”Pissmojen” i Askersund industrihistoria

Vad kommer att hända med den gamla urinoaren som stod i Askersunds strandpark när nya kunskaps-och kulturcentrumet skulle byggas? I dag står den intryckt bland asfalt och skräp ute i Askersunds by. Lite kris faktiskt om inget görs ganska snabbt. Det fanns ganska stort intresse för att ”pissmojen” som den lite grovt kallades att den skulle bevaras efter flytten. Det handlade ändå om en kulturbyggnad menade många.

Askersunds  by augusti 2017

Den var tvungen att flyttas när nya Sjöängen växte upp i området. Men det fanns stor enighet att den lilla gröna byggnaden som många lättat trycket i skulle bevaras och få en ny plats. Men nu har den fallit lite i glömska. Det fanns intresse från hembygdsföreningen att ta hand anläggningen från 1920, men föreningen hade lite knepigt att få till det. Ännu. Till och med kommunalrådet Per Eriksson agerade för att ”mojen” skulle räddas för att den inte skulle hamna hos någon skrothandlare, som inte kände så mycket för kulturen. För visst är ”pissmojen” också lite kultur om man tänjer på gränserna.  Det finns inte så många kvar i Sverige av den sorten.

Den lilla gröna byggnaden som underlättat tryckproblemen för så många män räknades också  som offentlig konst av många askersundare.  Och det var inte så konstigt så många som haft  nytta av den genom åren.  Om inte annat går den att räkna in som industrihistoria. ”Pissmojen” som byggnaden är döpt till i folkmun tillverkades på Limhamns Aducereringsverk i Malmö 1920. Förmodligen beställdes den samma år till dåvarande järnvägsstation och har troligen stått på olika ställen i stationsområdet. Företagets egen benämning på den lilla nödvändiga byggnaden var ”bekvämlighetsinrättning”. Byggnaden har alltså 97 år på nacken.

  Strandparken  före flytten och kulturbygget.

För ett 15-tal år sedan fanns det diskussioner om att byggnaden skulle flyttas till hamnområdet.  En del tyckte att den stod för nära lekparken och spred dålig lukt under sommarmånaderna. Men det blev aldrig något av med flytten. Nu finns det en liten gul byggnad utanför det gamla stationshuset som kan användas av alla, män som kvinnor.

Augusti 2017. En liten gul byggnad  har ersatt ”pissoaren” vid Stationshuset.

Och det är inte första gången det förekommit  diskussioner om urinoarer i Askersund. Fram till 1953 fanns det en liknande anordning på hamnplan, som vållade en del problem. Det tyckte i alla fall en del ledamöter i stadsfullmäktige. Alla var eniga om att byggnaden- som då kallades för ”urinkur”- var mycket svårplacerad. Därför vände man sig till hälsovårdsnämnden för att hitta en lämpligare placering. Hälsovårdsnämnden hade i ett första skede ett förslag om att placera ”urinkuren” mitt ute på hamnplan framför magasinet. Med facit i hand var det nog tur att det inte blev så. Hur skulle det har sett ut? Män som stått och gjort sina behov på en av stadens stora samlingsplatser.

Ett annat förslag var en placering mellan Centralföreningen  och Öhrmans magasin i hamnen. Där Sjöbodarna ligger i dag. Men ledamöterna och högermännen Wåckner  och Enfrid Johansson var inte nöjda med förslagen, så det blev återremiss. Moderna tider kom och när  de gamla byggnaderna så försvann  också offentliga toaletter. I centrala staden fanns det en toalett på rådhustomten i direkt anslutning bussväntsalen och gamla brandstationen. Den låg längst in i hörnet, lite undangömd. Brandstation och busstation fanns förr inne på rådhustomten.

En bild  från 40-talet från Hamntorget  i Askersund.  Mannen på bilden  är Fritjof Andersson, pappa till den mera  kända sonen ”Birger Tjommen”. I bakgrunden syns urinoaren som fanns  i hamnen. Den gick förmodligen till skrot. 

