”Anton-Pelle” och Sundsgården i Askersund

Den gula restaurangbyggnaden Sundsgården vid Sundsbron tillhör i högsta grad Askersunds stadsbild. Askersunds Stadshotell i all ära, men Sundsgården  vid Sundsbron var ett lika populärt ställe när det begav sig. Om inte ännu populärare. Allt var lite enklare där. Ett hotell är ändå ett hotell. Och nu är det bara Sundsgården som finns kvar. Gamla Statt har blivit servicehus. Och ett nytt modernt hotell finns på andra sidan bron.

Bild från Landskyrkan

Sundsgården var ett andra hem för många inom föreningslivet. Och mycket berodde det på källarmästare Anton-Pelle Pettersson. Det är ett mycket gammalt hus som restaurangen är inrymd i. Byggnaden brandförsäkrades första gången 1828. Sundsgården drevs som restaurang, möteslokal och festlokal fram till mitten av 60-talet, då lokalen togs över av en möbelhandlare. Gamla Sundsgården blev ett möbellager fram till i mitten av 1990-talet, då krögaren Åke Olsson tog över. Han rustade och såg till att Sundsgården blev vad det en gång varit. Nämligen till en restaurang. Den gamla festsalen återskapades. I dag ägs restaurangen av familjen Dalheim. En daglig rätt är stekt strömming med potatismos. Enkelt  och gott. Vet folk som  åkte från Kungsör  för att njuta av den rätten.

Personal vid Sundsgården  en gång i tiden.

Kokerskan Maria Karlsson vid Sundsgårdens  golfbana

Under lång tid drev källarmästare Anton-Pelle Pettersson, restaurang Sundsgården. Han ägde först Hamnkaféet strax intill. Anton-Pelle var en stor profil i Askersund. Han satt med i en rad olika styrelser och var också aktiv inom kommunalpolitiken för socialdemokraterna. 1922 blev han föreståndare för Konsum. Befattningen hade han kvar till 1940. Redan 1920 hade han varit med om att starta Askersunds Samköpsförening, en föregångare till konsumtionsföreningen. I början på 50-talet överlät han Sundsgården till en annan krögare. År 1954 avled han.

Anton-Pelle fiskar vid kajen

Anton-Pelle  Pettersson

Anton-Pelle var mycket idrottsintresserad. Han satt med i styrelsen för IFK Askersund, där han också var uppskattad klubbmästare. Han ordnade många trevliga fester åt IFK och åt alla andra föreningar som han var aktiv i. Naturligtvis hölls festerna på hans egen restaurang. Det gällde att förena nytta med nöje…

Under med tid på tidningen pratade jag ibland med Ulla Sjösvärd om Sundsgården. Ulla var då aktiv inom Askersunds PRO och lämnade in referat. Hon visste mycket om restaurangen. Mamma, Maria Karlsson, var kokerska på Sundsgården under många år.

-Det var ett mycket hårt jobb. Sundsgården var ett populärt ställe med många gäster. Mamma började klockan sju på morgonen. Ibland fick hon hålla på till långt in på natten”, berättade Ulla för mej, men också om ett mycket trevligt minne.

-När jag tog realen 1942 bjöd mamma mig och några kamrater på en riktig festmåltid. Det är något jag med glädje minns från ungdomsåren i Askersund, berättar Ulla, som numera är bosatt i Stockholm.

Ulla Sjösvärds  mamma, Maria Karlsson,  jobbade många år vid Sundsgården. Ulla har berättat  om sin mamma  och hennes jobb.

I början av 50-talet fungerade Sundsgården som matbespisning för skolbarnen vid Kyrkskolan (Lindbogården). Alla barn som hade längre än tre kilometer till skolan fick äta på Sundsgården. Barnen tågade i ett långt led från skolan över Sundsbron varje dag för att äta lunch. Det var ett givet inslag i stadsbilden.  Själv blev jag utan lunch och skolskjuts. Jag hade ”bara” 2,5 kilometer till skolan. Skolbussen åkte förbi mej varje dag när jag till skolan! Och det blev ofta en bulle och flaska mjölk till lunch. Klart man var avundsjuk ibland när kompisar som bodde på rätt sida om trekilometersgränsen berättade om allt gott de fått till lunch. Men så var det med  det och inte  mycket att något snacka om. Det var bara så  och regler är regler. Och jag har inte fått några men av bristen på skolmat i unga år. Inte vad jag vet i alla fall.

