Personalbrist löses näppeligen med särbehandling

I veckan slöts ett nytt avtal för hotell- och restauranganställda.
Foto: Leif R Jansson/SCANPIX

Det råder stor brist på utbildad personal i restaurangbranschen. Därför har avtalsförhandlingarna mellan Hotell- och restaurangfacket och arbetsgivarsidan Visita varit högintressanta. Det var ytterst nära strejk. Bara timmar innan anställda vid 19 hotell runt om i landet, bland annat i Gävle, skulle gå ut i strejk skrev parterna på ett nytt, treårigt avtal. Båda sidor ser sig som vinnare. Något som är precis som det brukar vara.

Men, just när det handlar om restaurangbranschen så borde utfallet ha varit större för arbetstagarsidan. Nu blev det i och för sig den låglönesatsning som LO redan samordnat sig kring: de som tjänar under 24 000 kronor i månaden får samma kronpåslag på lönen som de som tjänar 24 000 kronor får. Det betyder att deras löneökning i procent räknat blir högre än de som tjänar över 24 000 kronor i månaden. Och i hotell- och restaurangbranschen, där tre av fyra anställda har en lön under 24 000 kronor i månaden, betyder den här låglönesatsningen mycket.

Samtidigt innebär det nya avtalet att de som jobbat kortare tid än sex år i branschen endast kan kräva 80 procent av de framförhandlade löneökningarna. Och det är just detta som är det obegripliga. Branschen skriker alltså efter utbildad arbetskraft. Arbetsgivarna själva har uttalat att det saknas 5 000 kockar i landet. Att då inte satsa på att få fler människor att söka sig till branschen är svårförståeligt. Det är såklart bra att anställda med yrkeserfarenhet gynnas, men att på ett sådant tydligt sätt som nu skett särbehandla de nyanställda är en mycket vansklig väg att gå.

Om det nya avtalet lockar tillräckligt många att söka sig till hotell- och restaurangbranschen återstår att se. Gissningsvis krävs betydligt mer än så här.

Kristdemokraterna – de otippade riddarna

Ebba Busch Thor, partiledare för Kristdemokraterna.

Att Ebba Busch Thor skulle vara den som red in på en springare i skinande rustning var ytterst otippat. Men, så ser nu ut att bli fallet. Åtminstone drar Kristdemokraterna sin lans för att mota de allra värsta avarterna på den svenska arbetsmarknaden.

Det handlar om arbetsrättsliga villkor i offentlig upphandling. På torsdagen lade regeringen ett nytt förslag i den infekterade frågan om schysta villkor för de anställda i företag som vinner anbud i offentlig upphandling. Och den här gången har Kristdemokraterna klättrat upp tillsammans med regeringen och Vänsterpartiet på tåget.

Förslaget innebär att myndigheter ska ställa krav i nivå med kollektivavtalen vid offentliga upphandlingar – men det nya regelverket ska bara gälla större upphandlingar (1,2 miljoner för statliga upphandlingar, 1,9 miljoner för kommuner, och 48 miljoner vid byggupphandlingar) och möjligheten att ställa krav på annat än lön, arbetstid och semester har helt strukits ur lagtexten. Enligt SVT:s beräkningar kommer reglerna endast att beröra en tredjedel av alla upphandlingar.

Det här är såklart en bit på väg, men det är väldigt tunt, och det kommer fortfarande att finnas stora risker för att löner och villkor dumpas i de företag som det allmänna köper sina tjänster av.

Bakgrunden till det urvattnade förslaget är att Alliansen tillsammans med Sverigedemokraterna i höstas röstade ned regeringens förslag på schysta villkor i offentlig upphandling. Sedan dess har regeringen fortsatt sina diskussioner med Allianspartierna, och enligt vad SVT nu erfar kommer alltså Kristdemokraterna att säga ja till det nya förslaget. Det innebär att regeringen därmed med en rösts marginal har den majoritet som krävs för att förslaget ska gå igenom riksdagen.

