Isupptagning

 

Nisse Alexandersson och Julis Andersson vid isupptagning på 50-talet vid Stapelängen. Personen i miten är okänd för mej.

Isupptagning på Gårdsjön. Mannen som sågar är Nisse Nilsson i Läggesta.

Isupptagning var en viktig sak vid den här årstiden förr i tiden. Men det var innan kyl-och frysskåpens stora genombrott. Lite var stans på sjöarna fanns det folk som sågade is med jättesågar. Ett tungt arbete men ett måste för företag som fiskaffären, bryggeriet, hotellet, mejeriet och för de flesta lantbruk. I det senare fallet var det viktig med is för att bland annat kunna kyla mjölken.

I Askersunds hamnområdet var isupptagningen en stor aktivitet. Vid Stapelängen nedanför landskyrkan fanns det en isdös . Och det fanns också vid många andra ställen, som vid bryggeriet. Det finns många historier om isupptagningen på Alsen. En historia som jag hört är en ilsken arbetsgivare som kom ner till isen och såg att det fattades en av mannarna mitt på blanka förmiddagen. Svaret från de övriga var att han var hemma och tvättade sågspån ur ögonen. Det ledde till att arbetsgivaren vände på klacken och försvann. Han insåg det meningslösa att argumentera mot sådana påståenden.

En isdös byggdes med plankor runt om. Isen som sågats i 50-60 cm stora bitar packades tätt så de frös ihop sedan. Sågspån fylldes på ca 25 cm runt om och ovanpå. Det isolerade fullgott. Man hade alltid is för två år på lager.

Hamnen med isdös på 40-talet.

Isdösen vid bryggeriet

Isvarningen verkar vara i överkant. Här lägger kommunen ner en ledning, men först måste isen sågas upp. Det är en 50-talsbild

 Bild från fiskelägret i Klangehamn förra året

Vännen Linus Larsson har hjälpt till med bilder som vanligt. Han har ett fantastiskt bildarkiv. Några bilder har jag haft i mina egna gömmor.

Med grisbil runt Sydnärke

En gång i tiden var det vanligt med grisbilar som åkte runt på landsbygden. Folk hade möjlighet att köpa en liten kulting som sedan skulle födas upp och bli julmat. Kultingarna fanns i små boxar på lastbilsflaken. Det var bara att välja och vraka.

Bild från Leif Linus arkiv. Slakt vid Gryten i Tived.

En gammal journalistkollega skrev en gång under rubriken” Med grisbil runt Sydnärke”. Han betonade att det var ett blixtreportage med parentes. Reportaget som jag tänker återge en del av var enligt den gamle journalisten ”en trevlig färd ut till jordbrukets eget folk”.

Föraren av grisbilen hette Tage Johansson och var från Vretstorp. Han var både solskensleende och slagfärdig. Bilen var en Chevrolet med släpvagn. Enligt reportern var både föraren och passagerarna på prima humör vid starten i Vretstorp. Johansson var orolig för att kanske köra en hel dag utan att få se en enda kund.

Vid Stora Forssa dök dock upp en livfull och språksam gumma upp. Men hon ville bara betala av en gammal skuld. Men någon ny gris vill hon inte ha. En bonde på cykel stannade till vid bilen. Han ville gärna ha en gris, men priset var inte det rätta. När han hade prutat färdigt blev det ändå en grisaffär. Johansson menade att Sydnärkesbönderna var specialister att pressa priserna i botten. Det hade liksom blivit en sport för dem. I Bergslagen och Värmland förekom aldrig att någon prutade.

I Degerön var en man mycket intresserad av grisarna, men han köpte ändå ingen. Nästa gång sa han. I Tjällmo gjordes stora grisaffärer. I närheten av Närkesberg stod en gubbe vid vägkanten och vinkade. Han vill ha den bästa grisen som fanns på lasset, men billigt. Han berättade också för Johansson vilka förmånliga erbjudanden han fått av andra grisförsäljare så han tänkte inte krusa.

Färden gick sedan vidare över Närkesberg med sin idrottsplats, sin cykelaffär och Konsumbutik, samt förbi Mörtsjöns bryggeri, samt förbi Lerbäcks kyrka och fram till Åsbro. I Åsbro blev det också grisaffär.

I Åsbro tog reportern farväl av Johansson som fortsatte till Vretstorp, medan reportern tog bussen till Askersund. Det var lite av vad en reporter fick ägna sig åt på den tiden.
Förr var det vanligt med grishuvud på julborden. Som tur har det makabra inslaget försvunnit.

