IFK Askersund har sorg

Åke Olsson

Bild:Ann-Sofi Fahlström

IFK Askersund har fått sorg. En av föreningens verkliga ”grovjobbare” , Åke Olsson, avled under måndagen på USÖ. Han har kämpat hårt med hälsan den senaste tiden men nu gick det inte längre.

Åke har gjort stora insatser för IFK genom åren med olika saker. Men så blev han också Hedersmedlem för några år sedan. Under många år ansvarade han för ungdomsverksamheten både i fotboll och bandy. Han skjutsade, var lagledare och dömde matcher.

Grunden för dagens fina ungdomsverksamhet har Åke en stor del i. Tillsammans startade Åke och jag en ungdomssektion. Vi hade en telefonlista med honom som första namn och jag som sista. Sedan dess har det rullat på och föräldrar har engagerat sig precis som när vi startade. Vet att det gladde Åke.

Från IFK:s hemsida.

Åke ställde alltid upp för föreningen, men lottförsäljning, som parkeringsvakt på marknaderna, med kritning av planer. Bara för att nämna något. Nu var det inte bara IFK som uppmärksammade Åkes jobb. Han tilldelades bland annat kommunens ledarstipendium. Även fotbollsförbundet drog nytta av hans tjänster på ungdomssidan.

För mej personligt känns Åkes bortgång tungt. Det blir tomt. Vi träffades alltid under matchuret på Solberga vid matcherna när Åke sålt färdigt lotterna. Priserna hade han ofta skaffat själv. Ibland åkte vi ihop till bortamatcherna. Vi har kamperat ihop i många år med olika jobb inom föreningen. Ofta träffades vi på stan, eller också hade vi långa samtal vid hans balkong vid Borgmästargatan när jag var ute på motionsrundor. Vi löste många problem där.

Under matchuret.
Bild:Ann-Sofie Fahlström

Det känns tungt både för mej och för IFK. Åke kommer att saknas stort. Han var lite av föreningens själ. En person som alla föreningar måste ha för att klara sig.

Ove Danielsson

Kvarnen fick ge plats åt Sjöbodarna i Askersund


Kvarnen i Askersund vid Norströmsgatan. Bilden är från 1972 . Samma år revs byggnaden.Kvarnen  med första raden av Sjöbodar till höger  utmed Storgatan

Fram till i början av 70-talet dominerade den stora röda kvarnbyggnaden hamnområdet i Askersund. Den ståtliga byggnaden var något av ett riktmärke. Men kvarnen slutade mala och byggnaden revs för att ge plats för Sjöbodarna. Då hade kvarnen varit igång sedan 1908. Periodvis fylldes hamnen av lantbrukare som vill ha sin spannmål malda. Ibland var det köer in till kvarnen.

Vid nedläggningen arrenderade kvarnmästare Henry Persson Askersunds kvarn. Han hade gjort det sedan 1964. Kvarnen stod ursprungligen på Ängatorps gård norr om Askersund. Den hade uppförts 1888 men flyttades 1908 till Askersund. Läget var utmärkt vid den blomstrande hamnen och ett stickspår av den smalspåriga järnvägen Askersund-Skyllberg-Lerbäck. Tåget gick bland annat med massavedstransporter och propps från Skyllbergsskogarna, som sedan forslades vidare med båtar.

Oskar Hagle är ett namn som är intimt förknippad med Askersunds kvarn. Han hade varit ägare till kvarnen sedan 1938. Hagle har varit på kvarnen tidigare, men var några år vid Åmmebergs kvarn innan han kom tillbaka som arrendator i Askersund, för att sedan bli ägare. Den tidigare ägaren hade kommit på obestånd. Med sig till Askersund hade han Henry Persson.

Henry Persson och Oskar Hagle

Henry Persson på en bild från 1972.

Kvarnarbetarna gick i skift för hinna med . Det fanns månader då man förmalde 30 000 kilo för brödsäd. Lantbrukarna skaffade sig allt mer så kallade gröpkvarnar. En mindre typ av kvarn där man kunde sköta malningen hemma på gården. Det slog hårt mot kvarnen i Askersund.

De senaste åren kvarnen var igång var det själva affärsrörelsen som dominerade. Försäljning av gödning och utsäde, samt inköp av spannmål som torkades och såldes vidare omald.

Efter 40 år i branschen tyckte kvarnmästare Henry Persson att det skulle bli skönt att sluta. Tunga säckar att lossa eller lasta och att bära i trappor hade satt sina spår i kroppen. Kvarnen saknade nämligen transportband för gödningssäckar.