Att inte övriga Allianspartier kan ställa sig bakom schysta villkor för de anställda i de företag som vinner offentliga upphandlingar är ynkligt. Likaså gäller det partiet som utger sig för att stå på arbetarnas sida: Sverigedemokraterna. Det är kapitalet som har makten, som sätter spelreglerna. Det de förtroendevalda kan göra är att stifta lagar som utjämnar dessa spelregler. Men det är inget borgerligheten har någon som helst önskan om. De offrar de anställda inom färdtjänst, städ och bygg för att hålla kapitalet om ryggen.

Det är något inte minst de anställda inom dessa sektorer bör ha i åtanke nästa gång de har att lägga sin röst i allmänna val.

 

 

Så går SAS i Ryanairs fotspår

SAS har införskaffat ett luftfartstillstånd på Irland, med operativa baser i London och Spanien. Det uttalade syftet är att sänka lönekostnaderna.
Foto: Jon Olav Nesvold/NTB scanpix/TT

Endast Sverige svenska piloter hava. Eller nej. Så är det ju inte. Svenska piloter finns det numer i många länder. Svenska piloter som flyger svenska resenärer från Sverige, men som skriver sig i andra europeiska länder. Anledningen stavas ”labour shopping”. Det vill säga, bolagen köper sin personal i det land där de får den billigaste arbetskraften. Det tvingar svenska piloter att bosätta sig i lågskatteländer.

Senast ut är SAS. Bolaget har nu införskaffat ett luftfartstillstånd på Irland, med operativa baser i London och Spanien. Det uttalade syftet är att sänka lönekostnaderna.

Uppemot tio procent av bolagets flygningar planeras från och med nästa vinter operera från de nya baserna i London och Spanien, med flygtillstånd utfärdat i Irland. Personalen ska anställas med spanska respektive brittiska avtal, vilket betyder lägre kostnader för SAS än för personal med nordiska kollektivavtal. Främst gäller det sådant som sociala avgifter och pensionskostnader.

Redan tidigare finns det bolag som inte anställer kabinpersonal och piloter, utan hyr in dem, som konsulter, egenföretagare. Egenföretagare som måste betala sina egna sociala avgifter. Det är bolag som Ryanair och Norwegian.

Ett annat begrepp för att beskriva detta är social dumping. Anställningstrygghet och arbetsvillkor säljs ut till lägsta pris. De som får betala är piloter och kabinpersonal. Det är en nedåtgående spiral.

Sedan den europeiska flygbranschen avreglerades för dryga tio år sedan har framgången hos de så kallade lågprisbolagen haft stor inverkan på kabinpersonalens villkor. I kölvattnet av lågprisbolagens personalpolitik har SAS piloter och kabinpersonal gång på gång sett sina villkor försämras kraftigt. I och med den nu utannonserade utflaggningen kommer det att bli än värre.

Värt att påpeka är att än så länge är svenska staten största ägare i SAS. Det borde betinga ett ansvar. Men regeringen och näringsminister Mikael Damberg slår ifrån sig. De vill inte lägga sig i verksamheten, inte ens när det innebär labour shopping och social dumping.

Det är som om näringsministern slår ifrån sig, tänker att dumpade villkor för några piloter spelar väl ingen roll? Grejen är att det spelar roll. För piloterna. För alla anställda inom flyget. Och i förlängningen: för alla anställda på den svenska arbetsmarknaden.

Värktabletter till frukost – städarnas villkor

Lokalvårdare med städvagn
Foto: Janerik Henriksson/TT

Nu för tiden pratas det mycket om att värna arbetsmiljön och att stärka anställningsvillkoren. Men det finns yrken där inga förbättringar sker. Yrken där de anställda går sönder i förväg, och där anställningstryggheten är minimal. Städare är ett sådant yrke.

Tidningen Hotellrevyn har i en serie artiklar uppmärksammat villkoren för en grupp städare: hotellstädarna. Det är en nedslående läsning. Till exempel får läsaren veta att nio av tio hotellstädare får ont i kroppen, främst i ryggen, på grund av jobbet. Sju av tio tar värktabletter för att klara av att gå till jobbet.

En annan granskning har tidningarna Fastighetsfolket, Kommunalarbetaren och Sekotidningen gjort. Den handlar om anställningstryggheten för städarna. Granskningen visar att städare varslas om uppsägning upp till tre gånger oftare än andra yrkesgrupper. Anledningen är upphandlingskarusellerna. Kontrakten är korta, och företagen tävlar om lägsta pris, vilket innebär att de tävlar om vilket företag som kan pressa sin personal allra mest, till minsta möjliga ersättning.