 

Slutligen några rader om företaget i Limhamn som tillverkade byggnaden i Askersunds Strandpark. Företaget var ett av de större gjuterierna i Skandinavien och sysselsatte ca 225 arbetare. Startat som AB Sydsvenska Gjuteriet år 1900 som ett gråjärnsgjuteri och mekanisk verkstad tillfogades 1906 även tillverkning av aducerat gjutgods. Detta aducerade gjutgods blev senare huvudinriktningen och företaget bytte namn 1915 till AB Limhamns Aduceringsverk.

Aducerat gjutgods med stor seghet, styrka och hållbarhet hade en mångsidig användbarhet med möjligheten att tillverka klenare godsdimensioner. Man tillverkade bland annat  stålbultad kätting och reservdelar till plogar och slåttermaskiner, cykel- och bildetaljer och delar till den växande maskinindustrin.

1968 var gjuteriavdelningen historia och AB Fleron samlade istället flera av sina mekaniska företag till Aduceringsfabriken i Limhamn som då omfattade 12.000 kvadratmeter. Idag kan vi se skylten ”Limhamns industriby” vid platsen för den gamla porten till Aduceringsverket.

 

 

 

 

 

 

Smeden på rådhustaket i Askersund

 

 

Askersund har en smed i sitt stadsvapen. Det har säkert inte undgått någon som besökt eller bor i Askersund. Det är bara att kasta ett öga upp mot rådhustaket, så finns smeden där för med sin slägga slå in hel- och halvtimmar. Många av dagens askersundare undrar nog över varför det blev just en smed. Men alternativet, en grosshandlare i spik, hade varit sämre åtminstone när det gäller att få till ett konstverk som uppmärksammar alla på vad klockan visar. Möjligen kunde man ha skapat en grosshandlare i järn som dunkat portföljen i rådhustaket varje halv-och heltimma…

Urverket  på Rådhuset

För helt klart är det lite lurt med smeden som stadsvapen. Enligt historiker är smeden i stadsvapnet ”bara” en symbol för stadens handel med smidesvaror. Det fanns ett stort antal grosshandlare i staden i mitten på 1600-talet som handlade med spik, men endast några få smeder. Spiksmederna bodde på landsbygden omkring staden och ville bo kavar där. I mantalsförteckningen för Askersunds stad från 1657 fanns det endast två smeder i statistiken. Och sämre skulle det bli. I början på 1700-talet fanns endast en smed upptagen i statistiken. Borgarna försökte få smederna att flytta in till stan, men utan resultat. Landshövding Bonde uppmanade också borgmästaren och rådet att få in de trilskande smederna till stan. Om inte annat för att spendera sina löner i stan. Men inget hjälpte. Spiksmederna stannade kvar på landsbygden.

 

För att få lite tryck på det hela förordade drottning Kristina år 1650 att allt stångjärn som kom från de omkringliggande bruken sjövägen skulle gå igenom stadens egen våg och där beskattas. Många klagade i Askersund på den tiden över svår fattigdom. Med beslutet gav drottningen askersundarna ett verkligt handtag för att komma tillrätta med fattigdomen. Ett 10-tal år senare blev det dock begränsningar när det gällde att ta ut vågpengar. Stadens borgare försökte också få en namnändring till stånd 1664. De ville ändra namnet till Carlslund. Bara för att inte bli förväxlade med Askersunds socken. Elva år senare besvarade stadsmakten borgarnas begäran med ett avslag. Motiveringen var att ”att det ena namnet var lika gott som det andra”. Så lång tid för ett så enkelt svar?

 

En del har mer eller mindre på skämt eller allvar krävt att smedens slägga på rådhustaket borde bytas ut till något modernare. I mitten på 40-talet  fanns det en önskan hos tecknare Hamberg, att släggan borde bytas ut mot en bandyklubba. Staden hade gjort sitt namn känt genom IFK:s fina bandylag. 1945 debuterade Gunnar Carlsson i A-landslaget mot Finland på Stockholms Stadion och utsågs till matchens bäste spelare. Det föranledde Hamberg sitt lite udda förslag. På senare år har någon sagt att smeden borde ha ett blåsinstrument istället för släggan, med tanke på hur stora tradjazzfestivalerna har blivit. Nu skulle auktionist Erik Lind platsa med sin auktionsklubba på taket. Antikmarknaderna som han ordnat under många år lockar 10-15 000 personer till Askersunds hamnområde varje år. Det är nog den största händelsen i staden nu för tiden.

