Erhard älskade Ingeborg

Rådhusfoajén i Askersund pryds av en vacker marmorstaty. Och naturligtvis också av de trevliga kvinnorna i kommunens växel. Skulpturen föreställer tre nakna människor placerade i en liten grupp. Skulpturen är vacker och älskas av barn som kommer in i rådhuset. Det har kvinnorna i växeln berättat. Barnen brukar både beundra och krama om de tre personerna i gruppen.

                                                   Erhard Johanssons marmorstaty i rådhusfoajén 2010.

                                                                  Erhard Johansson och Ingeborg Nyberg

                                                             Erhard med en liten större Ingeborg Nyberg

                              Erhard och major Trafvenfelt. Bysten finns i trappan upp till rådsalen.

 

Men vem är då mannen bakom skulpturen och bysten av Hjalmar Trafvenfelt i trappan upp till rådsalen? Inte så många känner till det. Konstföremålen finns där , men så har det inte varit så mycket mera prat om det. Bildhuggare Erhard Johansson i Stora Björstorp väster om Askersund, är mannen bakom den vackra marmorstatyn i rådhuset, samt ett antal andra fina skulpturer. Faktum är att kommunen ropade in några konstverk vid en auktion efter Erhard Johansson strax efter hans död i början på 70-talet. Kommunen betalade en tusenlapp för konstverken och då ingick gruppen som nu finns i rådhusfoajén.

Till att börja med tänkte de ansvariga i kommunen att placera konstverket med de tre nakna människorna som utsmyckning vid Norra Bergens äldreboende. Men allt stannade bara vid tankar. Och ganska snart föll också Erhards fina skulpturer i glömska.

Från 1972 och fram till 1981 stod de vackra skulpturerna i ett förråd nere i Hamnmagasinet. Det var inte särskilt många som visste om det. På den tiden fanns en konstkommitté i kommunen med före kommunalrådet Bo Trygg i spetsen. Kommittén fick nys om att Erhards konst fanns i magasinet och bad omgående byggnadskontoret att köra upp ett konstverk till rådhusfoajén. Åren nere i Hamnmagasinet hade dock satt sina spår. Trygg och hans kollegor i kommittén fick ta fram stora skurborstarna och göra rent marmorstatyn.

Något namn finns inte på konstverket, liksom de flesta av Erhard Johanssons skapelser. Konstnären menade att konstverken fick tala för sig själva utan namn. Konstnärens stora idol genom åren var sångerskan Ingeborg Nyberg, som han både gjorde statyer och oljemålningar av. Sångerskan hann också besöka bildhuggare Johansson några gånger.

”Det var i landskyrkan som jag hörde henne sjunga första gången livs levande. När det var slut i kyrkan fick jag höra att hon ville träffa mej. Någon hade berättat för henne att jag brukade måla hennes porträtt. Hon kom fram till mej och sa att hon gärna ville besöka mej. Vid det tillfället hade jag fått färdigt en staty i gips av henne. När hon stod där livs levande framför mej såg jag till min fasa att några detaljer i hennes ansikte inte stämde med min staty”, har Erhard berättat.

”Och där stod hon nu och propsade på att få komma hem till mej. Jag var tvungen att säga henne, att jag helst ville skjuta på besöket en tid. Inte tänkte jag visa henne en staty som inte var perfekt.”.

Det gick ett par år och Erhard gjorde om sin staty, så att den blev som den skulle. Dessutom hade han huggit en ny staty av Ingeborg Nyberg i marmor. Så en dag gick han som vanligt i backen ner till postlådan. När han vände och skulle gå hem, kom en stor stilig bil efter honom. Den stannade till och chauffören frågade om det var konstnären. Det kunde inte Erhard förneka. I samma ögonblick steg Ingeborg Nyberg ut ur bilen.

