Ett handarbete!

Jag har alldeles för mycket tid över. Skulle vilja göra nåt. På kvällen. Framför TV:n. När jag bara sitter där och glor. Ja nu är det inte riktigt sant (det mesta som jag skriver är faktiskt ”hittepå”), jag sitter inte så mycket och glor. Så snart det blir reklam eller paus mellan två program så sliter jag upp 1) korsordet   2) min I-pad och försöker spela Ordjakten eller nåt ointelligenskrävande spel, typ patiens, där man inte kan påverka utgången ett dugg  3)  telefonen och försöker komma på nån som jag kan ringa till och som jag inte pratat med på dagen.

Nu sitter jag och minns den ljuva tiden då man stickade så mycket på kvällarna, trött efter dagens slit tog man fram sin stickning och tänkte att nu måste jag skynda mej för barnen ville ha sina tröjor/västar/mössor/halsdukar snabbt. Det var inne med stickat då. OK det är väldigt länge sen, men det är faktiskt inne nu också. Det hör jag både här och där. Det finns stickkaféer och nätverk och man skickar mönster till varandra och har det så trevligt.

Ikväll satte jag igång med research. Vad sägs om att sticka sig ett par gröna shorts till sommaren? Kommer faktiskt ihåg en gång för mycket länge sen då jag skulle VIRKA en bikini. Hur tänkte jag då? Mitt bröstmått var på den tiden oöverskådligt stort och när jag sa till en kompis att jag hade så svårt att göra snygga hoptagningar, så sa hon ”jag tycker inte du ska syssla så mycket med hoptagningar, det är bättre att du ägnar dig åt att lägga till fler maskor”. Styggt sagt, men tyvärr fick hon rätt. Den bikinin kunde inte ens en docka ha på sig.

Eller kanske jag ska sticka en riktigt invecklad norsktröja. Fast jag har ju två stycken som blev färdiga på 80-talet. Hur många såna kan man behöva? Jamen en vit topp, det är ju snart sommar – fast jag har ju så fula armar! Och herregud, just som jag sitter där och spanar så ser jag att man kan VIRKA EN TOP MED BYXA – min gamla bikini är alltså tillbaka… Kanske … nej jag bara skojar! Men – här – en bolero i garn som blir som en pälskrage. Användningsområde: Inget… Jamen en kofta, det är ju alltid bra att ha. Problemet är att jag har ungefär 30 st, det enda plagg jag tycks köpa nuförtiden är en kofta, den känns liksom ofarlig att inhandla, man behöver den säkert nån gång.

Kvällen lider och jag med den skulle man kunna säga. Jag avbryter sökningen och suckar. Det blir väl till att ”kasta opp” en strumpa till. Eller ett par vantar. Det är ju snart vinter igen och då vet man aldrig, kanske har jag lyckats ha sönder något av mina fiiiina handarbetsalster och helt plötsligt står där utan nåt på händerna…. bäst att skynda!

Godnatt alla ”handworking-ar” !

Födelsedag

Igår var det min födelsedag. Numera är det inte ens lönt att försöka hålla den hemlig. Är man med på Facebook så rasar gratulationerna in. Och det är ju roligt, fast inte blir man så värst upphetsad av den här dan. Födelsedagar har sedan länge mist sin tjusning. Dom liksom bara händer och i år hade vi inte ens nån tårta eftersom det bara var vi två som kom.

När jag tänker på födelsedagar så minns jag nästan ingenting från när jag var liten. Presenter var det nog väldigt sparsmakat med och tårta hade vi säkert. Minns i alla fall att jag och min kusin skickade tvåkronor till varann på födelsedagarna. Dom skickades via våra pappor som väl vare ute på byn ibland.

Sen firade man väl lite i ungdomsåren. Ett år tvingade jag min kusin att följa med och se Sound of Music på min födelsedag. Jag hade redan sett den 5 gånger. När jag fyllde 18 kom min syster med fästman på natten och berättade att dom förlovat sig. Så det blev ju liksom lite extra sprutt på den födelsedagen.

