Synd om mej – uppvisar symtom!

Jag är verkligen inte den som förespråkar långsiktiga planer angående min fysiska hälsa, hur man undviker än det ena och än det andra, pressar och blandar och dricker nyttiga vätskor varje morgon eller tänker på hur mina måltider är komponerade. Jag tror på devisen att den som har roligast lever längst och bäst.

Men ibland kan jag behöva ta till en gammal erfarenhet när det gäller att bekämpa mycket lätta förkylningssymtom. Härom dan kände jag mej lite konstig i huvudet, jag förstår precis vad ni tänker, tillägger därför … mer än vanligt. Frös och kände mej tussig. Vad göra när fotbollsmatchen ”Game of the Year” närmar sig med stormsteg, Stockholms-gruppen är på väg och jag till och med ska resa till London nästa vecka?

Jag placerade mej helt enkelt i horisontalläge under min ljuvliga rosa filt. Och där låg jag en och en halv dag. Det visade sig vara ett mycket smart drag ur flera synpunkter. OS och Stina Nilssons Guld + alla reportage och intervjuer som jag förmodligen hade missat annars. Härliga bilder från skidåkarnas hemstad Östersund. Ja det var en riktigt trevlig dag. Och inte ”orkade” jag ta itu med något som helst hemarbete. Det var bara att ligga och bli serverad.

Fast – det är klart – det är roligare att vara helt frisk. Men idag känner jag mej i alla fall mycket piggare. Bomullen i huvudet kan nu beskrivas vara av en Tops´storlek. Jag fryser inte lika mycket – vilket i och för sig kan bero på att jag har rört mej lite idag… Men jag bedömer läget inför morgondagen som hoppfullt med en viss överton av optimism.

Och till råga på allt är det Alla Hjärtans Dag. Sänder därför massor av hjärtan till alla jag känner och hoppas ni får en härlig dag!

Och när jag tänker efter lite till så inser jag att nu blir det mycke framöver. Gu vet när jag har tid att sitta här och fantisera… Vi hörs när jag får tid!

 

 

Hårda tag i trånga utrymmen

Inget utrymme är för trångt, ingen yta för knölig, ingen risk att jag skulle ”banga” för eventuell fastklämning. När Städaren i mig tar tag, kan inget stoppa mej.

I det här fallet kan jag skylla alltihop på Länsförsäkringar. Här tar jag gärna emot sponsring…. för det är väl det man kan förvänta sig när man droppar ett företagsnamn i en blogg som läses av 1000-talet människor!!!??? Som jag alltid har sagt, man behöver inte vara ärlig jämt. Länsförsäkringar hade nämligen en information för oss som bor i den här bostadsrättsföreningen härom veckan. Informationen handlade om vad som kan hända om MAN INTE TÄNKER SIG FÖR.  Det kan t ex börja brinna överallt?? Vattenkokare tar eld både här och där tydligen. Mobilladdare = livsfarligt.  Det kan börja droppa vatten både här och där?? Och man får inte ha hur många flaskor med rödsprit som helst hemma ?? Det senare kändes ganska lugnt, hur många såna behöver man ha i hemmet? Sen jag på 80-talet började använda rödvin i fondue-grytan och sen jag började ha ättikssprit när jag putsar fönster, så står det endast en gammal flaska med 1/3 rödsprit i skåpet.

Men allt annat. Det var lådor under diskmaskin och spis, det var brandvarnare förstås, men där har vi flera stycken. Det känns jättebra att ha såna men det känns verkligen inte bra när dom piper för att batteriet är utgånget eller för att man tänt en tändsticka för nära. Hur tar man sig upp? Bängel, vringel, vrangel… upp på en stol … når inte …. vad ska man göra …. vilken knapp ska man trycka för att få tyst på eländet. Brukar sluta med att man fäktar febrilt  samtidigt som man vinglar omkring på lilla ståytan och det är såååå nära att man ramlar ner och bryter allt möjligt.

Så fanns det en liten sak som vi köpte. En liten apparat som man ska ha under diskbänken för att varna för vattenläckage… Minsta droppe som läcker från ett rör därunder så får vi en pipande varning. Tänkte att dit tar man sig i alla fall, om inte utan besvär, så är man i alla fall på golvnivå och kan krypa in och torka bort droppen.

Men inför denna omfattande installation kände jag att det kanske var dags nu. Att städa därunder. Så då gjorde jag det. Och jag blev alldeles trött. För under tiden så råkade jag befinna mig i ögonhöjd mot andra skåpdörrar och golvlister. Vojne vojne. Mycket blev det!