En gammal bild  med Sundsgården  till vänster.

Förr fanns det en golfbana i direkt anslutning till Sundsgården. Den lockade många spelare till sig varje kväll. Uteserveringen var också ett givet inslag i verksamheten.  Det finns fortfarande spår efter den gamla serveringen i vattnet utanför. Några har dykt och hittat ölflaskor av den gamla sorten. Tydligen var det en del som drack öl och slängde flaskan i sjön. Men det var innan miljömedvetandet slog igenom på allvar.

Som vanligt har vännen Leif Linus bidragit med en del bilder från hans stora arkiv. För några år sedan gav fotograf Ullabritt Jonsson och jag ut en bok med namnet ”Askersund småstaden vid Norra Vättern”. Där finns mer att läsa just om Sundsgården och Askersund i stort. Säkert finns boken att låna på biblioteket för den som är intresserad. Och för den som vill ha en egen bok så lär det finns kvar några exemplar kvar att köpa. Är själv inte så insatt hur det ligger till. Jag har bara skrivit texten.

 

 

Hargebaden, vad mer begär du?

”Hargebaden, vad mer begär du”. Så löd reklamen för Hargebaden på 30-talet. Reklam som gäller än i dag under sommarmånaderna vid ”Närkes Rivera”. Kanske något att ta upp igen?

 

 

 

Sedan 30-talet har det förstås hänt mycket. Under en period satsade kommunen och länets fritidsstiftelse stora pengar på en utbyggnad. Bland annat byggdes en bassäng och det gjordes en satsning på campingen.  Sedan ett antal år tillbaka driver privatpersoner anläggningen och fortsatt med utvecklingen. Särskilt då campingen. Nya ägare är sedan november 2016 , Askersundsbon Peter Gylling och örebroaren Charlie Söderblom.

I den  här bloggen gör  jag en liten tillbakablick  hur det hela startade.

”Låtom oss hoppas att Hargebadens strand alla vackra dagar denna sommar skall bli ockuperad av hundratals badande och att ortens damer skola göra den så färglysande, glad och trevlig som möjligt.”

Så avslutades en artikel i Askersunds-Tidning 1933. Artikeln handlade om att Hargebaden fått en restaurang. Ett verkligt lyft för hela området enligt tidningen. Året innan hade Sten Blomgren byggt en kiosk på stranden med försäljning av diverse varor.  Och därmed var det också början till bebyggelsen vid Hargebaden avklarad . Blomgrens kiosk var faktiskt det första steget.

 

Arbetena forcerade kraftig våren 1933 för att bygget skulle vara klart till badsäsongen. Företagets chef, en herr Johansson och hans fru,var ständigt  i farten  för att få allt färdigt i tid. I tidningsartikeln nämndes att det fanns både elektriskt ljus och telefon i byggnaden. Och inte nog med det. Det fanns en högtalare på byggnaden som sände ut radiomusik över den lugna Hargeviken.

Vid den här tiden hade man också planer på att bygga en badhytt, speciellt för damer. Vidare fanns det planer på en rutschbana ” för den som vilja med fart komma i vattnet” skrev tidningen.

Satsningen på restaurangen vid Hargebaden blev mycket lyckad. Redan 1937 invigdes en tillbyggnad med Casanovas orkester. På övervåningen hade man fått sju vinterbonade gästrum i trevliga färger enligt reklamen.

Förhoppningar från 30-talet om att Hargebaden skulle bli en attraktiv plats för badare och tältare har uppfyllts. Det fanns också förhoppningar att man skulle konkurrera ut Varamobaden i Motala. Vad jag förstår finns det badfolk så det räcker till båda platserna i dag.

Ägarna till Hargebaden lockade på 30-talet med fin vit sand, vackra klippformationer, klart vatten och härliga vågor. Kronan på verket var den nya restaurangen. Allt det där finns kvar och lite till.

IFK:s fotbollslag olycksdrabbat

IFK Askersunds fotbollslag råkade ut för en allvarlig skada vid tisdagskvällens match mot Adolfsberg. Anfallaren Ludvig Danielsson råkade ut för ett benbrott i en kollision med gästernas målvakt i samband med en utrusning. Det skedde på en kortsida en bit utanför straffområdet. Målvakten träffade inte bollen utan Ludvigs ben. Det ledde också och till ett rött kort och bedömningen grov förseelse.

Olyckshändelsen ledde till att matchen blev kraftigt fördröjd. Matchen fick flyttas över till B-planen där det finns belysning.

