Vilken dag!

Kommer just hem från en dag vid Storsjöns strand. Vilken otroligt härligt dag! När man kommer ner till Badhusparken möts man av ett myller av människor och djur. Det är gamla människor, unga människor, barn, hästar och hundar i en härlig blandning.

I mitten två stora eldstäder där alla kan grilla sin korv och ordna sitt eget fika. Behöver alltså inte kosta så mycket att ta sig en dag i det fria. Barnen leker i snöborgen eller åker skridskor eller skidor. Många åker långfärdsskridskor eller skidor långt ut över sjön. Man kan åka häst och släde och man kan få sig en snabb tur bakom springvilliga hundar över isen.

Och idag var vädret helt underbart, vindstilla, blå himmel och strålande sol. Sammanfattningsvis: Nu är det gott att leva!

Min egen avfärd till en sjöstrand närmar sig med stormsteg. Passar därför på att redan nu tillönska Eder Alla En Fröjdefull Påsk! 

 

Intåg i Sommarhagen

Nu är det dags för det årliga insläppet i sommarstugan – fast det är vinter. Och i vanlig ordning utlöser detta evenemang en oändlig mängd tankeverksamhet och planering innan kulmen i form av själva intåget inträder. Kan tyckas lite pretentiöst med ordet evenemang men om man betänker den tid och kraft som denna enkla förflyttning på 8 mil innebär, så är det helt klart ett evenemang i bästa festivalstil.

Just nu är det listor som gäller. I sommarhuset finns inte ett spår av livsmedel kvar. Jag tar hem allt på hösten. Och vid den här tiden frågar jag mig alltid: Varför då? Nog kunde jag väl lämna sockerpåsen åtminstone? Till hösten är frågan bortglömd. Jag planerar allt vad 7 personer kan tänkas komma att eventuellt i så fall och mot förmodan skulle kunna  vilja äta vid alla tider på dygnet.

Vid sidan av listskrivandet tillverkar jag. Igår var det bullar och havrekex. Idag blir det köttbullar och pajdeg. Alltså: jääääääääääääättemycket! (Om du jobbar heltid och har väldigt lite tid till ditt förfogande för påskmatsförberedelser bör du inte läsa denna blogg. Eller tvärtom, du får dej ett gott skratt. Vadå jättemycket tänker du säkert!) Vid vart femte tillägg på notan skriker jag till den andre personen i hushållet: ”Sätt in mer pengar på ICA-kortet!”

Sen funderar jag väldigt mycket på hur det ska bli! Hur jag ska ta mej fram med alla livsmedel, vägen är oplogad men en vänlig granne har nog kört med skoter några gånger. Hoppas jag inte sjunker ner med ena benet så där hastigt så man nästan kan bryta av det. Ni vet när man går och håller andan och tänker att skaren nog räcker för mina – ja vad ska man dra till med – jag lär väl väga mina modiga 50 kg (hihi). Och sen när jag kommer in. Är vattnet fruset? Det har inte varit det nån gång på de senaste 20 åren, men man måste ju oroa sig för nåt!

När jag väl är framme har jag två dagar kvar. Innan dom kommer. Jag hinner skriva lappar till Skattjaktspåskäggsletandet. Jag hinner pynta. Jag hinner fundera ännu mer över när vi ska äta, vad vi ska äta.  Om vi kan åka ner till sjön och grilla korv eller om det blir ute på ”gårn”. Om det blir skidor eller om man kan gå.  Hur vi ska sitta vid matbordet. Ja som ni märker är frågorna många och lösliga. Men vad gör man annars med ett fullt fungerande huvud där utmaningar och möjligheter till kreativa lösningar har minskat i antal och omfång. Man tar chansen helt enkelt!

Jag hinner också tänka väldigt mycket på fördelarna: Med ett litet kök. Ingen behöver resa sig för att hämta nåt, någon sträcker bara ut en hand så kommer påskmusten eller köttbullarna farande. Man skulle faktiskt kunna sköta disken sittande vid köksbordet. Och ingen behöver gå långt för att leta en kortspelande kompis. Och jackorna och skorna ligger förmodligen inom väldigt nära räckhåll.  Det finns många som kan hämta ved och det finns många som kan elda och det finns många som kan springa och öppna dörren till farstun där det är kallare och där man kan hämta lite frisk luft när flera börjar bli ansträngt vinröda i ansiktet och pustar högljutt. Och det finns många att prata med och skratta med och umgås med.

