Flickorna i Askersund räddade kungens eriksgata

”De söta fickorna finns kvar i Askersund , men ingen kan leva på traditioner”.  Så löd en tidningsrubrik i slutet av 50-talet efter ett journalistbesök. Och det gäller säkert i dag också. Det måste förstås också till lite annat, även om flickorna var räddning när Oscar II besökte Askersund på sin eriksgata i slutet av 1800-talet. Vid den här tiden var Askersund länets strykpojke, mycket berodde det på att staden aldrig fick någon järnväg. Visst fanns den smalspåriga järnvägen till Lerbäck, men det räknades liksom inte. Kungen drog sig i det längsta med att besöka Askersund och blev också den sista av svenska städer som Oscar besökte på sin eriksgata.

Vykort Askersund059

Oscar II  med kronprinsen  vid stationen i Askersund

Det började med att gamle kungen vid ankomsten till den rikt dekorerade stationen i Askersund höll på att fastna i smalspårstågets kupédörr, som sannerligen inte var byggd efter bernadottska mått. Vidare tog kronprinsen beslag på en blomsterbukett direkt. En bukett som egentligen skulle överlämnas efter välkomsttalet. Det blev helt fel. Borgaren som höll talet kämpade för att Askersund skulle få en bredspårig järnväg avslutade med ett manligt ”det kan kronprinsen slå sig i backen på” . Avslutningen på talet skulle ge  lite tyngd  åt kampen för  järnvägen. Något som fick åskådarna att sucka och som det pratades om i stan flera år efter besöket. Så talar man inte till en kunglighet.

Kungen surnade till och klagade på allt och alla. Tåget var eländigt, och stan hade en ful kyrka. När han skulle skriva sin autograf i kyrkboken så förklarade han att han fick skriva med rikets uslaste penna. Det behövdes många tjog av de vackraste flickor Askersund kunde uppbringa för att majestätet skulle tina upp en smula. Det var i grevens tid som en hotande katastrof kunde avvärjas och det var flickorna som gjordét.

Flickorna i As

”Alla flickor i Askersund var förlovade, eljest vete Gud hur det gått”, bekände också en skribent i Nerikes Allehanda på 1800-talet där han efter en soarèbesök hade alla ynnest till övers för de ungas fägring.  I Joel Haugards lilla tjusiga bok ”Promenad i liten stad” så är just en ung blond flicka lite av huvudpersonen i vandringen. Och det har skrivits om flickorna i Askersund och spelats revy om flickorna. 1912 gav GT. H Mellin ut 25-öreshäftet ”Flickorna i Askersund”. Vid Folkteaterns nyårsrevy i Göteborg 1916 var namnet på revyn ”Flickorna från Askersund”, skriven av den store revykungen Axel Engdahl. Jag har läst revyprogrammet men hittar inget om Askersund. Engdahl använde bara namnet Askersund för att det skulle vara litet lustigt och hämtat från en småstad.  Ungefär som man använder mitt namn Ove i dag, när det ska vara extra töntigt. Men sådant får man stå ut med.

Flickorna från Askersund

På 70-talet var till och med kommunen med och utsåg ”Årets sommarflicka” i Askersund med röstning och allt, precis som luciatävlingen var en gång i tiden. Men sådant är inte gångbart längre som tur är.  Vi har kommit en bit längre i samhället än att rösta om sådant. Trots att det skrivits om flickorna i Askersund, är det bara en gata  i stan som fått ett kvinnonamn, Drottning Kristinas väg. Lite dåligt kan man tycka. Och Drottningen var precis ingen kvinna vilken som helst.

2016-07-25 14.43.02 Askersunds Sommarflicka 1971

Apropå teater och flickor i Askersund så har teaterkungen August Blanche lämnat en mycket dramatisk skildring hur det var att spela kärleksdramat Hamlet i Askersund i slutet på 1800-talet. För vålnadens hädanfärd hade grävts en grop under scengolvet, där vålnaden skulle sparka undan en lucka och försvinna efter avslutad deklamation. Så skedde också enligt salige Shakespeares föreskrifter, men ögonblicket efter dök vålnaden upp igen vilt svärande. Själve Hamlet förlorade ett ögonblick fattningen, men det fanns en förklaring till vålnadens ilska. Det hade regnat på eftermiddagen och gropen under scenen hade fyllts med vatten och blivit en lergrav. Under det Hamlet i de mest hjärtslitande ordalag beklagar sin far vilken var dömd att efter döden svettas bland avgrundens svavelångor, kröp vålnaden upp ur gropen. Linkande och drypande av lervatten över scenen under publikens stormande jubel.

