Augustas Volvo

 

Familjen Cassels Volvo från 1930 rustades under fem år. 2007 rullade den gamla fina bilen in genom Stjernsundsallén igen. Nu kan den beskådas som ett utställningsföremål på godset. Men den går att använda om det skulle vara så.

Innan bilen kom in i familjen Cassels liv var det hästar. På bilden en ung Oskar Karlsson till höger vid ett fotobesök i Askersund.

Bilden kommer  också från Leif Linus Larssons arkiv

Nåden Augusta Cassel använde inte Volvon så ofta. Det blev någon tur in till Askersund ibland med betjänten Oskar Karlsson när det skulle handlas eller när det var dags för högmässa i landskyrkan

Slottsfru Augusta Cassels fina Volvo från 1930 stod i vagnsskjulet vid Stjernsund under många år utan att så många tänkte på den. Men i början på 2000-talet såg landets Stor-Volvoklubb till att bilen rustades upp. 2007 var Volvon klar för att rulla in i slottsallén igen. Precis som på nåden Cassel och betjänten Oskar Karlssons tid. Sedan dess är bilen ett intressant besöksmål. Och den rullar precis som förr om det skulle vara så.

Familjen Cassel hade beställt bilen i en särskilt mörk färg. Normalt hade inte samma typ av bilar den färgen. Upprustningen underlättades av att originaldelarna fanns kvar på Stjernsund sedan bilen rullade. Det var bara däcken som byttes ut. De gamla däcken finns dock kvar som reservdäck. Intresset från Volvoklubben för att få gamla fina bilar rustade i åkbart skick är stort.

Bilen använde nåden Cassel när hon skulle in till Askersund och handla. Eller när hon skulle till gudstjänsterna i landskyrkan på söndagsförmiddagarna. Betjänten Oskar Karlsson sprang runt och öppnade för nåden. En del äldre askersundare minns säkert när den stiliga Volvon parkerades i centrala staden då nåden skulle handla. Volvon användes inte särskilt mycket. Några längre resor var det aldrig tal om vad jag har fått berättat. Men det här var ju också långt innan de stora köpcentrumen i Örebro, Motala och Ullared byggdes. Men förmodligen hade inte Augusta åkt dit även om de hade funnits…..

När vedhuggning var ett måste

 

För mycket länge sedan, närmare bestämt 1947, bildades en kommitté i Askersund som skulle ordna med frivillig vedhuggning. Det var föreståndaren vid arbetsförmedlingen som organiserade det hela. Går man runt i dagens villaområden så sysslar ett stort antal med just frivillig vedhuggning. Ved som ska användas för uppvärmning av villor, eller bara för lite mys pys framför brasan ruskiga höstkvällar.

 

1947 handlade det hela om samhällsnytta av ett helt annat slag. Det var stor brist på fossila bränslen vid den här tiden, så åtgången av ved mycket stor. Bränslesituationen i landet var mycket allvarlig. För att hålla igång industrin behövdes stora mängder ved. Alla kommunala instanser behövde ved i avsaknad av olja för att värma upp sina lokaler. Samma var det för uppvärmning av bostäder. Så var det över hela Sverige.

Olika myndigheter och organisationer i Stockholm enades om att försöka intressera svenska folket för fritidshuggning. Uppmaningen var att varje arbetsduglig person skulle hjälpa till . Naturligtvis utan betalning. Arbetet organiserades på olika sätt. En del i form av kvällsarbete, och en del i form av huggardagar. I det senare fallet uppmanades industrierna att ges sina anställda ledigt vissa dagar för hugga i skogen.

Ett stort problem för den frivilliga vedhuggningen var bristen på verktyg. Länsarbetsnämnden hade 400 verktygssatser och det förslog inte på långa vägar. Arbetsförmedlingen hade dock fria händer att köpa in verktyg så fort det fanns några att tillgå.

För att uppmuntra huggarna delades ett litet rockmärke i form yxa ut till alla. För 10 meter ved fick huggarna en bronsyxa, för 25 meter en silveryxa och för 100 en guldyxa. Vidare fick bäste huggaren i länet en olympiaresa i pris. På en del platser ställde lottakåren upp med förplägnad. På några plaster ordnades också underhållning.