SÅ HIMMEL OCH PLÄTTAR VAD JAG LÄNGTAR TILL PÅSK!

Nu ska jag trilla …. köttbullarna. Trevlig helg på er alla!

 

”Maten är klar”

Den här veckan är jag ledig. Förr fanns det både Husmorssemester och Frufridagar. Jag har inte hört talas om några såna härligheter på länge. I dagens familjer delar alla på ansvaret – eller?

Men här hemma har vi vår egen agenda. Vi delar på matlagningen så att vi lagar middag varannan vecka. Det gäller måndag-torsdag, på fredan tar jag över. Inte för att det blir bättre så utan för att jag så gärna vill. Jag gillar att laga mat, men måste ändå säga att det är himla trevligt att få höra ”Maten är klar” några dagar i veckan. Oftast vet jag vad det blir eftersom jag är så himla nyfiken, men det känns ändå spännande och roligt att få smaka på det som någon annan lagat.

Detta ger mig också ännu mer tid till min härliga fritidssysselsättning benämnd ”Träna Hjärnan”. Jag hörde idag att den nya it-sjukdomen, dvs den som ersätter musarm, kallas för paddnacke. Där ligger jag i riskzonen.

Jag spelar Ordjakten, Ruzzle och Quiz på min padda. Varenda eftermiddag sätter jag igång. I början var paddan försedd med ett ljud också, det plingade och ringde i klockor så snart man miss- eller lyckades med något. Till sist undrade den andre personen i hushållet om det inte fanns nån knapp där man stängde av ljudet. Nu har jag hittat av-knappen så nu är jag helt ljudlös när jag susar omkring där ute i rymden och svarar på frågor och bildar ord i ständig tävlan mot helt okända personer eller med grannar, barn eller kompisar – whereever they are.

Nu hörde jag att maten är klar, ska skynda mej att äta. För sen börjar min träning!

8.04

Nu är det vetenskapligt bevisat. Jar har en inre klocka. Den kommunicerar med den yttre, för varje morgon vaknar jag vid 7-tiden, somnar om och just när klockan är 08.04 så slår jag upp mina mintgröna (det lät så bra med mintgröna, faktum är att dom snarare är ljusgrönsbleksiktiga nu för tiden, dom var helt klart grönare förr) ögon och slänger en blick mot väckarklockan och då står den på 08.04.

Om jag nån gång mot förmodan ska upp före den tiden så måste jag 1) ställa väckaren 2) ställa mobilen 3) förvarna den andre personen i hushållet om att jag har viktiga angelägenheter att sköta i ottetid på morgonen. Jag ligger dessutom på aga halva natten och somnar inte till förrän just innan klockan ska ringa. Ifall jag, även detta mot förmodan, skulle vakna innan den utsatta tiden, måste jag ligga och vänta för att kolla ifall väckaren fungerar. Känns väldigt osäkert eftersom den används så sällan.

Idag har jag varit ”duktig”. Städat! Det är svårt att avgöra när det behöver städas här. De två personerna i hushållet är båda duktiga på att plocka undan och det ligger således väldigt sällan någonting på fel plats och ser därför heller aldrig stökigt ut. Man kan därför luras tro att här alltid är välstädat. Det är inte förrän man passerar en hylla i något högre fart än maklig takt, som man märker ett litet moln som stiger uppåt. Det är nåt vitt och smått som dallrar. Sen kan man, om man vågar, dra ett finger på en tavelram och upptäcka att den har en helt annan färg än den ser ut att ha.

I morse hade jag mottagit så många signaler i viss riktning att ingen annan utväg fanns än ta tag i mitt latliv och sätta igång och jobba lite.

Nu är det gjort och här är fint och rent. Svårt att säga vad det luktar eftersom jag har slutat vräka på Ajax både här och där. Jag har nämligen läst mej till att det är väldigt starkt och kan förstöra möblerna. Synd… jag minns den ljuva tiden när jag dränkte in trasan i Ajax och efter ett par tag så luktade det himmelskt rent. Men nu luktar det i alla fall liksom o-dammigt, om ni fattar!