Skolbygget vecka 23 2016 (7)

Dagens Hamletsaktörer kan dock ta det lugnt när de kommer till Askersund. Det finns ingen risk att ramla ner i någon vattenfylld grop – även om det är nära till sjön-i nya Sjöängens ståtliga teater-och biolokal med drygt 500 sittplatser. Huset är välbyggt. Det kan jag intyga som fotograferat i huset varje vecka sedan 2014. Bilderna finns på Askersunds kommuns hemsida under just rubriken Sjöängen i bilder.

 

 

 

Louise har skrivit en intressant uppsats om vårdhemmen i Askersund

 

Förstasidan på Louise Vissbergs uppsats är en bild på Vasshammar.

Under årens lopp har behandlingen och vården av människor med funktionsnedsättning förändrats. Likaså har även synen på vem som är funktionsnedsatt. Under 1900-talet gjordes tvångssteriliseringar och människor sattes på vårdhem på lösa grunder. Inte bara exempelvis schizofrena sattes in på hem, utan även epileptiker, alkoholister, prostituerade etc. I Askersund har det under 1900-talet funnits tre olika hem för ”sinnesslöa”. Verksamheter som glömts bort trots att det inte var så länge sedan.

Louise Vissberg

Louise Vissberg, 19 år, bosatt i Askersund sedan 11 år tillbaka bestämde sig för att kolla hur dessa hem såg ut, vilka som bodde där och vilka behandlingsmetoder som användes, med fokus på vårdhemmen Marieborg och Vasshammar. Hon har pluggat naturvetenskap på Allèskolan i Hallsberg. I höst ska hon studera vid Åredalens folkhögskola i Åre. Louises uppsats är en mycket intressant läsning. Många askersundare i dag vet att det funnits tre olika hem för ”sinnesslöa” där många jobbade. Men mer än så är det inte. Därför är Louises uppsats ett mycket viktig dokument som alla bör ta del av. Inte minst dagens beslutsfattare. Det är alltid bra att blicka tillbaka och lära av misstagen och av det som var bra.

-Syftet med detta arbete är att få kunskap kring boendena för sinnesslöa i Askersund under 1900-talet. Hur var vårdhemmen? Vilka var vårdtagarna och behandlingsmetoderna, var några av alla frågor som jag ville ha svar på.

-Många människor sattes in på hemmen på väldigt lösa grunder. Man kunde bli insatt för lösdriveri, för att man var ”sexuellt opålitlig”, umgicks för mycket med personer med motsatt kön, för att man kom från en stökig bakgrund, gift om sig, haft dåliga makar eller hade snattat etc. Under tvångssteriliseringen i Sverige steriliserades ungefär 70000 personer, många mot sin vilja. Många av fallen var kvinnor som satts in på dessa lösa grunder och där steriliseringen var en biljett ut till friheten, då man kunde vara säker på att dessa människor inte förde sina gener vidare. I Askersund har det funnits tre anstalter, både för barn och för vuxna. I min uppsats har jag valt att fokusera på vårdhemmen Marieborg och Vätternterassen, men har också nämna skolhemmet Kristinahemmet. Förutom dessa hem för sinnesslöa har det även funnits barnhem och fattighem i Askersunds kommun”, upplyser Louise.

