Norströmsgatan i Askersund populär fotovy

Vyn från toppen av Norströmsgatan mot Landskyrkan är nog en av Askersunds mest avbildade platser. Kyrkan ligger mitt i öppningen på andra sidan sundet. Perfekt för fotografering och teckningar. Men Norströmsgatan har bidragit med så mycket mera under årens lopp. Utmed gatan fanns stans stora industrier en gång i tiden, som Askersunds Trikåfabrik, Askersundsverken i korsningen Norströmsgatan-Trädgårdsgatan, och Askersunds kvarn.

En gång i tiden  fanns efter Norströmsgatan också  urmakare  Holm, Skräddare Nylin och Gustafssons  hovslageri. Vidare  fanns  Helmer Anderssons  slakteri. Folk  kunde  gå dit  med hinkar  och hämta  blod  från  nyslaktade djur. Har läst det i en tidningsartikel.

Mitt minne från kvarnen är att en av jobbarna, Gustav Fors, kom släpande upp för backen med sin trehjuling fullastad med tunga mjölsäckar varje dag. Säckarna skulle lastas på bussarna vid busstationen. Hade arbetsmiljöverket funnits på den tiden hade nog Gustav snabbt fått upphöra med sitt slit. Gustav var precis ingen atlet. Själv cyklade jag till bussarna med paket på en tvåhjuling och tyckte det var tungt. Men insåg snabbt att det var en bagatell mot Gustavs slitgöra.

Längst ner på gatan fanns också Hamnkontoret som under många år styrdes av Sigge Karlsson. I dag finns en restaurang där. Jobbet att sköta hamnen togs sedan över av sonen Sven. Nykterheten har och har haft sin högborg utmed gatan i Logen Svan, IOGT. I hörnet av Hamnmagasinet fanns också en cykelverkstad, som drevs av två bröder. ”Frågan inte mej, frågan brorsan” var standarsvaret från de båda när inte allt klaffade vid reparationerna. Eller när man frågade om något. När det gäller IOGT-lokalen var det inte nykterheten som lockade mej i första hand. Det var alla böckerna. Under många år fanns nämligen stans bibliotek i lokalerna. Som grabb fanns det inte så mycket pengar att köpa böcker för, så Logen var rena paradiset för alla läshungriga som inte hade så mycket pengar.

Bilden är från slutet av  1800-talet. Bild från Leif Linus samling

Bild från Leif Linus samling

Bild från Leif Linus samling. Hamnmagasinet till höger och Hamnkontoret till vänster.

Kvarnbyggnaden är också borta från gatan

Gamla Hamnmagasinet i Askersund har blivit något av kulturens högborg. Något som hamnjobbarna en gång i tiden knappast kunde drömma när de slet med lasten från båtarna i hamnen. Då var byggnaden just ett magasin. Men det skulle komma andra tider.

I dag är bottenvåningen fylld med små butiker och hantverkare. På övervåningen finns en utställningshall och auktionskammaren. Under ett antal år var magasinet en verklig huvudvärk för beslutsfattarna hur underligt det låter i dag. Vad skulle den gamla byggande användas till? Skulle den rivas eller rustas. De politiska partierna kom senare att använda magasinet som lockbete i valrörelserna. Det fanns massor av förslag. Många var mycket fantasirika. Det handlade om att förvandla byggnadens bottenvåning till en saluhall. Fiskbutik, glashytta, och keramikverkstad var andra förslag. Som alltid handlade det om pengar. Hur mycket skulle satsningen få kosta? En del av verksamheterna blev också verklighet, som keramikverkstaden och glashyttan. Den senare finns inte kvar längre.

IOGT-Logen Svan. Där fanns en gång i tiden stadens bibliotek.

 

Långholmen  vid Noströmsgatan revs  för att ge  plats  åt Sjöbodarna. En idyll som försvann.

Bild:Kjell Johansson

Ett mycket radikalt förslag var att flytta fram magasinet fem meter! Enligt många politiker var det ett utmärkt förslag. På det viset skulle man slippa den läckande stenmuren som finns på baksidan.  En del undrade om det inte var bättre att plocka bort stenmuren än att flytta hela magasinet. Men det blev det inte någon flytt, på grund av allt för höga kostnader.

Det finns  olika bud  om namnet Norströmsgatan.  En variant  är att  gatan är döpt efter borgaren Ambjörn Nordström som levde  i början av 1700-talet. I hans namn fanns  ett d med , men det har försvunnit.

Nu har det gått 29 år sedan Gösta Svensson blåste invigningsfanfaren och alla verkar vara nöjda med satsningen som gjordes på Hamnmagasinet. Förmodligen av de mera lyckade satsningar som gjorts. Magasinet har blivit ett verkligt dragplåster i hamnområdet. En turistattraktion.  Hur skulle det ha sett i hamnen utan magasinet…

Erik Frykman skulle ha platsat i Melodifestivalen

 

Melodifestivalen på TV har blivit en verklig tittarsuccé de senaste åren. Miljontals svenskar följer  programmet.  Jag är ganska säker på att min gamle bekant Erik Frykman, hade funnits med i Sverigeuttagningarna om det varit aktuellt  på hans tid. Eriks populära schlagers finns fortfarande  med i allsångshäften  och sjungs  så fort det drar ihop sig till allsång  någonstans.  Han var medansvarig till evergreens som ”En dörr står på glänt”, ” I en grönmålad båt”, ”Två små fåglar på en gren” och sist men inte minst ”En röd liten stuga ner vid sjön”.