Tecknare Janne Nilssons förslag. Det kom i samband med de årliga Tradjazzfestivalerna

Men vad jag förstår kommer alla förslag som rör smedens slägga att omgående hamna i papperskorgen hos de styrande. Modellen till smeden har Aron Sandberg skapat 1937. Han har också gjort en del skulpturer till Stadshuset i Stockholm. Redaktör Joel Haugard var smått lyrisk när han beskrev klangen från smedens slägga i boken ”Askersundiana” i början av 40-talet.”Klangen har en ljus durton och passar bra ihop med akvarellblonda färgerna i sommarens –och turisternas -Askersund. Ljudet är så diskret att det säkerligen inte stör någons nattsömn”, skrev Haugard.

Auktionist Erik Lind

Själv har jag aldrig tänkt i Haugards lyriska banor. Att det sedan klämtar till  från rådhustaket ibland är ju bara trevligt. Smeden tillhör stadsbilden så gott som något. Som journalist i Askersund  blev jag uppringd direkt av ett antal askersundare  om klockan gick fel på rådhuset.  ”Har du sett vilken skandal, klockan går ju fel. Ska det vara på det viset”, var ofta budskapet i telefonen. Men skandal var väl ändå att ta i. Har varit med  värre skandaler än den  om klockan på  rådhustaket går fel. Till saken hör också att den för det mesta går rätt.

 

 

 

 

 

AGA-fyren i Bastedalen

 

Sedan 2003 firas ”Internationella fyrdagen”. Årets firande inträffade  under den gångna helgen (20/8).  Förutom Sverige deltog ett antal länder. Ett 70-tal platser höll också öppet för allmänheten. Därför är det på plats att påminna om AGA-fyren som finns i Bastedalen. Har skrivit om fyren tidigare vid något tillfälle.

 

                                                        Fyren i Bastedalen

Askersunds kommun har ansvaret för AGA-fyren på klippan ute vid Emmekärr vid Vättern. Under många år anlitade kommunen Göran Sundström från Karlsborg att sköta underhåll och service av kommunens fyrar på Vättern. Det finns ytterligare två fyrar men inte med samma kulturvärde som Dahléns-konstruktionen i Bastedalen. Enligt Sundström är det ett tekniskt underverk, men som nu moderniserats.  Nu drivs fyren med hjälp av solceller och det har underlättat arbetet. Dahléns gamla teknik har gjort sitt. Men fortfarande fodras tillsyn.

 

Johan Bergsten på M/F Wettervik har tagit över skötseln efter Sundström, samt ansvara för sjöprickningen i norra Vätterns skärgård.

 Skeppare Johan Bergsten

Systemet med solceller fungerar ungefär som bilblinkers, med ett relä som styr det hela. I jobbet ingår att kolla lampor och hålla fyrarna snygga och se till att prickningen finns kvar. För drygt 100 år sedan tändes för första gången en AGA klippfyr. Platsen var vår Gåsfeten  i Blekinge. Under de kommande 50 åren spreds ”AGA-klippen” över hela världen. Konstruktör var nobelpristagaren i fysik Gustaf Dalén.

Under en period fanns det 500 Dahlén-fyrar i drift. Efter drygt 100 år fanns fortfarande tre stycken ”AGA-klippar” i drift, men med ny teknik. En finns vid Emmekärr vid inloppet till Bastedalen. En finns utanför AGA på Lidingö och en vid Harnäs vid Sjötorp i Vänern. Dahléns konstruktion byggde på en teknik med acetylengas. Alla visste att acetylengas med sitt skarpa ljus hade en framtid inom fyrteknikens område, men det var ingen före Dahlén som löste problemet med gasens explosivitet, den enorma bränsleåtgången som krävdes och slutligen att blinkningen inte var möjlig. Men Dahlén gjorde det och det fungerar fortfarande om det skulle vara så.  Men moderna tider har gjort inträde till sjöss även när det gäller Dahléns klippfyr.

