”Öl-café-fonden” i Askersund lade grunden för musikskolan

Man ska inte försköna öldrickande allt för  mycket, men i Askersund betydde faktiskt mängden av konsumerat öl  på det  kommunala  ölcaféet vid Väderkvarnsgatan  en kulturgärning. Det fanns möjlighet att söka pengar i ”öl-café-fonden”. En del av vinsten från öldrickandet placerades i en fond. En som utnyttjade fonden var kantor Nils Björck. En person som absolut inte för att glömmas bort när det gäller ungdomars musikutbildning i Askersund. Han finns inte kvar i livet längre, men hans insats lade grunden för dagens musikskola i Askersund. Och inte bara det. Nils startade simundervisning för skolbarn i början av 30-talet. Han var också ordförande i hembygdsföreningen mellan åren 1962 och 1977.

 

Bertil och Rut Johansson ansvarade  för  ölcaféet  vid  Väderkvarnsgatan  i många år. Först i kommunal regi  och sedan i egen  regi.

Rut Johansson serverar hon  några av sina gäster. Bild från ett tidningsreportage.

Men det var på musikens område Nils gjorde sin största insats för Askersund. Sonen Per har fört arvet vidare med glans. När Nils kom till staden på 30-talet fanns ingen musikundervisning i skolan, men det ändrade han på snart.

”Jag tyckte synd om ungdomarna som stod på stan och inte hade något att göra. Jag köpte en tonett för fem kronor och försökte intressera barnen för att spela. Intresset blev över förväntan. Efter några år blev det blockflöjt. Intresset växte och jag försökte få pengar till verksamheten av skolstyrelsen, men det fanns inga pengar. Då vädjade jag till riksdagsman Matteus Berglund om hjälp och han ordnade så vi fick pengar ur något som hete ”öl-café-fonden”.

Nils Björck

Tuff föreståndare vid ölcaféet var Bertil ”Bubban” Johansson. Tuffheten behövdes säkert när gubbarna hade tagit någon pilsner för mycket. Ju mera öl ”gubbarna” drack, ju mera pengar fanns det i fonden. Och det dracks mycket öl, men inte av ungdomar som i dag. Utan det var ”ölgubbar” som konsumerade.  Ska man dra det hela till sin spets så har dessa gubbar också en liten del i dagens musikskola, även om de inte stod i speciellt hög kurs på den tiden när de satt och halsade pilsner hos ”Bubban”. ”Ölgubbar” var fult på den tiden.

 

 

Från ölstugan på 60-talet. Bild från ett  tidningsreportage.

”Lillen” Gustavsson  och Bertil. Bild  från ett tidningsreportage.

Väderkvarnsgatan. Vykort. Till höger  upp på gatan låg det  kommunala ölcaféet 

På gatan utanför  ölcaféet. Bild från Leif Linus bildsamling.

På skolan fanns inget piano, men det ordnade Nils fram. Tillsammans med två fröknar på skolan-Sandström och Bergström- samlade de in pengar.

”Ett piano kostade i alla fall 3 000 kronor. Vi samlade papper och hade en massa andra saker för oss som gav pengar. 1951 hade vi fått ihop 4 800 kronor och köpte ett piano. För pengarna som blev över åkte vi på skolresa”, har Nils , berättat.

Varje år i sin egen klass bildade också Nils en barnkör. På det viset fick han med alla i undervisningen.

”Jag tyckte alltid att alla skulle vara med i musikundervisningen, därför att musiken ger så otroligt mycket. Finns det  något finare  än när en klass tillsammans kan sjunga och spela. När jag hade musikundervisning slapp ingen undan”.

Nils hann också med att komponera ett 30-tal barnvisor, som kampsången ”Hej här kommer vi igen”

Den stora insatsen för hembygdsföreningen gjorde Björck när det gäller flyttningen och bygget av den så kallade Klockargården i Hembygdsgården. I runt tal skaffade han fram 140 000 kronor genom att gå runt med listor och gå på dem som han visste hade pengar. Och var intresserad av hembygden. En del med mycket pengar gjorde stora omvägar för Nils när de såg honom på stan. De ville inte bli av med sina pengar.

