Kontorslandskapsskräcken

Ibland funderar jag om chefer i allmänhet, och kontorschefer i synnerhet, känner sig i ensamma och saknar arbetskamrater. För varför skulle det annars beslutas om sådant som vi vet hämmar produktionen?

Ett tydligt sådant exempel är utbredningen av kontorslandskap på var och varenda arbetsplats i Sverige. Detta trots att forskning, bland annat från Högskolan i Gävle, tvärtom visar att vi presterar sämre när vi hamnar mitt i vad som ibland kan kännas som en surrande bikupa.

Den hektiska kontorslandskapsutbyggnaden brukar motiveras med att vi lär av varandra, att den skapar kreativa processer. Och visst, det kan väl stämma ibland. Men om du arbetar med att hantera jobbiga eller känsliga kundärenden, eller om du helt enkelt behöver fokusera på ditt arbete, kan ett kontorslandskap vara en organisationslösning som mer stjälper än hjälper.

Ett annat exempel är ”det flexibla kontoret”. Det vill säga arbetsplatser där ingen av de på golvet har en egen arbetsplats, utan bara en hurts på hjul, dator får de dela med kollegorna. På sådana här arbetsplatser är det ofta uttalat att de anställda ska kunna arbeta hemifrån. ”Kunna” är ordet att lägga på minnet här. För det flexibla arbetslivet är en myt.

Trots att de tekniska förutsättningarna numera finns för att arbeta på distans är det få som verkligen gör det. Orsaken är de sociala normer som styr på våra arbetsplatser. Det här har tidningen Arbetsliv diskuterat djupare med Kristina Trygg, forskare i kulturgeografi vid Stockholms universitet. Hon konstaterar efter djupintervjuer med anställda i nio olika företag att det vanliga är att medarbetare uttrycker irritation över kollegor som inte är på plats på arbetsplatsen när de jobbar. Och det här tycker vi ju är lite jobbigt. Vi vill inte vara orsak till irritation.

Följaktligen visar Kristina Tryggs studie att även de som har avtal om att arbeta hemifrån vissa dagar ändå väljer att åka till jobbet. Detta trots att de inte kan utföra vissa arbetsuppgifter, som att läsa eller förbereda en rapport, på kontoret, eftersom de arbetar i stimmiga kontorslandskap. Så dessa anställda åker till jobbet, jobbar sina timmar och åker sedan hem, där de kan koncentrera sig, och jobbar några timmar till.

Jo, jag fattar. Det här handlar såklart inte främst om att cheferna känner sig ensamma. Det är mycket enklare än så. Det handlar om pengar. Det är mycket billigare att ha färre kvadratmeter kontorsyta, färre datorer, färre skrivbord, än fullödiga kontor med enskilda kontorsrum. Sedan maskeras denna besparing om till att det ska ”hjälpa den kreativa processen”, när det egentligen bara handlar om profit.

Det är inte konstigt man blir cynisk.

Administrationens pris

Ni vet hur det var tänkt: digitaliseringen skulle frälsa oss. Administratörerna behövdes inte längre. Sekreterare, receptionister fick gå. Så sparade företagen och organisationerna in en massa utgifter. Hurra! Men, hur blev det egentligen?
Tidningen Chef har gjort en undersökning bland sina läsare och ställt frågan om administrationsbördan hos cheferna. Svaren visar var de tidigare administratörernas uppgifter nu har hamnat: hos cheferna.
Nära var tredje chef säger i undersökningen att de lägger mer än halva sin arbetstid på att administrera.
Snacka om bortkastade resurser.
Administrationssysslorna görs enligt de svarande cheferna på bekostnad av långsiktiga strategier, egen reflektionstid och det dagliga ledarskapet.
Hm, det låter väl inte som en smart lösning av administrationens pussel?

Dessutom, mycket av administrationen tycks inte ens vara motiverad, om vi ska tro cheferna i Chefs undersökning. Hälften menar att den administration som de gör inte skulle behöva göras överhuvudtaget.

Anders Forsell, docent i företagsekonomi vid Uppsala universitet och medförfattare till boken Administrationssamhället, ställer i artikeln en mycket självklar fråga om priset för att chefer nu är de som utför administrationen. ”Det är ju en ekonomisk fråga. Vad kostar en läkare i timmen? Vad kostar en sekreterare?” Något att fundera över för regionernas/landstingens politiska ledning.
Nej. Det här med att rationalisera bort administratörerna kanske inte var en så smart ekonomisk strategi så här när vi har facit i hand.