 

Klippapparaten är exempel på finmekanik i särklass. En ventil öppnade och släppte ut en gasbubbla upp till brännaren och antänds av en evighetslåga. En ventil stängs och en annan öppnar när trycket sjunker. Och så höll det på år ut och år in. AGA – fyren drevs tidigare med acetylengas. Tuberna kom sjövägen från Karlsborg. Tre gastuber räckte över en säsong.

 

Från början var det gruvbolaget i Zinkgruvan som ansvarade för prickningen av sjöleden ut mot stora Vättern och skötseln av fyren. Men det var när malmbåtarna gick i trafik på sjön. Bolaget lämnade över till Sjöfartsverket på 70-talet när malmbåtarnas saga var slut. Sjöfartsverket lämnade i sin tur över till Askersunds kommun. Minns när jag var på tidningen och skulle skriva om fyren. Det var inte helt lätt att hitta någon ansvarig för fyrarna vid kommunen. Det var en verksamhet som man fått ta hand om vilket man ville eller ej. Och vid den tiden fördes också diskussioner om den framtida driften.

 

                                                      

Bastedalens fyr byggdes år 1900. I början var den fotogeneldad.  Det var en lampa som skulle tändas på kvällen och släckas på morgonen. Fotogen fick släpas genom skogen ut till fyren. År 1953 ersattes fotogeneldningen med Dahléns uppfinning. Båtfarare som tar sig en till hamnen i Bastedalen bör göra det med värdighet. AGA-fyren är kanske inte så viktig längre med alla modern teknik på båtarna, men det handlar kultur i högsta grad. Därför lite värdighet och kanske med båtmössan i hand när Daléns uppfinning passeras. Även om det nu är solceller som gäller nu.

 

Gustaf Dahlén fick nobelpriset i fysik 1912. För övrigt samma år som Stockholmsolymiaden, vad nu det har med fyren att göra. Han var född vid en bondgård i Västergötland, närmare bestämt Stenstorp. Dahlén började experimentera med fyrteknik både genom att spara på gasen och ge fyrljuset olika karaktärer. 1906 var han färdig med konstruktionen.  Vid ett experiment med acetylengas 1912 exploderade gasflaskan. Dahlén skadades mycket svårt. Han syn gick inte att rädda. Han fick leva resten av sitt liv i mörker. Dahlén avled 1937.

 

Ove Danielsson

 

 

”Anton-Pelle” och Sundsgården i Askersund

Den gula restaurangbyggnaden Sundsgården vid Sundsbron tillhör i högsta grad Askersunds stadsbild. Askersunds Stadshotell i all ära, men Sundsgården  vid Sundsbron var ett lika populärt ställe när det begav sig. Om inte ännu populärare. Allt var lite enklare där. Ett hotell är ändå ett hotell. Och nu är det bara Sundsgården som finns kvar. Gamla Statt har blivit servicehus. Och ett nytt modernt hotell finns på andra sidan bron.

Bild från Landskyrkan

Sundsgården var ett andra hem för många inom föreningslivet. Och mycket berodde det på källarmästare Anton-Pelle Pettersson. Det är ett mycket gammalt hus som restaurangen är inrymd i. Byggnaden brandförsäkrades första gången 1828. Sundsgården drevs som restaurang, möteslokal och festlokal fram till mitten av 60-talet, då lokalen togs över av en möbelhandlare. Gamla Sundsgården blev ett möbellager fram till i mitten av 1990-talet, då krögaren Åke Olsson tog över. Han rustade och såg till att Sundsgården blev vad det en gång varit. Nämligen till en restaurang. Den gamla festsalen återskapades. I dag ägs restaurangen av familjen Dalheim. En daglig rätt är stekt strömming med potatismos. Enkelt  och gott. Vet folk som  åkte från Kungsör  för att njuta av den rätten.

Personal vid Sundsgården  en gång i tiden.

