Tidningskrönika 29 januari

 

Att de bara törs! Vilka våghalsar! Det är kommentarer som man ständigt hör vid en promenad i Askersunds strandpark vid den här tiden. Och så är det hela vintern långt in på vårkanten. Kommentaren gäller pimpelfiskarna och andra promenerande på Alsens is.

Just nu ser det lurt ut med blankis, men de som sitter med sina pimpelspön på isen har förmodligen rutin och känner till alla faror. Kommentarerna fälls även om isen är en halvmeter tjock. Respekten för svaga isar är stor hos många och då hjälper inte fakta.

Pimpelfisket är en stor sak på Alsen i Askersund. Många har väntat hela sommaren på att det ska frysa till så de kan ge sig ut med sin sparkstötting och sina fiskedon. Inbitna pimpelfiskare är lite självplågare som förmodligen njuter av kyla och blåst. Och ibland av lite vintersol.

Själv har jag aldrig sysslat med fiske trots min uppväxt bara några meter från Gårdsjön. Har inte nog med tålamod för att ägna mej åt fiske. När vi ändå är inne på fisk kan jag upplysa om att vit kokt fisk  på tallriken inte är  någon höjdare för mej. Nej stekt fisk ska det vara. Värdelös information kanske någon tycker.

När vi hade sammankomster på jobbet med lunch vädjade jag alltid till Christina att ta någon annan rätt. Men det blev ändå ofta kokt fisk. Det skulle passa all. Någon frågade ibland hur det smakade och mitt svar blev ofta ”absolut inget”. I rättvisans namn kan jag också nämna att det fanns kollegor som njöt av rätten och jag är ingen matexpert som har facit på hur det ska vara.

Jag har bevakat en del fisketävlingar genom åren. Minns att det var rusning ut på sjöarna som ett värsta sprinterlopp vid pimpeltävlingar. Det gällde att vara först till den bästa platsen. En bekant till mej hade ett lite udda sätt att locka fisk till sitt pimpelhål. Den första fisken han drog upp bjöd han på några droppar ur sin kära fickplunta, för att sedan släppa tillbaka den i hålet. Förhoppningen var då att den skulle simma runt till kompisarna och berätta vilken höjdare just det pimpelhålet var.  Tror inte det fungerade.

Min respekt för svaga isar var som ung mycket begränsad måste jag erkänna. Har blivit fegare med åren. Som boende vid sjökanten testade jag isen så fort det fruset till lite. Då gällde det inte fiske utan skridskoåkning och bandy. Minns aldrig några varningar från någon vuxen. Kanske föräldrarna vid något tillfälle tittade ut och ropade från trappan att inte gå för långt ut på sjön. Mer än så var det inte.

 

 

 

 

 

Från disktrasor till kakelmakeri

Från disktrasor, via biodling till kakelmakeri. Den lilla fabriksbyggnaden vid Sundsängen där nu keramiker Maria.B. Ekström har sin verksamhet byggdes 1938. Byggnaden var ganska nedsliten när Maria gjorde sitt inträde, men hon har jobbat hårt för att få den i bra skick igen. Och lyckats.

Maria.B. Ekström är formgivare och tillverkare av kakel. Hon har rustat den gamla fabriksbyggnaden från 1938.

Fabriksbyggnaden byggdes för tillverkning av putsdukar, disk-och skurtrasor. Enligt tidningsartiklar från den tiden skulle endast ”jobb beredas för det täcka könet”. Marken ägdes av Askersunds bryggeri. Från början var det så att en firma med namn Jacobson&Swanson med tidigare verksamhet i Göteborg skulle driva fabriken. Det blev till slut fabrikörerna Swanson och Axel Nilsson, som startade verksamheten i Askersund. Namnet Jacobson föll bort av någon anledning som inte jag känner till.

Lokalerna vid Sundsängen beskrevs som vackra och ljusa. Vid starten 1938 fanns två virkningsmaskiner och en kantmaskin. Firman hade också eget patent på maskinerna. Väven var mellan 25 och 50 meter , som sedan styckades sedan till trasor. Det tillverkades ett par tusen trasor varje dag.