IFK förlorade med 3-2 , sedan gästerna gjort sitt segermål i slutsekunden. Med tanke på ett svårt sjukdomsdrabbat IFK gjorde laget en verklig kämpamatch. Ingen nämnd  ingen  glömd. Nämnde Ludvig Danielsson och Emanuel Fahlström gjorde IFK:s mål.

Före matchen hedrades nyss avlidne IFK-kämpen  Åke Olsson, med en stilla applåd.

På fredag väntar Latorp. Den matchen kommer att spelas i Åmmeberg. Hundarna tar över Solberga IP i Askersund under helgen. Då hålls den årliga hundutställningen. Och då får fotbollsspelarna flytta på sig.

Ove Danielsson

Gamla sjukstugan i Askersund

 augusti 2017

Det praktfulla tegelhuset där skolkontoret fanns är från 1909. Huset byggdes till sjukstuga med 20 vårdplatser. Bygget kostade 50 000 kronor och invigdes i september 1909. När sjukstugan invigdes fanns det inga andra hus på tomten. Närmast låg Kristinahemmet. Tegelhuset blev lite skymt  när Sjöängsskolan  byggdes. Men nu  är skolan  borta och huset framträder  i sin prakt igen. Huset står tomt i dag  och politikerna  resonerar  om kommande användning. Leif Linus har bidragit med bilder  från han stora arkiv.

 

I slutet av 1800-talet fanns sjukstugan inrymd i fattighuset på söder. På övervåningen. Under 1896 uppgick patientantalet till nära 100 personer. Behovet av en ny sjukstuga var stort vid den här tiden.Många i Askersund tyckte det var en olägenhet. Det räckte att vara sjuk. Kontakterna med de fattiga i huset var inte särskilt upplyftande ansåg stadens beslutsfattare. År 1904 framhöll dåvarande stadsläkare Torstensson i Askersund att sjukstugan var utsatt för eldfara. Fattighjon bodde i rummen under sjuksalarna.

”En del av dessa hjon är passionerade rökare, som röker under större delen av dagen. En del hjon är också slö och dricker sprit i smyg”, skrev läkaren i en tidningsartikel, samtidigt med kravet om en ny sjukstuga.

Men de fanns det som var av en helt annan åsikt. Någon menade att när patienterna tillfrisknade kunde det vara trevligt att vistas ute på gården och prata lite med fattighjonen. Det fanns en del pigga och trevliga gummor att prata med bland dessa. Men stadsläkarens ord vägde tyngre. Det byggdes en ny sjukstuga.

Första tänkte man bygga sjukstugan på Södra Udden, men staden ägde för lite mark där för att kunna genomföra bygget. Istället byggdes sjukstugan på Sjöängen, där staden kostnadsfritt upplät ett halvt tunnland. Bruksägare Cassel på Stjernsund skänkte år 1920, 25 000 kronor för en påbyggnad av sjukstugan på den norra sidan. I början på 40-talet satsade landstinget 585 000 kronor på en helt ny sjukstuga med 39 vårdplatser. En del av nuvarande vårdcentralen.

Tegelhuset användes också under en lång period efter sjukhusepoken till något som kallades kronikerhem.

Slutligen bara en liten undran? Var finns skulpturen ” Gosse med snäcka” formad av  E. Holzmuller? Det här är en  liten efterlysning av skulpturen som en gång fanns  i en fontän framför  nuvarande skolkontoret vid Sjöängsskolan.  När fontänen placerades framför ingången 1952 användes  huset till kronikerhem. När sedan hemmet flyttades till sjukstugan i början  på 60-talet och skolan tog marken  i anspråk flyttades Holzmullers verk. Var finns det i dag? Kanske  någon vet?

Säkert är inte det här  någon stor sak, men det är  ändå intressant.  Konst försvinner inte eller flyttas bara  utan vidare. Och ”Gossen med snäcka” var fin. Med fyra vattenstrålar. Det var i början  på 50-talet som den välskötta parken vid  dåvarande Kroniska sjukhemmet, skulle lyftas  ytterligare med en fontän.  Det hade funnits ett önskemål  länge och hemmets direktion gjorde slag i saken. Parken skulle få ”levande vatten” .