Kokerskan Maria Karlsson vid Sundsgårdens  golfbana

Under lång tid drev källarmästare Anton-Pelle Pettersson, restaurang Sundsgården. Han ägde först Hamnkaféet strax intill. Anton-Pelle var en stor profil i Askersund. Han satt med i en rad olika styrelser och var också aktiv inom kommunalpolitiken för socialdemokraterna. 1922 blev han föreståndare för Konsum. Befattningen hade han kvar till 1940. Redan 1920 hade han varit med om att starta Askersunds Samköpsförening, en föregångare till konsumtionsföreningen. I början på 50-talet överlät han Sundsgården till en annan krögare. År 1954 avled han.

Anton-Pelle fiskar vid kajen

Anton-Pelle  Pettersson

Anton-Pelle var mycket idrottsintresserad. Han satt med i styrelsen för IFK Askersund, där han också var uppskattad klubbmästare. Han ordnade många trevliga fester åt IFK och åt alla andra föreningar som han var aktiv i. Naturligtvis hölls festerna på hans egen restaurang. Det gällde att förena nytta med nöje…

Under med tid på tidningen pratade jag ibland med Ulla Sjösvärd om Sundsgården. Ulla var då aktiv inom Askersunds PRO och lämnade in referat. Hon visste mycket om restaurangen. Mamma, Maria Karlsson, var kokerska på Sundsgården under många år.

-Det var ett mycket hårt jobb. Sundsgården var ett populärt ställe med många gäster. Mamma började klockan sju på morgonen. Ibland fick hon hålla på till långt in på natten”, berättade Ulla för mej, men också om ett mycket trevligt minne.

-När jag tog realen 1942 bjöd mamma mig och några kamrater på en riktig festmåltid. Det är något jag med glädje minns från ungdomsåren i Askersund, berättar Ulla, som numera är bosatt i Stockholm.

Ulla Sjösvärds  mamma, Maria Karlsson,  jobbade många år vid Sundsgården. Ulla har berättat  om sin mamma  och hennes jobb.

I början av 50-talet fungerade Sundsgården som matbespisning för skolbarnen vid Kyrkskolan (Lindbogården). Alla barn som hade längre än tre kilometer till skolan fick äta på Sundsgården. Barnen tågade i ett långt led från skolan över Sundsbron varje dag för att äta lunch. Det var ett givet inslag i stadsbilden.  Själv blev jag utan lunch och skolskjuts. Jag hade ”bara” 2,5 kilometer till skolan. Skolbussen åkte förbi mej varje dag när jag till skolan! Och det blev ofta en bulle och flaska mjölk till lunch. Klart man var avundsjuk ibland när kompisar som bodde på rätt sida om trekilometersgränsen berättade om allt gott de fått till lunch. Men så var det med  det och inte  mycket att något snacka om. Det var bara så  och regler är regler. Och jag har inte fått några men av bristen på skolmat i unga år. Inte vad jag vet i alla fall.

En gammal bild  med Sundsgården  till vänster.

Förr fanns det en golfbana i direkt anslutning till Sundsgården. Den lockade många spelare till sig varje kväll. Uteserveringen var också ett givet inslag i verksamheten.  Det finns fortfarande spår efter den gamla serveringen i vattnet utanför. Några har dykt och hittat ölflaskor av den gamla sorten. Tydligen var det en del som drack öl och slängde flaskan i sjön. Men det var innan miljömedvetandet slog igenom på allvar.

Som vanligt har vännen Leif Linus bidragit med en del bilder från hans stora arkiv. För några år sedan gav fotograf Ullabritt Jonsson och jag ut en bok med namnet ”Askersund småstaden vid Norra Vättern”. Där finns mer att läsa just om Sundsgården och Askersund i stort. Säkert finns boken att låna på biblioteket för den som är intresserad. Och för den som vill ha en egen bok så lär det finns kvar några exemplar kvar att köpa. Är själv inte så insatt hur det ligger till. Jag har bara skrivit texten.

 

 

Hargebaden, vad mer begär du?

”Hargebaden, vad mer begär du”. Så löd reklamen för Hargebaden på 30-talet. Reklam som gäller än i dag under sommarmånaderna vid ”Närkes Rivera”. Kanske något att ta upp igen?