Schlagerförfattare Erik Frykman fick inte  bo i en röd  stuga vid sjön när han flyttade till Askersund på 70-talet, men ibland dök det i alla fall  upp en grönmålad  båt i vattnet utanför  köksfönstret vid Sundsgatan. Själv bodde Erik med fru Marie under ett antal år i en gul liten stuga i Askersund alldeles intill vattnet vid Sundsgatan.

Erik Frykman utanför sitt  hus  vid Sundsgatan

Eriks lilla stuga fanns –och finns-i alla fall nere vid sjön, ofta stod dörren på glänt och träden sjöng småfåglarna. Och vid kajen låg en liten båt. Nästan allt var snarlikt det som skrevs i Eriks och Sven Paddocks visor. Erik flyttat till Askersund efter sin pensionering från Stockholm  där han jobbade på det stora skivbolaget EMI. Hustru Maria hade anknytning till bygden därför blev det Askersund efter pensioneringen. Hennes pappa hade varit gruvfogde i Zinkgruvan.

Sundsgatan

Erik var lugn och stillsam man som inte gjorde stort väsen av sig. Vi hälsade på varandra, men i början visste jag inte att det var den Frykman som hade gjort alla schlagers som folk gick och gnolade på från och till. Jag visste att någon Frykman och Paddock hade skrivit visor. Men varför skulle Frykman ha flyttat till Askersund? Man borde ha hört talas om det. Jag funderade och frågade till slut honom rakt på sak. Och visst var den Frykman jag tänkte på.

Erik föddes i Norrköping 1905 och avled i Askersund 1980. I födelsestaden Norrköping började han sälja pianon. 1932 kom han till EMI. Vid pensioneringen hade han över 40 år i företaget. Komponerandet skedde alltid på sidan om det ordinarie jobbet. Han var annars producent och inspelningschef. Förutom Paddock samarbetade Erik med storheter som Åke Söderblom och Fritz Gustaf. Det hann att bli cirka 200 låtar från Eriks piano.

I slutet av 20-talet hade Erik egen orkester hemma i Norrköping.  Vid sidan om det ackompanjerade han Sven-Olof Sandberg, John Vilhelm Hagberg och Gustav Lövås (ni vet handlaren i Åsa-Nisse-filmerna). Det var nära att Erik också hade blivit pianist på heltid. Revykungen Ernst Rolf hörde av sig, men Erik vågade inte satsa på honom. Vid den här tiden bröt ljudfilmen igenom och massor av pianister och andra musiker blev arbetslösa, då filmen gick över till eget ljud.

Eriks låtar blev kända långt utanför landets gränser. ”En dörr på glänt” har sjungits in av Andrew Sisters men då på engelska med namnet ”Open dor-open arms”. Han skrev under pseudonymer som Dick Fryman, E.Hallwood, Halvar Sunde, Olle Sörman, Wiberg och Wall Wilson.

 

När det gäller en ”I en röd liten stuga” har jag ett särskilt minne. Är uppväxt i en röd liten stuga vid sjön strax utanför Askersund. Det var dragit och kallt i kåken så farsan beslutade sig för att klä huset med så kallade ”fattiglappar”.  Det var vita eternitplattor som skulle hålla kylan borta, men vackert blev det inte. Sångaren Bertil Boo var inne på redaktionen ibland och han kunde inte förstå att farsan hade ”förstört” huset med vita plattor. Men jag tror hans kritik  berodde just på att Frykmans sång inte  längre passade in när han besökte mej.  Men han gladde ändå alltid med att sjunga några strofer ur sången inne på redaktionen.  En del blev förstås undrande över sången inne från redaktionen. De trodde väl att det slagit över för  någon journalist.

 

 

 

 

Stadspumparna var mötesplatser för ungdomarna i Askersund

Så här  i tider  då kommuner uppmanar sin innevånare  att spara  på vatten. Askersundarna hade en gång i tiden minst tre kommunala pumpställen att välja på för att få friskt vatten. Trots närheten till sjön. Några vattenledningar fanns ännu inte i stan.  Pumparna var ett pittoreskt inslag i stadsbilden. Men också mötesplaster för stadens ungdomar. Där fanns tillfälle för alla pojkar att visa sina chevalereska anlag genom att hjälpa flickorna med vattenpumpningen. I många fall blev vattenpumpningen helt avgörande för en fortsättning av bekantskapen, som senare ledde till äktenskap. När vattenledningarna kom blev det betydligt svårare för pojkarna i Askersund att imponera. Har inte riktigt kläm på vilka metoder som användes efter pumpepoken….

Samling vid pumpen vid kyrkberget-Frälsningsarmen. En mycket  populär  pump .

Det var inte alls som Ulf Peder Olrogs visa  ”Samling vid pumpen” från början av 40-talet. I texten står att ”Alfred har di slagit så han ligger å blör”. Och fortsättningen är inte bättre.”Länsman fick på huve, sa jag tror han dör”. Det var betydligt lugnare vid pumparna i Askersund.

