar i den högsta nivån av alla herr- och damklubbar i länet, med sin historia och då tänker jag framförallt på åren i allsvenskan samt alla spelare man fostrat som tagit kliv uppåt i seriesystemet har en härlig framtid framför sig även om den kan bli lite krokig efter vägen. Detta stärks ytterligare i och med samarbetet med Modo dam där båda föreningarna bejakat sin fortsatta existens. Ett naturligt steg då målet är att få så många tjejer som möjligt att fortsätta spela fotboll med bra träning på rätt nivå vilket gör att man kan fortsätta utvecklas i sin egen takt och spela på den nivå man gör sig själv mest rättvisa.

Med alla yngre tjejer och framförallt alla enormt duktiga tjejer födda 2002 i Modo och Själevad finns det enorm potential för framtiden. Vi har kommit igång jättebra med våra två träningsgrupper där grupperna i sig är det absolut viktigaste och inte vilken färg man kommer att ha på tröjan. Vi kommer att hitta rätt nivå för samtliga tjejer där vi har lag i division 1, division 2 och division 3. Vi hade till exempel i den första träningsmatchen mot division 1-laget Selånger, fyra Modospelare i matchtruppen, och där tre av de spelade hela matchen och har tillhört träningsgrupp ett sen vi startade och visade med eftertryck att man kan hantera nivån.

Här måste man komma ihåg att det är en enorm skillnad mellan division 1 och 2. I division 1 kommer man få möta mängder med amerikanskor, nigerianskor och andra utländska nationaliteter som enbart är här för att spela fotboll och få möjligheten att mäta sig med dessa kommer bli enormt utvecklande. Samtidigt som damfotbollen vuxit sig starkare och starkare så har även damernas scouting och agentverksamheten gjort detsamma. Detta märks då det dimper ner spelarerbjudanden titt som tätt och även klubbar högre upp som hör sig för om våra spelare vilket gör att det finns jättefina möjligheter att klättra ytterligare i serienivå.

Bland herrfotbollen så hade jag så klart rätt inför förra säsongen då jag menade att Anundsjö skulle komma före Friska Viljor i tabellen. Detta tycktes en aning märkligt, vilket många hade roligt över, då vi under försäsongen i Björna vann över Anundsjö och förlorade klart mot FV, men sekvenser under matchen, känsla och framförallt hur mål och misstag uppstod gjorde att jag inte fann någon annan anledning att tycka som jag gjorde.

Nu blev det tråkigt nog rätt i fel ände av tabellen men samtidigt var det ändå rätt lag som åkte ur, om nu något skulle åka ur, då Anundsjö skulle haft enormt svårt att ta sig tillbaka omgående. FV däremot har en jättechans att omedelbart ta sig tillbaka med gode vännen Pero (Kapcevic) vid rodret. Många tycker att årets division 3 blir jätterolig med alla derbyn. Jag tycker precis tvärtom då mängder av derbyn förstör just derbykänslan då var och varannan match är derby, vilket luktar lite division 4.

Anundsjö kommer även i år att få kämpa för att hålla sig kvar och Arnäs kommer vinna division 4 där kompetente Peter Westin med sin vapendragare Anders Nydahl gjort ett jättejobb med att få ihop en slagkraftig trupp.

/

Björn Moström, huvudtränare för Själevad IK i division 1 Norrland