 

 

 

Sedan 30-talet har det förstås hänt mycket. Under en period satsade kommunen och länets fritidsstiftelse stora pengar på en utbyggnad. Bland annat byggdes en bassäng och det gjordes en satsning på campingen.  Sedan ett antal år tillbaka driver privatpersoner anläggningen och fortsatt med utvecklingen. Särskilt då campingen. Nya ägare är sedan november 2016 , Askersundsbon Peter Gylling och örebroaren Charlie Söderblom.

I den  här bloggen gör  jag en liten tillbakablick  hur det hela startade.

”Låtom oss hoppas att Hargebadens strand alla vackra dagar denna sommar skall bli ockuperad av hundratals badande och att ortens damer skola göra den så färglysande, glad och trevlig som möjligt.”

Så avslutades en artikel i Askersunds-Tidning 1933. Artikeln handlade om att Hargebaden fått en restaurang. Ett verkligt lyft för hela området enligt tidningen. Året innan hade Sten Blomgren byggt en kiosk på stranden med försäljning av diverse varor.  Och därmed var det också början till bebyggelsen vid Hargebaden avklarad . Blomgrens kiosk var faktiskt det första steget.

 

Arbetena forcerade kraftig våren 1933 för att bygget skulle vara klart till badsäsongen. Företagets chef, en herr Johansson och hans fru,var ständigt  i farten  för att få allt färdigt i tid. I tidningsartikeln nämndes att det fanns både elektriskt ljus och telefon i byggnaden. Och inte nog med det. Det fanns en högtalare på byggnaden som sände ut radiomusik över den lugna Hargeviken.

Vid den här tiden hade man också planer på att bygga en badhytt, speciellt för damer. Vidare fanns det planer på en rutschbana ” för den som vilja med fart komma i vattnet” skrev tidningen.

Satsningen på restaurangen vid Hargebaden blev mycket lyckad. Redan 1937 invigdes en tillbyggnad med Casanovas orkester. På övervåningen hade man fått sju vinterbonade gästrum i trevliga färger enligt reklamen.

Förhoppningar från 30-talet om att Hargebaden skulle bli en attraktiv plats för badare och tältare har uppfyllts. Det fanns också förhoppningar att man skulle konkurrera ut Varamobaden i Motala. Vad jag förstår finns det badfolk så det räcker till båda platserna i dag.

Ägarna till Hargebaden lockade på 30-talet med fin vit sand, vackra klippformationer, klart vatten och härliga vågor. Kronan på verket var den nya restaurangen. Allt det där finns kvar och lite till.

IFK:s fotbollslag olycksdrabbat

IFK Askersunds fotbollslag råkade ut för en allvarlig skada vid tisdagskvällens match mot Adolfsberg. Anfallaren Ludvig Danielsson råkade ut för ett benbrott i en kollision med gästernas målvakt i samband med en utrusning. Det skedde på en kortsida en bit utanför straffområdet. Målvakten träffade inte bollen utan Ludvigs ben. Det ledde också och till ett rött kort och bedömningen grov förseelse.

Olyckshändelsen ledde till att matchen blev kraftigt fördröjd. Matchen fick flyttas över till B-planen där det finns belysning.

IFK förlorade med 3-2 , sedan gästerna gjort sitt segermål i slutsekunden. Med tanke på ett svårt sjukdomsdrabbat IFK gjorde laget en verklig kämpamatch. Ingen nämnd  ingen  glömd. Nämnde Ludvig Danielsson och Emanuel Fahlström gjorde IFK:s mål.

Före matchen hedrades nyss avlidne IFK-kämpen  Åke Olsson, med en stilla applåd.

På fredag väntar Latorp. Den matchen kommer att spelas i Åmmeberg. Hundarna tar över Solberga IP i Askersund under helgen. Då hålls den årliga hundutställningen. Och då får fotbollsspelarna flytta på sig.