Jonskällan vid kyrkberget

På de flesta gårdar fanns källor.  Stora pumpar för att få upp sjövatten fanns uppsatta i hamnområdet och öster om hamnområdet. Den flitigaste besökta  källan var den så kallade Jonskällan  invid kyrkberget vid gamla Förnicklingsverket  och Frälsningsarmén. Det var en källa känd för mycket gott vatten. Under torra sommarmånader var det ransonering av vatten från källan.  Pumpen hölls då endast öppen på morgonen . Men då stod ofta 20-30 tjänsteflickor i kö för att hämta vatten. Men det blev bara en kruka vatten till alla. Punkt och slut.

Pumpen i hamnen som syns  bakom båten.

Mellan  båtarna i hamnen syns  pumpen.

När vattenledningarna i stan började komma sinade intresset för pumparna. 1875 tog allmänna rådstugan beslut om att bygga en vattenledning i stan. Men då hade de styrande tjafsat i många år om från vilken sjö vattnet skulle hämtas. Det fanns förslag om vatten från Stora Röllingen  och Gårdsjön, men det blev ingen av dessa båda sjöar. Vattnet togs istället från en källa vid Sundsängen, för att sedan passera genom en reningsapparat till en stor cistern på Norra  Bergen, för att sedan renas ytterligare  och ledas ut i järnrör till brandposter och vattenhämtningsställen.

 

Redan 1897 dömde vattenledningarna ut av Brandstodsbolaget. Effekten på ledningen var alldeles för dålig. Kasthöjden över marken var bara 4,6 meter. Brandstodsbolaget  krävde en kasthöjd  på 15 meter , om det skulle börja brinna i stan igen. Det resulterade i ett nytt vattentorn på Norra Bergen. I juli 1907 påbörjades  bygget och avslutades  i slutet av 1908. Tornet  är 31 meter och i dag till salu  om någon skulle vara intresserande av ett boende med en  enorm vacker  utsikt. Det är ett antal år sedan tornet togs ur bruk.

Stadspumpen som fanns vid Frälsningsarmen finns numera i Hembygdsgården. Bilden  är från föreningens hemsida.

I oktober 1947 försvann den sista pumpen ur stadsbilden. Då flyttades pumpen vid kyrkberget upp till Hembygdsgården, där den fortfarande finns för beskådande. Hur gammal pumpen är svårt att få fram. Men bilder från 1800-talets mitt visar att den fanns på plats vid kyrkberget. Anledningen till att pumpen flyttades var att Förnicklingsverkstaden skull ändras och byggas ut. Pumpen fick helt enkelt inte plats på tomten längre. För ett antal år sedan  fanns det personer  som ville att pumpen skulle  flyttas tillbaka  till sin gamla plats. Men jag har inte hört något mera om det på senare år. Pumpen skänktes av staden till hembygdsföreningen.

Som vanligt har vännen Leif Linus plockat fram bilder ur sitt stora arkiv

 

 

 

.

 

 

 

Änder och måsar i Askersunds hamn kan simma lungt.

Fåglarna  i Askersunds  hamn kan  koppla av , om nu fåglar kan göra det. Kultur- och tekniknämnden har genom beslut föreslagit att kommunen i de allmänna lokala ordningsföreskrifterna ska införa ett förbud mot att mata fåglar i hamnområdet under sommarmånaderna. Kommunledningsförvaltningen har utrett ärendet, men kan inte se att skälen för ett förbud mot att mata fåglar. 

Skälen är inte tillräckliga för att ordningsföreskrifterna ska kompletteras enligt kultur- och tekniknämndens förslag. Förvaltningen bedömer att problemen med fåglar och bristfällig renhållning i hamnområdet inte varit av den dignitetet att ett formellt förbud mot matning skulle vara aktuellt att införa. Däremot kan en åtgärd från kommunens sida vara att sätta upp skyltar i hamnområdet med budskapet att matning av  fåglar undanbedes, för att skapa en trivsam miljö.

Publikjubel för Hamletföreställning i Askersund

Askersund var redan på 1830-talet en mycket bra teaterstad. Men det  var klent med det scentekniska, men det hindrade inte de resande teatersällskapen från att servera självaste Shakespeare inför en tacksam publik. Askersund har nu fått en film-och teaterscen i Sjöängen som får beröm av de flesta. Har varit på föreställningar där artister varit smått lyriska över scenen och huset. Det är väl bara att hoppas på att verksamheten blir så bra som ansvariga tänkt sig. Att det kommer mycket folk till arrangemangen. Vårens program bjuder på en stor blandning av musik, teater och film. Det är bara att önska lycka till.

Jag har läst en gammal artikel om en Hamletföreställning i Askersund som blev lite udda. Teaterbandet kom körande till stan en förmiddag med ambitionen att spela samma kväll. Någon annan lokal än en lada fanns inte att tillgå. Kruxet var att tiden inte medgav att bygga upp en scenestrad och följaktligen kunde man heller inte ordna till den klassiska falluckan genom vilken Hamlets faders vålnad skulle försvinna.  Teaterdirektören slet sitt hår, men då fick inspicienten en lysande  ide.  Eftersom det var jordgolv i denna veritabla teaterlada var det lätt att i ett hörn gräva en grop. Lagom för Hamlets faders sorti. Det gällde bara att täcka över gropen med ett trälock, som vålnaden i rätt ögonblick så omärkligt som möjligt kunde sparka undan.