Nu när det är gjort kan jag luta mig tillbaka inför nästa infall eller anfall av städmani. Utbrotten brukar inte vara så vanligt förekommande, de har ingen känd cykel, ingen periodisering. Dom KAN dyka upp men det är inget att räkna med.

Så medan jag väntar, tar jag och går till frissan idag. Det ska bli så rooooligt!

Mysbyxor

Jag har säkert 8 par olika mysbyxor. Dom är tunna, väldigt mönstrade eller enfärgade svarta eller grå. Tyget varierar, men gemensamt för alla är att de helt saknar styrsel och stil och efter två minuters påhavande blir dom alldeles skrynkliga. Dom sitter fruktansvärt illa och ibland när jag passerar en spegel … fort visserligen … så ser jag att de verkligen inte är smickrande för min figur.

Min ena dotter har självmant utsett sig till min stylist och hon har kommenterat mitt val av mysbyxor. Hon säger att man måste kunna se att det är just mysbyxor; de ska vara mestadels collegegrå, tjocka, mjuka, sköna och stora. Där är jag alltså helt ute och cyklar, jag som trodde att tunna med lite mönster var lite ”finare”.

Så häromdagen när den andre personen i hushållet och jag var på stan, och min födelsedag var i nära antågande, undrade han om det var något i klädväg som jag ville ha i present. Tanken svindlade… men eftersom det kom så hastigt på och vi var i snabb förflyttningstakt genom stadens gator, hann jag liksom inte tänka klart. Just när vi passerade Stadium, för att värma öronen något, fick jag syn på svarta Adidas, ganska tjocka byxor med en vit revär på sidan. Aha, tänke jag, det är väl verkligen något jag behöver.

Sagt och gjort, presenten var klar, mysningen kunde börja. Döm om min förvåning när David Lindgren på Mello igår hade just såna byxor!!! Och det var väl inte tal om nåt mys för hans del där i direktsändningen? Är jag alltså fel ute igen? Är jag värsta modelejonet när jag ligger där och hasar runt i soffan? Lär jag aldrig få reda på … men sköna är dom … och varma…

Likt värsta fågelskådaren satte jag mej nyss en stund och försökte fånga djurlivet utanför mitt fönster. Den andre personen i hushållet matar småfåglarna med skalade solrosfrön (lyxkäk), vilket bevisar, förutom att han är en sann djurvän att han tänkt ut att det då inte blir något skräp på marken. Hålet passar endast för små fåglar och en av besökarna har kommit på att han kan krypa in på ena sidan och ut på den andra. Fast nu har han blivit så rund om magen så vi bara väntar på att vi ska tvingas utföra räddningsförsök pga fastklämning.

Sånt är livet alltså på en alldeles vanlig gata i stan, en alldeles vanlig dag i början av februari. En dag då solen vräker ner, snön lyser vit på även taken och det är aningen för kallt! En härlig söndag minsann!

30 minuter om dagen…

Du blir lyckligare av en kort tupplur om dagen… En ny studie har gjorts, va många studier det görs överallt, om allt, av alla – nej inte alla. Här var det professor Wiseman från University of Hertfordshire.

Studien visar att en tupplur om dagen gör dig lyckligare, mer koncentrerad, produktiv och kreativ. Men nyckeln är att det måste vara en kort tupplur, max 30 minuter.

Förr, när jag jobbade — och det känns verkligen som förr … så länge sen var det. Då kunde jag somna till en liten stund på helgernas eftermiddag. Men nu är jag verkligen inte trött nog att lägga igen ögonen på dagen.

Nu undrar jag om det ”gills” att man tar tuppluren direkt på morgonen. Det är ju ändå dag när jag vaknar. Om jag ligger 30 minuter längre så har jag ju redan gjort min del och sen kan jag vara vaken hela dan och bara kreativa och producera timme ut och timme in. Beslutar mig härmed för att testa det i morgon också.

Idag är det flurväder ute och jag har efter noggrant övervägande ändå bestämt att jag ska gymma lite. På gymmet är det varmt och skönt och vem vet, kanske svettar jag upp mej lite också.

Ha så roligt ni också!