Ove Danielsson

Gamla sjukstugan i Askersund

 augusti 2017

Det praktfulla tegelhuset där skolkontoret fanns är från 1909. Huset byggdes till sjukstuga med 20 vårdplatser. Bygget kostade 50 000 kronor och invigdes i september 1909. När sjukstugan invigdes fanns det inga andra hus på tomten. Närmast låg Kristinahemmet. Tegelhuset blev lite skymt  när Sjöängsskolan  byggdes. Men nu  är skolan  borta och huset framträder  i sin prakt igen. Huset står tomt i dag  och politikerna  resonerar  om kommande användning. Leif Linus har bidragit med bilder  från han stora arkiv.

 

I slutet av 1800-talet fanns sjukstugan inrymd i fattighuset på söder. På övervåningen. Under 1896 uppgick patientantalet till nära 100 personer. Behovet av en ny sjukstuga var stort vid den här tiden.Många i Askersund tyckte det var en olägenhet. Det räckte att vara sjuk. Kontakterna med de fattiga i huset var inte särskilt upplyftande ansåg stadens beslutsfattare. År 1904 framhöll dåvarande stadsläkare Torstensson i Askersund att sjukstugan var utsatt för eldfara. Fattighjon bodde i rummen under sjuksalarna.

”En del av dessa hjon är passionerade rökare, som röker under större delen av dagen. En del hjon är också slö och dricker sprit i smyg”, skrev läkaren i en tidningsartikel, samtidigt med kravet om en ny sjukstuga.

Men de fanns det som var av en helt annan åsikt. Någon menade att när patienterna tillfrisknade kunde det vara trevligt att vistas ute på gården och prata lite med fattighjonen. Det fanns en del pigga och trevliga gummor att prata med bland dessa. Men stadsläkarens ord vägde tyngre. Det byggdes en ny sjukstuga.

Första tänkte man bygga sjukstugan på Södra Udden, men staden ägde för lite mark där för att kunna genomföra bygget. Istället byggdes sjukstugan på Sjöängen, där staden kostnadsfritt upplät ett halvt tunnland. Bruksägare Cassel på Stjernsund skänkte år 1920, 25 000 kronor för en påbyggnad av sjukstugan på den norra sidan. I början på 40-talet satsade landstinget 585 000 kronor på en helt ny sjukstuga med 39 vårdplatser. En del av nuvarande vårdcentralen.

Tegelhuset användes också under en lång period efter sjukhusepoken till något som kallades kronikerhem.

Slutligen bara en liten undran? Var finns skulpturen ” Gosse med snäcka” formad av  E. Holzmuller? Det här är en  liten efterlysning av skulpturen som en gång fanns  i en fontän framför  nuvarande skolkontoret vid Sjöängsskolan.  När fontänen placerades framför ingången 1952 användes  huset till kronikerhem. När sedan hemmet flyttades till sjukstugan i början  på 60-talet och skolan tog marken  i anspråk flyttades Holzmullers verk. Var finns det i dag? Kanske  någon vet?

Säkert är inte det här  någon stor sak, men det är  ändå intressant.  Konst försvinner inte eller flyttas bara  utan vidare. Och ”Gossen med snäcka” var fin. Med fyra vattenstrålar. Det var i början  på 50-talet som den välskötta parken vid  dåvarande Kroniska sjukhemmet, skulle lyftas  ytterligare med en fontän.  Det hade funnits ett önskemål  länge och hemmets direktion gjorde slag i saken. Parken skulle få ”levande vatten” .

Vi den tiden resonerade man som så, att god konst vid sjukvårdsinrättningar var mycket viktigt. Men som alltid handlade det  om pengar. Ett konstverk kostar  ju ändå ett antal kronor. Men föreningarna ställde  upp. ”De sjukas vänner” bidrog med  500 kronor. Kommunerna Hammar, Askersund  och Lerbäck ställde  också upp med pengar. Allmänheten  och företag skänkte  också pengar till de sjukas trevnad.  Även personalen vid hemmet skänkte pengar.

Anläggningen kostade totalt   2 200 kronor och i den summan ingick också arbetet med att ge plats för  fontänen. Intresset för att lämna bidrag var så stort att det till och med blev 815 kronor över. Det var pengar som skulle bilda en grundplåt för ytterligare konst i framtiden. Hur det gick med det vet jag inte. Kanske någon vet?