”När jag kom till Askersund 1932 var jag faktiskt erbjuden lägenhet i Klockargården, där den låg utmed Storgatan. Jag ville ha en del ändringar gjorda innan jag flyttade in, men det tyckte kyrkorådet blev för dyrt, så därför flyttade jag aldrig in”, berättade Nils , för mej en gång.

40 år senare fick han dock ändringarna gjorda, även om huset då stod på en annan plats.

Simundervisning var en annan sak som låg honom varmt om hjärtat.

”När jag kom till stan 1932 blev jag mycket förvånad över att det var så många barn som inte kunde simma. I Askersund med närhet till vatten fanns det ändå möjlighet att lära sig. På den tiden fanns något som hetta Askersunds simsällskap och de hade också hand om simundervisningen .

Undervisningen skedde vid kallbadhuset och det var bara några få barn som deltog.  Jag tyckte det var underligt eftersom man ändå hade en lärare anställd för 125 kronor i månaden”.

”På den tiden fick man också betala tio öre gången för att bada i kallbadhuset. Det var mycket pengar på den tiden, så därför skrev jag till kallbadshusföreningen och föreslog att man skulle slopa avgiften för barn. Det gjorde man också och bara några veckor senare var det ett 60-tal barn som deltog”, omtalade Nils, för mej vid ett tillfälle.

Senare övergick undervisningen i kommunal regi.

Nils satt också i kyrkofullmäktige i 40 år och han var kyrkoorganist i 42 år. Tillsammans med IFK:s bandytränare Karl-Ivan Appelgren startade han också den populära skolbandyn i Askersund.

Alla som gick i skolan för Nils Björck vet att han var sträng men rättvis.

”Jag har aldrig varit arg på något barn i skolan. Men ibland kunde jag bli arg på deras uppträdande”, upplyste Nils, mej om.

Jag har själv haft Nils som lärare i något som kallades fortsättningsskolan. Den pågick i några veckor på sommaren. Varje dag fick vi gå till gamla kallbadhuset för att simma. Det fanns en herr -och damavdelning. Minns att vi ibland kickade in på damerna. Det ledde till att Nils knackade på hos damerna och frågade om vi inte kunde få titta ordentligt så vi slapp tjuvkika. Han var trött på att hålla kollen på oss grabbar.

 

 

 

Nya spadtag i Askersund

Kommunalrådet Per Eriksson har haft fullt upp med grävning den senaste veckan. Det handlar inte om vanligt  höstbruk, utan första spadtagen för nysatsningar. I sitt sällskap har han haft tjänstemän och förstås också folk från byggföretagen som ska göra jobben. Även blivande hyresgäster har varit med. Vid varje tillfälle åker också rödfärgsburken fram.  Satsningarna bockas av med en röd bock.

Kommunchefen Madeleine Andersson bockade av med rödfärg

Korttidsboende Blåklockan har nyligen bockats av. För några dagar sedan togs det första spadtaget för nya vård-och omsorgsboendet vid Vårdcentralen.  På torsdagsmorgonen var det dags för första spadtaget i Västra Strandparken för 22 nya bostadsrätter som InnoBo ska bygga.  Det blir inflyttningsklart vid nästa årsskifte.  Det är andra etappen. PEAB är snart färdiga med sina bostadsrätter i samma område som var första etappen.

 

Födelsedagskalas vid Sjöängen i Askersund

Det blir stor fest i Sjöängen på lördag.  För ett år sedan invigdes  skol-och kulturbyggnaden och det ska firas med ett kalas. Och nästan allt är gratis. Avslutningen blir med jazzföreställning. Sångerska är  Auora Brännström. Namnet  på föreställningen  är ”Happy birthday Miss Monroe”. Men den föreställningen är inte gratis.