När kvarnen skulle rivas var det en del som protesterade. Många ville ha kvar den ståtliga byggnaden med den markanta silhuetten vid Norströmsgatan och Hamnen. Men det är inte alltid man får som man vill.

Hundskatten bidrog till växtligheten på Borgmästareholmen

2

Växtligheten på Borgmästareholmen kan besökarna tacka gamle borgmästare Knöös och stadens hundägare för. Utan deras insats hade det inte funnits dagens varierade växtlighet. Troligen bara berg som på en del andra holmar i Vättern.

Det var borgmästare Anders Wilhelm Knöös som började röja och snygga upp ute på holmen. Han bodde i Borgmästarehuset vid Stora Bergsgatan-Stöökagatan och var borgmästare åren 1834 -1870. Innan han fick ta hand om holmen som sommarnöje, var namnet Hästholmen. Vad det namnet kom ifrån känner jag inte till. Ön var vid den här tiden helt kal.

Knöös såg till att det blev ett litet värdshus på holmen. Det var ju askersundarnas enda möjlighet till uteliv om sommaren. Det finns massor av gamla bilder med fullastade båtar av folk som skull ut till holmen och njuta. 1862 infördes hundskatt där pengarna första tiden var öronmärkta till holmens försköning.

Den 12 maj, Charlottadagen, var en stor dag för borgmästarens familj. Borgmästarens fru hette Charlotta och det skulle firas. Familjen rodde ut till holmen för att dricka kaffe med punsch. Festen fortsatte sedan hemma på gården där huvudmålet var plättar. Borgmästaren älskade plättar.

Hundskatten blev kvar länge. I början på 70-talet blev det en mycket het fråga i fullmäktige. Kommunstyrelsen hade föreslagit en höjning från 50 till 75 kronor. Det blev många och långa inlägg om de små djurens betydelse. Frågan fick till slut avgöras genom votering. Beslutet blev att skatten skulle vara oförändrad.

Borgmästare Knöös som älskade Borgmästareholmen och plättar.Gamla tider på holmen

Kommunalarbetare Marcin Piecznik jobbade mycket på holmen förr i tiden. Skyttepaviljongen byggdes ut senare. Anledningen var att en plats för diskotek. 

Många hundägare på landsbygden var inte så noga med att betala skatten. Det var mera stadshundarna som bar hundskattemärken. Jag är uppväxt med hund, men jag såg aldrig till något skattemärke. Men så bodde vi också en bit utanför stadskärnan. Slutligen försvann hundskatten. Det blev allt för jobbigt att ha koll på alla hundar, så det var lika bra att den plockades bort ansåg politikerna. Vem ville åka runt och kolla i hundkojorna? Och Borgmästareholmen hade fått sina träd och planteringar. Många såg också det hela som ett rättviseproblem. Det fanns ingen kattskatt.

”Den blyge” Levi Karlsson

Askersundsdiktaren ”Den blyge” Levi Karlsson, borde få större utrymme när det pratas om kultur i Askersund. Tycker jag. Med den här bloggen tänker jag slå ett slag för hans diktning. Han gav ändå ut 11 diktböcker och jämfördes ofta med ”Jeremias i Tröstlösa”, Levi Rickson. Levi illustrerade själv sina dikter med teckningar. ”Den blyge” gav ut sina böcker lagom till Fars Dag och de sålde slut på någon vecka. Det är inte många diktare och poeter som får sina böcker slutsålda.
Levi hemma vid villan vid Gårdsjögatan

Levi hade sin uppväxt i Lerbäcksbygden. Där har också hembygdsföreningen uppmärksammat diktaren på olika sätt genom åren. Men inte så mycket i centralorten. Filmaren Alf Fransson, har dokumenterat hans liv. Vidare har Uno Sandqvist tonsatt ett antal dikter som handlar om husen i Askersunds hembygdsgård. Ingvar Björck brukar också hålla ”Den blyges” diktning vid liv när han åker runt vid olika sammankomster och läser på bygdemål Den Blyge blev Lerbäckstraktens poet med sina enkla och folkkära dikter på Lerbäcksmål. Och det var väl det han blev mest känd för. Förutom diktkonstnär, var han träkonstnär och även till stor del en bildkonstnär. Hans första diktbok som kom ut 1957 hette, ”När aplera blommar”. Förlaget hette, Levis Slöjdaffär Askersund. Under många är drev nämligen Levi en slöjdaffär vid Storgatan.