Det var inte förrän man fick barn som firandet blev lite mer uppstyrt och spännande. Då blev det kaffe på säng och hemliga presenter och fina teckningar. Och nu är det barnbarnen som står för fina akvareller med gulliga texter på.

40-årskalas hade jag, eller det var inte jag egentligen. Det var min familj som hade ordnat överraskningsfest och det var väldigt roligt. 50 åkte vi till Dubai och när jag skulle fylla 60 så umgicks jag länge med tanken att jag skulle ha en stor fest; vi skulle äta och dricka och dansa. Vid närmare eftertanke så började jag fundera över vilka som egentligen skulle dansa och hur många jag kunde få ihop till min fest. Så jag ändrade mej och bjöd på kaffe och tårta istället. Och nu, efter ytterligare något år,  så blir det faktiskt ingenting alls.

Nu finns det inte ens några presenter man kan önska sig och jag har meddelat barnen att dom inte behöver bekymra sig om den saken längre, eftersom jag förstår att dom har plågsamma funderingar ”vad 17 ska vi köpa till mamma?”. Jag använder inte ens nattlinne!

Det här låter som om jag är deprimerad och sorgsen. Inget kunde vara mer fel, det är bara det att födelsedagar liksom blivit mindre sensationella och överraskande.

Men, som det stod på ett av korten jag fick. ”Det är ingen idé att du bluffar, du är faktiskt ett år äldre nu”. Och så är det ju, och det känns faktiskt väldigt bra – att FÅ bli ett år äldre!

Jag fattar ”nada”

Det började redan med faxen. Jag kunde omöjligt begripa hur en text på mitt uppochnervända papper, som jag la på kopieringsapparaten, en stund senare efter att jag slagit ett telefonnummer och tryckt på sänd, kunde hamna på ett helt annat ställe i världen. Jag fick riktigt behärska mej för att inte ringa och kolla att det kommit fram och att det var samma text på våra exemplar.

Sen har det bara fortsatt. Jag kan omöjligt fatta att den bok som jag igår beställde från Adlibris nu finns bokhyllan på min I-pad, färdig att läsa. Otroligt!

Häromdan fick vi ingen kontakt med vår TV som ”går på” bredband. Helt plötsligt var det svart och det hjälpte inte att vi drog ur kontakten som vanligt. Inget hände. Helpdesken tillkallades. Vi fick prata med både Martin, Tobias, Anna och Henrik. Man ska komma ihåg att aldrig lägga på förrän allt är klar, men ibland vill man ju låssas vara lite duktig och låta som att man fattar precis vad det är frågan om. Kommer inte att ske nästa gång, då erkänner  jag direkt att jag inget förstår och att vi håller kvar kontakten så länge jag önskar.

Hur klarar sig en ensamstående en sån här gång. Det krävs minst två personer för att fullfölja de olika momenten som dom smattrar ur sig med en sådan självklarhet. Den ene i vårt hushåll pratade medan jag ålade mej ner till golvet och la mej på rygg samtidigt som jag försökte hålla högerhanden stadig medan jag letade efter sladdar och ingångar.

Vår TV sitter på väggen. Ett par decimeter nedanför står en hylla. Hyllan har en baksida där det finns ett litet runt hål och där alla sladdar ska gå in för att sedan mynna ut i en smal liten hylla där det står en massa blinkande boxar likt kommandobryggan på Finlands-färjan. Nu säger Henrik att jag ska ta ”skärt-kabeln”, dra ur den och sätta den på ett annat ställe. ”Förtydliga”, skriker jag. ”Det är den som är platt och har många taggar” säger mitt språkrör och fortsätter ”Sätt in den i modemet”. ”Förtydliga”, skriker jag och darrar redan på hand. ”Vilken färg kan den ha?” ”Förmodligen silverfärgad”. OK, jag hittar modemet, inget händer.