Tidningsklipp från 1938

På södra gaveln fanns ett rymligt kontor enligt den tidens mått. Swanström och Nilsson, menade att det fanns goda möjligheter att bygga ut fabriken åt norr. Men det blev aldrig så, men möjligheten finns kvar. När disktrasepoken var avslutad tog bioodlare Gustav Lundberg över lokalen. I kullen upp mot Storgatan hade Gustav ett antal bikupor. Och inne i fabriksbyggnaden förvarade och arbetade med allt som tillhör en bioodling. Sedan var det dags för Maria.B. Ekström att ta över.

I boken ”Askersund -småstad vid Vättern” har fotograf Ullabritt Jonsson besökt Maria.B med sin kamera. Och plåtat fina bilder. 

I Askersund finns många skickliga konstnärer. En av dem är just ägaren till den gamla industribyggnaden, Maria.B. Hon ägnar sig åt formgivning och tillverkning av kakel och kakelugnar. Maria. B har i samarbete med tecknare Stina Wirsèn bland annat skapat en hel kakelvägg vid Åhléns i Stockholm med handslaget kakel. Ett imponerande arbete på 185 kvadratmeter. Många trodde nog att Maria. B skulle bli ett självklar val vid utsmyckningen av nya Sjöängen. Men så blev det inte. Det är inte alltid så lätt att bli profet i sin egen hemstad brukar det heta…

Riksdagsmän från Askersund

 

Under en period satt två tunga kommunalpolitiker i Askersund också i riksdagen. Matteus Berglund, folkpartiet som namnet var på den tiden och socialdemokraten Erik Brandt. Riksdagspolitikerna åkte hem från Stockholm för att delta i fullmäktige en gång i månaden. I dag skulle det nog vara en mycket svår kombination. Den kommunala verksamheten har växt ut, så det behövs säkert ansvariga politiker på hemmaplan varje dag.

Erik Brandt Matteus Berglund

Matteus Berglund Erik Brandt som unga.

Det praktiska arbetet på hemmaplan sköttes av andra på Berglunds och Brandts tid. För Berglunds del, som också var ordförande i drätselkammaren, ansvarade borgmästare Bernhagen för utredningsarbetet på rådhuset. Många gånger var det bara att komma hem och underteckna besluten. Naturligtvis hade borgmästaren hjälp av sin personal. Tror inte att han gjorde grovarbetet själv om jag tänker efter alla de kontakter jag hade med honom som journalist. Han var nog villig att delegera uppdragen…

Både Berglund och Brandt, tillhörde grovjobbarna inom sina partier i riksdagen. Inga stora utspel som gav eko i massmedia utom vid ett tillfälle. Riksdagsman Berglund retade sig på ett tv-program, ”Julfortifikationer” i början på 60-talet. Bakom programmet låg Strüwers och Axelman. Det var ett program som blandades med mat och avklädda flickor. Berglund tog upp ämnet i riksdagen. Slutklämmen i askersundarens glödande inlägg löd: ”Det finns inte ord starka nog att uttrycka den avsky varje sunt tänkande människa känner inför ett sådant program”.

Ekochefen Olof Rydbeck tog dock Berglunds ilska med ro. Hans förklaring var att äldre och yngre generationer hade olika uppfattningar inom de aktuella områdena.

Matteus Berglund var född i Motala 1898 och avled i december 1981. Han var son till en verkstadsarbetare. Från 1925 arbetade han som kontorist och kamrer vid Askersunds Trikåfabrik. Disponent blev han 1954. 1962 startade han agenturfirman Matteus Berglund AB. Han var strakt engagerad inom frikyrkorörelsen och drätselkammarens ordförande i Askersund åren 1947-1967.