Teaterdirektören var mycket nöjd med det betydelsefulla scenarrangemanget. Det hade klarats ut med hjälp ett par flinka spadar. Scenarbetarna hade dock nöjt sig med att gräva en två alnar djup grav. Den långe skådespelaren uppmärksammade teaterchefen på att gropen inte var nog djup. Den borde vara tre alnar. Teaterchefen var helt kallsinnig till varningen och menade att skådespelaren kunde huka sig. Det gällde att inte vara för bekväm på landsortsteatrar.

Så gick ridån åt sidan och snart var stunden inne för första aktens dramatiska höjdpunkt. Mötet mellan dansprinsen och hans faders ande på Kronobergs slottsvallar. Med ihålig stämma avslöjade vålnaden de välbekanta, ruskiga omständigheter kring sin bortgång. ”Farväl, farväl! Förglöm mej ej! mässade spöket, medan det skred mot trälocket. Med en lätt knix med foten förpassades locket åt sidan, och sedan dykningen ner i gropen.  Men i nästa stund steg ett vrål upp ur avgrundens djup. En spottande och svärande vålnad blev åter synlig. Han hade hävt sig halvvägs upp på kanten av gropen fruktansvärt arg.

Publiken satt slagen av häpnad och särskilt sådana som kunde sin Shakespeare. Vad hade flugit i vålnaden? Jo saken var den att det hade regnat duktigt hela eftermiddagen och mycket vatten hade läckt ner i den ordningsställda avgrunden. Spelet måste gå vidare, en helig regel för teaterkonstens utövare. Det ansåg åtminstone Hamlet som oförskräckt deklamerade på: ”Förglömma dig! Nej, arma ande, nej! Så länge detta yra klot har minne”.  Vålnaden däremot gav tusan i de klara scenanvisningarna om att han borde förbliva i avgrundens svavelångor. Trots direktörens väsande förbannelse ur kulissen ändrade Hamlets fader upp ur gropen och klafsade över scenen drypande av lervatten. Och aldrig har Shakespeare inkasserat ett sådant publikjubel som den gången i Askersund

 

 

Kajkranen har lyft debatten om Askersunds hamnområde

Intresset för gamla kajkranen i Askersunds hamn har fått ett lyft. Den har plockats bort och ligger nu intill en parkering längre söder ut i hamnen. Det har fått många askersundare att reagera. Det är en viktig symbol för tidigare verksamheter i hamnen med sjöfart och järnvägstransporter. Rätt och slätt industrihistoria. Ett lugnande besked är dock att den inte ska skrotas. Den ska flyttas längre söder ut för att ge plats åt dagens turistnäring.

50-tals  bild från hamnen i Askersund. Från Leif Linus bildsamling

På sin gamla plats

Kommen har beställt nya försäljningsbodar som ska placeras där kranen har stått.  Kommunens strävan är att förlänga hamnstråket och skapa ett sammanhang mellan hamnen, Södra udden, Borgmästareholmen, Sjöängen och Strandparken. Och då är den gamla kranen i vägen.

Kranen kommer att monteras upp igen innan sommarsäsongen.  Men som nämnts längre söder ut, men förhoppningsvis inte på träkajen som finns där. Den tillhör den gamla stenkajen. Redan nu är trappan ner från kajen där kranen stod överbyggd. Anledning till det är att det finns en restaurangbåt på platsen. Men det kanske bara var tillfällig placering under  sommaren som gått?

50-tals bild. Från Leif Linus  bildsamling

Algot Widing och Gustav Fors vid kranen. Ytterligare en person som jag inte kan namnet på.

Stenkajen har genom året vållat kommunen stora bekymmer, så det gäller att vara rädd om det som finns kvar. I början på 1900-talet gjordes en större utbyggnad. När bygget i det närmaste var klart rasade allt ut i sundet. Sjöbotten var för lös för att kunna hålla de stora stenkistorna kvar på rätt plats . Oron för ras fanns redan innan kajbygget började. Farhågorna besannades också. Några av stenkistorna gled ut i segelleden. Lyckligtvis sjönk allt så djupt att sjöfarten inte blev drabbad. Istället byggdes en träbygga söder ut.

Januari 2018. Kajkranen ligger in till parkeringen  söder i hamnen. Den ska tillbaka innan sommaren, men  inte  på sin gamla plats.

 

Gatunamn i Askersund

 

Namnen på gatorna vid kvarteret Verkstaden ska vara Smedjegränd och Strandparksgatan. Två mycket logiska namn.  Föreningen Gamla Askersund  föreslog  namnet på en av gatorna och det är Smedjegränd eftersom den gatan går förbi Askersundsverkens gamla smedja. Nuvarande Strandparken upphöjs med ett gatunamn. Men det finns undantag när det gäller logiken. Som att gamla Loggatan fått namnet Klockaregatan. Undrar vem som kom på det?  Efter gamla Loggatan fanns det logar därav namnet. Det finns också en barnstuga som döpts till Sundsängen, som inte alls ligger vid Sundsängen. Det är viktigt när det gäller namndop av gator och fastigheter att det blir väldokumenterat.  Hur man tänkt. Det kommer att underrätta för framtida kulturintresserade. Vet av egen erfarenhet hur svårt det kan vara att få fram bakgrunden till varför gator och fastigheter döpts till det och det namnet en gång i tiden.