Vid filmvisningen i Visholmen  på lördag finns det med ett avsnitt om  en av IFK:s bandystjärnor Svante Eriksson. Bilden  är från ett av Svante landslagsuppdrag.

På 1-årskalaset kommer det att finnas aktiviteter både för barn och vuxna.  Leif Linus kommer  också att köra två filmvisningar i Visholmen med glimtar från Idyllienfilmerna.  Från filmen berättar Svante Eriksson bandyminnen. Nils Sedig berättar minnen från Askersundsverken och PLM. Ulla Sjösvärd är uppväxt i Askersund men bor sedan många år i Stockholm. På filmen berättar Ulla minnen om sin pappa Hotell-Gustav, som var en kändis i stan. Det är första gången just det avsnittet visa. Maj-Britt Ferneberg (Johansson) var servitris på Statt i Askersund. Hennes berättelse finns med på Leif Linus film. Ett inslag om Per-Olof Lundin, skidåkare  och friidrottare inom IFK och senare i Laxå, presenteras  också.

Bild:Ove Danielsson

Från invigningen  november 2016. Magnus Landin vid PEAB var ansvarig för bygget. Han fanns naturligtvis på plats vid  invigningen. Det var fullsatt i stora arenan.  


Bild:Ove Danielsson

I ett avsnitt  i Leif Linus film berättar  Ulla Sjösvärd  om sina pappa ”Hotell-Gustav”. Det har aldrig  visats tidigare.

Maj-Britt Johansson

Maj-Britt Johansson-Fernberg  jobbade  många år på Statt. Hon spelade  också revy i Askersund 

Per-Olof Lundin från Tivedsloppet 1956. P O vann loppet i snöoväder.

 

Nils Sedig  då han jobbade på Askersundsverken

Bild:Kjell Johansson

Slutligen finns pastorssönerna Per-Arne Axelsson och Sven Bergholm, med på ett avsnitt. De berättar minnen och busstreck från uppväxttiden i Askersund. Sven ”Plösen” var känd för sina bus under uppväxtiden.  Båda var söner till pastorer vid Elimförsamlingen så det var lite extra känsligt. Deras berättelse är ett underhållande inslag i filmen. Hur det var i Askersund  när de växte upp.

Sven Bergholm med Lapp-Lisa.  Son till en pastor på Elim

 

Per-Arne Axelsson. Son till en pastor på Elim

Kristinagården Askersund

 

Kristinaskolan, Kristinahemmet, eller Kristinagården som nu är namnet, väcker både roliga och tråkiga minnen hos folk. I dag handlar det bara om trevliga saker.  Den ursprungliga verksamheten med skola för barn som hade det lite svårt startade i slutet på 1800-talet och lades ned 1979.  Sedan har byggnaden använts för olika ändamål. Under en lång period var det utbildning för vuxna som gällde.  Nu finns det barnverksamhet i en del av byggnaderna.  Den gamla praktfulla parken har också förändras. Träd har tagits bort och ersatts med lekutrustning.  En del tycker det är bra medan andra ser det på ett helt annat sätt. Det är bara att välja.

Kristinahemmet innan tillbyggnaden 1919. Huset till höger  är borta. Grusvägen i förgrunden  är Drottning Kristinas väg.

Kristinahemmet var en viktig arbetsplats för Askersund under många år. Inte minst för att det var en stor kvinnoarbetsplats. Kristinahemmet har haft många namn under årens lopp som nämnts. Det ena värre än det andra. Det första var Örebro Idiotskola! Under en period var namnet ”Andesvagskolan”. Den pampiga byggnaden togs i bruk  1905. Arkitekt var  Magnus Dahlander, Örebro. Bygget kostade 84 918 kronor. Åren 1919  till 21, gjordes en tillbyggnad åt väster  för en kostnad av 135 000 kronor.