Vid den första sammankomsten i Askersund undrade rektor Frendel om det var tillåtet att köpa upp massaved för husbehovsbränsle. Det blev ett blankt nej. Däremot var det tillåtet att köpa skog på rot, även om det inte var så lämpligt att hugga meterved av. Ett stort problem var hur huggarna skulle ta sig till den plats där veden skulle huggas upp. En del som hade anmält sig som frivilliga vedhuggare bodde långt från huggarplatsen. Problemet med transporter i Askersund löstes dock snabbt. Direktör Franzén på Askersundsverken ställde välvilligt en bil till huggarkommitténs förfogande.

 

Tidningsrubriker

Många askersundare ställde också upp och skänkte priser till huggarna. Direktör Karl Nilsson vid Trikåfabriken skänkte ett presentkort på 50 kronor. Askersunds köpmannaförening ville inte vara sämre utan skänkte tre presentkort värd 70 kronor styck. Men det var nog olympiaresan som lockade många energiska huggare. 1948 gick sommarolympiaden i London med stora svenska framgångar.

Eftersom det är så många som ägnar sig åt frivillig vedhuggning i dag, kanske det är dags med en liten organisation igen. Det behöver inte vara någon kommunal kommitté utan bara en liten förening där man kan dryfta vedhuggningens för –och nackdelar. Och lottakåren får gärna ställa upp med lite god förtäring om det skulle vara så. Själv myseldar jag bara lite ibland. Och veden som jag använder  är huggen när den kom till mej i en säck från Coop. Så jag är inte riktigt kvalificerad för att vara med i någon vedförening. Men det finns många andra som verklig uppfyller alla krav. Det är bara att ta en runda i villaområdena.

Och visst  är det trevligt  med fina vedhögar.  Jordvärme, bergvärme, och allt vad det nu  är kan aldrig konkurrera med en välplockad vedhög när det gäller skönhet.  Några andra värderingar  lägger jag inte på det hela.

När Ungernflyktingarna kom till Bastedalens herrgård.

Lite med tanke på vad som händer i Europa i dag. En liten text för att friska upp minnet om vad som hände på 50-talet just i Ungern, som nu är ett högaktuellt land igen. Bara en liten återblick.

Bastedalens herrgård fylldes av flyktingar just från Ungern i augusti 1958. Massor av folk flydde från Ungern efter folkupproret i mot regeringen och det stora Sovjetinflytandet. Proteserna ledde till en väpnad kamp. Upproret kvästes av sovjetarmén. I november 1956 upphörde motståndet och folk började nu fly från sitt land.

1958 Bastedalen Ungern001 - kopia

 

Bastedalen  herrgården 1939

                                                                               Bastedalens  herrgård

Bastedalens  herrgården hade stått öde men nu blev det liv och rörelse i den gamla byggnaden skrev tidningarna. Det kom ett antal flyktingar i en första etapp i åldrarna 14 till 19 år. De kom till Bastedalen genom Inomeuropeisk missions försorg (IM). Flyktinggruppen kom från en vistelse på Ekeborg utanför Värnamo. Enligt tidningsartikeln var grabbarna överförtjusta över den vackra omgivningen och det rymliga och trevliga hemmet. Förhoppningen var att de skulle erbjudas arbete på industrierna i Hammar. På den tiden var både Hammars glasbruk och tegelbruket i Harge i drift.

Tre av grabbarna gick fortfarande i skolan och det blev en fortsättning i Hammars skola. Vad jag vet etablerade sig de flesta i trakten och började jobba. Som allid i sådan här sammanhang flyttade också några till större städer, med andra möjligheter. Förhoppningsvis kommer den stora flyktingvågen att få en lösning även den här gången. TV-bilderna från oroshärdarna  är skrämmande.

Historisk järnvägsbild i Askersund

 


Stationsskrivarna Göthe Andersson och Håkan Persson, år 1955. De var säkra på att det skulle bli en historisk bild när de båda satte sig på trallan.