Förr i tiden var det ganska vanligt att döpa gator efter personer som gjort sig kända på ett eller annat sätt.  Med det förkommer allt sälla nu för tiden att kommuner hedrar kända personer med ett gatunamn. Senast det hände i Askersund var när konstnärerna Folke Dahlberg och Börje Sandelin hedrades med gator ute på Hagaområdet. IFK Askersunds förre ordförande Torsten Carlsson, fick också en gata döpt efter sig på en plats som ligger intill gamla idrottsplatsen. Frågan är ändå om inte Bandyvägen var ett bättre namn? Det var ju den sporten som satte Askersunds kommun på kartan över hela Sverige en gång i tiden.

När det gällde Torstens Carlssons väg ledde namnet till en hård debatt i stadsfullmäktige i början på 60-talet.  Högermannen Erik Wåckner var motståndare till gator med personnamn. Han ville att namnet på gatan vid gamla idrottsparken skulle vara Parkgatan. Han tyckte det var olämpligt med att låta privatpersoner ge namn åt gator. Han menade att det var skillnad om det varit en donator, en kulturperson eller historisk person. Att en idrottsledare skulle få en gata uppkallad efter sig tyckte Wåckner var  unikt för svenska städer. Han menade att risken var stor att det skulle bli prejudicerande. Risken skulle vara stor att andra organisationer skulle komma med krav att få döpa gator döpta efter sina medlemmar.  Wåckner menade att det var en inre angelägenhet för IFK att hedra sin mångårige ordförande.

Stadsfullmäktige gick inte på Wåckners linje. Någon ledamot tyckte det var osmakligt att en person med pengar för en donation skulle kunna hedras med ett gatunamn. Torsten Carlsson hade ändå ägnat större delen av sitt liv åt ungdomens fysiska och andliga  fostran

Det kanske är tur personnamnen i stort försvunnit ur gatubilden, om det nu är så mycket bättre med växtnamn och fågelnamn på gator? Och det finns många sådana i Askersund. Jag som är dålig både på växter och fåglar har lite svårt att få till det när folk frågar efter en sådan gata. Jag brukar fråga vilken personer de letar efter. Det brukar gå bättre.

När det gäller kvinnor är det tunnsått med namn. Drottning Kristinas väg är ett undantag. Stadskyrkan har också fått ett kvinnonamn, Sofia Magdalena kyrka. Namnet var ett tack för att drottningen med samma namn skänkte pengar till kyrkbygget. Noterbart är att det ”bara” är två drottningar som hedrats sina namn. Lite märkligt. Fanns det inga ”vanliga” kvinnor att hämta gatunamn ifrån? Som exempelvis ”Irma Svenssons gata”.

Ni behöver inte vara rädda, jag har inte glömt Stöökagatan, som drar fram mitt i stan förbi Torgparken och Rådhuset. Gatan har fått namnet efter handelsfamilj. Men det tycker jag också är lite knepigt. Stööks affär låg utmed Storgatan. Under en period när nya bostadsområden växte fram gick det inflation i gatunamn. Varje liten stump skulle ha ett eget namn.  Som gator där det bara finns två hus som Vipgatan och Aspgatan på Närlundaområdet.  Minns att en brandchef som just kommit till Askersund var kritisk mot namnsättningen. Han trodde att det skulle bli svårt att hitta vid bränder och olyckor med alla namn.  Men det var innan det blev populärt med GPS. Brandchefen ville att gator som gick runt ett kvarter bara skulle ha ett namn och inte två som det finns i många områden i dag. Sedan skulle det räcka med husnummer. Själv bodde jag en gång vid Ugglegatan. Nästa gata bär namnet Måsgatan och gatstumpen som håller ihop det hela bär namnet Vipgatan. Brandchefen tyckte att det hade räckt med ett namn och sedan bara nummer. Men kanske det ändå är trevligare med riktiga namn? Nummer blir ju lite opersonligt.

Men det fanns ett undantag i Askersund när det gäller nummer på hus och det var ”ettan”. Ett hus som låg norr ut i stadsbacken mot gamla Vretstorpsvägen. Alla sa ”ettan”.  I huset bodde bland annat en lite udda bandyspelare i IFK.  På den tiden var det ofta matcher mellan norr och söder. Gränsen gick just vid det huset. Han sa alltid att ”morsan spelar med söder och jag med norr. Gränsen går hemma i köket. ”Huset revs för länge sedan för att ge  plats  för hyreshusen  på Tingshusområdet.

 

 

 

Gamla Öhrmans järnhandel blev Apotekslokaler

Apotekshuset med ett antal hyresbostäder flyter väl in i torgbilden utmed Sundsbrogatan. Ägare är Askersundsbostäder. Men på den tomten huset står i dag har det hänt en hel del genom åren.  För snart 30 år sedan brann det gamla huset ner till grunden. Då fanns det en blomsterhandel i butikslokalen. Efter branden tog ett antal år innan den nuvarande fastigheten byggdes. Området fick också namnet ”brända tomten”. Innan det nya huset uppfördes gjordes också arkeologiska utgrävningar på tomten. Ödetomten skämde hela torgbilden. Men det är glömt i dag.

Bild  från tidigt 1900-talet på ”Öhrmanska huset” vid torget. I dag Apotekets lokaler.

50-talsbild

Innergården  där Systembolaget finns i dag

Från Öhrmans. Gunnar Carlsson, Sten Fredriksson, Bertil Carlsson  och ägaren Bengt Olai.

Huset i dag. Ägare  är Askersundsbostäder.