 

 

 

Tjänade massor idag…

Jag har för länge sen bestämt mej för att inte gå in i diskussioner där det blir för svårt att hänga med. T ex politik, miljön eller varför inte polisens arbete. Så fort jag får en svår fråga säger jag numera: ”Jag har inte riktigt satt mej in i det ÄN” eller ”Just NU har jag svårt att ha en uppfattning om det där, det händer ju så mycket på området”, man vill ju inte verka helt samhällsfrånvänd och dum i huvudet. Och jag har lagt märke till att ingen avkräver mej ett svar, dom accepterar direkt att jag inte vet nåt om nånting.

Det är ganska skönt faktiskt, att inte fatta allt. Till exempel läste jag idag om en snubbe som köpt Bitcoin för några år sedan och nu egentligen skulle ha varit miljardär, om inte en viss japansk herre hade gått i konkurs och att det nu var högst osäkert om den här karlnn ägde en enda krona. Nu hade han handlat för bara 2000 så det var väl inte så farligt. Men om han sålt dom för ett tag sen så hade han tjänat massor. Fråga: Om han hade sålt dom, hade han fått ut värdet i ett papper, några slantar eller skulle  dom ligga synliga endast när han kollade i dator. Fattar alltså nada.

En annan fråga som jag har: När en fotbollsspelare blir köpt för några miljarder, hur betalar dom? Kommer dom med aktier, sedlar, småmynt eller frågar dom helt enkelt storklubben om dom har Swish. Ni ser, det är inte helt enkelt!

Idag har jag varit hos tandläkaren. Det är väl det enda ställe där man är jättelycklig över att bara betala 950 kronor. Man inser att det kunde ha blivit mycket värre och faktiskt så leker jag att jag tjänade på besöket ???Funderade när jag satt där upphöjd till taket varför det är så obehagligt att gå till tandläkaren, varför ingen vill vara kund hos dom egentligen. Jag tror att Tandläkarnas Centralorganisation TCO (hihi, jag vet att dom inte heter TCO… skoja bara!) skulle klättra långt upp på skalan över bästa vårdupplevelse om dom satsade på att göra röntgen”skyltarna” lite smidigare. Det känns som en mindre lunchbricka som ska in i munnen och vinklas hit och dit. Och fast dom springer och trycker på knappen jättesnabbt så känns det som att man ska kräkas hela tiden. Microchips, har dom inte hört talas om den uppfinningen?

Till sist så vill jag klaga lite över mina ögonlocken som fortfarande av och till är röda och lite svullna. Jag sminkar över, det går åt mycket ljus ögonskugga. Härom kvällen såg jag från Guldbaggegalan en tjusig kvinna som hade helt mörkröda ögonlock. Fatta! Jag bär på värsta inne-makeupen helt gratis. Förmodligen en trend som jag missat.

Foto är inte min starka sida … heller. Här har jag ingen fantasi alls… går bara och tänker ”vad ska man ta”…. ”hmmm”. Därför blir det en bild av snön igen, fast den här dan var det mulet.

För just idag,  när solen vräker ner och snön är vit och glittrig och härlig, så ska jag nu lulla iväg ner på stan igen och äta en smaskig lunch tillsammans med den andre personen i hushållet. Härlig fredag på er också!

 

 

… bara lite surr…

Härom dan träffade jag en kvinna som läser min blogg. Hon undrade ”var jag fick allt ifrån?”. Då kan jag säga att vi är minst två som undrar. Vad är det som gör att man sätter sig ner och berättar om sitt liv och vill att så många som möjligt ska uppskatta läsningen?

Ingen aning faktiskt, förutom att jag tycker det är väldigt roligt att skriva, har alltid tyckt det. När vi i skolan skulle skriva uppsats så hade jag alltid jättemånga blyertspennor laddade så att det inte skulle stupa på skrivmaterialet ifall jag fick till nån bra historia. Och så långt jag kan minnas så var det bara att sätta igång och skriva, alltid blev det nåt. På den tiden det fanns brev, jag tror man kan säga att brevskrivande tillhör ”förr i världen”, skrev jag långa och många brev. Och när det plötsligt var OK att skriva på maskin så blev sidorna allt fler. Nu skulle jag inte, även om det var inne med brevskrivning kunna få ihop ens nån sida med handstil, i alla fall inte nån som gick att läsa. Min handstil blir bara värre och värre. Man skriver ju aldrig… inte ens namnteckningen längre, man halar bara upp mobilen och identifierar sig via mobilt bankid. Var ska det sluta?