Då tar vi plan B och ska nu koppla skärtkabeln direkt till TV:n, alltså inte som förut via dvd-boxen. OK, jag fattar ingenting, men hittar ett lämpligt ställe och faktiskt så fungerar TV (fast det går inte så här fort…). ”Det betyder att vi inte har någon dvd då”, säger jag lamt. ”Just det”, får mitt språkrör höra. OK det är ett senare problem.

När jag ändå har dom på tråden så frågar vi om kabeln som hänger löst från TV – hdmi-kabeln? ”Jamen den ska ni ju sätta i mellan TV:n och modemet”. Självklart ska vi det. Men då måste jag först gå en kurs i yoga så att jag kan lägga mej platt på bänken, träna upp min högerhand så att den kan vara uppe i friska luften och med egen kraft sätta i en kontakt utan att jag skakar samt att vi måste såga upp baksidan på hyllan. Hushållet enades om att vi väntar med det.

Men å andra sidan; Nu är här fridens kilowatt och rivaler. Jag ligger under en mysig filt och läser en bok som Gyllenhammars dotter skrivit och när jag ska bläddra så behöver jag bara föra fingret lite långsamt över den lilla skärmen. Det prasslar inte ens. Den andra hushållsinvånaren tittar på Prix d´Amerique och han ser både hästar och kuskar hur klart som helst, även utan hdmi.

Detta blir alltså en bra dag till slut!

I natt jag drömde…

Det gör jag de flesta nätter. Drömmer alltså. Men inatt drömde jag om sommaren på mitt lantställe. Jag har slutat säga stugan, det låter så primitivt och alldagligt. Nej, jag var på mitt lantställe och lallade omkring i naturen.

Där träffade jag på alla möjliga människor; grannar som låg och solade långt ifrån sitt eget lantställe, kusiner som kom åkande på motorcykel, plantor som stod ute i solen precis som i Italien, svägerskan som fött ett barn veckan innan och där barnet kunde gå direkt om man höll i lite i armarna. Själv svävade jag kring runt allihop och vistades överallt utom där jag själv hörde hemma.

Idag har jag ringt mina syskon. Dom mår bra. Enligt uppgift har inga nya stora kullar anlagts på tomten. Det är lika kallt och vintrigt där som här. Dream on alltså…

Och apropå ingenting: Jag fattar inte varför Landstinget köper tåg?

Bakslag

Inser att jag måste bestämma mej. Om jag ska baka mitt matbröd så måste jag göra det oftare. Det går inte an att sätta igång en gång i kvartalet och utgå från att resultatet ska bli lyckat. Minns ju när jag alltid bakade för kung och fosterland, dvs till hela min då stora familj. Då blev det alltid så gott och bra, alla åt med liv och lust.

Mitt häromdagen omtalade brödbak slutade inte bra. Grahamsbullarna; ett nytt recept där man skulle skålla grahamsmjölet. Stackars mjöl, det blev väldigt hett. Sen skulle det ligga och vila sig lite – självklart kunde jag inte vänta så länge på det. Jag hällde nog på degspadet (som skulle vara fingerljumt) för tidigt. Förmodligen skållade jag hela innehållet för dom jäste i alla fall nästan ingenting.

Resultat: några stora, otroligt tunga, svårsmälta bullar där den enda ljusglimten var några russin som livade upp det hela.

Men valnötsbrödet då: Allt såg länge väldigt bra ut. Jag stod där och knäckte och knäckte julvalnötterna en efter en och tycktes mig vara en god husmor som inte köpte färdig-knäckta. Den degen jäste minsann, limporna blev visserligen väldigt breda men jag tänkte nog att detta skulle ordna till sig när dom kom in i min varma luftiga ugn. Det gjorde det inte!

Resultat: Två pladusker till limpor där varje skiva blir ungefär 2,5 cm bred och 1,5 dm lång. Inte kul.

