Utländska spelare räddar norrlandsfotbollen

Under de senaste tio åren har Norrland haft en invasion av utländska fotbollsspelare, i synnerhet till Mellersta Norrland. Det är en trend som inte verkar avta. Tvärtom, den snarare ökar. Det är i huvudsak England och Östeuropa som spelarna kommer ifrån. Gemensamt för de här spelarimporterna är att de värvas oftast till klubbar på division 3 och  2-nivå på den norrländska landsbygden. Junsele, Ånge, Ytterhogdal och Höga Kusten är exempel på föreningar som har en stor andel utländska spelare i sina trupper. Vi måste acceptera att det finns för få lokala spelare som håller måttet för den här nivån- strax under eliten- i våra kommuner. Det är inte längre som på det glada 70 och 80- talet där 99 % av spelarna var från närområdet. Det är en ny tid nu. Lagen jag räknade upp ovan har oftast bara två val att välja mellan: värva från utlandet eller att lägga ner herrlaget.

 

Följdfrågorna kommer följaktligen som ett brev på posten: Är det här början på slutet för fotbollen i de inre delarna av Norrland? Minskar publikintresset och populariteten i klubbarna av att de lokala spelarna blir färre och färre? Jag svarar nej på båda frågorna. Det finns kritiska röster som tycker att det är förfärligt det som nu pågår. Att det bara är konstgjord andning som håller föreningarna vid liv. Det vanliga i en fotbollsförening i Sverige är att man ska ha en ungdomsverksamhet, ett par juniorlag samt herrlag och damlag. Det är en grundorganisation som svenska föreningar strävar efter. Men ibland känns det som att det är viktigare att få fram egna produkter än att klättra i seriesystemet. Som om det delas ut extrapoäng i seriematcher för flest egna produkter i laget. Missförstå mig rätt, jag har inget emot en fungerande talangutveckling. Men ofta är norrländska klubbar lite för ”norrländska”. För vissa personer verkar det vara oerhört provocerande att strunta i de oskrivna reglerna och enbart ha ett ”ihopköpt” representationslag. Precis som Junsele och Ytterhogdal gör. Mina följande tre exempel visar att sambandet mellan vikande intresse och många utländska spelarimporter ofta är en seglivad myt.

 

Modo Hockey var på toppen av sin talangutveckling i början av 90-talet när Foppa och Näslund klev in i a-laget. Just då fanns det nästan två hela juniorfemmor med den fantastiska 73-kullen. Fanns det ett större intresse för klubben då  jämfört med de senaste åren då klubben värvat många utländska spelare? Nä, jag tror faktiskt inte det. Varumärket Modo Hockey och intresset för klubben har nog aldrig varit större än nu.

 

Anundsjö hade nästan uteslutande lokala spelare i sina trupper(undantaget Kevin Spires) på 80 och 90-talet. Från säsongen 2004 när AIF gick upp i div 2 har klubben haft 4-5 utländska spelare varje år. Fanns det ett större publikintresse för 25 år sedan jämfört med idag? Nej. Anundsjö snittade den senaste säsongen 500 åskådare och det var klubben inte i närheten av för 25 år sedan. Kanske inte ens hälften. Anundsjö IF som fotbollsklubb har aldrig varit populärare än vad den är just idag.

 

Slutligen om Junsele. Skulle Junsele fördubbla sin publik om klubben enbart hade lokala spelare i sitt a-lag? Det tvivlar jag starkt på.

 

Vart vill jag komma? Jo, att kärleken till en förening är viktigast av allt. Folk går till Fjällräven för att se Modo Hockey spela, de går inte dit för att se enskilda spelare. Det spelar liksom ingen roll hur många slovaker, finländare, ryssar eller svenskar Modo Hockey har. Folk går ändå på matcher, de lär sig namnen på tröjorna, de får nya favoritspelare att älska. Så fungerar det även på Olympia i Bredbyn och på Mon i Junsele.

 

Varför är det så himla viktigt att fotbollsklubbarna inte lägger ner sina herr- och damlag då? Så farligt är det väl inte? Jo, det är oerhört viktigt. När jag som tioåring satt på gamla träläktaren på Olympia hade jag förebilder som Micke Bergström, Håkan Olofsson, Roger Boström, Roger Dannberg, Kenneth Häggström och Agne Runosson. Min dröm då var att jag också en vacker dag skulle få springa in på ett fullsatt Olympia. Det var en obeskrivlig känsla när någon av mina förebilder hejade på mig under en match när jag satt bollkalle. När jag ser alla barn och ungdomar idag på Olympia förstår jag deras känslor när Dejan Dimoski gör en fantomräddning eller när Martin Åberg borrar upp ett skott i krysset. När barn ser en fotbollsmatch suger de in allt de ser som en tvättsvamp. Men om det inte finns förebilder att se upp till, om det inte finns ett dam- eller herrlag att beundra, ja då krossar vi samtidigt barns fotbollsdrömmar.