Det gamla huset som lades i aska var mest känt som Öhrmans järnhandel. Apotek och blomsterhandel i alla ära, men det är just järnhandeln som de flesta gamla askersundare förknippar huset med. Dagboksanteckningar som en gammal askersundare gjort och som jag tagit del av berättar om det hänt mycket i huset vid torget genom åren. Vidare har konstnär Ingrid Bergsten skrivet om sitt jobb i järnhandeln i sin skrift ”Ljusa glimtar ur tillvaron-en bonnkärring tänker tillbaka”. Ingrid arbetade en gång tiden som kontorist. Skaffa Ingrid skrift. Intressant läsning.

Ingrid Bergstens  skrift.

Ingrid arbetade som  kontorist  vid Öhrmans  som ung. Det har  hon skrivit  om i sin skrift.

Det sannolika året får gårdens färdigbyggande antas vara 1797. Byggherre var rådman, handlanden och riksdagsmannen Jacob Lundberg. Han avled 1822. I början på 1800-talet hamnade Lundberg i en ekonomisk knipa. Dåvarande ägaren till Stjernsund, Olof Burenstam, förbarmade sig över familjen Lundberg. Jacob fick gården Rude i Askersunds landsförsamling, för sig och sina barns räkning.

 

År 1810 köpte en son till Jacob, rådmannen Carl Lundberg, fastigheten vid torget som då inrymde 16 rum. Carl Lundberg var efter den tidens mått att döma en driftig affärsman. Han startade klädesväveri på gården, medan brodern Gustaf under många år idkade diversehandel. Bröderna var också initiativtagare till ”Askersunds stads uppfostringssällskap”, som senare ändrades till Prins Oscars Elementarskola.  Carl Lundberg upplät hela övervåningen på huset till skollokaler, vilket fick disponeras av såväl lärare som elever. Skolan invigdes 1811 av landshövdingen. Det blev en stor fest med kanonsalut, skålar, och bal. Tillställningen började klockan 18 och slutade klockan 05.00 följande morgon. I dag nöjer sig skolfolket med att klippa av ett band när skolor invigs. Kanske skolfolket kunde återuppliva gamla traditioner…

 

Carl Lundbergs affärer var dock inte särskilt lysande. Han försattes i konkurs. I ett sista försök att rädda sina affärer bad han prins Oscar om ett bidrag på 4 500 riksdaler banco för reparationer och uppförande av en gymnastiksal på tomten. Allt enligt ”Fäktmästare Lings” intentioner. Men det blev aldrig några pengar till projektet. 1820 beslöts att ”Prins Oscars Elementar Schola” skulle förenas med ”Stads Paedagogiens Schola” som redan fanns i staden. Det betydde att den första skolan helt plötsligt hade två lokaler. Den senare skolan fanns vid Storgatan invid Sofia Magdalena kyrka och den lokalen kom att användas. I samma veva förflyttades stadens ”fattighjon” till Södra Udden , där fyra rum  i de så kallade Båtmansstugorna  anskaffades.

 

Gäldenärerna i Carl Lundbergs konkursbo sålde fastigheten med inventarier till postmästare P.G. Fischer och magistratssekreterare Anders Gothén.  Postmästarens dotter Wilhelmina gifte sig med handlanden T. Berg, som år 1875 också blev ägare till gården. Innan dess hade dock postmästaren sålt sin del till kompanjonen Gothén. År 1836 sålde familjen Gothén fastigheten till rådmannen och handlanden Gustaf Norselius. Han angreps av kolera och räddades då av sin hustru från att bli levande begrav enligt dagboken. Familjegraven finns på Askersunds gamla kyrkogård.

Fastigheten vid  torget  brann ner  1989. Då fanns en blomsterhandel där.

Som nämnts köpte Thorbjörn Berg fastigheten 1875. Han hade börjat sin affärsbana som biträde hos sin far, Gustaf Magnus Berg, som på 1860-talet öppnade affär i huset. Sonen Thorbjörn blev sedan delägare i affären, vars firmanamn då ändrades till G. M Berg & Son.

 

Thorbjörn Bergs sterbhus sålde 1912 fastigheterna på tomten till AB Öhrman för 46 000 kronor. Det var tre biträden i Bergs speceriaffär som därefter blev ägare till firman, nämligen Sten Öhrman, Johan Öhrman och Nils Apelskog. Den senare övertog ensam fastigheten och firman Öhrmans och C: o 1926.  Efter Apelskogs död 1949 drevs företaget av hans maka under ett år. Då övertogs företaget med tillhörande fastighet av direktör Bengt Olai, Linköping, som under årens lopp utvecklade rörelsen.

 

Efter Olai tog en av hans tidigare anställda, Rune Edblad, över. När han slutade förvandlades järnhandeln av Anders Lindgren till blomsterbutik. Under den tiden brann fastigheten ner och blomsterhandeln flyttade till andra lokaler vid torget. Askersundsbostäder AB blev nya ägare till det nuvarande Apotekshuset med lägenheter.

 

Numera finns det också en kulturskylt på fastigheten som Föreningen Gamla Askersund skruvat dit. Den upplyser om husets historia. Leif Linus  har hjälpt till med några bilder.