.

Levi Karlsson ”Den blyge”, träffade jag ibland. Ofta var det när olika artister ville tonsätta och sjunga hans dikter. Jag uppfattade som han var mycket stolt över det. Minns att jag hämtade honom till en Konsumstämma i Sjöängsskolans aula där Kungsörsparet Sven-Åke och Gunilla, skulle sjunga en del av hans dikter. Senare blev deras artistnamn Amris. ”Den blyge ” var ingen person av stora ord. ”Det lät bra” var kommentaren.

Levi hade sin diktarverkstad i en villa vid Gårdsjögatan. Han verkade ha en aldrig sinande källa att ösa ur. Många av hans dikter går tillbaka till hans gamla kära smeder på bruksbackarna i Skyllberg. Han hade förmågan att i små bagateller se humorn och de mänskliga egenheterna. Levi förklarade att han försökte fånga något av den svenska folksjälen i sina verser. Att han försökte linda in komiken i spetsfundiga och burleska situationer. Levi var också noga med att det skulle finnas en poäng som lockade till skratt eller bitter eftertanke.

”Den blyge” med artistparet Amris, Gunilla Dahlman och Sven-Åke Andersson.
Levi med en annan Askersundskändis, Bertil Boo

Bröderna Ruben och Levi

AD-tryck stod för tryckningen när Levi gav ut sina elva böcker. Här med faktor Harry Andersson

År 1987 gav Staffan Ekegren och Clas Thor en bok med 100 utvalda dikter av ”Den blyge”. ”Sol och vår ” var namnet på boken. Frågade Levi en gång vilken dikt han tyckte bäst om. Svaret blev en dikt med titeln ”Tretton små gummor”. Träffade ibland också Levis bror ” Ruben i Falla” Karlsson. Jag frågade honom om samma sak. Även han hade fastnat för ”Tretton små gummor”. Därför lägger jag med den i bloggen.

Tegelnostalgi från Bastedalen

Den 15 maj 1970 slocknande ungarna vid Harge tegelbruk i Bastedalen för gott. En lång tegelbruksepok gick i graven. Det var i början av 1880-talet som Carl Albert Giöbel köpte in marken och började tillverkningen. Under vissa tider var ett 100-tal arbetare sysselsatta vid bruket.Post-Bertil Andersson till vänster jobbade i många år vid bruket. Han var också en hård back i Bastedalens bandylag. Och inte  nog med det. Han var min svärfar.

Tegelbruket i sin glans dagar

Harry Jonsson på en bild från 1970
Vivianne Johansson kontorist vid Tegelbruket

Rivning av Tegelbruket 1988

I dag har området vid gamla tegelbruket förvandlas helt. Nya hus har växt upp. Spåren efter tegelbruket är i stort sett borta. Förvandlingen har tagit tid. Gamla Bastedalsbor tyckte att man gick alldeles för hårt fram med nybebyggelsen och det ledde till överklagningar. En byggherre med mycket stora planer direkt efter tegelbrukets nedläggning gick i konkurs. Han hade inte pengar som räckte till för att vänta in svaren på olika överklaganden. Bland annat hur avloppsfrågan skulle lösas. Nu verkar allt ha lugnat ner sig, även om en del fortfarande tycker det blivit för mycket av allt i Bastedalen. Många har också valt att placera sin båtar i hamnen för att snabbt komma ut på Vättern.

Beslutet om att lägga ner driften vid Harge var dålig lönsamhet de sista åren på 60-talet. Konkurrensen i branschen var stenhård och överskotten vid landets tegelbruk gick inte att sälja. 1968 tillverkades sammanlagt 285 miljoner tegel vid landets bruk. Av detta såldes 170 miljoner tegel. 30 procent gick inte att sälja.

Nedläggningen var ett hårt slag för många anställda i bygden. Som tur var behövde PLM:s glasbruk i Hammar folk. Nedläggningen berörde 11-12 man, medan de övriga gick i pension. Många arbetare var bosatta i företagets bostäder och det gällde även den närmaste tiden efter nedläggningen.

Harge tegelbruk sysslade endast med tegeltillverkning.Inte med sjötrafik. Det innebar att sandpråmarna Björn, Elektra och Tord , kunde fortsätta i samma utsträckning som tidigare. Då handlade det om sandsugning till glasbruket i Hammar.

Sandpråmen Tord av Harge.