Samtidigt är trenden att tjänster hyvlas, det vill säga allt färre ska göra allt mer. Det som tidigare var ett städuppdrag för tre personer ska i dag klaras av med hjälp av en enda städare. Något som såklart leder till ohälsa.

Men det är som att resten av samhället inte ser städarna. Att vi inte förstår att det krävs mänsklig kraft för att hålla rent i våra offentliga lokaler och på våra hotell. Som att lokalerna skulle städa sig självt. Så är dock inte fallet, det är människor som för ytterst lite lön arbetar sönder sina kroppar i förtid.

Det är bra att städarnas villkor belyses. Vi måste se, och vi måste förändra. Alla arbeten bör vara sådana att vi håller hela vägen till pension. Det bör även gälla dem som har som yrke att städa.

Vad har ni emot kollektivavtal, Nordea?

Nordeas logotype.
Foto: Hasse Holmberg/SCANPIX

Under förra helgen ägde en annorlunda demonstration rum i centrala Stockholm. Förbipasserande kunde se maskerade demonstranter stå med plakat utanför bankjättens Nordeas kontor vid Kungsträdgården. På plakaten stod slagord som ”Nordea, Stop treating people like garbage” och ”Estonian people are human too!”

Bakom maskerna dolde sig bankanställda från Nordeas estländska kontor. Bakgrunden är en långdragen tvist om kollektivavtal för Nordeas anställda i Estland. En förhandling som Nordea ensidigt avbrutit. Tidningen Arbetsvärlden har rapporterat vid ett flertal tillfällen om kampen för kollektivavtal för de bankanställda i Estland, läs gärna hela rapporteringen.
Anledningen till att demonstranterna var maskerade var på grund av rädsla för repressalier från företagets sida. Välgrundad rädsla.
Så sent som för två år sedan startades Estlands första fackklubb på en nordisk bank: Nordea. Det här sågs dock inte med blida ögon av arbetsgivaren. I oktober samma år sparkades fackordföranden efter att ha mobbats kontinuerligt av arbetsgivaren. Fallet togs till arbetsdomstolen som slog fast att ordföranden hade blivit diskriminerad av Nordea på grund av sitt fackliga arbete. Sedan köptes han ut. Nu har en ny fackklubb, med fler förtroendevalda som delar på bördan, bildats.
Att banktjänstemän organiserar sig fackligt är mycket ovanligt i Estland. Men inte på Nordea, Där är idag två tredjedelar av de anställda med i facket.
Kampen för kollektivavtal hänger samman med att Nordea planerar ett samgående med norska DNB i Baltikum. Det kommer att innebära övertalighet. Facket räknar med att tio till tjugo procent av de anställda blir av med sina jobb.
I dag, då inget kollektivavtal finns, gäller estländsk lag, som bara ger anställda rätt till en månads uppsägningslön. Facket vill få in i kollektivavtalet att anställda som varit i företaget mellan fem till tio år ska få tre månadslöner, och efter tio års anställning fem månadslöner. Dessutom kräver facket dubbel lön vid övertid samt det ytterst rimliga att banken inte ska trakassera de förtroendevalda. Inte särskilt tuffa krav, kan en svensk tänka. Men tydligen väldigt tuffa krav i den estniska bankvärlden, eftersom Nordea blankt säger nej.
Nordea är ett svenskt bankaktiebolag med huvudkontor i Stockholm. Att denna bankgigant negligerar arbetstagarnas rätt till schysta villkor är ett rejält bottennapp och något som svenska bankkunder bör veta.
Utan kunder har inte Nordea mycket makt. Det går att ställa krav. Krav på schysta villkor även för estniska anställda.

Stoppa de gratisarbetande mäklarna

Foto: Janerik Henriksson/SCANPIX

Säg ordet mäklare, och de allra flesta tänker nog på lyxiga kontor, skyhöga löner och arvoden. Så ser dock inte verkligheten ut för alla. Inte alls.