Så vad kan passa bättre än att jag tar och unnar mej lite ledigt. Jag ska lägga mej i soffhörnet och inte ta min ”padda” och spela Ordjakten för då blir jag så sur om jag förlorar, kanske kan jag dra en patiens – där är det ingen som märker att jag inte vinner. Eller kanske slår jag några maskor på stickningen. Eller kanske läser jag på boken om Greta Garbo och hennes assistent. Hade hon en assistent eller är det bara hittepå alltihop?Det jag i alla fall är ganska säker på är att jag inte ska göra nån som helst nytta innan måndag.

I vilket fall kommer jag att få en trevlig kväll och helg och jag önskar er detsamma!

… och idag blev det grått igen

Igår var jag hoppstor och tyckte att livet lekte. Med ny fin grisskär färg i ansiktet och en molnfri himmel tassade jag iväg till gymet i arla (kl 0945) morgonstund. Tränade, åt lunch och fikade sen hos några kompisar. Resten av dagen var helt igenom angenäm; dragspel med grannen och sen hann jag slå några varv på stickningen innan den obligatoriska TV-kvällen gjorde sitt intåg.

Idag känns det som en betydligt tråkigare dag. Snön vräker ner och det blåser också. Igår hade jag en svårtattsomna-kväll, jag satt uppe och löste korsord till kl 0200, så i morse var jag trött och hade svårt att masa mej upp fast jag hörde att det skramlade i tallrikar och koppar.

Jag är aldrig borta på kvällarna nuförtiden. Funderade på det en dag… Det beror förmodligen på att allt jag sysslar med numera verkar vara förlagt till dagtid. Vad kommer det sej? 1) Åka och hälsa på folk = snart är jag inte bekant med någon som arbetar. 2)Träna i kör = är nu med i en kör som tränar på dagtid. 3)Gå på stan = gör jag oftast efter 1300 då det är massor av folk på gång, vem jobbar?. 4)Gymmet = förmiddagspass. 5)Långa promenader i omgivningarna = oftast förmiddan.

Svaret på frågan blir efter denna tvärovetenskapliga studie att jag själv valt och omedvetet anpassat hela min värld till pensionärsdagtidsaktiviteter? Får alltså skylla mej själv att jag nödgas sitta här  hemma kväll efter kväll och ägna mig åt TV-tittande.

När jag var ung (för cirka 30 år sen??? eller var det mer? hur kan man glömma en sån viktig sak?) slängde jag mej med en massa konstiga uttryck som ingen människa fattade, inte ens jag själv. Här får ni ett av dom: HEPPSÅDENTSÅNEPSÅ! Visst är det löjligt och fullständigt obegripligt? Men ändå..

HEPPSÅDENTSÅNEPSÅ på er alla – må er dag bli ljusare och ljusare och blåare och blåare!

Lite färg

Igår tillbringade vi flera timmar nere vid Badhusparken och ute på sjön. När vi kom hem var det så härligt så vi satte oss ute på altanen och solade lite.

Och faktiskt… idag kan jag se att jag har bytt ut min tidigare daskgrå urvattnade ansiktsfärg mot en som har en viss dragning mot ljusrosa. Härligt! Man känner sig mycket piggare på en gång.

Annars är det inte lätt att veta hur man ska göra. Jag har solat för mycket i mina dar, vilket lett till att jag är alldeles fläckig i ansiktet och ibland blir det en liten skorpa på en rodnande fläck. Då får jag gå till Hudmottagningen och frysa bort ytskiktet. Inget farligt men det ska i alla fall bort. Alltså ska jag undvika att vara i solen så mycket, och om jag solar så ska jag lägga på  solskyddsfaktor 30.

Sen har jag ramlat och brutit handleder och armar och lite ben här och där. Man har konstaterat att jag har skör benstomme, inte osteopati, men kanske början. Jag äter medicin för det. Och om man har skör benstomme så är det väldigt bra om man vistas i solen.

Hm… vilket blir bäst?

Jag ska …

… och varje kväll sen jag läst i flera timmar och ligger och väntar på att sömnen ska infinna sig så tänker jag att i morgon ska jag ta itu med lite städning.