Grisbilarna var ett viktigt inslag i handel och självförsörjningen. Andra världskriget rasade runt landets knutar så det var viktig att se till att det fanns mat på bordet. Och en egen gris var inte det sämsta. Kan nämna lite i förbigående att jag själv till årets julbord hemmavid köpt en färdigkokt skivad skinka. Många kanske tycker det är fusk. Möjligt men väldigt bekvämt.

Min tidningskrönika 18 december

 

Julköttbullarna är klara. Om jag får säga det själv är det en mycket bra årgång. Hälften fläsk och nöt. Det så det ska vara säger alla experter. Har ett antal år blivit ombedd av närstående att rulla och steka köttbullar till jullunchen. Ett gott betyg om de nu inte enbart är snälla och inte vill ta ifrån mej den juluppgiften. De kan också vara så att de minns min bakgrund i Slakteriföreningen för väldigt många år sedan. Det var på den tiden folk kom in i affären och frågade om det fanns något ”rart fläsk”. Mina år vid Slakteriföreningen hade inte så mycket med egna köttbullar att göra, så där tänker uppdragsgivarna fel.

Faktum är att jag blev bestulen på ett stort fat med köttbullar en gång i tiden. Men det berodde nog inte på ryktet om att det var goda köttbullar utan av andra orsaker. Det var väl någon som var hungrig. På kvällen ställde jag ut fatet med köttbullar utanför altandörren väl förankrad med lock och allt för att inga djur skulle komma åt julmaten. Döm av min förvåning när jag kom ut på morgonen. Allt var borta. Någon hade varit där snott den goda julmaten. Det året fick det bli köpta köttbullar. Orkade inte med att börja om. Gjorde heller aldrig någon polisanmälan. Ingen polis skulle ha trott mej om jag anmält stulna köttbullar. Ville inte riskera att bli utskrattad. Det gäller att hålla stilen.

Faktum är jag inte råkade värst ut det året. En person ringde till mej på redaktionen om att han lagat mat till en firmafest och ställt ut allt på altanen. På morgonen festdagen vara allt stulet. De som tog honom hårdast var att en mycket god Janssons frestelse fanns med bland stöldgodset. Kanske den godaste han hade gjort. Köttbullar var som det var med, men en Janssons. Där gick gränsen. Han polisanmälde också stölden till skillnad från mej. Men någon mätt tjuv gick aldrig att hitta.

Vid den här tiden finns det massor av tv-program och tidningstips om hur julmaten ska lagas. Själv har jag varit med om en udda tv-inspelning för julmat. Mitt i sommaren.  I en tv-serie skulle varje land visa upp sin matkultur. Julmaten hamnade på Sveriges bord. Blev imponerad av hur tv-teamet löste det hela.  Det blev julstämning med bak , matlagningen och allt som hör till trots högsommar  utanför fönstren. Såg programmet sedan på tv vid  juletid. Ingen kunde märka fusket.

Har också gjort reportage ombord på några passagerarbåtar i Askersunds hamn.  Hårt jobb i trånga utrymmen men ändå imponerande julbord. Annat än mina enkla  köttbullar.

 

 

 

Nytt äldreboende i Askersund

 

 

Gamla sjukstugan i Askersund invigdes 1943 under pompa och ståt med landshövding Bror Hasselrot som invigningstalare. Huset var efterlängtat. I dag är namnet ändrat till Vårdcentralen.


Klipp från Askersunds-Tidning 1943

Under de 73 år som gått har det hänt mycket i området runt gamla sjukstugan. Det har byggts till och förändras på olika sätt. Och nu är det dags igen om allt går enligt planerna. Ett bygge som ska ske i samarbete mellan region Örebro län och Askersunds kommun.

1943 flyttades verksamheten från kanslibyggnaden vid Sjöängsskolan till nya sjukstugan. Under en period användes kanslibyggnaden sedan till något som kallades kronikerhem. Sedan blev det skolkontor. Ett förslag i dag är att det ståtliga huset invändigt ska göras om till lägenheter. Utvändigt får inget förändrats vad jag förstått och det är väl tur det. Man får vara försiktig med fina gamla hus.

Bild från kommunala handlingar om detaljplaneförslaget. Baksidan på gamla sjukstugan.

En ny detaljplan för sjukstugeområdet är på gång. Syftet med planen är att möjliggöra en ombyggnad av befintlig vårdcentral till ett vårdcentrum innehållande vårdcentral, familjecentral, äldreboende, korttidsboende med mera inom fastigheten Sjukhuset 1. Planen syftar även till att säkerställa tillräckliga parkeringar och trafiksäkra lösningar för den utökade verksamheten.