Berglund valdes in i riksdagen första gången 1957 till nyvalet 1958. Han satt sedan i riksdagen från 1961-1968. Han var särskilt engagerad i näringspolitik och nykterhetsfrågor. Den sista intervjun jag gjorde med honom uttryckte han sin oro över hur politiken i Askersund hade utvecklats. Fullmäktige efter kommunsammanslagningen hade blivit rena cirkusen med politiker från småpartier som aktörer. Det tyckte inte Berglund om. Annat var det på hans tid. Ordning och reda. Berglund var också landstingsman mellan 1955-1970.

Erik Brandt var till yrket pappersbruksarbetare vid Munksjös anläggning i Olshammar, dit han kom 1928. Han var även politiker och ordförande i Hammars fullmäktige. Vid valet 1940 blev han invald i riksdagen. Brandt blev ledamot av andra kammaren vid riksdagens öppnade i januari 1941. Brandt var den tidens idol inom SSU, med bland annat diktläsning vid ungdomsmötena. Han blev kvar i riksdagen till och med år 1973. I 33 år! Bland annat var han ordförande i skatteutredningen och ledamot i AB Tipstjänst

Brandt var född i Åmotfors, dit han flyttade tillbaka efter sin pensionering. Han var född 1905 och avled 1982. Har aldrig träffat Brandt personligen. Däremot har jag hört honom tala vid några tillfällen. Han var en kraftfull agitator.

Vem vet, kanske de politiska partierna i Askersund har några ledamöter som kan ta upp Berglund och Brandts fallna mantlar. Någon ledamot som kan ta plats långt upp på valsedlarna till riksdagen. Om nu jobbet som kommunalpolitiker går att kombinera med riksdagsjobbet? Det borde gå, annars är det svårt att hänga med vad som händer på hemmaplan i vardagen för riksdagsledamöterna.

Enslingen på Bockön

 

”Enslingen på Bockön” visas på Sjöängen i Askersund på söndag. . Filmen har gjorts av Anders Gustafsson, Alf Fransson, Susanne Wilén, Karin Danielsson, samt berättare Conny Sandberg. Upp emot 75 personer, alla debutanter i filmsammanhang, har hjälpt till som statister och på annat sätt i filmen. Huvudrollen spelas av Sven-Olof Gustafsson från Östansjö, där föreställningen getts under fyra slutsålda hus.

Musikgruppen Buckliga Boots framför filmmusiken live på Sjöängen samt även delar av sitt nya projekt Swede Hallow, som kommer att visas på Sjöängen under 2017. Den berättar historien om en ravin i StPaul Minnesota, USA, där runt sekelskiftet 1900 över tusen utslagna svenska emigranter levde sina liv utanför det amerikanska samhället i stor misär.

Alf Fransson , filmare och en av personerna bakom filmen.

Min tidningskrönika


 

Många med mej har säkert sett filmen ” Hundraettåringen som smet från notan och försvann”. En populär komedi som lockat storpublik på biograferna. En aktiv gammal man som lurar skjortan av de flesta. De flesta är imponerade över att 101-åringen på filmen orkar med allt.

Bild Leif Linus

En som inte är så värst imponerad av huvudrollsinnehavarens ålder är förre åmmebergaren Sten Bolling- själv 103. Sten såg filmen för att se vad ”lillpojken” hade för sig. Själv har han aldrig smitit från någon nota, men ibland har han gett sig på resor ut i Europa. Precis som Allan Karlsson i filmen. Ibland i sällskap med någon dam. Men helst av allt åker han och dansar några gånger i veckan.  Vännen Leif Linus har gjort en film om Sten som jag hjälpt till lite med. Har gjort intervjuer till filmen. Känner Sten sedan gammalt genom en rad konstutställningar.

Sedan en del år tillbaka bor han i Hallsberg. Vid ett besök vi gjorde berättade Sten att han varit ute i promenerat men fått lite ont i ett ben. ”Tror jag börjar bli gammal”, var hans kommentar till det onda. Sten tänkte annars aldrig på sin ålder, det är mera andra som gör det. Det stora problemet för honom har varit när han ska ut och resa eller ha kontakt med myndigheter. Datorerna har haft svårt att klara hans personnummer. Så gammal kan man inte bli enligt moderna datorer hos myndigheter.