”Vi säger väl du sa hon. Det gjorde vi och så gick vi upp till min stuga. Hon fick en staty och en målning som föreställde henne som ung flicka”, upplyste Erhard

Ingeborg Nyberg slog igenom i radioprogrammet ”Skansenkväll” 1952.Tyvärr skadade hon struphuvudet i en olycka och fick sluta sjunga.

Ingeborg Nyberg

Erhard  högg också en  byst av  Sveriges  första kvinnliga fallskärmshoppare, Elsa Andersson, som omkom just vid ett hopp över Alsens is. Minnesmärket  finns  på Edö där  hon landade efter dödshoppet. Prins Gustaf Adolf  och prinsessan Sibylla var andra motiv som Erhard högg i marmor. Han högg de  kungliga  efter tidningsurklipp. Erhard gick inte  i någon konstnärlig utbildning. Enligt honom själv hade han inte tid med det. Studier  genom korrespondens och annan facklitteratur blev hans skola. Och det räckte  långt om man ser  på hans arbeten, som kommit lite i skymundan. Men helst gjorde han byster av sångerskan Ingeborg Nyberg .

 

 

 

Bandynostalgi i Askersund

Många äldre idrottsintresserade askersundarna pratar alltid bandy när julen närmare sig. Bandyminnena och IFK:s matcher på gamla IP sitter djupt i nostalgisjälen hos många. Ofta var det bandypremiär just den helgen, vänskap eller serie. IFK har inte bandy kvar på programmet längre. Sektionen är lagd på is. Det måste ha varit kallare december förr i tiden. I dag är lag utan konstfryst chanslösa. Planerna nu i december inbjuder mera till fotboll än bandy.

                                                                   ”Snoddas” på gamla IP i Askersund julen 1955

För 60 år sedan möte IFK topplaget Bollnäs hemma på gamla IP strax före jul. Spolargänget hade sett till att det blev bra is på parken. Det var storfrämmat i bandyvärlden på gång. 1600 personer kom till parken för att se träningsmatchen inför den allsvenska säsongen 1956.

Gamla idrottsplatsen  isspolning
Gamla idrottsplatsen spolning

 

Många kom säkert också för att se Gösta ”Snoddas” Nordgren med sin stora vita keps. Han var försvarsklippa i Bollnäs. IFK vann med 3-2, efter mål av Svante Eriksson, Hasse Bergsten och Gunnar Carlsson.
Mål på gång mot Bollnäs. Hasse Bergsten och ”Garvis” Gustavsson, IFK-spelare i bakgrunden.
                                     ”Snoddas” var försvarsklippa i Bollnäs. Här har han dock fått gå ner på knä.
                                       Landslagsmannen Gunnar Carlsson på gång. Han gjorde också ett av målen mot Bollnäs.

IFK spåddes en mycket bra säsong, men det blev respass direkt ur allsvenskan. IFK tog bara en poäng och det var mot Örebro SK hemma. Matchen slutade 2-2. Det blev ett fint publikrekord på gamla IP med 4 107 personer. En av IFK:s stora stjärnor, Karl-Erik Södergren, hade lämnat IFK för ÖSK. Det var inte lätt för honom att komma hem till Askersund och möta sina gamla klubbkamrater den gången. Men det skulle ändras när han återvände till IFK på 60-talet.

Karl-Erik Södergren i ÖSK:s tröja på gamla IP i kamp med sin gamla klubbkompisar. Bilden är från 1956 och matchen slutade 2-2.

Kärleken spirade vid pumpen i Askersund

Askersundarna hade en gång i tiden minst tre kommunala pumpställen att välja på för att få friskt vatten. Några vattenledningar fanns ännu inte i stan. Pumparna var ett pittoreskt inslag i stadsbilden. Men också mötesplaster för stadens ungdomar. Där fanns tillfälle för alla pojkar att visa sina chevaleriska anlag genom att hjälpa flickorna med vattenpumpningen. I många fall blev vattenpumpningen helt avgörande för en fortsättning av bekantskapen, som senare ledde till äktenskap. När vattenledningarna kom blev det betydligt svårare för pojkarna i Askersund att imponera. Har inte riktigt kläm på vilka metoder som användes efter pumpepoken….