Var kommer det ifrån, det jag skriver om? Ja det kan vara en tidningsrubrik, ett samtal, en tanke. Och idag sitter jag här och verkligen funderar över om jag hört/sett nåt roligt eller tänkvärt som jag skulle vilja dela. Svårt, jag kommer inte på något, därför skriver jag ner något som jag stundtals funderar över:

  1. Vissa personer drömmer om att lära sig ett nytt språk, och förbannar varför dom inte valde spanska när tillfälle gavs. Jag skulle vilja lära mig skånska, eftersom det verkar som att halva skånes befolkning är sportkommentatorer och dom flesta pratar så jag fattar nada. Nu pratar jag inte jämtska själv, men undrar ändå vad som skulle hända om en reporter med riktigt bred jämtländska skulle ges möjlighet att kommentera en match i Allsvenskan. Jämmer jämmer!
  2. Jag är inte så intresserad av att resa utomlands längre. Många undrar över det och kan inte fatta varför jag inte åker till Kanarieöarna titt som tätt. Nu väntar jag bara ut tiden då jag är mest ”inne” och den som flyger, med tanke på klimatet, blir helt ”ute”.
  3. Häromdan träffade jag poliser som var ute bland allmänheten för att höra vår syn på deras arbete. När vi pratat en stund fick jag en enkät som han ville att jag skulle besvara. Första frågan: ”Hur ofta ser du en polis i ditt område?” Jag skämdes när jag skrev ”aldrig”. Tror jag det, jag bor på en liten gata i ett mycket lugnt område, det vore väl bra onödigt om jag skulle kräva polisnärvaro där. Och inte fick jag förklara svaret heller, jag var tvungen att skriva aldrig. Så nu har jag väl spätt på fördomen att polisen är osynlig överallt. Vojne vojne.
  4. Jag har det så bra. Mina funderingar just nu är om jag ska ta tjocka eller tunna långkalsonger när jag ger mig ut i vinterdagen. Ute gnistrar snön, ingen sol i sikte visserligen men man kan inte få allt. Det är otroligt vackert med gnistrande vita och kalla träd och jag hasar väl runt en stund tills nästippen blir lite röd. Och sen går jag in och vilar mej resten av dan innan jag intar en förmodligen ganska lagom fantastisk middag.

    Hoppas ni också njuter av begreppet SKÖNA SÖNDAG!

Minnesfunktion ur funktion

Härom kvällen var jag på bio. Knappt hade jag kommit hem förrän jag fick ett mejl där man bad om mina synpunkter på bioreklamen. Eftersom jag just då hade en liten lucka i mitt annars så späckade program så började jag svara.

Första frågorna är alltid man/kvinna samt ålder. Jag kan ibland känna frestelse till en annans ålder och det kliar i fingrarna att ange Kvinna 35. Men så tänker jag på det obehag jag kan åsamka en hel åldersgrupp när undersökningen över 35-åriga kvinnors reklamupplevelser redovisas. Så jag fyllde i sanningen.

  1. Var du på bion innan, samtidigt eller efter att reklamen visades?
    Självklart var jag på plats i god tid, vad tror dom om Kvinna 68?
  2. Vilken reklam visades?
    Och nu började helvetet. Jag kom inte på ett enda inslag !!!! Hjälp. Jag tänkte och tänkte men det var helt svart och tomt. Jag ska inte säga att jag tänkte så att det knakade men nog var det lite tumult där uppe. Men så kom jag på att det säkert var nån slags bilreklam, dom är ju väldigt vanligt förekommande och jag kommer aldrig ihåg dom för att jag tycker dom är så dåliga.
    Jag klämde till med: Bilar.
  3. Vad handlade filmen om?
    Då kom jag faktiskt ihåg att det var en kvinna som upprepade gånger gick ut och försökte starta en gammal Volvo. Sen helt plötsligt en jätteregnig dag så stod där en sprillans ny bil och blänkte, och den startade direkt och hon blev så glad där hon stod med hela sig alldeles dyvåt. Och i dörren stod hennes man och log med hela ansiktet. Jag beskrev händelseförloppet, kände mej väldigt nöjd.
  4. Vem var filmen reklam för?
    Skit också. Men bilen var ju en gammal volvo så jag klämde till med Volvo.
    Här kan vi avslöja att det var Postkodlotteriet som var avsändare av reklamen ……
  5. Nu spelades det upp en film.
    Och här kunde jag ärligt säga att jag plötsligt kom ihåg den. Det var en katt som lekte med ett garnnystan och på slutet ett skyltfönster där det hängde en massa stickade saker och det sas att man kunde sticka saker med självlysande garn. Ur-löjligt.
  6. Vem var avsändare av reklamen?
    Ja, vem sjutton kunde ha en så dålig reklam. Jag klämde till med Garntjänst!!!
    Här kan vi avslöja att avsändaren var försäkringsbolaget IF!!!!!
    Förlåt alla Kvinnor 68!

