Tre nöjda systrar

 

Trycket efter lägenheter är stort. Och så har det varit länge. Önskemålet är ofta en hyfsad stor lägenhet i ett bra läge med egna rum åt alla i familjen. Men det är inte gott om sådana lägenheter för en överkomlig hyra eller ett bra pris på en bostadsrätt.

                                                    Systrarna Dagmar, Thyra och Ingrid Pettersson i sin nya lägenhet.

Systrarna Thyra, Dagmar och Ingrid Pettersson (Nordman), löste det på sitt eget vis. De flyttade ihop i en tvåa med rum och kök i de då nybyggda bostadsrätterna vid Sundsbrogatan, med en av stans bästa utsikter. Och trivdes utmärkt. Både med lägenheten och att som äldre syskon bo så nära varandra. De såg bara fördelar med det hela. Kanske något att tänka på i dag när det är så ont om lägenheter. Flytta ihop som systrarna Pettersson.

                                                           Ingrid visar den fin utsikten mot hamnen och kyrkan.

Som journalist besökte jag systrarna 1987 när de nyss hade flyttat in. En historia som är värd att berätta igen.

Storasyster Dagmar hade ansvar för disken mellansystern Thyra ordnade med maten, medan lillasyster Ingrid hjälpte till med lite av varje. Städningen delade de upp ”systerligt”. Lägenheten var på 84 kvadratmeter och insatsen var 29 000 kronor 1987. Thyra hade varit gift till skillnad från sina båda systrar.

-Jag flyttade till Stockholm som ung. Först arbetade jag som husa i fyra år. Sedan gifte jag mej och fick sonen Per. Jag fortsatte att arbeta som servitris på olika smårestauranger. När min man fick pension flyttade vi till mina systrars hus i Askersund. Maken dog några år senare, berättade Thyra.

Systrarna Dagmar och Ingrid blev hemstaden Askersund trogna. Dagmar stannade hemma och hjälpte sina föräldrar. Medan Ingrid utbildade sig till sömmerska. Det är många askersundare som fått sina kläder uppsydda och ändrade av Ingrid. Familjen bodde i ett hus vid Gårdsjögatan, med en stor tomt. Det blev för jobbigt att klippa gräs och skotta snö. Systrarna satte upp sig i lägenhetskön så fort de fick höra att John Mattsson skulle bygga i centrala Askersund. Det var inte så vanligt på den tiden med nya lägenheter centralt. Det tog tre år innan lägenheten blev en verklighet. Ingrid slutade inte helt med sitt yrke när hon kom till lägenheten . Hon fortsatte med att sy kläder åt sina systrar.

När systrarna blev trötta på att sitta i sin lägenhet, tog Ingrid ut sin lilla bil för en åktur. Hon var den enda av systrarna som hade körkort. När jag hälsade på i den nya lägenheten skulle Thyra bjuda sina systrar på inkokt lax till lunch. Att matlagningen just fallit på hennes lott kanske inte var så konstigt med tanke på hennes bakgrund som servitris. Men det var inget hon hade tänkt på själv. Det hade bara blivit så.

-Det är ingen ide att mina systrar klagar på maten. Jag bestämmer hur matsedeln ska se ut, skojade Thyra.

Huset som systrarna Pettersson bodde i ligger utmed Sundsbrogatan, men märkligt nog är adressen Stöökagatan. Systrarna tyckte det var lite konstigt minns jag. Tydligen var det så att alla i bostadsrättsföreningen skulle ha samma gatuadress. Det skulle bli enklare så, även om man bodde vid Sundsbrogatan. Systrarna förklarade att det var bra om äldre människor bodde centralt. Kommunen sparade pengar på färdtjänst och annan service för äldre. Samma sak gäller väl i dag som för 29 år sedan när jag gjorde reportaget.

                                                            1987 Sundsbrogatan med de nybyggda bostadsrätterna.

                                     Sundsbrogatan 50-tal. Husen till höger revs för att ge plats åt bostadsrätterna.

Det finns mycket att lära av systrarna Pettersson i tider av brist på bostäder. En annan viktig sak som gjorde att allt klaffade var också att de trivdes mycket bra ihop. Äkta syskonkärlek.

Ny bok om nationalskalden Heidenstam

En ny bok om nationalskalden Verner von Heidenstam kommer ut inom kort. Namnet är ”Heidenstam Olshammar och Aspa bruk”. Författare är Håkan Jaldung som tidigare gett ut både böcker och skrifter om sin hembygd Olshammar.