P3 Nyheter rapporterade i förra veckan om hur unga mäklare utnyttjas i branschen. Lönen är helt provisionsbaserad, vilket innebär att om ingen försäljning sker blir det heller ingen lön.

Det här gör att det inte kostar något för firmorna att ha många mäklare på kontoret. Många mäklarkedjor har betydligt fler mäklare än vad som egentligen är befogat. Oerfarna mäklare kan arbeta heltid utan en enda krona i betalning.

Branschorganisationen Mäklarsamfundet analyschef, Josefine Uppling, säger till P3 Nyheter att hon tror att det är ”många som uppskattar den flexibilitet och den möjlighet att styra över sin egen tillvaro som den här rörliga ersättningen i systemet ger”.

Möjlighet för de anställda att styra över sin egen tillvaro är alltså motivet till den hundraprocentiga provisionslönen. Fast vi bör ha anledning att misstänka att den mäklare som inte säljer något objekt har mycket svårt att styra över sin egen tillvaro. Det är nämligen svårt att betala hyra och mat med ”flexibilitet”. Det krävs lön. Lön i pengar, inte i flexibilitet.

Det bör såklart införas ett system med garantilön för alla mäklare, så att även den mäklare som inte lyckas att sälja något under en månad ändå har råd att bo och leva. Men då måste såklart antalet mäklare minskas på kontoren. Anställda med schysta villkor kostar liksom mer än ett företag uppbyggt på gratisarbetare.

För att få till skäliga villkor för alla mäklare bör en åtstramning av gratisarbetande mäklare vara ett fullt rimligt pris att betala. Totalt sett färre mäklare, men fler med möjlighet att styra över sin egen tillvaro.

”Vi är fackförbundsrörelsen och vi slår tillbaka”

NEW HAMPSHIRE 20160209 De dyker upp vid politiska debatter inför primärval och på torgen i storstäder. De flesta jobbar på snabbmatsrestauranger, inom barnomsorgen eller på fabrik – och de är arga. Rörelsen "Fight for $15" kämpar för höjd minimilön i USA. --- Amerikaner demonstrerar för högre minimilön utanför en republikansk debatt i New Hampshire. Foto Ola Torkelsson / TT Kod 75777
Amerikaner demonstrerar för högre minimilön utanför en republikansk debatt i New Hampshire.
Foto Ola Torkelsson

En gryende facklig kamp grusades när en ärkekonservativ högerpopulist vann det amerikanska presidentvalet.

Men att tro att de amerikanska facken i och med Trumps seger i presidentvalet nu ger upp, tappar sugen, är inte med verkligheten överensstämmande.

”Du förstår, vi kan inte bara krypa ihop i fosterställning och dö. Vi är fackförbundsrörelsen och vi slår tillbaka. Och vi måste slå tillbaka mot fascismen”, säger Valarie Long, vice ordförande i fackförbundet SEIU som organiserar två miljoner serviceanställda i USA, till tidningen Transportarbetaren. 

Kampen för att förbättra de amerikanska arbetarnas villkor har växt sig allt starkare.

Under de senaste åren har rörelsen ”Fight for 15” etablerats och vuxit stort. Rörelsen kämpar för att minimilönen ska höjas från 8 dollar till 15 dollar (cirka 130 kronor). Närmast en fördubbling alltså.

Och i flera delstater har rörelsen också nått framgång. I bland annat Seattle, Kalifornien och New York har det lagstiftats om en minimilön på 15 dollar. Totalt beräknas 19 miljoner amerikanska arbetstagare ha fått högre lön som ett resultat av kampanjen.

Men, det är fortfarande långt kvar. I USA finns det alldeles för många arbetare som faller in under beteckningen ”working poor”, arbetande fattiga. På många håll är minimilönen den lön den anställde har att förhålla sig till, inget mer. Lönerna står stilla, samtidigt som kostnaderna för att leva ökar.

Facket SEIU fortsätter sin kamp, nu närmast planeras demonstrationer för just höjda löner.

”De här demonstrationerna hade vi planerat att ha även om Clinton vunnit, för att påminna henne om vad hon lovat under sin kampanj. Nu vill vi göra dem ännu större”, säger Valarie Long.

Det kompakta motståndet mot bättre villkor för USA:s arbetare finns inte bara hos den tillträdande presidenten, utan sedan valet även i senat och representanthus, där republikanerna fick fortsatt majoritet.