    Och idag är det så kallt så jag har bestämt mej för att eftersom klockan redan är 1110 och jag nyss stigit upp och klarat av mina många och krångliga morgonbestyr, läsa tidningen, fika, klä mej och torka av diskbänken,  så tänker jag ägna dagen åt komtemplation. OVER AND OUT!

Då tänker jag på M

Häromkvällen tittade jag på filmen om Martina. Jag har växt upp med en kusin som hade Downs syndrom. Vi bodde grannar och hon var jämt hemma hos oss och vi lekte tillsammans.

Likt Martina var hon väldigt framåt, hon var smart och hade en härlig humor. Och likt Martina hade hon en fantastisk mamma som kämpade och lärde henne en massa saker. Vår M broderade korsstygnstavlor, bakade och var den första med den diagnosen som kunde läsa i Sverige, det här är ett tag sen. Hon satt ofta och skrev av sånger i en skrivbok. Nån som minns sångböckerna som fanns på den tiden? Vi hade en massa såna. Apropå sångböckerna så var det ibland låtar som man inte hade hört. När syrran bestämde (hon bestämde allt, hon var fyra år äldre än mej) att vi inte hade hört den sången så kunde jag säga att jag visst hade hört den och kunde den. ”Sjung den då!”, sa syrran. Och det gjorde jag, jag sjöng och sjöng. Då klämde hon till med ”Sjung den en gång till!” Avslöjad.

Vi hittade på väldigt många saker M och jag. Det var väl mest jag som kom med förslagen men hon hakade på. En gång hade syrran och hennes kompis hittat på ett hemligt språk. Varje bokstav hade ett tecken. Tidsödande, tänkte jag och bestämde att M och jag också skulle ha ett sånt språk men för att det skulle gå fortare att ”prata” så skulle vi ha ett tecken per ord.  Vi gick in för detta med liv och lust och antecknade noga i en bok varenda liten fingervisning. Ni fattar … många tecken blev det.

M fick jobb i stan på LM. Plikttroget satt hon varje dag och pillade med nån liten platta där många trådar och små muttrar skulle få plats. Och hon var så glad när vi alla fick åka till stan på söndagen för att jobba. Hon bodde i lägenhet och klarade sig väldigt bra.

Hon lärde mej så mycket och jag tänker ofta på henne fortfarande fast det är många år sen hon dog. Hon hade uttryck som vi i familjen fortfarande använder. Och hon var oftast lycklig och glad.

En sak som jag ofta tänker på. Hon var hemma hos oss väldigt mycket. Vi var en stor familj och det var alltid mycket folk hemma hos oss. När vi syskon fick barn så var M den första att hälsa på. Hon kastade sig ner på golvet och lekte tittut och det konstiga var att inte ett enda av dom småbarnen nånsin blev rädd eller sa ”vad den där tanten pratar konstigt!” Dom älskade henne.

Vilket får mig att avlossa följande visdomsord: Barn gör som vi gör. Om vi inte betraktar något som konstigt så gör inte dom det heller.

Och ute är det en fantastisk dag. Strålande sol och gnistrande snö. Lite kallt om snoken, men inifrån ser det härligt ut.

Här är glada julen slut slut slut

Så kom den… dagen då julen var slut. Officiellt är den ju inte det än, men hos mej tyckte jag att den verkade dammig, mörk, kulen och nu när jag vill ha ljus och luft så var det väl bara att dra igång.

Alla små tomtar åkte in i sina påsar. En gång när några barnbarn var här och hjälpte till så lekte vi hela tiden att tomtarna skulle få vila sig och vi bäddade in dom så fint och hittade på små sagor om dom. Nu, när jag ensam var ”in charge” så åkte dom ner med buller och bång. Och många av dom fick inte ens packas ner. Dom får bo hos Röda Korset till nästa år.

Det tog i alla fall en väldig tid. Men nu har vi Ljus i vårt hus. Idag köpte jag 6 blommor att ha på fönsterbänken

och det blev så himla fint.  Så var det glöggen. Som vanligt så beordrade jag att vi skulle köpa mmmmånga…. ”det är ju så gott med glögg, vi ska dricka en kopp varenda kväll”.  Pyttsan, sen värsta julruschen avklingat har det inte känts som nåt lockande alternativ på kvällskvisten. 2,5 flaskor åker nu in i flaskförrådet.