Nu har vi tuggat på dom här två bröden i några dagar. Idag på Maxi närmade sig min man hyllan med fina tekakor. ”Men såna där ska jag ta och baka”, sa jag. ”Det är väl ingen brådska, vi tar dom här så länge!!!!!!!” sa han.

Fast innerst inne är jag glad. Det innebär nämligen att jag får en luftig, saftig, lagomstorlekig brödskiva till frukost i morgon.

Ha en trevlig helg hör ni!

 

 

Bak i sikt-e

Rubriken kan man säga mycket om. Rolig är den inte, men ovanlig!

Det dyker upp med jämna mellanrum, även om mellanrummen blir längre och längre. Jag blir så himla huslig. Och då tänker jag inte på att laga mat för det gör jag ofta och gärna. Och det är inte att städa för det gör jag också då och då. Nej nu menar jag huslig=baka.

Idag slog det till. Jag stod på affären och visste inte vad jag skulle köpa för matbröd. Det finns tusentals sorter och det finns tusentals blandningar med linser, russin, nötter, frön, mandlar och gud vet allt. Man blir less på allt. Och i morse satt vi och tuggade och tuggade på sista skivan av nån sorts nybakad limpa (nybakad för snart en vecka sen!) som var torrare och hårdare än en trädstam. Jodå, jag vet att man kan frysa in halva limpan direkt när man köper den, men det är inte alltid jag kommer ihåg det. Så nu var de här skivorna kvar och inget annat mjukt bröd fanns i sikte så det var bara att tugga i sig det.

Så där på affären tänkte jag att nu är det dags. Stack iväg och köpte 3 paket jäst och en massa olika sorters mjöl. Ifall jag nu inte skulle fastna för att baka varje vecka så blir de här mjölpåsarna nåt mer som måste slängas när det blivit för gammalt.

Och nu är jag igång. Grahamsbullar och valnötsbröd. Och nu var jag ännu mer fiffig för nu blir jag av med påsen med valnötter som jag envisas med att köpa varje jul. Efter jul  är alltid nästan hela påsen kvar och jag kommer alltid fram till att jag inte behöver valnötter till nååååt och att det är lika bra att slänga den.

Så nu, om ett tag, kommer här att dofta nybakat bröd och jag kommer att vara så lycklig och nöjd…

Världens äldsta groupie

Apropå TV så såg jag idag reprisen på en dokumentär från år 1963. Vilket underbart program. Jag kände så klart igen det mesta även om jag vid den tiden var mmmmycket ung (jodå det är sant!).

I alla fall så visades en film där Jerry Williams uppträdde och tjejerna tog sig upp på scenen och slet i hans byxor och kavaj och kropp och gud vet allt. Dom fick slitas ner från scenen.

Påminner mej om en gång för cirka 15 år sen då jag och min kusin såg Jerry på Liseberg. Vi åt och drack en god middag och blev alltmer upprymda vartefter showen fortskred. Faktum var att vi kände en av musikerna i bandet. Han hade tillbringat sommarloven hos sin mormor i Övsjö kan man tänka. Så vi tyckte ju liksom att vi borde ge oss tillkänna efter showen. Vi funderade hit och dit hur det skulle kunna genomföras. Vi skulle säkert bli stoppade! Det fanns säkert staket! Vilken väg skulle vi ta in bakom scenen? Om vakterna tog oss hade vi räknat ut vilket svar vi skulle ge. Vi kände oss som groupies. Och vi tyckte såklart att det skulle vara nästan oartigt att inte tala om för vår sommarkompis att vi varit där.

Sagt och gjort. Vi stegade iväg bakom scenen. Ringlade oss fram mellan loger, sladdar och scenarbetare. Inte en enda frågade vad vi gjorde där?? Inte en enda vakt kom fram och stoppade oss?? ”What is a happening?” Trodde dom månde att vi tillhörde städ-personalen? Vi hade nästan hoppats på att bli ”gripna” och avvisade, det hade varit något att berätta för barnbarnen. ”En gång förstår du, försökte jag ta mej in till min idol, och då var det två jättestora vakter som stoppade mej och nästan kastade ut mej från back-stage.”