”Heidenstam, Olshammar och Aspa bruk” kommer att finnas tillgänglig inom kort, preliminärt under vecka 12. Det är en lokalhistorisk bok. Den är inte litteraturhistorisk eller personhistorisk. Boken är heller inte en förmedlare av allmän Heidenstamiana. Man kan säga att boken innehåller resultatet av speciellt avgränsade och unika, lokalhistoriska undersökningar kring Heidenstam, Olshammar och Aspa bruk. Arbetet påbörjades för mer än 10 år sedan.

-Den första uppsatsen i boken rör Heidenstams anknytning till Olshammar och Aspa bruk. Det är en kort sammanfattning av en undersökning som jag hållit på med under många år och som så småningom kanske kommer att tryckas i sin helhet, berättar Håkan Jaldung.

Heidenstams seglingsolycka har uppmärksammats av många författare. I uppsatsen ”Heidenstam och seglingsolyckan 1.8.1888” presenteras initierad och värderad information som inte tidigare är känd.

-Under 2016 kommer jag att tillsammans med marin expertis att göra ett allvarligt försök att lokalisera segelbåten på Vätterns botten varför Heidenstam och seglingsolyckan framöver, ånyo, säkert kommer att få en viss massmedial uppmärksamhet. Det är mer än hundra år sedan som massmedia intresserade sig för den. Ett försök kommer också att göras att initiera ett myndighetsbeslut om en bärgning av segelbåten, om segelbåten kan lokaliseras, vilket det finns goda möjligheter att göra med modern teknik. Efter en bärgning finns viss möjlighet att ytterligare klarlägga olycksorsaken, hoppas Jaldung

I uppsatsen om ”Heidenstam, Strindberg och bruksarkivet i Aspa” undersöks vilka av Strindbergs manuskript som Heidenstam förvarade en tid i Aspa bruksarkiv inom Aspa bruksområde. Heidenstams och Kate Bangs lämnade uppgifter om manuskripten är inte helt relevanta och kompletteras därför. Den dåvarande förvaringen av arkivalier i Aspa klarläggs i uppsatsen som innehåller spännande uppgifter om manuskripten och kanske något oväntade slutsatser om förvaringslokalen.

Håkan Jaldung

Vad är då syftet med uppsatserna i boken?

– Det huvudsakliga syftet med uppsatserna är att dokumentera, sammanställa och värdera tillgänglig lokal information, som lämnats till mig muntligt, eller finns tillgänglig i lokala, regionala och centrala arkiv eller i andra skriftliga källor och som rör Heidenstam, Olshammar och Aspa bruk. Ett annat syfte med uppsatserna, i all anspråkslöshet, är att befrämja det lokala intresset för Heidenstam och hans tid.

Boken trycks i en liten upplaga, 100 exemplar, och innehåller en kortare introduktion samt tre uppsatser. Den omfattar 171 sidor.

IFK slog målrekord

IFK Askersunds fotbollslag satte nytt klubbrekord i målskytte när det gäller tävlingssammanhang. Det blev vinst mot FK Silva (Skyllberg-Närkesberg) med 17-0 i Distriktscupen. Matchen spelades i söndags i Hallsberg eftersom det saknas konstgräsplan i hemmakommunen. Men det kanske kommer? Snabbe Andreas Borg har redan hittat målformen, med fem fullträffar. Många andra ville också vara med i ”skyttetävlingen”.

                                                                                  Andreas Borg
                                                                                       Manne Fahlström                                                                                          Philip Larsson

Bilder: Ann-Sofie Fahlström

Målskyttar: Andreas Borg 5 , Philip Larsson 3 , Daniel Nilsson, Emanuel Fahlström, Patrik Thörnkvist 2 , Linus Tamminen, Robin Gylling, Emanuel Bernström, Johan Hailee och Joakim Gustavsson.

Einar var 30 år före sin tid

 

Giftfria grönsaker, husmanskost, cykelåkning och hårt arbete, var förre glasbruksarbetaren Einar Johanssons recept på hur man klarar sig från allvarliga sjukdomar. Själv var han ett levande bevis på att hans teori höll även i praktiken. Intervjun gjorde jag med min gamle arbetskamrat för 30 år sedan. Men hans teori är mer aktuell än någonsin. Allt som Einar pratade om för att hålla sig frisk och få ett bra liv, kan man läsa om i var och varannan tidning i dag. Brukar tänka på honom när jag läser alla uppmaningar om hur man ska leva för att hålla sig frisk. Einar var en föregångsman när det gällde hälsa utan att veta om det själv. Han använde bra sunt förnuft. Einar var 30 år för sin tid. När jag gjorde intervjun i september 1986 var Einar 80 år och hade aldrig varit sjuk. Och han levde många år efter min intervju.


Einar höll igång från tidig morgon till sena kvällen med trädgårdsarbete. Hans trädgård vid Lunna i Hammar var imponerande med frukträd och grönsaksland.