Här kommer ett litet smakprov från Louise uppstas:

” Det fanns skolhem, där ”bildbara sinnesslöa” barn mellan 6 och 12 års ålder fick anpassad teoretisk och praktisk undervisning, genom vilken man försökte uppöva och utveckla de sinnesslöas förståndsgåvor, forma dess karaktär, lära dem enkla kunskaper samt att förvärva praktiska kunskaper. Det fanns även arbetshem där man fortsatte uppfostran och utbildningen mot lämplig yrkesutbildning. Därifrån kunde många elever sedan ”återvända ut i livet” till enkla arbetsplatser eller till sina hem etc. De som saknade förmåga att ”reda sig själva ute i livet” fick stanna kvar på arbetshemmen en längre tid eller för alltid. Vidare så fanns det också vårdhem där obildbara sinnesslöa som förblev i behov av anstaltsvård genom hela livet omhändertogs. De svårskötta obildbara sinnesslöa, asociala och vanartade sinnesslöa, samt blinda, dövstumma och i viss utsträckning epileptiska sinnesslöa vårdas på de statliga hemmen. Det fanns även kommunala och enskilda anstalter där de övriga sinnesslöa hölls, upplyser Louis i sin uppsats.

Vykort på Kristinahemmet

”Vårdhemmen i Askersund verkar ha haft en betydande uppgift i länet, eftersom vårdplatserna fylldes upp av människor med olika grader av sinnessjukdom. Hur sjuka de sjukaste eller friskaste var är svårt att säga, så om det fanns människor här som sattes in på alldeles för lösa grunder kan inte fastställas. Från 1929 bodde det dock endast obildbara sinnesslöa på Vasshammar på den tiden. Kristinahemmet var ett hem som flera gånger ändrade inriktning. Det verkar ha varit en skola för bildbara sinnesslöa barn, där de som klarade sig bra kunde komma ut i arbetslivet och de andra senare kunde skickas vidare till andra vårdhem. I slutet var Kristinahemmet just ett vårdhem för barn, men mer om hur vården etc. såg ut där kvarstår till utökade undersökningar. Vasshammar fungerade i början som barnhem för pojkar och flickor från 2 ½ till 45 års ålder. Att alla dessa kallades ”barn” kan eventuellt bero av undersökningar där sinnesåldern på vårdtagarna motsvarade ett barns. Senare ändrades det så att det endast bodde kvinnor på Vasshammars vårdanstalt, medan det endast bodde män på Marieborg runt 1950-talet”, skriver Louise i sin genomarbetade uppsats.

Vykort på Marieborg

”På Marieborg och Vasshammar i och utanför Askersund vårdades sinnesslöa personer med olika grader av sinnessjukdom. En del av människorna fick vistas ute bland folk och en del kunde hjälpa till med olika sysslor eller medverka i terapier och annan sysselsättning. Något ont om hemmen finns inte nämnt i gamla källor. Vad man förstår är att de bodde flera vårdtagare i samma rum. Från en början förekom det boende av båda könen på platserna, åtminstone så länge som Vasshammar var ett hem för barn mellan 2½ till 45 år ålder. Sedan bodde kvinnor på Vasshammar och män på Marieborg. Behandlingsmetoderna mot det psykiskt sjuka på just dessa boenden förblir en gåta, men troligtvis kan vårdtagarna ha behandlats med de metoder som användes i resten av landet.”

Louise har i sin uppsats också intervjuat en del personer, samt hämtat fakta både från skrifter, böcker och tidningsklipp. Säkert är det många i Askersund om vill ta del av hennes uppsats. Det kanske går att ordna genom biblioteket eller direkt från Louise…

Rektor Frendel fick som han önskade i Askersund

 

Utan att göra dagens politiker och arkitekter allt för besvikna så är inte iden med ett skolbygge i kanten vid Strandparken i Askersund ny. Redan på 1950-talet föreslog rektor Anton Frendel ett skolbygge där. Nu har det utvecklas till ett skol-och kulturbygge. Lite större kanske än vad den stränge rektorn hade tänkt sig men ändå.

Nya skol-och kulturbygget i kanten av Strandparken

En gång i tiden fanns det en planteringsnämnd i Askersund med rektor Frendel som ordförande. Både rektorn och planteringsnämnden är borta, men han hade en ide om Sjöängsområdet som var rena träskmarken på den tiden. En stor vacker park skulle anläggas, men så fanns förslag också om ett större turisthotell med vandrarhem som också kunde vara en fritidslokal för ungdomarna i anslutning till parken. Men Frendels stora dröm var ändå att bygga en enhetsskola med utsikt över Alsen och Stjernsund. Iden med skola i direkt anslutning till den nya parken har nu förverkligats. Men det tog nästan 70 år.