Det blev inte riktigt så! Vi hamnade ända in till Jerry där han stod i bara kalsongerna och bytte om…. Han bevärdigade oss med ett litet ögonkast och ett litet ”hej”. Vår kompis såg måttligt road ut och vi slutade fnissa direkt.

Så var det när jag var ”världens äldsta groupie”!!!

Det blir säkert kul

Nu är det körigt ska jag säga. Igår jättetrevlig middag med härliga grannar. Sent i säng och sent upp i morse, precis som det ska vara alltså.

Idag blir det revy tillsammans med mina gamla arbetskamrater. Vi är numera  verksamma  i bankens pensionärsförening som förmodligen är den enda förening i Sverige där medlemsantalet är i ständigt stigande.

Så fort annonserna om årets revy kommer ut så börjar snacket: ”Är den verkligen bra?” ”Jag tyckte inte det var så himla kul i fjol.” ”Fast andra akten var ju bra.” ”Jag vet inte om jag ska gå, har du hört om den är bra?” ”Bettan tyckte att den var sådär i fjol.” Då svarar jag så här: ”Jag kommer i alla fall att få roligare på teatern än om jag sitter hemma.” Hur många skratt gör man av med på en kväll i TV-soffan? Oftast ganska sparsamt.

Så jag är nöjd om jag får skratta några gånger under kvällens lopp. Och det är jag säker på att jag får.

Som vanligt…

På Facebook, på gården, på stan och överallt träffar jag folk som säger att nu är allt som vanligt. Jag undrar, är det trist när det är vanligt?

Hos mej är det i alla fall vanliga härliga dagar. Igår började jag träna – först på gym och sen på dragspel. Medan jag vilade mellan dessa ansträngande pass pratade jag en hel del i telefon, sen sydde jag lite på mina iefterhandkommande julklappar. Jag hade nämligen gett bort dukar att lägga ovanpå bröd som ska jäsas. Alla mina tre flickor hade fått varsin. De var riktigt fina, broderade med mitt bullrecept på samt försedda med vacker spets. Som tur var tyckte de om julklappen så nu ska dom få några fler så att alla plåtar blir täckta. Härligt, då har jag att göra ett tag.

Ja sen var det middag och sen var det äntligen en massa bra program på TV. Avslutningsvis = länge läste jag en bok som är så himla bra.

Och nu idag ska jag vara ideell på Röda Korset.

Såklart kan man säga att allt är som vanligt – dvs fantastiskt härligt!

Du gamle måne

Nu är den där igen. I baknacken, precis i virveln uppstår plötsligt en ganska stor fläck som är ofärgad, obehårad och alldeles för ljus. Det är dags för en infärgning alltså!

Fattar inte detta. När håret är nyfärgat och fint då finns det inga månar där bak. Håret ligger fint och täckande och man kan absolut inte tro att jag är flintskallig. Men när det gått cirka 4-5 veckor sen jag sist besökte min PF (Personlige Frisör) ja då börjar inte bara färgen falna utan även frisyren få fnatt.

Efter en titt i backspegeln, man brukar ju göra det så här års, inser jag att det dags igen att slänga ut en förmögenhet på att få till en konstlad hårfärg som man aldrig haft i verkliga livet, som efter några veckor ändras till en helt annan och som väldigt mycket påminner om den som andra damer i min ålder har.

Nu när jag skriver minns jag en annan sak om en måne. När jag växte upp åkte jag varje dag skolbuss i cirka en mil. En morgon kom tjejerna från Brännan och hade lärt sig ”Säg måne säg, du lovar väl, att lysa för, oss två ikväll”  – TVÅSTÄMMIGT.

Jag höll på att svimma – så fint var det!