För 60 år sedan bröts järnvägsförbindelsen i Askersund med stora vida världen. I augusti 1955 anlände rälsbrytarlaget till Askersund station för att börja bryta upp järnvägsrälsen vid stationen. Gänget lämnade kvar en mindre rälsstump som skulle brytas senare. På den stumpen kunde den gamla trallan köras, men mitt framför stationshuset var stopp. Stationsskrivarna Göthe Andersson och Håkan Persson tyckte att det var mycket sorgligt. Men de ställde upp för en tidningsbild för Askersunds-Tidning sittande på den gamla trallan. De menade att det skulle bli en historisk bild som togs 1955. Det var då Askersund förlorade sin järnväg. Vet inte hur historisk bilden blev. Kanske det ändå det var synd att rälsbrytarlaget inte sparade rälsstumpen. Den hade ändå kunnat påminna alla om att det hade funnits en tågförbindelse till Askersund en gång i tiden.

Gammalt vykort då järnvägen drog fram i kanten av Strandparken.Till vänster folkskolan.

Enligt gamla rykten var det meningen att stadsbanan Stockholm-Göteborg skulle dras över Askersund. Pamparna skulle då ha motsatt sig järnvägsbygget, med motiveringen att de skulle få sin nattro förstörd. Den stora järnvägsknuten blev i istället Hallsberg. Det är en bra historia när man tröttna på alla lokalpolitiker för att det inte händer något. Nog snabbt.

Men historien är helt enkelt för bra för att vara sann. Hallsberg var helt enkelt ett bättre alternativ som järnvägsknut mellan de båda storstäderna. Att Askersund missade på grund av dålig nattsömn för de styrande, är att ge dåtidens styrande allt för stor betydelse. Besluten om stambanan togs på ett helt annat plan och då hade det ingen betydelse om pamparna kunde sova eller inte. Askersund fick ändå en egen järnväg. En smalspårig järnväg till Lerbäck. Invigningen skedde 1884. Stationshuset finns kvar och är en kulturklenod för kommunen

Det enda som vittnar om att Askersund ändå haft en järnväg – förutom stationshuset är namnet Banvallsvägen som finns i kanten av Stadsparken. Och så finns det en informationstavla vid stationshuset som berättar stadens järnvägshistoria. Järnvägsbolaget fanns kvar många år efter det att järnvägen fanns kvar. Bolagsstyrelsen och dess aktieägare träffades en gång om året för att ta del av den tunna verksamhetsrapporten och äta en god lunch. Det fanns lite pengar att festa för. Men nu har bolaget gått i graven.

                                    Klockan pryder fortfarande stationshuset. Och nu går det också rätt.

Många har skämtat om järnvägsbanan mellan Askersund och Lerbäck. I skämttidningen ”Söndags-Nisse” gjorde tecknaren Oskar Andersson, OA, en vanvördig teckning från stationen i Askersund. Några buspojkar såg till att tåget inte kom någon vart.

”Nä, hö nu pojkar va ä de för sabla skoj! Släpp tåget!” var stinsens kommentar på teckningen.

Det största som förmodligen hänt vid stationshuset i Askersund är konung Oscar II besök 1898. Veckor i förväg hade mottagningskommittén dekorerat staden och stationshuset. Besöket ägde rum den 7 juni och det var en strålande dag. Trots det vackra vädret var kungen på ett uruselt humör. Han förklarade att kyrkan var smutsig och pennan som han skulle skriva sin namnteckning med var den sämsta han skrivit med. Kungen blev dock på lite bättre humör när flickorna vid flickpensionen vinkade från sin balkong. Ett fatalt misstag inträffade också när stadens representant skulle hålla det korta avskedstalet vid hamnkajen. Talet lästes från ett koncept, som var dolt i botten på cylinderhatten. På ett ställe hade han tänkt göra en konstpaus och hade därför i konceptet skrivit: Här göres ett uppehåll”. I ivern och nervositeten lästa han med högtidlig röst även det som inte skulle sägas högt. Enligt Joel Haugard i Askersundia så uppfattade inte kungen turligt nog det pinsamma misstaget.

Bild från kung Oscar II besök i Askersund. I bakgrunden stationshuset. Kungen var inte i form vid det här besöket

Senare kungabesök har varit betydligt trevligare. Det har varit snälla och frågvisa kungar som besökt Askersund.