Brexit och hotet mot arbetarnas rättigheter

LONDON 20160624 "Äntligen frihet och demokrati" säger Simon Richards som röstade för brexit. Foto: Sofia Eriksson / TT / kod 1051
Foto: Sofia Eriksson/TT

Brexit är ett faktum. En valutgång som lett till yrvakna politiker och frågande debattörer. Vad var det som hände? Vad innebär det här? Vad ska vi nu göra?

Börserna rasar och analytikerna försöker hitta svar. Samtidigt måste brittiska organisationer hantera den nya verkligheten. TUC, den brittiska centralorganisationen, LO:s motsvarighet, gör vad de kan för att värna de brittiska arbetarnas rättigheter.

Bakgrunden är denna: tack vare EU-medlemskapet stärktes de brittiska arbetarnas villkor. Det handlar bland annat om sådant som bindande regler för ledighet, dygnsvila och skydd mot diskriminering.

EU-reglerna bör ses som en vinst för anställda i de länder där arbetsrätten är urholkad, men som ett hot för de anställda i de länder där arbetsrätten är stark. Det förra gäller Storbritannien, det senare Sverige.

I Sverige har de anställda många gånger ett starkare skydd än EU-reglerna genom våra kollektivavtal samtidigt som den brittiska arbetsrätten inte är mycket att hänga i julgranen. Så för de brittiska arbetarna innebar EU-medlemskapet bättre villkor. Villkor som användes som argument av Brexitsidan i folkomröstningen.

Inför folkomröstningen hävdade Brexitkampanjen att hälften av alla regler som har sin grund i EU-rätten skulle kunna slopas, eller användas flexiblare, som ett sätt att gynna det brittiska näringslivet. Tidningen Arbetet har rapporterat om detta.

De som skulle få betala för utträdet var alltså tänkt att vara de brittiska arbetarna. Vi kan väl konstatera att den informationen inte riktigt verkar ha nått fram till alla väljare.

Det här har fått TUC att reagera, och agera. På måndagen lanserade TUC ett upprop till försvar för de anställdas rättigheter efter Brexit. Ett upprop som brittiska arbetare uppmanas att personligen skicka till sina parlamentsledamöter.

Facket uppmanar samtidigt den brittiska regeringen att lägga om finanspolitiken i expansiv riktning, investera mer, och därutöver tillåta löneökningar i offentlig sektor.

Det här är precis den politik som krävs, och det gäller inte bara i Storbritannien, utan även i EU som sådant.

Skulden till Brexit ligger hos den samlade högermajoriteten i EU. Den rådande politiken har inneburit privatiseringar, färre anställda i offentlig sektor, allt hårdare åtdragna tumskruvar mot arbetarklassen. Inte minst gäller det i kristider, där vi kan se Grekland som ett varnande exempel, ett land som inte har haft något annat val än att underställa sig EU:s allt hårdare krav som slagit extremt hårt mot landets invånare. När medborgare ser sina villkor försämras och sina jobb hotas av en diffus ovanifrånmakt, som EU i dag är, leder det till ett utbrett politikerförakt och ger grogrund för högerpopulism och rasism.

EU bör vara en union som stärker medborgarnas villkor. En union som blir starkare av att vi är tillsammans. Inte en ovanifrånprodukt som splittrar och utgår från näringslivets konkurrensmöjligheter som allenarådande kraft.

Dricks som maktfaktor

©SCANPIX SWEDEN, 2000-04-12. Edsbacka krog i Sollentuna. Bilden: Servitris går med kaffebricka. Rörelseoskärpa på omgivningen. Foto: Andreas Nilsson/SCANPIX  Code: 30005
Foto: Andreas Nilsson/SCANPIX

Varför ger vi dricks i Sverige? Det är en fråga vi faktiskt bör fundera över oftare än vad vi gör till vardags.

Anledningarna till att vi ger dricks på notan skiljer sig lite åt, men inte helt ovanliga orsaker är att vi gör det som en form av välgörenhet till underbetalda restauranganställda, eller att vi vill visa vårt sällskap att vi har råd, det visar forskning från Malmö högskola.

Det fanns en tid då dricksen var en förutsättning för de anställdas försörjning, men i takt med att facken vann mark och lönerna ökade försvann dricksandet allt mer. Det handlade om rättvisa och respekt. Att de anställda skulle ha löner som det gick att försörja sig  på. Allmosor som dricks var att motverka denna utveckling. Och den maktfördelning som dricksandet innebar, där kunderna hade en enorm makt över de anställda genom att bestämma hur mycket vart och ett serveringstillfälle var värt, vilket ofta innebar en sexualisering av personalen, var respektlöst mot en kvalificerad yrkesgrupp.

Men under 1980-talets yuppie-era blev dricks allt populärare igen. Dricks kom tillbaka som symbol för pengar och konsumtion. Under 1990-talskrisen minskade åter dricksandet i Sverige, men efter krisen har fenomenet blivit något självklart på restauranger av högre klass än enkla lunchbrickor.

Varför? Är det för att vi inser att de anställda har så usla löner att det krävs ett tillskott utöver lönen? Eller är det för att vi vill visa att vi har råd? Eller är det för att det är något förväntat i dag?

Forskaren Paula Mulinari vid Malmö högskola, som är den som har forskat kring dricks i Sverige, konstaterar att dricksen har blivit allt viktigare för de anställda på en alltmer otrygg arbetsmarknad.

Men vill vi ha det så? Vill vi ha en maktobalans där vi betalar för att vår servitör ska le extra stort mot just oss? Eller borde vi förvänta oss att servitören ska klara av att vara trevlig, även utan dricks? Och varför ger vi inte dricks till andra yrkesgrupper, som när sotaren kommer, eller till busschauffören?

Vad vi bör arbeta hårt för är att de anställda inom restaurangnäringen har löner det går att leva på. Till och med löner som det går att leva ett gott liv på. Det skulle jämna ut maktobalansen.

Med risk för att göra mig obekväm med alla som arbetar inom restaurang: som kund bör du inte betrakta dricksen som något nödvändigt, kanske som en lite uppskattning, men inget mer. Du ska inte behöva ge dricks till servitören eller bartendern i ett land där tanken är att de anställda ska kunna leva på sin lön.