I bärskogen

Så fort man greppat bärhinken känns det som höst. Nu innebär en solig dag inte längre att man funderar på om man ska ta på bikinitrosan under shortsen direkt från morgon, så det blir lättare att klä av sig fram på dan. Nej, nu är det långa skogsbyxor och långärmade tröjor som gäller.

Vi har ett jättebra blåbärsställe där vi hittat massor av bär alla år. Dit åkte vi och fann till vår besvikelse att det var väldigt lite bär samt att dom stackare som stod och hängde på sina kvistar ofta var sjuka.

Vad göra, måste hitta ett nytt…. Vi drog uppför en bilväg där det finns en bom som nu stod öppen. Det känns nästan som att man är på väg att stjäla Riksbankens valutareserv och man är beredd på att det snart ska hoppa ut nån gubbe på vägen och säga Stopp… Ingen gubbe kom, men när vi väl hade vänt långt långt upp och hittat en liten ficka att ställa bilen i så hörde vi ett dån – kunde varit åska – men icke, det var en timmerbil som i full fart dånade fram uppför skogsvägen. Vad dom kör? Med tre tomma vagnar, det skakade och lät. Vi var verkligen glada att vi hade vänt och att vi inte mötte den.

Vi plockade ett bra tag, där fanns jättemycket fina bär, och rätt som det var hördes braket igen, nu var bilen på väg ner med full last. Då började jag tänka på vad som skulle hända  ifall bommen var nerfälld när vi skulle hem. Ja hellre än att höra av sig till skogsägaren (vem det nu är) och be om att bli utsläppt hade man väl ställt av bilen över vintern och väntat på nästa bom-öppning framåt våren 2014.

Men allt gick bra, nu ligger bären i fina små plastlådor och det ska bli så härligt att smaska på dom när snön ligger vit på taken.

Om att stressa upp sig

Kan man stressa upp sig för ingenting? Jo det kan man! Beror det på att man tycker det är roligt att vara stressad? Ja det gör det! Känner man sig mer viktig om man får säga att man har mycket att göra? Ja det gör man!

Efter denna enkla men heltäckande studie av min psykiska status kan jag konstatera att:

1.  jag har ingenting att göra
2. jag vill ha något att göra
3. jag känner mig oviktig

Dvs, det skulle kunna tolkas som så, men det är förstås helt fel. Nej, för jag har alltid något att göra och  jag vill inte ha mer att göra. Fast på punkt 3 kan jag hålla med lite. Inte känner jag mig så viktig och behövd alla dagar. BNP rullar på utan mej, industrin och näringslivet verkar ha bråda dagar utan min närvaro och det är väldigt sällan nån ringer och vill att just jag ska utföra en särskilt viktig syssla. Men sånt är livet, det är smällar man får ta.

Idag har det varit väldigt stressigt. Bjöd hem några damer på lunch 1230, skulle bara göra en enkel sallad, men vadå – det tar tid att skära allt, och blanda, och göra dressing, och duka mm mm, sen ringde telefonen två gånger. Alltså blev det lite stressigt. Men jag var såklart färdig 30 minuter innan dom kom, det är jag alltid.

Vi hade en väldigt trevlig eftermiddag, satt och planerade allt vi skulle syssla med till hösten, dvs det blev mest prat om vilken sorts sockar vi skulle sticka och framför allt till vem. Ingen hade några närstående som förklarat sig villiga och behövande. Vi diskuterade vår eventuella närvaro på byns julmarknad och vad vi i såfall skulle prova att prångla ut till nån stackare som inte förstår bättre. En massa uppslag fick man helt klart, problemet blir att hitta lönsamhet i tillverkningen och fundera på var man hittar en bra andrahands-marknad ifall det mot förmodan inte blir nåt alls sålt på marknaden. Var lägger man allt som blivit över?

När damerna gått hem drog jag en repa ut till skogen, det är bara några meter hemifrån så man kan kuta fram och tillbaka fort och kvickt. Och det gjorde jag, först insåg jag att jag frös i mina shorts och sen gick jag tillbaka en andra gång och satte på mej myggmedel. Trots dessa skyddsåtgärder och med öron som hettade som om de varit placerade i thekoppen insåg jag efter 30 minuter att det var omöjligt att vara i skogen, myggen var som tokiga.

Gick hem och rensade alla 3 deciliterna, fick kasta väldigt många bär. Dom är fina på ena sidan men lite lila och intryckta på den andra. Om det på en del bär sitter kvar små skaft tar jag inte bort dom. Gör ni det?

Men snipp snapp snut… nu är dagen snart slut. Jag kan placera mej i soffhörnet med ett korsord eller ett handarbete eller bara ligga under filten och glo på TV. Vad jag har det bra!

 

Panik ..

Satt och tänkte. Klippa gräset kanske? Eller inte? Långt är det inte, men det ser inte riktigt bra ut heller. Vore nog lämpligare att ta fram trimmern och köra närmast ”hagan”. Men det är jättebesvärligt. Måste ut med skarvsladden och sen hålla reda på var den är hela tiden. Jag får alltid för mej att jag ska klippa i skarvsladden och då tror jag att jag ska ”döden dö”. Kan det bli så? Ingen aning. Jag tänker alltid tanken i alla fall. 

Så det blev gräsklipparen. Om någon ser mej vandra omkring på tomten kan dom lätt få den felaktiga uppfattningen att jag är alkoholiserad. Jag går som en sån, dvs ibland blir det ett stort hål och då liksom lyfter jag ena benet onormalt högt. Sen snubblar jag ofta till när jag kommit upp ur gropen igen. Ingen villa-i-stan-gräsmatta alltså. Nej våran gräsmatta kan beskrivas som ”ett ojämt landområde som bitvis har gröna partier”.