November 2017

Av gamla skrifter framgår att barn inte var värda något på den tiden. Det är en mycket mörk historia att läsa, och som väcker starka känslor. När Kristinahemmet  byggdes diskuterades bland annat ventilationen. Man hade att välja på uppvärmning med varmvatten, ånga eller varmluft. Det sistnämnda befanns vara bäst. Från landstingets handlingar från 1905 går att läsa:

”Det är en känd sak, att den utdunstningen sinnesslöa och idioter afgiva är i hög grad stark och obehaglig, hvadan vid en anstalt som denna en kraftig ventilation är af behofet påkallad”. Med idiot menades alla utvecklingsstörda personer. Det var den tidens medicinska term i slutet av 1800-talet. Benämningen ”sinnesslöa” kom under 1900-talets början. Numera talar man om utvecklingsstörda, förståndshandikappade eller begåvningshandikappade.

 

Verksamheten vid Kristinahemmet började med en personalstyrka bestående av föreståndarinna, två lärarinnor, slöjdlärare samt annan tjänstepersonal. I början fanns 25 barn på hemmet. Köerna till de fåtaliga platserna var långa och barnen kunde ibland vara 11-12 år när de började på skolan.

Endast ”bildbara” barn fick tillträde. För att bedöma bildbarheten gick barnen två år i provklass. De som antogs fick stanna maximalt sex år ytterligare. De som inte godkändes fick återvända till hemmet, fattigstugan eller till en asyl för obildbara sinnesslöa någonstans utanför länet. Efter skolgångens slut skrevs barnen ut till hemsocknen och en del fick anställning. Vanligtvis som drängar eller pigor. Några barn stannade på skolans arbetshemsavdelning där de gavs ytterligare praktiskt träning. På 1950-talet ändrades inriktningen till att bli ett vårdhem. Under 1970-talet blev det ett habiliteringscentrum för barn med dubbelhandikapp.

 

 

Tullstugan  i förgrunden . Bakom skymtar Kristinahemmet.

Själv fick jag många kamrater som bodde på Kristinahemmet under skoltiden. Och så var det för de flesta ungdomar i Askersund på den tiden. Ungdomarna på Kristinahemmet fanns med i de aktiviteter som alla andra sysslade med. Det var inget konstigt med det. Ofta träffades vi ute på gamla idrottsplatsen för matcher i fotboll och bandy. Många som fans på Kristinahemmet hade trasligt hemförhållande och då var hemmet i Askersund det enda alternativet. Om det varit i dag skulle inte hälften av eleverna funnits på Kristinahemmet. Barnen och ungdomarna kunde inte hjälpa att de hade trassligt hemförhållande. Ett av mina första jobb på tidningen var att göra ett reportage från nedläggningen av Kristinahemmet. Det var julafton 1978 och barnen skulle vidare till en skola i Kungsör. Personalen hade fixat och donat för att barnen skulle få en bra jul. Det värmde i hjärtat. Det var inte tal om anstalt längre, utan om barn som behövde hjälp.

Vill också berätta en liten sorglustig historia som berör själva byggnaden till och dess många fönster. Jag var bekant med en person som hade lite problem med livet. Ibland var han med Länkarna och ibland i Pingstkyrkan. Han hade svårt att få ihop det hela. Vid ett tillfälle satsade han på att bli egen företagare med en firma som bland annat skulle ägna sig åt fönsterputs. En dag fick han två fönsterputsarjobb samtidigt, Kristinahemmet och gamla Knappfabriken  (som låg i närheten av stenhuggeriet). Det var otroligt många fönster på båda byggnaderna. Efter ha gjort en besiktning av byggnaderna, tog min bekant ett drastiskt beslut. Han lade ned firman. Det blev för många fönster.

Några av bilderna kommer från Leif Linus  bildsamling

Ove Danielsson

Bostadsbolaget ska få Norra Bergen i Askersund att blomstra igen

Kyrkovaktmästare Karl-Johans hus på Norra Bergen i Askersund  jämnades med marken i början på 1980-talet. Det var ett av de finaste huset i området.  Den rivningen får de styrande i kommunen på den tiden helt ta på sig. Kommunen fick huset till skänks men lät det förfalla helt. Till slut var en rivning ett måste. Till fastigheten som låg strax norr om Samrealskolan strax intill Vattentornet, hörde också en praktfull trädgård med en blomsterprakt som var enorm. Väggarna var fyllda med klätterrosor. Det var en verklig idyll.