Granskningstiden pågår 7 december – 28 december 2016. Den som inte framfört skriftliga synpunkter kan förlora rätten att senare överklaga beslutet att anta detaljplanen så det gäller att passa på. Eventuella synpunkter ska ha inkommit senast den 28 december.

Planförslaget innebär att markanvändningen för fastigheten Sjukhuset 1 ändras från allmänt ändamål till vård och bostäder. Den befintliga gatan genom fastigheten planläggs. Som allmän plats. Befintligt och tillkommande parkeringsbehov löses genom en utvidgning av befintlig parkeringsyta vid Trafvenfelts väg samt i planområdets nordöstra del. På ytan mellan gatan och parkmarken som angränsar till villaområdet i kv. Vattumannen nordöst om planområdet möjliggörs parkeringsplatser . Endast komplementbyggnader tillåts uppföras. Detaljplanen medger att ett nytt äldreboende får uppföras på grönytan norr om Torebergsvägen.

Fastigheten Sjukhuset 1 ägs av Länsgården Fastigheter AB. Fastigheterna Askersund 1:46 och Askersund 1:48 ägs av Askersunds kommun. För att skapa en trafiksäker korsningspunkt i anslutning till Torebergsvägen/Torelundsvägen behöver gatans sträckning dras om något.

Antalet parkeringsplatser inom planområdet är idag begränsat och parkeringarna blir ofta fullbelagda. För att tillgodose det befintliga och tillkommande parkeringsbehovet behöver antalet parkeringsplatser i planområdet utökas. Vid genomförandet av detaljplanen kommer grönytan norr om Torebergsvägen att bebyggas vilket innebär att parkeringsytorna inom denna del av fastigheten behöver flyttas. För att ge plats för ytterligare parkeringsplatser kommer den befintliga parkeringsytan vid Trafvenfeltsvägen att byggas om så att fler platser inryms. Detaljplanen skapar även förutsättningar för parkering på gräsytan mellan den befintliga vårdcentralen och villabebyggelsen i kv. Vattumannen nordöst om planområdet.

Totalt beräknas ca 190 parkeringsplatser kunna inrymmas inom planområdet vilket bedöms täcka behovet för både befintliga verksamheter och det nya vård- och omsorgsboendet.

Gräsyta som är aktuell för ny parkering vid Vårdcentralen.

Det finns nu delade meningar om den planerade utbyggnaden vid gamla sjukstugan. Några är rädda för att inte kommunen ska orka med bygget ekonomiskt. Enligt kritikerna saknas handlingar om finansieringen, därför är det svårt att fatta beslut. Några närboende till den planerade parkeringen på grönområdet mellan Vårdcentralen och villaområdet nordöst på detaljplaneförslaget, är heller inte helt nöjda. De är oroliga för att tomten blir utsatt för stor insyn då parkeringen höjs till gatunivå och kommer nära fastighetsgränsen. Det finns krav om att ett insyns-/bullerplank byggs.

Som jag förstår det har politikerna lite att grunna på framöver när det gäller det planerade bygget. Men det hade man säkert också 1943.

Lågt vattenstånd även i Alsen

Det råder vattenbrist i Örebro. Uppmaningen är att ta det lugnt med vatten och tänka sig för hur man använder vattnet. Även i Alsen (vik av Vättern) har vattenståndet minskat kraftig. Var en sväng till Borgmästareholmen i Askersund där det syns tydligt. Om inte annat för att det dykt massor av flaskor som folk slängt i sjön. Och en massa annat skräp.
                                             Måsar på hal is

Andkommittè i Askersund

 

Ibland när limpskivan till frukost blivit torr och tråkig brukar jag går ner till Strandparken i Askersund och överlåta den till änderna. Värdelös information tycker nog en del, men jag kommer till pudelns kärna om en stund. Det har nämligen inte alltid varit så lätt för änderna i Alsen. Stadsfullmäktige tillsatte till och med en ”andkommitté” bestående av viktiga män i staden, Sundström och Rudebeck, när det var som värst. Det här var i början på 40-talet. Man kan utan att överdriva säga att det rådde andkris i Alsen på den tiden.

Sundström och Rudebeck skrev till Svenska Jägarförbundet om det fanns möjlighet att kunna få ett antal tamänder att placera i Alsensundet. Förbundet meddelade att de skulle fånga in 1000 änder och fördela dessa ut i landet. Askersund fick då löfte om att få ett antal änder. Politikerna i fullmäktige var mycket nöjda med åtgärden. Det blev beslut om 250 kronor till skyddsrum och flottar för häckning, samt 150 kronor till foder. Pengarna skulle hämtas nöjesskattefonden. Disponent Nilsson på bryggeriet lovade också att bekosta några hus till fåglarna. Många var engagerade.