Jag ägnar tiotals minuter åt att fundera ut vilket rum jag ska börja med. Det finns inget som är mer akut än det andra, alla befinner sig i samma stadie av städbehov. Dvs, man kan inte se något med blotta ögat, det finns inga saker utslängda här och där, det syns ingen oordning nånstans. Men om man skulle våga titta så finns det massor av damm – överallt.

Efter dessa ansträngande funderingar sover jag gott hela natten.

Och nästa morgon tror jag att jag har drömt….

 

Vadå tråkigt?

Läste en krönika häromsistens som handlade om en kvinna som kände sig stressad över och rädd för att glömma viktiga saker. Att sätta mobilen på laddning på kvällen och att sen inte glömma att ta med den till jobbet var ett exempel.

Jag har inga såna bekymmer. Jag kan lätt glömma att ta med mej mobilen, det är ändå ingen som ringer. Jo, det är klart – Kupan kanske ringer och vill att jag ska rycka in i fiket och kanske ringer det nån ung människa som med panik i rösten säger: ”Nu tror du att jag ska sälja något till dej, men det ska jag faktiskt inte, du ska fååååå”. Inte så viktiga samtal alltså.

Jag kan också ligga och läsa ut en bok på kvällen utan att bekymra mej om hur trött jag kommer att vara nästa dag. Jag kan känna mej lite småsnuvig och tänka att det går väl över. Min tillvaro är nästan helt kravlös. Jag bara lallar på och fyller dagarna med sånt som jag tycker är roligt och trevligt.

Å andra sidan får jag inte vara med vid konferensbordet och komma med klyftiga och smarta synpunkter på företagets verksamhet. Jag får inte känna att jag gjort det där lilla extra som innebar att vi tillsammans klarade en stor uppgift. Jag får inte höra chefens ”tack, det gjorde du bra!”

Vid närmare eftertanke så är nog både det ena och det andra roligt. Att vara lite stressad och behövd och ha viktiga saker för sig. Och att ha det härligt och lugnt och trevligt.

Oavsett vilket så är jag nöjd och glad och ser fram emot en ny härlig vecka fylld av träning, körträning, lunch med gamla kompisar, möte på Röda Korset, träff i Damklubben, jobb på Kupan, middag borta hos trevliga vänner både fredag och lördag.

VADÅ TRÅKIGT!

 

Kortspel

Jag älskar att spela kort. Är uppvuxen med det. Enligt uppgift la jag min första patiens när jag var 4. I dagens läge skulle ingen höja på ögonbrynen för det, nu kan småbarn vid 4 års ålder för länge sen det jag lärde mig när jag var 10. Men i alla fall, vi spelade mycket kort hemma, hela familjen tillsammans. Vi umgicks på det viset. Sen har mitt kortspelande gått i vågor.

Nu sen jag fått barnbarn har jag sett min chans igen. Jag lirkar och lurar och lockar dom att spela kort med mej. Nu har det gått så långt att DOM säger: ”Jag ska spela med dej sen, mormor. Jag ska bara göra klart det här först.” Va! Det är ju jag som ska säga den repliken, spela svårtillgänglig och låssas att jag kanske får tid att klå dom i kortspel om ett tag???

Men när det inte finns några barnbarn i närheten söker jag mej till datorn. Jag spelar Hjärter. J-l-a skitspel! Nu har jag spelat så mycket så jag känner igen korthanden, jag vet att när jag får ruter dam och en ruter till samt spader dam så förlorar jag. Men det jag inte tycks fatta är att jag faktiskt spelar mot en dator. Jag är så dum så jag tror att bakom norr,  öst och väst finns det människor som jag. Och jag skäms outsägligt när jag förlorar, när jag spelar fel så att jag får den förhatliga spaderdamen som ger mig 13 minuspoäng. Jag skäms! Vem bryr sig? Inte nord i alla fall för han finns inte!

Så dum har jag blivit och så dum är jag så jag fortsätter att spela detta idiotiska spel där jag vinner några gånger ibland bara för att jag ska hålla humöret uppe. Sen blir det förlust 10 gånger i rad och just när jag är beredd att sluta så vinner jag!!!!!!

Det är mycket mycket mycket mycket roligare att spela med riktiga människor. Vem som vinner mest då minns jag tyvärr inte.

Trevlig helg på er alla!