-Folk får för sig att det måste vara en massa konstgjord gödning för att få fart på växtligheten. Det är helt fel. Jag använder vanlig hederlig hönsgödsel och egen kompostjord. Det är inte underligt att folk blir sjuka med alla dessa gifter, förklarade han.

Påminner än en gång att intervjun gjordes för 30 år sedan.

Einar var född och uppväxt vid ett litet lantbruk i Tiveden. Det fanns fyra barn i familjen.

-Redan som barn fick jag hjälpa farsan i lantbruket. På den tiden var det också vanligt att man fick hjälpa andra bönder. Vi fick gå upp halv fem och det är något jag fortsatt med genom livet, upplyste Einar.

Efter en del år som lantarbetare kom Einar med familj till Hammar 1955. Där fick han jobb som synare vid Hammars glasbruk. Det var också där vi träffades. Einar var noga. Inga defekta flaskor slank förbi hans skarpa synarögon. 1973 gick han i pension. Vid sidan om sitt arbeta på glasbruket hjälpte han till med trädgårds-och jordbruksarbete på olika håll. På den tiden ägde Hammars glasbruk nästan hela Hammar.

-Varje sommar fick jag slå gräs på brukets ägor, berättade Einar, som var något av en mästare med sin lie.

-En gång när jag stod och slog gräs efter vägen till Hammar, stannade en bil med fyra fina herrar och erbjöd mej arbete vid parkförvaltningen i Stockholm. De behövde någon som kunde hantera lien.

På den här tiden när intervjun med Einar gjordes, var det stor debatt om vad som skulle hända med hans gamla arbetsplats. Företaget hade satsat stort på engångsglas. Men det blev stopp för den tillverkningen vid Hammar. Det var inte miljövänligt.

-Jag sa det till dåvarande disponenten. Redan från början var jag negativ till engångsglas. Jag fick också rätt. Glasbruket kommer säkert att leva kvar även om det blir neddragningar av personal, trodde Einar, men där fick han fel. Glasbruket stängdes i början på 1990-talet.

Einar i Lunna hade också andra talanger än trädgårdsarbete. Under alla år hade han också klippt folk. Även där var han självlärd.

-Det började med att jag fick klippa håret på brorsan och farsan. Sedan har det bara rullat på. Många äldre personer kommer hem till mej för att bli uppsnyggade i håret. Jag rullar undan köksmattan och så står min frisörsalong färdig, berättade Einar, roat.

-Som mest klippte jag 35 personer på en dag. Det var pensionärer både vid Lunnagården och från Norrbergahemmet i Askersund. Det brukar ta en 15-20 minuter för varje kund. Jag har inte bara en frisyr att välja på om du nu tror det var hans klara besked.

Einar hade bott själv några år när jag gjorde intervjun. Hans kära fru Naime avled efter flera år på långvården. Matlagningen och städningen skötte han själv. Om det skulle knipa med något hade han sina två barn på nära håll.

-Jag äter mest grönsaker från den egna trädgården. Fisk vägrar jag att göra i ordning, sedan jag sett det oljiga vattnet i Hammarsviken. Nej då är det bättre en morot, förklarade Einar, innan han satte sig på cykeln för att hjälpa en granne med trädgården.

Kan väl också nämna att det inte är ofta man blev klippt i samband med en intervju, som hos Einar. Han tyckte att jag var långhårig och ville göra något åt det innan han började med trädgårdslanden. Tror inte ensa att tog en kvart att bli fin i håret. Så fin jag nu kunde bli.

Bilden tagen med självutlösare om någon undrar.

Bron till Borgmästareholmen skadad av isen

 

                                                            2016. Isen har lyft första delen på bron ut till holmen.

Isen har tryckt sönder första delen på bron ut Borgmästareholmen i Askersund. Den här gången är det en lindrig skada som inte blir så kostsam. Men det är inte första gången bron drabbas av is och stormar. Hösten 1999 vek sig bron helt i en storm. Då fanns en högdel på bron där mindre båtar kunde passera. Det var just vid högdelen som det blev problem vid stormar. Den gången kostade lagningen av bron 275 000 kronor. Firman som hade byggt bron stod för 200 000 kronor.

1999 efter en storm

År 2005 var det dags igen. Stormvindar fick bron att vika sig på mitten och driva bort. Den gången fick kommunen stå för kostnaderna själva. Högdelen på bron plockades bort. Båtfararna fick vara så goda att åka runt Borgmästareholmen. Upprustningen kostade runt 100 000 kronor. Men det fanns ett problem 2005. Ingen firma ville ta åt sig ett större upprustningsjobb. Firmorna ville inte lämna några garantier. De tyckte inte att det var en riktig bro, utan bara en enkel pontonbro som kunde brytas sönder av vädrets makter. Dåvarande arbetsingenjören Bo Lind fick jobba hårt för att få en upprustning till stånd. Det handlade en del också om att få fram pengar till upprustningen.