Pumpen vid kyrkberget 1859. På bilden syns flickor från Högre Flickskolan

En bild från 1907 på gården vid gamla Förnicklingsverket där en av stadspumparna fanns

                                                                                  Bild från 1905

 

På de flesta gårdar fanns källor. Stora pumpar för att få upp sjövatten fanns uppsatta i hamnområdet och öster om hamnområdet. Den flitigaste besökta källan var den så kallade Jonskällan invid kyrkberget vid gamla Förnicklingsverket och Frälsningsarmén. Det var en källa känd för mycket gott vatten. Under torra sommarmånader var det ransonering av vatten från källan. Pumpen hölls då endast öppen på morgonen . Men då stod ofta 20-30 tjänsteflickor i kö för att hämta vatten. Men det blev bara en kruka vatten till alla. Punkt och slut.

Pumpen i hamnområdet syns bakom båten. I bakgrunden nuvarande Lundgrens hus (Strandhugget)

Bilden är från 1868. Hamnpumpen mellan båtarna, en av Råbockarna.

En stadspump fanns nere vid järnvägsstationen. Den syns till höger på bilden. Linus har tagit fram bilden från en glasplåt som många andra bilder på bloggarna. Bilden är från 1880.

När vattenledningarna i stan började komma sinade intresset för pumparna. 1875 tog allmänna rådstugan beslut om att bygga en vattenledning i stan. Men då hade de styrande tjafsat i många år om från vilken sjö vattnet skulle hämtas. Det fanns förslag om vatten från Stora Röllingen och Gårdsjön, men det blev ingen av dessa båda sjöar. Vattnet togs istället från en källa vid Sundsängen, för att sedan passera genom en reningsapparat till en stor cistern på Norra bergen, för att sedan renas ytterligare och ledas ut i järnrör till brandposter och vattenhämtingsställen.

Redan 1897 dömde vattenledningarna ut av Brandstodsbolaget. Effekten på ledningen var alldeles för dålig. Kasthöjden över marken var bara 4,6 meter. Brandstodsbolaget krävde en kasthöjd på 15 meter , om det skulle börja brinna i stan igen. Det resulterade i ett nytt vattentorn på Norra bergen. I juli 1907 påbörjades bygget och avslutades i slutet av 1908. Tornet är 31 meter och i dag till salu om någon skulle vara intresserande av ett boende med en enorm vacker utsikt. Det är ett antal år sedan tornet togs ur bruk.

I oktober 1947 försvann den sista pumpen ur stadsbilden. Då flyttades pumpen vid kyrkberget upp till Hembygdsgården, där den fortfarande finns för beskådande. Hur gammal pumpen är svårt att få fram. Men bilder från 1800-talets mitt visar att den fanns på plats vid kyrkberget. Anledningen till att pumpen flyttades var att Förnicklingsverkstaden skull ändras och byggas ut. Pumpen fick helt enkelt inte plats på tomten längre.  mera om det på senare år. Pumpen skänktes av staden till hembygdsföreningen.

Den sista stadspumpen finns bevarad i Hembygdsgården. Den flyttades dit 1947

Som vanligt har Leif Linus Larsson hjälpt till med bilderna. Han har det mesta i sin stora bildsamling.

Lucia i Askersund genom åren

                               Vivianne Johansson var lucia i Askersund 1961. Sångaren Bertil Boo uppvaktade.

Apropå det stundade luciafirandet. Bara för ett tiotal år sedan var luciafirandet stort på många håll. Det var omröstning i bilder i tidningen varje dag på kandidater. Omröstningen väckte ett stort engagemang och främst då från släktingar till de olika kandidaterna. Och det var inte så konstigt. Vem ville inte se dottern eller vännen som lucia? I dag är luciafirandet i Askersund betydligt mera nedtonat mot förr. I Askersund kommer lucian med sina tärnor från någon kör och sedan lottas den blivande lucian fram. Personligen tycker jag det är en mycket bra utveckling. Traditionen med luciakortegen runt torget finns ju ändå kvar.