Sjöfarten var tidigare av stor betydelse i Bastedalen eftersom transporterna förr helt baserades på sjöfart. Ett tag fanns förutom ett 15-tal skutor i Harge även ett varv med, samt segelsömmare. Men de senaste åren före nedläggningen hade vägtransporterna tagit över helt. Då fanns bara de tre sandpråmarna kvar.

Bengt Jönsson var den siste tegelmästaren på bruket. I familjen Jönsson hade tegelbruksarbetet gått i arv. Nästa hela hans släkt hade ägnat sig åt tegeltillverkning. Bengt kom till Harge 1958. Efter nedläggningen ägnade han sig helt åt verksamheten med sandpråmarna.

Bengt Jönsson

Hattnostalgi i Askersund

Ska vi inte längre kunna köpa en hatt i Askersund? Det var en fråga och ett mörkt moln som dök upp för många askersundare med hattbegär sommaren 1969. Askersund hade två specialaffärer i branschen som upphörde med sina verksamheter samtidigt. Hur skulle det bli om det blev en kall vinter? Att gå barhuvad var inget alternativ. Och vem skulle ordna en vacker damhatt till fester av olika slag, där en sådan behövdes? Det fanns inga svar just då. Allt svävade i ovisshet.

Ebba Karlssons hattaffär syns i bakgrunden intill den röda skylten ,Slakteriföreningen.

Ebba Karlssons Hattaffär, vid torget och Modelagret vid Sundsbrogatan hade stått för huvudbonader länge, men nu var det slut. Butikerna hade öppnats i en tid då det var otänkbart att gå utan huvudbonad. Det gällde då både ålder och kategori. Alla skulle bära något på huvudet.

Ebba Fredö startade Ebba Karlssons Hattaffär 1926. När hon drog sig tillbaka hade hon arbetet i facket sedan 1912. Hon började i Stööks Hattaffär som modist och pälssömmerska. Hon fick en mycket grundlig utbildning.

Ebba Fredö drev Ebba Karlssons Hattaffär. 1969 lade hon hattarna på hyllan.

Stööks hade både manufaktur, konfektion, hattaffär och skrädderi vid Storgatan. Nästan alla mössor syddes inom det egna företaget. Tyget kom från manufakturavdelningen. Det var inte ovanligt att det skars till 10 dussin vegamössor. Skolmössor syddes i stora partier, men det var inte lönande att sy barnmössor. Varför har jag inte lyckats utröna. Skinnvaror var en stor artikel. Det köptes upp skinn för att sy pälsar och mössor.

”Det handsydda har försvunnit, nu saluförs så gott som endast pressade hattar” förklarade Ebba Fredö besviket i en intervju när hon skulle sluta.

Ebba Karlssons Hattaffär startade i hörnet Storgatan –Sundsbrogatan för att sedan flytta till Lönns fastighet en bit längre norr ut. Motala Ström tog över hennes lokal. De hade sedan tidigare en lokal intill hattaffären i hörnet Stöökagatan –Storgatan. Ebba Fredö hade ingen lust att sälja affären 1969. Hon beslutades sig istället för att lägga ner.

Modelagrets annons 1933.

Modelagret låg vid Sundsbrogatan. I dag är huset tomt och i mycket dåligt skick.

Modelagret drevs av Karin Gustavsson sedan 1924 då hon tog över butiken efter mammans död. Den affären hade drivits sedan sekelskiftet 1900. Även fröken Gustafsson pekade på förändringar i branschen som anledning till nedläggningen. Ett problem tyckte hon var rörligheten bland hattkunderna. När hon började baserade sig kundkretsen på befolkningen i Askersund och kringliggande orter. Det hade ändras till att det kom kunder från andra orter, medan Askersundsborna gjorde shoppingresor till städer i närheten.

Karin Gustavsson (tvåa från vänster) drev Modelagret i många år. Hon tog över efter sin mamma. Hon var med i affären redan som barn. Bilden från Leif Linus är ett bevis på det.

Oron för att inte kunna köpa sig en hatt i Askersund stillades lite av att en handlare i stan som gick ut med att han minsann skulle sälja damhattar i anslutning till damavdelningen. Fröken Gustavsson vid Modelagret skulle också få chansen som halvtidsanställd. Den butiken finns inte kvar längre.

Vet inte riktigt hur det fungerar i dag. Själv brukar jag köpa mina kepsar hos Erik på Be-Ge:s i Askersund. Och det har fungerat bra. Erik och jag känner varandra genom idrotten.

BE-GE:s keps

Hur det är med damerna vet jag inte, om det nu är några som använder hatt….