Det kommer alltså med all sannolikhet att drivas hård antifacklig politik i USA de närmaste åren. Därför är rörelser som Fight for 15 så viktiga. Därför är de relativt små, men befintliga facken så oerhört viktiga.

Det handlar om makt. Makten över arbetslivet. Om att tillsammans är vi starkare än när vi står ensamma.

Så, till alla politiskt deprimerade där ute: sörj inte, organisera er.

 

Idoler på slavkontrakt

STOCKHOLM 20160930 Pär Lernström under fredagens omgång av  veckofinalen i Idol 2016 Foto Jonas Ekströmer / TT / kod 10030
Pär Lernström under Idol 2016
Foto Jonas Ekströmer/TT

Har du planer på att bänka dig framför fyrans storsatsning Idol i helgen? I så fall bör du veta att deltagarna medverkar under slavliknande former.

De som tar sig till den åtråvärda kvalveckan tvingas att skriva på ett kontrakt för att få fortsätta medverka i programmet. Och det är på inget sätt något lukrativt kontrakt. Det liknar mer ett slavkontrakt, det här skriver Musikförbundet i ett pressmeddelande.

Ersättningen till deltagarna är enligt Musikerförbundet endast 875 kronor i veckan, efter skatt. För den summan förväntas deltagarna vara disponibla större delen av sin vakna tid. De ska repa in sina nummer, ställa upp på intervjuer och filmning, delta i sponsorevenemang, blogga för TV4 och uppträda i själva tävlingen. Upplägget innebär i praktiken att det är omöjligt att dryga ut inkomsten med uppdrag vid sidan om.

Men det här räcker inte. Även framtida inkomster och rättigheter från tv-sändningarna tillskrivs produktionsbolaget i kontraktet. Dessutom ingår att deltagarna skriver på ogynnsamma avtal med skivbolaget Universal, vilka kan vara så långa som 10 år.

Idol-deltagarna blir livegna. Livegna av de kommersiella intressen som tjänar stora pengar på den tv-succé som Idol är. Det är inte så att det saknas pengar i branschen, de hamnar bara inte i rätta fickor. Rätta fickor i detta sammanhang är såklart att den största delen av inkomsterna bör tillfalla de som verkligen får tv-tittarna att bänka sig: deltagarna.

Bakgrunden är som vanligt bristande reglering. Produktionsbolaget Fremantle media, som gör Idol-produktionen, saknar som så många andra arbetsgivare i denna bransch kollektivavtal. Och utan kollektivavtal kan villkor och ersättningar se ut lite hur som helst. Oftast inte till arbetstagarnas fördel.

Idoldeltagarna tvingas till exempel att själva teckna olycksfalls- och ansvarsförsäkringar. Detta på den löjligt låga veckolönen 875 kronor.

Visst finns det Idoldeltagare som efter tävlingen har gjort sig en framgångsrik karriär, och på den till slut lyckats kapa åt sig en del av de miljoner de drar in. Men det gäller långt ifrån alla.

Nu tar Musikerförbundet strid för att produktionsbolaget bakom Idol, Fremantle media, tecknar kollektivavtal så deltagarna kan få rimliga villkor, och det är något alla Idol-tittare bör stödja. För det är väl inte produktionsbolaget eller TV4 som gör att ni bänkar er? Det är väl ändå artisterna? Solidaritet med Idoldeltagarna är på sin plats.

Mejlberget vi aldrig tar oss över

ARKIV 070615. Kvinna sitter vid sin dator och läser sina mejl. Foto. Hasse Holmberg / SCANPIX / Kod 96
Varannan svensk kontorsarbetare arbetar med sin mejlkorg upp till tre timmar per dag. 
Foto: Hasse Holmberg/SCANPIX

Vad gör du på jobbet egentligen? Jobbar du på kontor är sannolikheten stor att du precis har kollat din mejlbox.

I en enkätundersökning som Adobe nyligen gjort bland 1000 svenska kontorsanställda svarar varannan att hen lägger upp till tre timmar per dag på att kolla jobbmejlen. Det är enormt mycket.