Karl-Johan Karlssons hus.

Ägare till huset var kyrkovaktmästare Karl-Johan Karlsson och senare hans barn. Karl-Johan bodde i huset med fru och sju barn. Hans trädgårdsintresse var mycket stort. Karl-Johan som var med och anlade de flesta av parkerna i Askersund, var mycket intresserad av växter. Utanför huset fanns en drivbänk där familjen hämtade sina grönsaker. För att klara den stora familjens försörjning hade Karl-Johan både höns och gris i början av 1900-talet.

En av döttrarna till Karl-Johan har berättat för mej att han också skaffade får på höstarna som gick och betade uppe på bergen i norr. Askersunds kommun ägde hela tiden marken där huset på Norra Bergen 28, stod placerat. Han försökte många gånger under sitt liv att friköpa jorden till huset, men kommunen sade nej varje gång.  Med facit hand borde kommunen sålt marken och därmed också haft ytterligare ett kulturhus att visa upp för alla som i dag besöker Norra Bergen.

Under ett antal år lät kommunen huset stå och förfalla. Med det följde också inbrott och stor vandaliseringen av Karl-Johans hus. Minns att döttrarna var inne till mej på redaktionen och var bedrövade. De orkade inte se sitt gamla föräldrahem helt sönderslaget. När kommunen ändå inte tog hand om husgåvan från familjen Karlsson, vill döttrarna att huset skulle rivas.  Så blev det också till slut.

Byggnaderna på Norra Bergen i Askersund visas i dag upp med stolthet. De små rustade och välbevarade röda husen har blivit kultur. Ofta går stadsvandringarna med gästande turister över bergen fram till Sofia Magdalena kyrka. En av anledningarna till att husen blev kvar som de var en gång i tiden är att de som bodde där levde under små omständigheter. Det fanns inte pengar till stora reparationer. Och inte tänkte de boende där att husen en gång i tiden skulle betraktas som kultur. Synd att inte Karl-Johans hus finns kvar.

Askersundsbostäder AB  nu har köpt en stor del av området där gamla Samrealskolan och Vattentornet finns på Norra Bergen. Bostadsbolaget planer är att bygga om skolan invändigt till lägenheter. Ytterligare ett antal hus finns med i planerna. Bland annat delar av Norra Bergens äldreboende  när det blir tomt. Ett nytt äldreboende ska byggas i anslutning till Vårdcentralen, Det har funnits hus i området tidigare som rivits bort men det är tomter som kan bli aktuella för nybyggen. Det finns  också planer för gamla Vattentornet. Bostadsbolagets planer ligger en bit framåt i tiden, men det finns  många intressanta  tankar och planer för  området.

Huset på Norra Bergen där  originalet Birger ”Tjommen” Andersson bodde revs  för  många år sedan.  Besökte vännen Birger många gånger. Han trivdes i det lilla röda huset.

Men det har funnits radikalare förslag än vad Askersundsbostäder har tänkt sig nu. Gamle kyrkoherden i Askersund, K. O Gullholmer, var rädd för att kriget skulle komma till Askersund. Och han verkade inte vara ensam om det i stan. Det här var i början på 50-talet då det utrikespolitiska läget var labilt. Skulle någon främmande makt slå till mot Sverige, så skulle inte lilla Askersund undkomma. Det var hans bestämda uppfattning. Även om inte staden var någon krigsviktigt ort. Gullholmer lanserade då en mycket kontroversiellt och radikalt förslag. Det blev dock inget av det hela. Och det kanske var tur…

Kyrkoherde Gullholmer var rädd för ”ryssen”.  Han ville spränga en skyddstunnel  genom Norra Bergen.