Som står i en gammal skänk. Den är väldigt full med saker. Så när jag ändå var så på hugget så tog jag ut allting och började om liksom. Där fanns många konstiga saker som nu även dom får bo hos Röda Korset tills det kommer en hugad spekulant. Ett fint stort fat på fot som jag köpte på auktion i Håsjö t ex. Det tänkte jag ha som tårtfat eftersom jag är en sån tårtbakare (hihi). Det dumma var att på fatet finns en kant på några centimeter, vilket gör att man omöjligt kan skära sig en tårtbit. Felköp alltså. Den åkte iväg.

I en av lådorna hittade jag många ting. Gamla ljusmanschetter, jag har redan rensat en gång men här fanns några fler. Såna använder man väl inte nu för tiden eller? Nåja, dom fick åka med i transporten. Hittade också bra saker. En förpackning med 10 små böcker med snapsvisor. Skitbra… dom skulle jag behövt många gånger. Nu får dom ligga nån annanstans tills det finns anledning att skråla och skräna igen. Och servietter…. herregud, hur många har jag köpt? Ibland är det en eller två av varje, och ibland är dom alldeles skrynkliga och ibland är dom bara fula. Nu ligger dom i närheten av fruktfatet, så fort man skalar en apelsin så får man ta en fin serviett.

Och bäst som jag höll på och bar ner grejer till förrådet så kom jag på att jag skulle börja röja även där. Vojne vojne… När jag sätter igång med utrensning så får man hålla i sig. Mycket åker iväg, den saken är klar.

Fast nu blev jag trött och har avbrutit allt arbete. Det är ju snart helg igen. Omöjligt att hålla koll på dagarna men jag vilar mig i form idag torsdag, så jag är redo att ta helgledigt i morgon fredag. Sen fortsätter jag med städningen nästa vecka när vardagen inträder.

Och ute faller vintersnö och då kan jag ta och skotta lite runt dörren, bara för att det är lite roligt!

 

Bråda tider …

Ikväll smäller det…. jag ska ha folk som kommer och firar nyårsafton hos oss…. det ska bli jätteroligt! Så nu är det drag under galoscherna ska jag säga. Med en köksarbetarhastighet som mest liknar en snigel så lär jag få fullt upp till kl 19. Otroligt vad jag har blivit långsam.

Det roligaste är nästan att duka tycker jag. Och jag tittar på alla möjliga förslag och idéer. Det är ju lite speciellt. Har sett nån som tjusigt arrangerat stora silverfärgade ljus i en rad, tillsammans med silverfärgade tillbehör. Jättetjusigt. Men då undrar jag förstås, om jag har en kort gäst…. kommer den då att synas/se till andra sidan bordet? Minns mina middagar på Slottet. (Man kan väl minnas fel…. jag är trots allt 68 år…) Där har dom väldigt tjusiga bordsuppsättningar, men dom är väldigt höga. Blommorna börjar inte förrän en halv meter upp. Fast då har dom å andra sidan väldigt högt i tak. Så jag tänkte att nåt sånt här kanske skulle passa, då ser alla varann… Fast flera i rad förstås.

Tyvärr, eller inte tyvärr, bor det en ordningsman här i huset och han påpekade förstås att brandvarnaren direkt kommer att sätta igång. Tänkte inte på det. Jag funderar vidare.

Under tiden som jag tänker, som om inte allt annat vore nog, var jag tvungen att sticka på affären. Mina scharlottenlökar låg som torra fnösken och såg vissna ut. En promenad alltså. Jag kisade på termometern, varför ser man så dåligt på morgonen och alltid så svårt att se på termometern. Finns dom med text i XL? Försökte febrilt hitta en punkt mellan 2 och 1, men jag fann ingen. 21 grader minus alltså. Det var ju intressant. Men härligt… och vackert!

Och jag gick där alldeles ensam och tänkte på hur roligt det ska bli år 2018. Jag ska gå på fotboll, jag ska t o m åka till London och gå på fotboll (gamla kärringar kan visst lära sig sitta …) och jag ska fortsätta vara ideell och jag ska gå på gym och sjunga i kör. Och allt det där känns helt möjligt just nu. Hoppas det förblir så, för hälsan är ju viktigast.

Tack till alla er som läser min blogg, det är väldigt roligt för mej att skriva den  och att få så mycket uppskattning från dom som läser den.

Nu har degen jäst klart och jag skyndar mej att
önska Eder alla ett GOTT NYTT ÅR!