Linus har visat filmen om Sten på olika platser och det har ofta varit fullsatt. Sten har varit med på varje spelplats och inlett det hela med en svängom till släktingen, ”Bostonkungen” Theodor Pinets,  ”Bondvals”.  Pigga och glada Åsa Karlsson har följt med som danspartner.

Annars har nyåret varit stilla och lugnt för mej. Firade två gånger. En gång i Askersunds hamn och någon vecka senare med hjälp av repriser på  tv från firandet på Skansen.  Ser också i tidningarna att mötesverksamheten och sammankomster kommit igång som vanligt efter nyår. Allt är sig likt. Minns från jobbet att det var samlingar om hur arbetet skulle läggas upp på det nyåret. Nästan alltid ingick det någon form av grupparbeten. Finns det något tråkigare än grupparbeten? Det är min helt privata åsikt, men det ska också sägas en del tyckte att det var riktigt roligt. Och till och med givande.

Slutligen. Folk på stan frågar mej varför den här krönikan inte alltid kommer på samma dag- söndagar. Svaret är platsutrymme för viktigare händelser, även om jag inte kan förstå att det finns viktigare saker. OBS! Det sista var ett skämt.

Bolling, Leif Linus och och jag  vid en filmvisning i Sjöängen.

Konst av Börje Sandelin ställs ut i Sjöängen

Vernissage för Börje Sandelin-utställning  blir det på lördag  i  Konsthallen på Sjöängen . Sandelin arbetade med olika tekniker och skapade bland annat porträtt, figurkompositioner, interiörer, landskap och stadsbilder.

I konsthallen visas även en 15 minuter lång film om Börje Sandelin, producerad av Alf Fransson

Utställningen hängs av Norra Vätterns bild- och formkonstnärer och vernissagen arrangeras av Norra Vätterbygdens konst- och kulturförening.

Utställningen är ett samarbete mellan Askersunds kommuns scenkonstavdelning och Kultur och aktivitet samt privatpersoner som lånat ut konst, filmaren Alf Fransson och ovan angivna föreningar.

Börje Sandelin-utställningen pågår till och med den 9 februari.

Sandelin är en stor konstnär från Askersund som kommit lite i skymundan. Han hade en annan stor Askersundskonstnär ,Folke Dahlberg , som vän och mentor. Sandelin var född i Österplana, Götene kommun, 1926. Han blev bara 44 år gammal. Sandelin avled i Stockholm 1970.  Han var son till civilingenjör Gustav Erland Sandelin och Ruth Sandberg..

Sandelin växte upp i Hällekis och senare i Askersund. Konstutbildningen skede vid Konstfackskolan, Skölds målarskola, och vid Konsthögskolan, bland annat med Sven X:et Erixson som lärare. Han var gift i första äktenskapet med konstnären Eva Margareta Gehlin och i andra äktenskapet med läraren Signe Ingeborg Nilsson. Uppväxten var strulig med problem i skolgång på flera skolor. I Askersund kom han i kontakt med konstnären Folke Dahlberg, vilket ledde in honom på konstnärsbanan. Sandelin insjuknande i tbc vid en studieresa till Paris 1949, och han vårdades därefter periodvis på sanatorier. Han debuterade 1951 på Lilla Galleriet i Stockholm, där han ställde ut grafiska verk, merparten torrnålsgravyrer.

Sandelin  och Dahlberg

Själv har jag aldrig pratat med Sandelin eller Dahlberg, men jag har sett de båda många gånger på stan. När det gäller Sandelin minns jag att en urmakare i Askersund, som också framkallade bilder, gjorde sitt livs misstag när det gällde konstnären.  Sandelin ville framkalla bilder i utbyte mot konstverk, men urmakaren tackade nej.  När sedan Sandelin blev känd och hans verk  började kosta pengar  ångrade sig urmakaren bittert.  Kontentan av det är att man alltid ska vara snäll mot konstnärer. Inget vet något om en konstnärs framtid och vad som kan bli populärt.