 

100 år sedan den tragiska Per Braheolyckan

I år är det 100 år sedan ångaren Per Brahe gick under med man och allt vid inloppet till Hästholmens hamn på östgötasidan. Tjugotre personer omkom. Ingen hade en chans att ta sig ut från däck och hytter. Många hade redan krupit till kojs, eftersom en lång sjöresa väntade. Båten gick mellan Jönköping och Stockholm. Per Brahe hade på kvällen lämnat hamnen i Gränna där man lastat.

.

 

Ombord fanns konstnären John Bauer som var känd över hela Sverige för sina trolska teckningar, men vem var uppasserskan fröken E.Hagberg från Lerbäck? Det vore intressant att veta. Men om henne skrevs det inte särskilt många rader, när de båda omkom i en båtolycka. Det var den natten mellan 19 och 20 november den tragiska olyckan hände. Trots att det är 100 år sedan olyckan inträffade, så dyker den upp i diskussionerna när folk pratar sjöfart på Vättern. Och visst var det en ruskig olycka. En bidragande orsak till att sjökatastrofen fortfarande hålls i folks minne är att den kände konstnären John Bauer, hans hustru och fyraårige son fanns med bland de omkomna passagerna. Bauers teckningar lever kvar. Inte minst i böckerna ” Bland tomtar och troll” med hans mystiska teckningar.  Ingen har nog missat teckningarna i sagoböckerna.

Teckning av John Bauer  från Tomtar och Troll

Bland personalen som omkom fanns uppasserskan fröken E.Hagberg från Lerbäck, men i övrigt hörde besättningen hemma lite var stans i Sverige. Samtliga blev kvar i djupet. Vem fröken Hagberg var och vad hon hade för bakgrund är för mej okänd. Det man har pratat om är konstnären John Bauer, och det kanske inte är så konstigt. Även på den tiden var det viktigare med kändisar.

Vinden var hård olycksnatten. I lasten fanns stora partier symaskiner tillverkade i Huskvarna, samt annat tungt gods. Kapten Boija var själv orolig för hur det skulle gå. ”Går det inte på tok den här gången, går det aldrig på tok”, lär han ha sagt innan resan påbörjades. Ingen kunde dock ställas till ansvar för olyckan, men undersökningar visade att lasten hade förskjutit sig i den hårda vinden.  Det innebar att Per Brahe pressats på sidan ner under vattenlinjen. Båten gick mycket snabbt ner till botten på 35 famnars djup.

 

Samtliga blev kvar i djupet.  När bärgningen av fartyget påbörjades sommaren 1922 påträffades liken, söndertrasade, utan kroppsdelar och svåra att identifiera. Gamla erfarna sjömän poängterade efter katastrofen att de aldrig skulle ha vågat göra den manövern som Per Brahes kapten gjorde den ödesdigra natten. Ingen dykare tog den gången risken att går ner på det djup Per Brahe hade hamnat. En del gods flöt dock upp till ytan. Bland annat påträffades ett stort antal livbojar märkta med namnet Per Brahe.

Man räknade värdet på lasten till 300 000 kronor. Fartygets egenvärde låg 150 000 kronor. Mycket stora pengar på den tiden. Det kan nämnas att det gick rykten om att kapten Boija var synlig på olika ställen efter katastrofen. Men det var bara falska rykten. Åren mellan 1920 och 1922 försökte man lyfta Per Brahe ur sin grav i Vättern. Men försöken var dåligt underbyggda. Det blev också bråk mellan olika bärgare. 1922 startade andelsbolaget ”Per Brahes bärgning” med intressenter från bosatta på orten.

Dykare Lagerström från Stockholm engagerades. Kraftiga vajrar, kättingar och pontoner köptes in. De båda galeaserna Don Carlos och  Carl Gustaf från Bastedalen  anlände  för at vara med  om bärgningen. Senare dök också bogseraren Harge med Janne Danielsson och pråmen Tord upp vid Hästholmen. Vid månadsskiftet juni-juli lyckades bärgarna lyfta förskeppet en halvmeter.  Det verkade gå vägen. Folk strömmade till för att beskåda lyftet.

Den 10 juli utbröt en häftig storm som höll på att spoliera allt. Flottan och bärgarna var när att skingras. Ett tag funderade man på att byta ut motorgaleaserna från Bastedalen mot fyra pråmar från Jönköping. Men så blev det inte. Samtliga fem fartyg som deltog i bärgningen tillhörde bruksägare Harald Göibels flotta i Bastedalen. Per Brahe blev synlig ovan vattnet vid en bärgningsinsats mellan den 23-24 juli. Fartyget fördes in på 10-12 meters vatten för avlastning. I augusti påträffades några av de omkomna. Fem ton lera fanns på akterdäcket. Man fann nu liken efter de saknade. En kvinna låg nedbäddad i sin hytt och två kvinnor fann man omfamnande varandra i ett sista bittert avsked.

 

Man räknade med att bärgningen kostade runt 50 000 kronor. Efter rengöring kunde fartyget gå på en förevisningsturné runt Vättern. Man fick betala en krona i entré. Det märkliga med båten var att den kunde gå för egen maskin. Ångmaskinen och pannorna fungerade utmärkt. Söndagen den 17 september ångade man ut från Hästholmens hamn under befäl av kapten Albin Pettersson i Bastedalen. Han var tidigare befälhavare på galeasen Carl Gustaf. År 1923 anlände Per Brahe till varvet i Bastedalen där reparationer genomfördes. Den såldes sedan för kustfart. Östergyllen hette fartyget när det gav sig ut på sin andra jungfrufärd, senare även Kallerö. Med namnet Ostkusten döptes båten till under sin tid som kustångare. Den skrotades 1960. Fartyget tillhörde då ett rederi i Finland.