Vi den tiden resonerade man som så, att god konst vid sjukvårdsinrättningar var mycket viktigt. Men som alltid handlade det  om pengar. Ett konstverk kostar  ju ändå ett antal kronor. Men föreningarna ställde  upp. ”De sjukas vänner” bidrog med  500 kronor. Kommunerna Hammar, Askersund  och Lerbäck ställde  också upp med pengar. Allmänheten  och företag skänkte  också pengar till de sjukas trevnad.  Även personalen vid hemmet skänkte pengar.

Anläggningen kostade totalt   2 200 kronor och i den summan ingick också arbetet med att ge plats för  fontänen. Intresset för att lämna bidrag var så stort att det till och med blev 815 kronor över. Det var pengar som skulle bilda en grundplåt för ytterligare konst i framtiden. Hur det gick med det vet jag inte. Kanske någon vet?

Ulla minns sin bandoms Askersund

För en tid sedan placerade Föreningen Gamla Askersund skyltar på ett antal intressanta hus i stan.  Föreningen gör en sådan kulturinsats varje år. Bland annat skruvade föreningen upp en skylt på ”Stubbes gård” utmed Storgatan i Kvarteret Kyrkan.

 

Fastigheten ägdes i mitten av 1900-talet under ett 30-tal år av Algot Stubbe, därav gårdsnamnet. På skylten står att Askersundsprofilen ”Hotell-Gustav” bodde i det lilla röda huset på gården med hustru Maria. Och där börjar lite av min historia i den här bloggen.

 

Ulla på besök i Askersund  hos föräldrarna på ”Stubbes gård”

Ulla Sjösvärd

”Hotell-Gustav”

”Hotell-Gustavs” hustru Maria på väg in.

Allt är sig likt. Här bodde ”Hotell-Gustav  med hustru Maria under  många år.

Stora huset  på ”Stubbes gård”

Föreningen Gamla Askersunds skylt.

Ibland har jag haft kontakt med Gustav och Marias dotter, Ulla Sjösvärd, 92.

-92 och ett halvt år rättar , Ulla, snabbt.

Hon bor nu på ett trygghetsboende i Bromma. Men intresset för födelsestaden, finns kvar. Hon flyttade tillbaka under en period, men längtade tillbaka till storstaden där hon tillbringat större delen av sitt liv. Ulla hade alltid mycket att berätta om sin uppväxt i Askersund. Det ledde till att jag bad henne skriva ner sin berättelse. Det är svårt att få med allt på telefonen. För några dagar sedan dök hon upp på gården där jag bor med väninnan Ulla Waldemarsson. Hon hade tagit Skarborgsbussen ner till Askersund och sin väska hade hon både bilder  och ett antal A4-ark om sitt liv.

-Jag är född i ett hus  på Lilla Bergsgatan 20  i Askersund . Där fanns Drottning Lovisas skola tidigare. En skola för fattiga flickor. I huset bodde mina blivande föräldrar Maria och Gustav Karlsson, berättar Ulla.

Lilla Bergsgatan 20 där Ulla föddes

Gustav arbetade på Stadshotellet i Askersund som något av allt i allo. Därav namnet ”Hotell-Gustav”.

-Min biologiska mamma valde  att föda  mej hos Gustav  och Maria. Hon var syster till Gustav. Tyvärr var mamma lungsjuk. Barnmorskan var en fröken Sigfridsson. Hon var känd för att vara mycket sträng. Hon förlöste mej och räckte över mej till Marias famn och sa:” Här får du Maria” . Och så blev det också för efter en månad tog Maria och Gustav mej som fosterbarn, så Maria fick ta mej i famnen hela livet.

-När  jag var i treårsåldern flyttade vi till  parhuset ”Ettan” vid Storgatan snett emot Pingstkyrkan. Huset är borta för länge sedan. Vi hade rum och kök med vedspis. Vatten fick hämta vid en pump på en gård längre upp på gatan. Så småningom fick in en vattenledning. -På andra sida farstun i ”Ettan”  bodde en farbror Fredriksson. Han kom in varje dag till oss och berättade hur dåligt han mådde. En dag tog han sitt täcke och vandrade över till ålderdomshemmet.

Ulla med kamrater  vid  parhuset ”Ettan” vid Storgatan där  hon växte upp. Huset  är  borta för  länge sedan

-Varje  jul blev  vi bjudna till rådman Adolf  Zettervall  och hans fru till Tingshuset. Han ägde ”Ettan” också och far var gårdskarl. Rådmannen hade en makaber fritidssysselsättning. Han sköt katter. Pälsarna skulle han ha till sin hustru som led av någon reumatisk sjukdom. Pälsarna skulle hjälpa.

