Kyrklig frid?

Det är nåt visst med att gå i kyrkan. Idag skulle flickebarnbarnet medverka i en musikal i kyrkans rum och vi hade alltså en trevlig anledning att vara där. Annars är det nuförtiden  mest vid begravningar som man går i kyrkan.

Jag kan tycka att det är ganska skönt att sitta i en kyrka och bara låta tankarna fara hit och dit. Men det är skillnad på kyrka och kyrka. Om jag ska känna stillhet och ro så vill jag helst sitta i en gammal kyrka med obekväma bänkar och en dörr in till varje bänkrad. Det ska ”bonka” när någon stiger in i kyrkrummet, och alla ljud ska liksom förstoras. Vid dagens kyrkbesök satt vi i vanliga stolar, visserligen ganska sköna, det rådde inte precis stillhet och tankarna kunde omöjligt vandra omkring eftersom det var ganska mycket ljud runtomkring.

Vad tänker man på innan högmässan/begravningen/minnesgudstjänsten? Ja ingenting särskilt. Man skulle ju vilja säga att man tänkte på allvarliga tänkvärda ting, på någon som inte finns med längre  eller något annat ”stort”. Men så är det inte för mej. Jag kan lika gärna fara ut i tanke på middagsmaten som vad jag ska göra i morgon. Grejen är liksom att man är hänvisad till sig själv, att det inte finns något annat som distraherar utan man kan låta tankarna löpa fritt.

Men idag hittade jag ingen tankefrid utan satt bara och vände och vred på huvudet för att se om jag kände igen någon och när så småningom musikalen började så kunde jag bara tycka att det var en väldigt trevlig stund i en ljus och vilsam lokal med barn som framträdde glatt och frejdigt. Det gav mej ingen association till kyrkorum alls. Och det var väl heller inte nödvändigt!

 

 

Dålig förlorare

Jag spelar Alfapet på nätet, fast där heter det Scrabble. Efter att ha förlorat sådär en 100 gånger händer det nuförtiden ibland att jag vinner. Och då är jag glad som en speleman.

Har spelat Wordfeud på mobilen också. Mot såna jag känner. Det gick inte bra. Jag blev så himla förbannad när jag förlorade mot t ex grannen. Funderade på att lägga ut snubbeltråd sen hon förstört min möjlighet att få ut mitt ”Z”. Spelet där kunde pågå i flera dygn och jag blev helt knäpp bara av att sitta och vänta på ett pling från motspelaren. Jag bar mobilen i handen vid alla förflyttningar inom och utom hemmets väggar. I Scrabble spelar man en match på ca 20 minuter och sen är man klar. Och där har man ett gästnummer och spelar mot ett annat gästnummer, ingen aning om vem det är alltså. Fast ibland misstänker jag faktiskt grannen!! Det är himla kul i alla fall.

Det finns förstås reklam att tillgå. Härom dan blev jag frestad att svara på en enkel fråga för en chans att vinna 100 000 kr. (Jag är väldigt intresserad av att tjäna pengar eller vinna saker, vilket är helt omöjligt eftersom jag inte jobbar och inte heller deltar i någon form av spel).

Sen jag svarat på frågan har min mejlbox fullständigt invaderats av snälla privatpersoner, jodå det är Frida Svensson, Magnus Bredberg, Jessica Olofsson m fl, som skriver till mej och undrar varför jag inte har hämtat ut mitt presentkort, min nya Iphone eller allt möjligt som jag vunnit. Här gäller det att inte vara för nyfiken och absolut inte öppna mejlet. Som tur är tar min säkerhetslösning tag i de flesta skräpmejlen.

Fast lite surt är det, tänk om jag skulle vara just den som vinner dom utlovade 100 000?

Och idag är det lördag. Då passar jag på att låssas vara extra stressad och duktig genom att byta sängkläder och köra dammsugaren. Många som går hemma hela dagarna passar på att göra sånt under veckorna, men då har jag ju såååååååååååå mycket annat att göra.

När man är en lat pensionär…

Det finns många fördelar med att vara pensionär. En, som de flesta kvinnor av denna sort är ganska enhälliga om, är morgnarna. Tänk att slippa ställa väckarklockan och ta det lugnt på morgonen!

Så även för mej. Jag sover väldigt bra, vaknar vid 7-tiden och ligger sen och ”tjyvsover” fram till 8, då jag hasar mig ur sängen och gäspande sätter mej vid det av min man dukade frukostbordet. Jättehärligt!

Men inte idag! Jag är stundtals en hårt strävande ideell arbetskvinna och idag hade jag satt upp mej på tidiga passet på Bikupans café. Dumt! Himla dumt!

Jag har sovit dåligt hela natten. Kollat på klockan minst en gång varannan timme. Kollat på piggen på sidan så att den säkert är upphakad ett klick (=ringsignalen) och hela tiden undrat ifall klockan fungerar. Varför skulle den inte göra det?

Så när jag hade legat och väntat på att få höra att den fungerade i 35 minuter så plingade det till och jag hoppade upp ur sängen illa kvickt.

Allt gick bra. Jag tog mej iväg till ”jobbet” och upptäckte samtidigt att det var så  himla mycket folk ute. När jag andra dagar börjar tänka på att ta mej till affären eller ner på stan då är det lugnt och stilla i både trafik och bland gångtrafikanter. Men nu fattar jag att det finns en annan värld också, där folk som ska iväg och jobba börjar röra sig sådär i sju-halv-åtta-tiden.

Säkert roligt för dom men jag ska försöka komma ihåg att välja ett senare pass nästa gång.