 

Kapten Albin Pettersson

In i det sista vilade katastrofen i Vättern tungt över det vita skrovet. Under en av de sista resorna frågade en äldre dam kaptenen om lasten på däck var ordentligt förtöjd. Det var på en resa ute Ålandshav i hård vind. Hon var rädd för att det skulle hända något liknande det som Per Brahe råkade ut för. Hon visste inte just då att det var gamle Per Brahes däck hon trampade.

 

Länge levde skildringarna i folktron. Skillingtryck skrevs, det vita spöket på det vitglödgade vågkammarna sveptes in i gåtfullt skimmer. Vätterns magi och mystik fick folk att prata och fantisera ute i stugorna. På det viset skapades en myt om Per Brahe.

 

Fakta till den här bloggen har jag läst till mej genom böcker, artiklar och berättelser från de  som kan Vätterns sjöfart, för att sedan göra min grej av det hela. Hoppas att det mesta stämmer. Annars har folk lurat mej.  Båt-Harry Karlsson berättade mycket om olyckan för mej. Förre kyrkoherden i Askersund , Bengt Eriksson, har skrivit om sjöfarten och sist men inte minst Anders Engdahl i Forsa. Han har för Båt-Harrys kunskaper vidare. För den som vill veta mera om sjöfarten på Vättern, rekommenderas en kontakt med Anders.

 

Slutligen, vem var uppasserskan E.Hagberg från Lerbäck och vad hade hon för bakgrund…..

 

 

 

 

Pojknöje i Askersund -utfodra arrestanter

Ett ungdomsnöje i Askersund på 50-talet var att mata arresterande med kola och chokladbitar. Ansvariga menade till och med att det var ett vedertaget nöje bland de unga att mata arrestanter genom gallret från gården. ”Kom ska vi mata arresterna” löd uppropet bland ungdomarna ofta. Arrestanterna kvitterade ofta artigheten med att bjuda på rock´n roll inför burgallret. Det blev lite omväxling både för de intagna och den unga publiken. Ett avbrott i tristessen.

En häktad  ryckte sönder gallret vid arresten  på gamla  polisstationen. Så dåliga var lokalerna. Polis Sven Stensved  begrundar det hela.

Polisstationen låg i hörnet på Rådhuset med ingång ut mot Stöökagatan. Arrestlokalerna fanns ut mot en park där tillbyggnaden av Rådhuset finns i dag. Bland annat där kommunväxeln finns nu.

I mitten på 50-talet blev en av de tre arrestlokalerna obrukbar och det ställde till problem.  En häktad försökte bryta sig ut genom att slita loss gallret från stenväggen och var också så när att lyckas. Landsfiskal Hugo Haag var mycket upprörd över de dåliga arrestlokalerna. Han begärde också att staden skulle agera, men fick till svar att ansvarig ingenjör inte haft tid att ta itu med det hela.

Landsfiskalen menade att i moderna arrestlokalerna satt gallren på utsidan av fönstren och inte på insidan som i Askersund. På många ställen hade gallren till och med plockats bort och ersatts med pansarglas.

Tre arrestlokaler motsvarade inte behovet tyckte ansvariga på den tiden. Polisassistent Sven Stensved upplyste om att brottslingar och fyllerister fick stoppas in i samma finka på grund av platsbrist. Inte bra.

I bakgrunden  Rådhuset med polisstationen i hörnet

Ett annat problem var den dåliga värmen i arrestlokalerna. Elementen var inbyggda i väggarna och gav inte mycket värme. Det fanns vassa hörn på elementen som var livsfarliga för fyllerister som kunde ragla omkull och slå huvudet i. Vanligtvis var värmen placerad i taket på moderna celler.

Ventilation var också dålig. De inburade hade möjlighet att själva lirka upp fönstergluggarna. Det var också den vägen godis och annat kom in till arrestanterna. Toaletter saknades också cellerna. Ibland var inte lukten så trevlig där om man säger så. Stensved menade att en suganordning för luftväxling skulle vara behövlig. Britsar utan fallhöjd och en större uppfällbar lucka i celldörren var andra saker som polisen önskade. Det fanns bara ett litet inspektionshål. När någon skulle ha ett glas vatten så fick poliserna öppna dörrarna till cellerna.

Rådhusgården. Till vänster gamla brandstationen

En rastgård mot gamla busstorget (där tillbygget av Rådhuset ligger i dag) var ett annat önskemål, liksom en bakdörr som skulle leda direkt in i arresterna. Fyllerister fick tas in genom allmänhetens del eller genom Rådhusets dåvarande huvudentré mot torget. Polisen tyckte inte det var någon trevlig sak att släpa in fyllerister genom huvudentrén som till vardags bland annat användes av borgmästaren och stadens ledande politiker.

Rivning för Torgahallen.  Rådhuset med  polisstationen.

Bild :Kjell Johansson

Så småningom flyttad polisen ut från Rådhuset till Ahnérska huset  under en  kort period  och sedan till sina nuvarande lokaler vid Väderkvarnsgatan på övervåningen. Vad jag hört kan det vara aktuellt med ännu en flytt vad det lider. Kanske en lokal på marknivå…