Jag har  träffat Sandlins  son, Olle.  Han var i Askersund i samband med en konstutställning av pappans verk.  Ansvarig för Sandelins verk var Astley Nyhlén, ägare till  Galleri Uttersberg. Astley åkte gärna till Askersund. Han hade spelade bandy  ett år i Askersunds allsvenska bandylag och kände många

I en liten grå stuga väster om Askersund vid namn ”Lägret” höll ofta Sandelin till. Stugan hade också varit hemvist för konstnärerna Dahlberg och teckningslärare Kurt Grönvall. I mitten på 50-talet började stugan från slutet av 1700-talet förfalla. Ansvariga för hembygdsföreningen i Askersund hade planer på att flytta stugan till Hembygdsgården, men det blev för komplicerat  och kostsamt.

När  Folke Dahlberg omkom vid en drunkningsolycka i Vättern 1966, tog Sandelin det mycket hårt. Han fick beskedet i en lappkåta norr om Kiruna efter en fjällvandring. Sandelin hade svårt att skriva ett vänporträtt. Men han försökte ändå. Han tyckte att Dahlberg stod hon allt för nära. Det var ungefär som att skriva om en far eller bror.  Enligt Sandelin var Dahlberg hans enda verkliga vän.

”Dahlberg blev den förste konstnär jag träffade och talde ensam med. Vi bodde i Askersund. Jag slutade realskolan mitt i terminen för att istället gå i hans lära. Det var höst, Folke var nygift, för vintern hade han lämnat ön, för ett nyinrett hem i staden. Lägenheten som låg vid sidan av en damfrisering (Stora Bergsgatan) hade tre rum och kök och var mycket spartanskt möblerad. Ateljéinteriören var ett staffli, och ett skrivbord. Inget mer. Vi gjorde ibland långa promenader i Askersunds utkanter under ivriga samtal, har Sandelin, berättat.

Lektionerna som Dahlberg höll pågick varje dag mellan tolv och fyra.

”Det kändes hela tiden som om Folke höll mig hårt i handen”, har Sandlin, sagt.

Efter en del trassligheter beslutade sig Dahlberg för att pröva på ett enstöringsliv och byggde sig ateljén ute på Stora Röknen.

”Jag hade Folke som förebild och skaffade mig snart ett liknande hus fast beläget i mörkaste skogen (Lägret). Vi hälsade på varandra då och då, och jag kände mej fortfarande som hans elev”.

Sandelin och Dahlberg fortsatte att träffas ett par gånger om året. Ofta ägde mötena rum på stadens hotell

Sista gången Sandelin och Dahlberg träffades var i slutet av juli 1966. Sandelin hälsade på i hans sista sommarhus i Granvik. Båda var på det klara med att någon skulle få skriva den andres dödsruna.

”Vi såg på varandra i ögonen, och så skrattade vi båda två. Sen gick vi ut den vackra sommaren till Bölets ängar”, har Sandelin, berättat.

Börje Sandelin på Norra Bergen

En del uppgifter om Sandelin är hämtade i Svenskt biografiskt lexikon. Andra uppgifter har själv hörts berättats.

 

 

 

 

 

 

En ek mitt på torget i Askersund

 

 

Bild från 1953. Kungen skulle komma på besök

Kullerstenstorget i Askersund är en livlig debatterad fråga både nu och förr. Och det måste väl ändå betyda att torget är som en gammal kär vän som alla vill väl. Men på lite olika sätt. Om kommittén för prydnad av Askersunds torg fått som de tänkt sig på 30-talet hade en stor ek planterats mitt på torget. Det skulle vara så mycket jord där eken planterades så att det skulle bli en låg kulle med gräsmatta. I närheten av eken skulle de finns fyra belysningsstolpar. Kommittén hade fastnat för några billiga stolpar som de sett i en katalog från Kockums järnverk. Närmare bestämt på sidan 76 i katalog 2, bara som en lite onödig upplysning. Belysningsstolparna skulle kosta 100 kronor styck. Montör Zachrisson skulle räkna på framdragningskostnader för el. Priset för eken var 30 kronor.