Nya Sjöängen är snart klart för invigningar. Enligt programmet ska det bli ett antal invigningar med en stor final den 11 november. Rektor Frendel är säkert nöjd i sin himmel över vad som hänt. Han skulle säkert också påpekat att placeringen var hans ide. Inte någon modern arkitekt eller dagens politiker. Hur som helst hade han blivit glad skulle jag tro.

Frendel och hans nämnd kämpade hårt för att få bygga en vacker park i träskområdet vid Sjöängen. Närmare i 17 år. Efter stationshuset och ut mot Hagaområdet fanns bara ett träskliknande område. Fyllningen som fanns där kom från olika byggen i staden då husgrundar grävdes. Men det fanns också åtskilligt annat som bilvrak, trädstammat, kaffekittlar och allt vad det kunde vara. En soptipp skulle man kunna säga. Under krigsåren fanns där också koloniland.

Första förslaget på en park i Sjöängsområdet kom redan 1933. Ritningen gjordes sedan om 1941. Ett tredje förslag gjorde arkitekt Gunnar Anders från hushållningssällskapet. Samtliga förslag förkastades. Istället blev det anläggningsträdgårdsmästare Gösta Persson som 1945 gjorde ritningar som i stort sett följdes. Den nya parkanläggningen kostade en del pengar men det fanns fonderade medel. Chefen vid Trikåfabriken Karl Nilsson skänkte också 4 000 kronor. När det stora jobbet med parken började 1950 fanns 19 000 kronor till förfogande. Planteringar och en lekpark var den första satsningen. Frendels önskemål vara att hela området ut till Hagabergen skulle förvandlas till park. I en tidningsartikel 1953 fanns en intervju med Anton Frendel. Enligt rektorn var mycket väl använda pengar. Yttre förutsättningar för en lyckad månskenspromenad hade skapats av planteringsnämnden.

Det tog lite tid från ritningen 1945 att få igång arbetet. Det var brist på arbetskraft och det var svårt att få tillstånd till bygget. Planteringsnämnden hade räknat med arbetet med parken skulle bli reservarbete vid en eventuell kris. Men så blev det inte. Just vid det här tillfället fanns det turligt nog både arbetskraft och pengar så jobbet kom igång snabbare än beräknat. Sex man fick jobb med parken.

Rektor Frendel, som kom till Askersund 1923, var mycket trädgårdsintresserad. Hans målsättning var att förvandla träskområdet ut mot Haga till Askersunds vackraste park. Med en skolbyggnad i kanten på området. Frendel avled 1961, 72 år gammal. Han är dock en av de drivande personerna bakom Strandparken, inte att förglömma nu när invigningarna börjar dugga tätt.

Fjärrskrivare var lösningen-1950.

 

Fjärrskrivare var lösningen-1950.

”Fjärrskrivare ger tidningen snabbare nyhetsförmedling”. Så löd en tidningsrubrik i gamla Askersunds-Tidning i augusti 1952. En fantastisk teknisk utveckling för tidningen med den modernaste formen av teleprinter , nämligen telex. Genom denna anläggning kan man föra en verklig skriftlig konversation med alla som är anslutna till det textnät som håller på att byggas ut såväl inom-som utomlands, kunde man läsa i artikel om nymodigheten. För Askersunds-Tidning betydde det en snabb nyhetsförmedling genom att tidningen fick ett värdefullt komplement till post och telefon när det gällde riksaktuella saker.

Många som sitter vid en dator i dag drar säkert på munnen när de läser det här. Nu tar bara några sekunder att sända text. Några i dag kanske aldrig har hört talas om fjärrskrivare. Inte jag heller innan jag började på Nerikes-Allehanda som då hade köpt upp AT. När jag började var det fax som gällde för att få in artiklarna. Och papper som trasslade. Men för 64 år sedan när artikeln skrevs var telex ett begrepp som enligt tidningen hade framtiden för sig. Vi den här tiden var tidningen anslutna till en telexstation med ett 40-tal abonnenter.

”Man slår bara ett nummer med en vanlig petmoj, skriver vad man vill ha sagt med hjälp ett vanligt tangentbord och får svar omedelbart om mottagaren sitter vid apparaten”, var budskapet.