Rådman Zettervall bjöd Ullas familj på julfest i Tingshuset varje  år. Rådmannen  ägde  huset.

-Minns också att en farbror Appelgren kom från kommunen och betalde 15 kronor i månaden för att mor och far hade mej.

Ulla och hennes föräldrar trivdes i ”Ettan”. Det kom många och hälsade på. Nästan varje kväll. Vid 10-årsålder blev Ulla adopterad.

-Det ryktades om att min biologiska pappa  ville ha mej. Det tog hårt på oss. Men som tur var det bara fyllesnack. Min biologiska pappa var målare i Örebro, men lite för glad i sprit. Han var förlovad med min biologiska mamma Hanna. Ibland när han kom och hälsade på i fyllan gav han mej fina presenter. Tråkigt nog drunknade han i sjön Väringen en pingst. Jag var då 15 år. Fick höra det på i radion. En liten chock blev det trots allt.

-Hanna hade sonen , Arne ”Slantebergaren” ,när jag föddes. Hon fick sedan ytterligare en son, Kalle Lundstedt. Kalle bodde hos sin farbror som var skomakare. Mamma Hanna dog när jag var tre år. Hon blev 32 och jag har inget minne av henne.  Min bror Arne visste jag om tidigt och så fick jag reda på att det fanns ytterligare en bror. När jag var liten sa Maria att jag skulle gå ut och krama min lillebror Kalle när de gick förbi på gatan vid ”Ettan”. Det var den kontakten vi hade då som barn. När Kalle dog fick jag ordna med begravning  och städa hans lägenhet, berättar Ulla.

Efter folkskola började Ulla på Samrealskolan.

-Men det var  nära att jag fick  ge upp Samrealskolan. Pappa Gustav hade blivit arbetslös och det fanns inga pengar till terminsavgiften. Pappa tog mod till sig och gick till landsfiskal Swidèn och berättade om läget. ”Det är klart Ulla ska i skolan”, sa han och lämnade pengar till avgiften.

-1942 tog  jag realen och en vecka senare  börjad jag på kontoret vid Öhrmans järnhandel. Apelskog var ägare. Ibland fick jag hjälpa hans fru med kaffeservering när hon hade kalas för nobla damer.

1943 flyttade Ulla till Stockholm. När hon hade lämnat hemmet flyttade Gustav och Maria till ”Stubbagården”.

– Jag var ofta där och hälsade på. De bodde i den lilla röda stugan inne på gården. Den finns kvar ännu och där bor folk fortfarande. En fin liten stuga som förstås har moderniserats sedan mamma och pappa bodde där.

Ulla återvänder  till Askersund  ibland för att besöka väninnan Ulla Waldemarsson.

-Det kändes vemodigt  att lämna Askersund ,men storstaden lockade. Fick bo hos en faster i några år. Jobbade först på Postsparbanken i Klarkvarteren. Sedan blev det ett antal kontorsplatser.

1948 träffade Ulla sin man, Anders, på en resa till Askersund.

-Han var son till Nisse Sjösvärd i Ingelsby. Vi gifte oss midsommarafton i Landskyrkan. Vi fick tre barn och jag blev hemmafru, men jobbade ändå lite då och då. Bland annat som sköterska på Beckomberga. Sålde också godis på biograferna Skandia och Kaskad.

-När jag var 42  år tog jag studenten vid Universitetet i Stockholm. De sista sjutton åren i mitt arbetsliv var jag på DN och Expressen som korrekturläsare.

-När  jag ser tillbaka på mitt liv så har jag stor tacksamhet till Maria  och Gustav som tog hand  om mej  och gav mej så mycket  kärlek  och värme, förklarar Ulla, lite rörd.

Slutligen några ord om Algot Stubbe vars gård hedras med en skylt. Han var född vid Stubbetorp, Aspa. Som ung gick han på sjön med en Stocksholmsbåt som gick på hamnar i medelhavet. Efter värnplikten fortsatte han på lantmannaskolan i Skara. Under tre år var han anställs vid Kristinehamns Praktiska skolas lantmannaavdelning. Han var kontrollassistent och senare bokhållarevid Ulvhult Säteri vid Hjo. 1920 övergick han till försäkringsbranschen med anställning vid distriktskontoret i Arvika. 1923 emigrerade Stubbe till USA. 1932 var han tillbaka i Sverige och var sedan dess bosatt i Askersund. Jakt och fiske var han stora intresse. Han avled 1973, 83 år gammal.