2005 efter en storm

Bron byggdes av en privat firma. Genom en bytesaffär blev sedan ägare till bron. Byggfirman bytte till sig en större fastighet i Askersund.

Väderkvarnsbackens domarring

 

I mitten på 80-talet var det en konstnär som ville återskapa den gamla domarringen på Väderkvarnsbacken norr om Askersund. Konstnären föreslog en rekonstruktion av domarringen. Nio stycken avlånga stenar tre meter höga skulle placeras på den gamla platsen. Stenarna skulle bli väl synliga från riksväg 50. Enligt konstnären skulle satsningen placeringen förmedla en kulturupplevelse av stora mått. Med enkla medel skulle den gamla historien återupprättas. Satsningen skulle bli en stor sevärdhet. Hembygdsföreningen var med på noterna. Däremot var länsmyndigheterna mycket skeptiska till förslaget. Kulturnämnden i Askersund trodde heller inte på iden. Nämnden ville vårda befintliga fornlämningar istället för att återskapa försvunna. Förslaget från konstnären försvann därmed i papperskorgen. Vem vet konstnärens förslag kanske hade blivit en verklig attraktion…

Fram till 1920-talet fanns en stor och präktig domarring av oval form på backkrönet. En sådan som konstnären hade tänkt sig. Stenarna försvann åt olika håll för att troligen användas till hus-och ladugårdsgrundar i trakten. Väderkvarnsbacken är Askersunds äldsta kända tingsplats. Man kan ju undra hur det kändes att bli dömd på en plats med stans bästa utsikt. Kanske det underlättade lite.

Annons 1874.  Då var inte folk välkomna till backen.

Väderkvarnsbacken är nu ett naturreservat . Det tog lite tid att få till det hela, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge är ett gammalt slitet uttryck som väl passar på grusbacken strax norr om Askersund. Det är några år sedan en kvinna på miljö-och hälsokontoret berättade planerna för mej och att det fanns pengar att söka för att skapa ett naturreservat. Så blev det också. Kommunen byggde också en promenadväg vid sidan om Vretstorpsvägen, som blivit ett populärt gångstråk. Backen är populär särskilt nu på våren då blåsipporna lyser upp den gamla tingsplatsen på en del ställen. Men de får inte plockas. Det är ett naturreservat som nämnts. En grillplats har också ställts i ordning

Personligen förknippar jag backen mera med Tivedsloppet på skidor och motorcross. IFK drog sin skidtävling över backen och det blev en mycket tuff avslutning för många sista biten in mot målet på gamla IP. Under en period fanns också en skidlift i backen söderläge. Det var ingen bra kombination när solen började värma.

Bild från 1987

På 50-talet gjordes en stor satsning av ett motorintresserat gäng på en motorcrossbana i Väderkvarnsbacken ned mot Gårdsjön. Banan var en av de svåraste i Sverige, men också en av de vackraste enligt expertisen. Det kördes också en del tävlingar där. Men det blev inte så många som de motorintresserade hade tänkt sig. Banan var 1 300 meter lång och formad av Sture Malmborg. En av de drivande i motorklubben var Stures pappa Elis och tandtekniker Seth Magnusson.

                                                                      MC-bilder Nils Muntzing. 1955

Vid en tävling kom det 3 000 personer. Publiken placerade sig på kullarna i backen för att se förarna bra. Minns att Gösta Gildner från Svemo var på plats för att flagga igång tävlingen. Askersund hade några förare med, men de nådde inte några stora framgångar. När de första tävlingarna skulle gå var motorklubben i Askersund nystartad. För att få ordna tävlingar måste klubbarna ha varit igång i två år. Men Elis och Seth löste problemet på sitt sätt. De hyrde helt enkelt ut banan i Väderkvarnsbacken till Örebro SMK, som saknade bana.

Noterbart var att det fanns en ”dynamitkällare” mitt i banan! I källaren förvarade Öhrmans järnhandel sina sprängvaror, eftersom det var förbjudet att förvara sprängmedel inne vid torget i Askersund där affären låg. Förhoppningsvis hade butikens ägare plockat bort dynamiten innan tävlingarna kördes. Men jag vet inte hur det var med den saken. Jag har tänkt på det efteråt. Med lite otur för hade det annars kunnat bli en riktig smäll i backen. Källaren används inte längre, men den finns kvar.