Änderna övervakades av askersundarna. Här är det ”Långe-Tage”, Volmar Lundkvist och Josua Larsson, som ser till att de får mat. En 40-talsbild från Leif Linus arkiv.

Änderna blev askersundarnas små gunstlingar som bevakades noga. Inget fick hända. Så kom då de första kullarna. En kull på sju ungar och en på åtta. I tidningen uppmanades folk att gå till Sundsbron och kolla. Sundström och Rudebäck var med och släppte i de 30 änderna från Jägarförbundet. Efter en kort tid saknades det nio stycken. Folk var mycket upprörda. Vad hade hänt?

Lösningen på andproblemet kom snabbt. Sent en lördagskväll såg en person som var ute  och flanerade  en utter som styrde kurs rakt på änder som satt samlade på ett isflak. ”Han skrämde givetvis bort den blodtörstiga besten”, kunde man läsa i tidningen. Alla var rädda för att uttern skulle återvänd till änderna. Tidningen konstaterade med skärpa att det borde vara lättare att få tillstånd att skjuta uttrar i Alsen än tidigare. Allt för ändernas överlevnad.

Annons från Askersunds-tidning 1941.

Det ligger nu på pensionärer och barn och mata änder brukar man säga. Och på kommunen. Mellangeneration har nog inte tid. Så fort man visar en plastpåse med bröd i Strandparken blir det rena andinvasionen. En torr limpsmörgås räcker inte långt. Massor av måsar och kajor brukar också passa på för att få en godbit. För mej är det en gåta att det har varit brist på änder i Alsen. Det kan alla som går där i dag konstatera. Sundström och Rudebeck skrockar säkert i sin himmel när det ser ändernas utvecklingen i Alsen.

Min tidningskrönika 4 december

Julkappsjakten är i full gång. För några har den säkert pågått sedan i somras. Möter ibland någon som säger att det är skönt att ha det gjort. Undrar om man ska köpa julklappar när det blir en plåga? Alternativet är presentkort även om det inte blir några roliga paket.

Klart att man inte behöver vänta till sista minuten som revystjärnan Povel Ramel och hans bror alltid gjorde. Povel har berättat att de hade en tradition om hur julklappsköpen skulle gå till. De skulle ske på julafton, men först efter ett besök på en krog med mat och dryck. Ibland kunde det senare fördröja inköpen. Vid ett tillfälle var de klara med krogbesöket bara några minuter innan affärerna stängde. De betydde att de fick ta första bästa butik. Vid ett tillfälle blev det en djuraffär där årets julklappar inhandlades. Goda råd var dyra. Alla måste ha sina klappar. Fastern förärades med fyra kinesiska dvärgvaktlar . Men hon blev inte rikligt nöjd. Fastern menade att de bara irrade runt av och an.

Till hjärtevännen Lisa köpte Povel en ”resignerad silkesapa” i en jättelik bur. För halva priset. Precis som det brukar låta vid nästan alla julklappsutdelningar så förklarade hjärtevännen att en apa var precis vad hon hade önskat. En god vän fick ett generöst presentkort på kattsand. Den vänskapen upphörde sedan för en tid berättade Povel. Kan nämna att jag är med i Povel Ramel-sällskapet. Ett mycket trevligt sällskap.

Själv satsar jag på säkra kort som böcker när det gäller julklappar. Minns inte särskilt mycket från min barndoms jular mer än att jag ibland fick just en bok. Ofta en bok av någon idrottsstjärna som hade skrivit sina memoarer. En gång fick jag också ett par skridsko,”helrör”. En klapp som jag levde länge på. Uppväxt som jag är några meter från Gårdsjön. Det var bara att gå rakt ut på sjön från frukostbordet, för att sedan åka skridskor så länge orken räckte. Minns att jag aldrig tog av skridskorna mellan måltiderna. På den tiden fanns det träskydd till skridskorna som var lätta att gå med. Någon har sagt till mej att den som läser memoarer inte har något eget liv och istället lever genom andra. Håller inte med om det. Tycker att jag haft ett eget liv. Får skylla mitt memoarläsande på intresse för olika människor. Att jag inte har något minne från barndomsjularna är kanske ett fall för en psykolog. Andra kan berätta ingående om sina jular. Men det här är inget som plågat mej. Det har kommit nya jular varje år.