”Vi är fackförbundsrörelsen och vi slår tillbaka”

NEW HAMPSHIRE 20160209 De dyker upp vid politiska debatter inför primärval och på torgen i storstäder. De flesta jobbar på snabbmatsrestauranger, inom barnomsorgen eller på fabrik – och de är arga. Rörelsen "Fight for $15" kämpar för höjd minimilön i USA. --- Amerikaner demonstrerar för högre minimilön utanför en republikansk debatt i New Hampshire. Foto Ola Torkelsson / TT Kod 75777
Amerikaner demonstrerar för högre minimilön utanför en republikansk debatt i New Hampshire.
Foto Ola Torkelsson

En gryende facklig kamp grusades när en ärkekonservativ högerpopulist vann det amerikanska presidentvalet.

Men att tro att de amerikanska facken i och med Trumps seger i presidentvalet nu ger upp, tappar sugen, är inte med verkligheten överensstämmande.

”Du förstår, vi kan inte bara krypa ihop i fosterställning och dö. Vi är fackförbundsrörelsen och vi slår tillbaka. Och vi måste slå tillbaka mot fascismen”, säger Valarie Long, vice ordförande i fackförbundet SEIU som organiserar två miljoner serviceanställda i USA, till tidningen Transportarbetaren. 

Kampen för att förbättra de amerikanska arbetarnas villkor har växt sig allt starkare.

Under de senaste åren har rörelsen ”Fight for 15” etablerats och vuxit stort. Rörelsen kämpar för att minimilönen ska höjas från 8 dollar till 15 dollar (cirka 130 kronor). Närmast en fördubbling alltså.

Och i flera delstater har rörelsen också nått framgång. I bland annat Seattle, Kalifornien och New York har det lagstiftats om en minimilön på 15 dollar. Totalt beräknas 19 miljoner amerikanska arbetstagare ha fått högre lön som ett resultat av kampanjen.

Men, det är fortfarande långt kvar. I USA finns det alldeles för många arbetare som faller in under beteckningen ”working poor”, arbetande fattiga. På många håll är minimilönen den lön den anställde har att förhålla sig till, inget mer. Lönerna står stilla, samtidigt som kostnaderna för att leva ökar.

Facket SEIU fortsätter sin kamp, nu närmast planeras demonstrationer för just höjda löner.

”De här demonstrationerna hade vi planerat att ha även om Clinton vunnit, för att påminna henne om vad hon lovat under sin kampanj. Nu vill vi göra dem ännu större”, säger Valarie Long.

Det kompakta motståndet mot bättre villkor för USA:s arbetare finns inte bara hos den tillträdande presidenten, utan sedan valet även i senat och representanthus, där republikanerna fick fortsatt majoritet.

Det kommer alltså med all sannolikhet att drivas hård antifacklig politik i USA de närmaste åren. Därför är rörelser som Fight for 15 så viktiga. Därför är de relativt små, men befintliga facken så oerhört viktiga.

Det handlar om makt. Makten över arbetslivet. Om att tillsammans är vi starkare än när vi står ensamma.

Så, till alla politiskt deprimerade där ute: sörj inte, organisera er.

 

Idoler på slavkontrakt

STOCKHOLM 20160930 Pär Lernström under fredagens omgång av  veckofinalen i Idol 2016 Foto Jonas Ekströmer / TT / kod 10030
Pär Lernström under Idol 2016
Foto Jonas Ekströmer/TT

Har du planer på att bänka dig framför fyrans storsatsning Idol i helgen? I så fall bör du veta att deltagarna medverkar under slavliknande former.

De som tar sig till den åtråvärda kvalveckan tvingas att skriva på ett kontrakt för att få fortsätta medverka i programmet. Och det är på inget sätt något lukrativt kontrakt. Det liknar mer ett slavkontrakt, det här skriver Musikförbundet i ett pressmeddelande.

Ersättningen till deltagarna är enligt Musikerförbundet endast 875 kronor i veckan, efter skatt. För den summan förväntas deltagarna vara disponibla större delen av sin vakna tid. De ska repa in sina nummer, ställa upp på intervjuer och filmning, delta i sponsorevenemang, blogga för TV4 och uppträda i själva tävlingen. Upplägget innebär i praktiken att det är omöjligt att dryga ut inkomsten med uppdrag vid sidan om.

Men det här räcker inte. Även framtida inkomster och rättigheter från tv-sändningarna tillskrivs produktionsbolaget i kontraktet. Dessutom ingår att deltagarna skriver på ogynnsamma avtal med skivbolaget Universal, vilka kan vara så långa som 10 år.

Idol-deltagarna blir livegna. Livegna av de kommersiella intressen som tjänar stora pengar på den tv-succé som Idol är. Det är inte så att det saknas pengar i branschen, de hamnar bara inte i rätta fickor. Rätta fickor i detta sammanhang är såklart att den största delen av inkomsterna bör tillfalla de som verkligen får tv-tittarna att bänka sig: deltagarna.

Bakgrunden är som vanligt bristande reglering. Produktionsbolaget Fremantle media, som gör Idol-produktionen, saknar som så många andra arbetsgivare i denna bransch kollektivavtal. Och utan kollektivavtal kan villkor och ersättningar se ut lite hur som helst. Oftast inte till arbetstagarnas fördel.

Idoldeltagarna tvingas till exempel att själva teckna olycksfalls- och ansvarsförsäkringar. Detta på den löjligt låga veckolönen 875 kronor.

Visst finns det Idoldeltagare som efter tävlingen har gjort sig en framgångsrik karriär, och på den till slut lyckats kapa åt sig en del av de miljoner de drar in. Men det gäller långt ifrån alla.

Nu tar Musikerförbundet strid för att produktionsbolaget bakom Idol, Fremantle media, tecknar kollektivavtal så deltagarna kan få rimliga villkor, och det är något alla Idol-tittare bör stödja. För det är väl inte produktionsbolaget eller TV4 som gör att ni bänkar er? Det är väl ändå artisterna? Solidaritet med Idoldeltagarna är på sin plats.