                                                                     Luciauttagningen 1961. I mitten Håkan Persson.

                                                               Elisabeth Skarda från Mariedamm var lucia 1964.

Askersunds-Tidning och Lottakåren arrangerade under många år luciafirande i Askersund. När sedan gamla A-T försvann tog Allehanda och Lions över. I dag är tidningen borta ur bilden men Lions har fortsatt. När jag började på tidningen för 30 år sedan var luciafirandet en stor händelse. Jag var själv aldrig inblandad i själva uttagningen av kandidater. Där gick gränsen för mej. Däremot var som sagt tidningen inblandad, med presentation av kandidater och röstsedlar. Folk fick sända in bilder på kandidater och sedan satt några män-och ibland också någon kvinna –och plockat ut vilka som skulle få var med. Vid några tillfällen hade vänner till mina döttrar sänt in bilder på tjejerna, som uttagningskommittén sedan visade upp för mej. Omgående plockade jag bort bilderna. Tänker er själva att någon av mina döttrar blivit lucia i Askersund? Fusk naturligtvis eftersom jag jobbade på tidningen. Och jag kan berätta att de inte blev särskilt ledsna över mitt agerande.

Kandidater med stor släkt hade de största chanserna att väljas till lucia. Till att börja med var det lösa röstsedlar som gällde, men det gick inte att ha det så. Vad jag har fått berättat är att någon pojkvän som låg i lumpen tog med en bunt sedlar in till I 3 i Örebro och fick påskrivet av ett halvt kompani. Bör jag säga att flickvännen blev lucia. För att få det hela mera rättvist ändrade man till att det bara var kupongerna i tidningen som gällde.

Askersunds första lucia hette Margareta Johansson och året var 1942. Hon var inte folkvald utan det var kvinnorna i lottakåren som ordnade arrangemanget. Året efter klev Askersunds-Tidning in i bilden och då blev det en folkvald lucia med röstning och allt. Men det blev en knepig historia. Kathie Karlsson valdes till Lucia men ett oblitt öde gjorde att hon fick tillbringa dagen som patient på sjukstugan. A-T skrev att: ” till ersättare fick den purunga Solveig Kaufeldt från Hammar hoppa in”.

IFK: bandysoaré 1955. Från vänster: Britt Damberg, Bertil Boo, Gunvor Häggblad och Arvid Swidèn.

IFK Askersund satsade också hårt på julfirandet under 50-talet. Föreningen försökte också ta över det stora luciafirandet i staden men det gick i stöpet. Det blev bråk mellan IFK och lottakåren. Lottakåren skulle inte arrangera firandet och då ville IFK ta över. I sista minuten ångrade sig lottakåren och det var det som orsakade bråket.
Istället höll IFK ”Bandysoaréer” i Hantverksföreningens lokaler (nuvarande Folkets hus) för att få in pengar till bandyn. Det är tillställningar jag minns med glädje. Inte minst för att IFK kunde locka dit artister. 1955 var Bertil Boo, Laxås egen sångfågel Britt Damberg och sångerskan Gunvor Häggblad där samtidigt. Britt Damberg var inte så känd på den tiden, utan uppträdde mera lokalt. Tidningen uppgav att det blev ett rekordnetto på 1 250 kronor. Redaktör Johannes Kjerrström var konferencier. Askersunds-Tidning var inblandad även i IFK:s arrangemang.

Kan också nämna att Föreningen Gamla Askersund gav ut en skrift för en del år sedan med bilder på de som varit lucior i Askersund. Har blivit uppmanad att göra en fortsättning. Har material hemma i bokhyllan, så när inspirationen rinner till och jag får tiden att räcka till –jag är ju pensionär -får jag göra en insats.