För att rädda askersundarna från krigets fasor ville kyrkoherde Gullholmer nämligen spränga en tunnel genom det kulturskyddade området Norra Bergen för att skapa ett skyddsrum. Ett rum som skulle räcka nästan till alla som bodde i stan.

”Visst kan det bli dyrt, men vad värderar askersundsborna mest-livet eller pengarna”, var Gullholmers retoriska fråga.

När förslaget presenterades var många mycket positiva.  Tidigare borgmästaren Bretzner tyckte det var ett utmärkt förslag. Liksom dåvarande stadsarkitekten Fredriksson. Den senare tyckte till och med att det var ett riktigt bra förslag värt att arbeta vidare med. Ett skyddsrum genom berget var det enda rätta om ”ryssen kom”. För på den tiden var det ryssen som skulle komma. Det var bara frågan om när.

Gullholmer hävdade att alla måste vara beredda på ett blixtkrig, utan några krigsförklaringar.

”En dag ligger våra storstäder i grus och aska förstörda av robotvapen. Hur går det då för Askersund? En invasion kan ske på några timmar med luftlandsättning av trupp i förening med bombardemang. Var ska då civilbefolkningen ta ivägen. Jag tänker då närmast på sjuka, gamla, kvinnor och barn. Det nuvarande skyddsrummen utgör inte något säkert skydd, snarare tvärtom”, ansåg Gullholmer.

”I Askersund har vi en utmärkt plats i Norra Bergen. En tunnel sprängd tvärsigenom bergsmassivet skulle vara perfekt. Rummet skulle nås snabbt av alla boende i Askersund. Börja och spräng snarast möjligt, annars kan det vara försent, uppmanade Gullhollmer, de styrande i Askersund.

Gullholmer ansåg att skyddsrummet i fredstid skulle kunna användas till garage, förråd och samlingslokaler av olika slag. Både stadsarkitekt Fredriksson och gamla borgmästare Bretzner, ansåg att kyrkoherdens förslag var värt att diskutera vidare. Men det blev inte så, och rädslan för krig försvann allt eftersom.

Slutligen då Vattentornet som gick  med i Askersundsbostäders köp. Det gick åt 170 000 tegel att mura upp det gamla vattentornet på norra höjden i Askersund. Vem som räknande stenarna låter jag vara osagt, men det står att läsa i gamla gulnande papper. Tornet som är 31 meter högt stod färdigt 1907. I dag används inte den praktfulla tegelbyggnaden. Men den blivit något av ett viktigt riktmärke för Askersunds stad. Både från sjöss och land. 

Själv har jag varit längst uppe i tornet några gånger  för att fotografera. Bättre utsikt ut över staden får man nog leta efter. För en person med skadade idrottsknän var det ingen lätt uppgift att ta sig upp till de små gluggarna längst upp för att få några vackra bilder. Trapporna är smala och slingriga. Men hinder och många trappor är till för att övervinnas.

Cisternen som sitter i toppen på tornet rymmer 280 kubikmeter vatten och är åtta meter djup. Det var år 1897 som stadsfullmäktige började utreda vattenfrågan. Vattenledningsstyrelsen lade till att börja med fram ett förslag om att anbringa en järnplåtsreservoar överst i tornet på Sofia Magdalena kyrka. Stadsfullmäktige tyckte dock inte att det var något bra förslag, utan beslutande att bygga ett nytt torn.

Från bygget av Vattentornet.

Det fans två alternativ att välja på. Ett var att bygga ett torn på Norra Bergen för 105 000 kronor. Det andra var att bygga en vattenbehållare på Väderkvarnsbacken, med filter och nytt maskineri i Askersund för 106 000 kronor. Precis som i dag gällde det att hålla i plånboken för politikerna, så det fick bli det billigaste alternativet. Själva tornet är 31 meter, men från den lägsta punkten i staden skiljer det 46 meter.

Det kan väl också sägas att det inte var alla i Askersund som tyckte om tornets placering. Några kulturknuttar ansåg att Askersunds mjuka runda horisontlinjer stördes av Vattentornet. Men det var då det…..