Kommittén som bestod av en rektor, en provinsialläkare, en teckningslärare, landsfiskalen, en kyrkoherde och en köpman. Det var bara uppsatta personer i samhället som tydligen hade någon kunskap om det vackra på den tiden. Som tur är har tiderna förändrats. Namnet på köpmannen var Adolf Gunnar Lindborg och han gick inte riktigt i takt med de övriga i kommittén när de gällde en fråga. Och det gällde gångbanor över torget i diagonal riktning in mot den stora eken. Där skulle gångbanorna mynna ut. Men det tyckte inte Lindborg. Ett fåtal lindar skulle också placeras parallellt med sidorna på torget med ett lämpligt avstånd från Sundsbrogatan och Storgatan. I dag handlar det om att uteserveringarna ska flyttas ut på gatan för att ge plats på trottoarerna för gående. De flesta har genomfört förändringar, men det finns undantag. Varför det inte gäller alla har jag inte riktigt kläm på….

Stadsfullmäktiges ordförande Norry sågade förslaget om en ek på torget. Istället fick han sin vilja igenom när det gällde belysning på torget.

När förslaget kom upp till behandling i stadsfullmäktige blev det precis inte några ovationer. Stadsfullmäktige A R Norry dömde ut förslaget. Och på hans sida stod också borgmästare Bretzner. Norry menade att en ek på torget inte skulle bli någon prydnad, utan mera som en främling på villovägar. Norry kunde tänka sig en ek om den hade varit 100 år. Vet inte riktigt hur han tänkte där? Skulle man ha grävt upp och flyttat en så gammal ek till torget? För mej är ek en ek hur gammal den är. Norry var också mycket negativ till gångbanorna på torget. Gångarna skulle inte bli någon prydnad, snarare tvärtom.

Borgmästare Bretzner, var också motståndare till en ek, men kunde däremot tänka sig en minnestavla mitt på torget. Enligt borgmästaren kunde en sådan tavla vara till stor hjälp för den som skulle hålla föredrag på torget. All fakta stod då redan på minnestavlan. Ett slags manus, fast i sten. Men om det förslaget var han ensam. Skulle det vara en minnestavla skulle den sitta på väggen till Rådhuset var Norrys bestämda uppfattning.

Anledningen till att kommittén just fastnat för en ek var enkel och logisk. Den kunde huggas ner om inte den skulle falla alla i smaken när det gått några år. Och det var billigt. Kommittén vill också pryda Torgparken med en vattenkastare. Det här var innan den nuvarande fontänen fanns. Det hade funnits en tidigare, men som av någon anledning hamnat på Brandkårens vind. Trots att den var fullt duglig. Den skulle helt enkelt tillbaka till Torgparken igen. Men det blev inte så.

Herrarna i kommittén var förmodligen mycket deppade efter stadsfullmäktiges möte. Samtliga förslag gick på återremiss. Det enda förslaget som sedan genomfördes kom ordföranden Norry själv med. Han föreslog en 4-armad ljuskandelaber mitt på torget för att det skulle bli lite ljusare mitt i stan. Norry tyckte att det var i väl skumt på torget. Det restes senare en ljuskandelaber. Först såg han till att kommitténs förslag hamnade i papperskorgen, med hjälp av borgmästaren och några andra, för att sedan driva igenom sitt eget förslag. På den tiden hade ordföranden i den politiska församlingen tydligen mycket stor makt i småstaden Askersund.

Norrys kandelabrar förde dock ingen tur med sig. När torget skulle rustas inför 300-årsjubileet skulle Norrys lampor plockas bort och placeras i Hembygdsgården. De var för omoderna. Men allt gick snett. De som skulle plocka ner lamporna tappade härligheten i kullerstenstorget. Och så var det färdigt med de kandelabrarna. Det var bara att sopa ihop resterna för stadens anställda.

Kanske torgkommitténs förslag med en ek mitt på torget ändå inte var så dumt. Då hade det blivit lite liv och grönska i torgbilden . Men det är klart att ett och annat löv kunde ha fallit på alla blanka bilar. Och sådant är inte rolig. Tycker en del….