Tiden som vi lägger ner på arbetsmejlen har ökat lavinartat i takt med att allt fler kan läsa sin e-post i mobilen, på surfplattan eller laptopen. Det här är en utveckling som såklart hänger samman med digitaliseringen. Samtidigt har den digitala utvecklingen inneburit att allt fler har ”flexibla arbetstider”, de kan till stor del själva bestämma när och var de ska arbeta, bara arbetet blir gjort. Inom hela EU har ungefär 17 procent av alla anställda flexibla arbetstider.

Det här kan så klart vara något positivt, det går att kombinera arbetslivet med det övriga livet, men det innebär samtidigt att gränsen mellan arbete och fritid suddas ut. Det är inte enbart av godo.

Och den som tror att flexibel arbetstid skulle innebära mindre arbete får tänka om. Enligt brittisk forskning som publicerades i den vetenskapliga tidskriften ”The Conversation” i augusti i år arbetar anställda med flexibla arbetstider fler timmar än anställda med fasta arbetstider.

En stor anledning är just det att gränsen mellan arbete och fritid suddas ut. Det här berör allt fler. Vi kollar mejlen innan vi går och lägger oss, ligger i sängen och tänker ut vad vi ska svara. Kollar mejlen igen på morgonen, vid lunchen och när vi sitter i soffan framför söndagsunderhållningen. Alldeles för ofta med ångest över allt vi inte hinner med.

Vid närmare eftertanke, tre timmar arbetsmejl per dag kanske inte är så mycket egentligen.

Undersköterskor Skype och bajs

This Saturday, April 9, 2016 photo shows the icons for Microsoft's Skype and Facebook's Messenger apps on a smartphone in New York. In coming months, people who use Messenger, Skype and Canada's Kik for online chats can expect to see all kinds of businesses offering information and other services with the help of messaging "bots," or software that’s capable of human-like conversation. (AP Photo/Patrick Sison)
Att installera och hjälpa vårdtagare med Skype är ett av delmomenten i en ny undersköterskeutbildning.  Foto: AP Photo/Patrick Sison

När du hör ordet ”undersköterska”, vad tänker du då? Torka bajs, mata äldre eller klä på sjuka människor? Det stämmer i och för sig. Men. Det är så mycket mer. Precis som Gustaf Lundberg, elev vid på Vård- och omsorgsprogrammet på Bessemerskolan skriver i en väl delad insändare i Arbetarbladet.

Tiderna förändras, och med den även undersköterskans arbetsuppgifter. I vår startar en helt ny utbildning för undersköterskor: ”Undersköterska med specialistkompetens inom välfärdsteknologi” vid Yrkeshögskolan i Göteborg. Det här skriver Kommunalarbetaren om. Eleverna kommer bland annat att lära sig att hantera installerad teknisk utrustning hemma hos vårdtagarna. Det kan vara larm och trygghetskameror, men också mer allmän teknik, till exempel att koppla upp Skype åt en vårdtagare för att den ska kunna hålla kontakt med sina anhöriga, även om de inte bor i samma stad. Förutom teknik kommer eleverna även att få lära sig om lagstiftning och etik, till exempel om en person med demens kan samtycka till att bli filmad. (En kurs som det inte skulle skada om även politiker och kommunala tjänstemän tog sig tid att gå). Därutöver ingår pedagogiska kurser. Tanken är att de undersköterskor som gått utbildningen sedan ska lära ut sina kunskaper till andra på arbetsplatsen.

Det här är en utbildning som är ett mycket positivt initiativ. Inte bara bör arbetsgivarna glädjas åt att de inom en snar framtid kommer att kunna rekrytera undersköterskor med specialistkompetens, utbildningen bör även ses som ett led i att öka undersköterskeyrkets popularitet.

I dag lider Sverige av en brist på utbildade undersköterskor. Vi får allt fler äldre i vårt land, samtidigt väljer allt färre att utbilda sig inom vård- och omsorg. Det är en ekvation som inte alls går ihop. Fördomarna om att arbeta inom vård- och omsorg är mycket starka, dock inte särskilt överensstämmande med verkligheten. Att vara undersköterska är inte bara att torka bajs, det är så mycket mer. Att vara vårdtagarnas länk mellan teknik och en fungerande vardag till exempel.