Vita fingrar

”Den yngste som fått sina händer förstörda i vår granskning heter Mattias Lyderbäck. Han är 36 år. Trettio-fucking-sex. Och vi pratar ju inte om någon olycka här, vi pratar om en förslitningsskada som sker över tid.” Så skriver Byggnadsarbetarens redaktör Johan Sjöholm i tidningens senaste nummer.

Tidningen har granskat hur vibrerande maskiner slår sönder nerverna på unga arbetare. Att utveckla skydd för dem verkar ointressant. Istället får de hålla till godo med verkningslösa handskar utvecklade för tandläkarborrar.

Många arbetare inom bygg och industri vet vad begreppet ”vita fingrar” betyder: skadade händer på grund av vibrationer. Vita fingrar är inget begrepp inom tjänstmanna- och akademikervärlden, förutom hos läkare, som har att försöka hjälpa de många arbetare som söker sig till vården för att rädda det som går av händernas funktion.

Vibrationer är en av de värsta arbetsmiljöriskerna. Det är den näst vanligaste orsaken till arbetsskador bland män och kan ge allt från vita fingrar, till svåra nerv-, led- och muskelskador. Det är skador som ofta stannar för livet.

Sönderskakade händer är fortfarande i dag, 2015, alldeles för vanligt inom bygg- och industribranschen, så pass vanligt att det viftas bort.

Det handlar ju bara om arbetare.

28 gånger hårdare

Hur hårt kan en människa arbeta? Och vem arbetar hårdast? Det är frågor som lätt dyker upp i skallen när uppgiften om lönenivåerna för arbetsgivar- och facktopparna publiceras.

Högst lön har Svenskt näringslivs vd Carola Lemne. Hon tjänar 490 000 kronor – i månaden. Lemne säger till Svenska Dagbladet att hon jobbar hårt för att göra sig förtjänt av lönen. Hur hårt kan en människa jobba? Jobbar Lemne hårdare än en genomsnittlig undersköterska? Det är frågan. En fråga som Lemne själv bör ställa sig. För i en intervju med tidningen Arbetet så förklarar Svenskt näringslivs vd att undersköterskor och andra lågt betalda i Sverige är ”välbetalda”. Och några stora löneökningar är inte att vänta, Lemne säger samtidigt att löneutrymmet är litet i den kommande avtalsrörelsen. Den genomsnittliga arbetarkvinnan tjänar enligt LO 210 000 kronor – om året. Med detta i beaktande; arbetar Carola Lemne 28 gånger hårdare än en undersköterska?

Jag tror inte det.

Löneskillnader kommer alltid att debatteras och disktuteras. Det ligger i orättvisans natur. Men den som leder en organisation som har att föreslå och förhandla löner för de anställda som håller detta samhälle uppe, bör inte uttala sig om att hen ”jobbar hårt” och därmed försöka försvara en lön 28 gånger högre än bärarna. Det är oanständigt.

(LO:s ordförande Karl Petter Thorwaldsson tjänar drygt 95 000 kronor i månaden.)

 

Yes! Fler inspektörer!

Under ett seminarium som arrangerades av Afa försäkring och arbetsmarknadsdepartementet på tisdagen förklarade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson att det behövs minst 40 nya arbetsmiljöinspektörer för att stävja dödsolyckorna på de svenska arbetsplatserna.

I fjol omkom 52 personer under arbetstid och till Arbetsmiljöverket rapporterades det in 120 000 olyckor. Det är 52 dödsfall och 120 000 olyckor för många.

Under Alliansregeringen tid minskade antalet arbetsmiljöinspektörer i Sverige från 389 till 252. Det gör skillnad. Det krävs att vi tar arbetsmiljön på allvar, och då måste vi också satsa resurser på den. Minst 40 nya arbetsmiljöinspektörer lovar alltså ministern. Det är ett bra första steg. Sedan behöver vi också ersätta det av Alliansregeringen nedlagda Arbetslivsinstitutet, för att få en samlad forskning kring arbetsmiljön.

Pilotstrejken fortsätter

Pilotstrejken i Norwegian (eller rättare sagt i deras dotterbolag Norwegian Air Norway där piloterna är anställda) fortsätter. Ett 70-tal norska piloter har sedan i lördags strejkat i strid för ett kollektivavtal för bemanningsbolaget, och om inte konflikten löses innan midnatt tas samtliga, cirka 700, piloter i bolaget ut i strejk i morgon, onsdag.

En bra sammanfattning av och bakgrund till de skandinaviska flygkonflikterna har Erik Larsson på tidningen Arbetet sammanställt. Ledarsidan har också skrivit om konflikten på Norwegian här.