Den orimliga a-kassan

STOCKHOLM 20090721. TT-text om Arbetsförmedlingen. En man läser platsjournalen på Af Expo, Sveavägen i Stockholm. Foto Andreas Apell / SCANPIX / Kod 10700
Nästan 90 000 av alla öppet arbetslösa står helt utan ersättning.
Foto Andreas Apell/SCANPIX

Visst, det är toppen att a-kassan nu äntligen höjts, efter tolv år av ständiga sänkningar av realinkomsten från försäkringen. Men. Det räcker inte. Inte på långa vägar.

Nättidningen Altinget har sammanställt statistik från SCB, Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen och Arbetsförmedlingen. Av den framgår att andelen arbetslösa som är medlemmar i en a-kassa endast ligger på 44 procent. Det vill säga: färre än hälften av alla arbetslösa kan tillgodogöra sig förbättringar i a-kassan, eftersom de står utanför systemet. Ytterligare 12 procent fick ersättning från den fristående Alfa-kassan, men av statistiken att döma går det inte att utläsa hur många som är medlemmar. (Det går att få grundersättningen, 365 kronor per dag, utan att vara medlem i Alfa-kassan.)

I hela arbetskraften är andelen som är medlemmar i en a-kassa 69 procent. Det är en lika låg andel som hösten 2008, det vill säga precis då Alliansregeringens enorma ingrepp och söndertrasande av a-kassan gav effekt, då en halv miljon medlemmar gick ur de svenska a-kassorna. Sedan dess har arbetskraften fyllts på med flera hundra tusen personer, men andelen A-kassemedlemmar har legat still.

Så, nej. En höjning av a-kasseersättningen räcker inte på långa vägar. Vi måste ha en a-kassa där fler kvalificerar sig. Reglerna måste bli enklare. Golvet måste höjas. Det måste kännas meningsfullt att gå med i en a-kassa.

Enligt Altinget står 87 742 personer av dem som är registrerade som öppet arbetslösa i dag helt utan ersättning. Det är nästan 90 000 personer som får förlita sig till vänner, familj eller försörjningsstöd. Det är en totalt orimlig situation.

Vi kan inte ha det så här. Vi måste skapa en arbetslöshetsförsäkring som fungerar. En a-kassa som inte dumpar löner och villkor. Vi ska inte behöva riskera fattigdom vid arbetslöshet. Sverige kan bättre än så.

Titta! Det går!

© SCANPIX, Stockholm, Sverige, 20010330, Foto: Lasse Skog/SCANPIX Scanpix code 20360 *** Uppdrag LO-Tidningen *** Reportage om hemtjänsten i Katrineholm. Undersköterskan Terhas Girmay vid hemtjänsten sköter om Maja Lisa Klockar.
Majoriteten i Stockholms stad meddelar att allmän visstidsanställningar och andra former av otrygga anställningar i staden ska fasas ut.

Vi gnäller och gnäller över hur osäkra anställningar trasar sönder människors liv. Att inte veta när du ska jobba, hur du ska jobba – och hur mycket du får in på kontot i slutet av månaden är otroligt stressande. Vi vet detta. Vi ser detta. Och som sagt: vi gnäller.

Men osäkra anställningar är inte en naturlag. De går att förändra. Alldeles speciellt går det att förändra anställningsformer och arbetsvillkor hos arbetsgivare som har ett uppdrag av medborgarna. Våra offentliga arbetsgivare.

Det här visar nu den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad. På tisdagen meddelade äldre- och personalborgarrådet i Stockholms stad att allmän visstidsanställningar och andra former av otrygga anställningar ska fasas ut. Dessutom ska heltid bli norm även vid vikariat. (Sedan tidigare gäller rätt till heltid för stadens alla tillsvidareanställda.)

Om nu Sveriges största stad klarar av detta, tidigare uttalat så omöjliga uppdrag, kanske även övriga kommuner och landsting kan klara av det? Troligtvis, ja.

Men det slutar inte här. Stockholms stad meddelar även att de ska titta över förhöjd grundbemanning för att ha beredskap vid sjukdom, det vill säga: minimera anledningarna till att visstidsanställningar över huvud taget behövs.

Stockholms stad motiverar sina beslut med att trygga anställningar inte bara är bra för individen utan även att det höjer kvaliteten i verksamheterna. Se där. Något för övriga i offentlig-Sverige att ta till sig.

Bye bye Lex Laval

Spelar färgen på regeringen någon roll? I vissa fall: nej. I andra fall: absolut.

Det senare gäller när det handlar om frågor som a-kassenivå, stupstocken i sjukförsäkringen och en av det senaste decenniets hårdaste arbetsmarknadsstrid: Lex Laval.

När fackförbundet Byggnads under vintern 2004 hamnade i konflikt med det lettiska företaget Laval om ombyggnaden av skola i Vaxholm blev det stora rubriker. Svarta rubriker där facket beskrevs som maffia som arbetade med ohederliga metoder. (Byggnads hade satt bygget i blockad.) Bakgrunden var att Byggnads krävde samma villkor för de lettiska arbetarna som för svenska byggnadsarbetare. En inte så särdeles uppseendeväckande tanke. Då. Det skulle ändras.

Laval tar konflikten till Arbetsdomstolen som i sin tur konstaterar att fackets stridsåtgärder inte är olagliga, men vänder sig till EG-domstolen för ett utlåtande. En arbetsrättslig strid inleds, en dyr strid. Men den svenska arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv tar Lavals kostnad. Det här är princip, och kan vara det som äntligen luckrar upp arbetsrätten. Det visar sig vara värt insatsen, EG-domstolen dömer till Lavals fördel. Den då sittande borgerliga regeringen drar detta längre än vad som krävs. Svensk lag ändras, nu föds Lex Laval som bland annat innebär att facken inte kan kräva mer än minimilöner för utstationerad arbetskraft. Det vill säga: olika lön för lika arbete. Dessutom får facken sämre möjligheter att strida för den utländska arbetskraftens rättigheter.

Lex Laval var en borgerlig produkt, en arbetsgivareprodukt. Nu har vi en regering styrd av ett arbetareparti, och nu kommer förslaget att Lex Laval ska skrotas. Samtidigt ska det bli lättare för fackförbunden att strida för kollektivavtal och alla arbetares rättigheter – inklusive den utländska arbetskraften.

Vilken regering som styr landet visar sig ha betydelse.