I augusti 1952 så var en utbyggnad på gång till alla små telegrafstationer i landet. Tidningarna var tidigt ute med nymodigheten. Det fanns en förhoppning om att länsstyrelserna och polisen skull ta efter. Ett föregångsland var USA

Nu hjälpte det inte att Askersunds-Tidning skaffade sig en fjärrskrivare. Några år senare, 1956, lades tidningen ner, som så många andra småtidningar vid den tiden. I dag är det de stora papperstidningarna som har problem, trots bra teknik. Satsningen sker nu stort på den digitala tekniken, medan ett antal duktiga journalister tydligen blir ”överflödiga”. Ingen bra utveckling kan jag tycka som gammal journalist. Tror att många läsare håller med mej.

Sista utställningen i Askersunds Hamnmagasin

I

25 år har konstföreningen i Askersund arrangerat sommarutställningar i Hamnmagasinet. Årets utställning blir den sista i den fina och udda utställningslokalen upplyste konstföreningens Calill Ohlson i sitt välkomstanförande. Cirka 2000 personer har besökt utställningen varje år. En mycket bra siffra för en konstutställningar. Ny utställningslokal kommer att finnas i nya Sjöängen. En lokal som får det svårt att mäta sig med Hamnmagasinet, även om den är helt ny. Frågan är nu vad som ska hända med den nuvarande utställningslokalen…

Vernissage på årets utställning hölls på fredagskvällen inför ganska stor publik. Invigningstalare var Maria Reifeltorn, som är ansvarig för verksamheten i nya Sjöängen. Hon undrade varför inte flera bosätter sig i Askersund, som var så vackert med massor av olika aktiviteter. Maria passade också på att berätta att hon gått med i Rotary och skaffat sig lägenhet i stan.
                                     Maria Reifeltorn invigde utställningen
Calill Ohlson i konstföreningen berättade att det var sista sommarutställningen i Hamnmagsinet

                    Mannen bakom verket är Basel Zamman från Damaskus.

Årets utställning var för första gången en så kallad jurerad utställning. Konstnärer hade fått lämna in sin alster och sedan har en jury plockat ut 50 konstverk av 140 inlämnade. Konkurrensen har varit hård. Redan på torget utanför entrén till konsthallen möttes besökarna av en häst gjord i armeringsjärn. Mannen bakom verket är Basel Zamman från Damaskus. En av våra nya landsmän. I hallen fanns det mycket blandad konst allt från tavlor, glas och skulpturer. Utställningen pågår fram till den 7 augusti.

Målfrossa av IFK:s Andreas Borg

Andras Borg IFK 29 juli 2016

Andreas Borg gjorde sex mål mot Glanshammar. Han började med fem raka.

 

IFK Askersunds snabbe anfallare, Andreas Borg, öppnade fem raka mål mot bottenlaget Glanshammar i vårens sista seriematch i femman. Han var  mycket svårstoppad den här  kvällen. Slutresultatet blev 11-1  till IFK, efter 6-0 i halvtid. Borg gjorde sedan ytterligare ett mål.

Det var mest frågan om hur många mål IFK skulle orka med att göra. Och det fanns chanser till ytterligare mål. Glanshammar kom med ett mycket ungt som var helt chanslösa. Tidigare på dagen var det oklart om det skulle bli match. Glanshammar hade svårt att få ihop lag. IFK pumpade på och har nu skaffat sig den imponerande målkvoten 60-16. IFK ligger två i serien tre poäng efter serieledande Eker.

Tränar Conny Eriksson passade på att vädra hel manskapet. Alla visade att de vill vara med i startelvan till hösten. Ett angenämt problem för tränaren. Då väntar ett antal tuffa bortamatcher.  Andreas Borg fick priset som bäste hemmaspelare och det hade varit konstigt annars. Målskyttar förutom Borg var, Johan Eriksson, Johan Hailee, Jesper Karlsson och Marckus Wäcklèn. Efter ett inlägg av Anton Degerfeldt rensade en Glanshammarsförsvare bollen in i eget mål. Glanshammars tröstmål vid ställningen 10-0  gjorde Julius Jalding.