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stig grävde fram gamla rådstugan i Askersund

Vad döljer sig under kullerstenstorget i Askersund? Det var inte så många som funderade på det innan grävmaskinist Stig Gustavsson grävde fram rester av gamla rådhuset för drygt 30 år sedan. Televerket skulle lägga ner nya ledningar i norra delen av torget  mot Storgatan-Stöökagatan när grävmaskinist Gustavsson lade delar av maktens boning  från 1600-talet i dager.  Arbetet stoppades omgående och folk från länsmuseet tillkallades för arkeologiska utgrävningar och dokumentation av fyndplatsen. Massor av daglediga askersundare kantade ”rådhusgropen” på torget för att följa utgrävningarna.

Grävmaskinist Stig Gustavsson grävde fram gamla rådstugan  på torget för  drygt 30 år sedan.

Utgrävningarna 1986 på torget var de första som gjorts i centrala Askersund. Det var ganska lät enligt expertisen att se vad som hänt före och efter den stora branden 1776. En svart jordrand cirka 40-50 centimeter ned i marken är rester från branden som ödelade hela staden. Att det var just det gamla rådhuset som televerket grävt fram rådde inget tvivel om.  Gamla kartor visade att rådhuset låg på den plats där fynden gjordes. Stockarna från grunden var märkligt nog fortfarande friska.

Rådstugan – som huset kallades på den tiden-låg avskild ute på torget. Byggnaden var av trä i en våning och försedd med spåntak och ett litet torn. Rådstugan var en mycket liten byggnad. I tornet hängde en klocka. År 1695 offrades gamla rådhusklockan för att man skulle få fram tillräckligt med metall för att gjuta om stadskyrkans lilla klocka. Folket från länsmuseet fotograferade, mätte stockarna och ritade av byggkonstruktionen.  Vid det tillfället förklarade också ansvariga för utgrävningen att det förmodligen fanns mycket mer att undersöka utanför själva gropen.

-Vi kan  inte göra  mer  nu. Förmodligen finns det mer av grunden utanför gropen, men de utgrävningarna får väl Askersunds kommun stå för när de får gott om pengar, upplyste Lars Andersson från länsmuseet, vid utgrävningen 1986.

Hembygdskännare Hugo Stöök fanns vid torget i samband  med utgrävningen. Han hade en gammal karta  med som visade att det verkligen var rådstugan som grävdes fram.

Ännu tycks  inte Askersunds  kommun ha fått gott om pengar, eller  också har  politikerna  prioriterat mer dagsaktuella ärenden.

 

 

Restaurang vid södra infarten till Askersund

Lokala företagaren , Karl Dufwa , vid Linds gård köper ett markområde sydväst om cirkulationsplatsen vid södra infarten. Syfte är att etablera restaurangverksamhet på platsen. Det handlar om en snabbmatskedja som ska hyra in sig på området.

Södra infarten till Askersund

Marken i fråga är inte detaljplanerad och enligt bedömning av Sydnärkes Byggförvaltning att det inte behövs.

Just nu pågår planering av ett strövområde på Lindbomossen, i samband med åtgärder för att minska övergödning i Alsen. I förslaget till kontrakt finns inskrivet att köparen av marken skall upplåta fem parkeringsplatser så att besökare till området kan parkera. Den blivande fastigheten utgör idag del av tre fastigheter, vilka delvis sammanförs genom lantmäteriförrättning.

Området är på 4800 kvadratmeter. Priset för är 240 000 kronor. Köparen godtar fastighetens skick utan några krav på åtgärder eller ersättning mot kommunen.

Politikerna i kommunstyrelsen var eniga om att sälja. Däremot diskuterades en teknisk fråga. Oppositionsrådet Carolin Dieker önskade att man skulle teckna ett reservationsavtal. Hon menade att det ännu finns en del frågetecken som att väg 50 är primär transportväg för farligt gods, infartsvägar med mera. Kommunalrådet Per Eriksson ansåg att marken kunde säljas direkt. Att det fanns trygghet i affären.