När jag började klippa fick jag panik. Jag mindes nämligen när jag klippte första gången den här säsongen. Som vanligt sa jag då ”Vi borde ändra på knivarna, det märks ju knappt att man klipper” Svaret: ”Man ska inte klippa så långt ner första gången”. Say´s who? Det är en sån där kommentar som jag misstänker är ett typiskt grundlöst påstående. Det är väl bättre att klippa till när man ändå håller på?

Men – varför panik? Jo, det var ju alldeles nyss som det var första gången. Snart är det 1 augusti och det går så himla fort. Jag vill inte att sommarn ska ta slut.

Jag vill sitta på broa och svettas, jag vill känna en mild vind som bara ibland blir så stark så den rufsar om i mitt hår, jag vill gå ner till sjön och höra vågskvalpet, jag vill se den blå himlen och känna den varma solen, jag vill svettas, jag vill höra åskans dån och regnet efteråt, jag vill äta frukost ute, jag vill gå sakta sakta ner till landsvägen och hämta tidningen, jag vill krypa upp i hamocken med en bra bok., jag vill att det ska vara ljust hela natten.

Och de sista dagarna har allt detta hänt!

Lagom bra

Jag känner mig som tjuren Ferdinand, sitter på altan nr 2, den med tak, och bara myser. Trött och solvarm efter en dag på stranden. Kan knappt fatta att det är så härligt, att det är sommar. Det fläktar lite lagom och det är alldeles lagom med moln på himlen, så att man hinner coola ner sig lite mellan varje solattack.

Så här i Landet Lagom har vi det så himla bra just nu. Jag ser att gräsmattan behöver klippas, men det kan vänta. Gräset växer sakta när det är så här varmt. Kan egentligen inte se nånting som jag behöver göra.

Lunchen blev en lättsam och snabb historia. Sen alla barn och barnbarn och övriga gäster åkt hem såg jag min chans på matjesill och gräddfil med gräslök, det är ju så himla gott när det är varmt. Gladeligen hämtade jag ut en burk, men när jag läste på ”bäst före”, så hade det passerat för väldigt länge sen – 1 juni för att vara mer exakt. Alltså gick den inte att äta. Så det blev några skinkskivor och lite gammal potatis, men helt OK. Får väl se om vi tar oss nåt fram mot kvällen. Det blir i alla fall ingen avancerad matlagning idag, kanske steker vi ett ägg eller nåt. Här ska latas…

Nu tar jag boken igen och sätter mig och läser ett tag innan solen skyms bakom träden för resten av kvällen.

Sommarlivsliv

Jag har tappat flera veckor av mitt sommarlivsliv. Nu måste det bli ordning igen. Dvs, jag ska ta en promenad för att hämta tidningen nere vid vägen, och då passar jag på att gå 1 kilometer medan jag ändå håller på.

Idag var det en härlig morgon. Sjön låg nästan spegelblank och tröjan som jag tyckte att jag behövde, åkte av redan nere vid vägen. Träffade kusinen som redan var nere vid sjön och klippte bort skymmande sly, upptäckte att min installation i konstparken hade ramlat omkull och måste fixas till men det får bli senare under dagen.

Väl hemma blev det frukost med kaffe ute i solen. Och nu har jag plockat lite och börjat förbereda för en dag nere vid stranden.

Mina odlingar kanske man kan fråga sig? Tja, det är som vanligt. Jag är väldigt entusiastisk och intresserad i början av sommaren, men sen när allt börjar ta sig och det ser så där flurigt ut då tappar jag intresset. Nu har det mesta regnat sönder och det känns inte som nån mening med att försöka hyfsa till det ens. Tanken på att det bara är en vecka kvar tills augusti får mig att hoppa över petitesser som en ovårdad rabatt. Gräset har knappt växt på hela veckan så det behöver absolut inte klippas än. Alltså kan jag lämna allt trädgårdsarbete till senare.

Blåbären är inte mogna tycker jag. Man får vända på vartenda ett för att se om det inte är lila på undersidan. Alltså väntar jag med det några dar.

Med förtjusning kan jag konstatera att det blir ännu en latdag i solen.

När jag vaknade och tittade ut genom fönstret såg jag äntligen en blå himmel och ett ljus som jag direkt antog berodde på solsken. Svårt att lära sig nya saker! Sprang (=överdrift) nerför trappen och ut för att kolla om vi kunde äta frukost ute. Det kunde vi inte. Mina bara fötter knorrade till sig i tåtrakten så fort jag nuddade vid det iiiiiskalla gräset.

Nu några timmar senare, efter en tur till Kälarne för att inhandla material till grillmiddan, är det riktigt härligt. Sjön glittrar, det tycker jag är mycket vackrare än när den är alldeles spegelblank, jag har plockat ut en tjock bok och solstolen är uppvärmd och klar.

Idag ska jag ägna mig åt soldyrkan och att, som vanligt, lata mig!

Vad tyst det blev

Vilken rolig lördag vi hade. Den Lindströmska släktträffen samlade nästan trettio personer och det var som vanligt trevligt, roligt och rörande att träffa alla, gamla som unga. Sedvanlig lagtävling med tipspromenad och sen en god middag. Vissa åkte sen till Stromboli på dans, men det är en annan historia. 

Och nu är det söndag förmiddag och man frågar sig hur det kan bli en sån skillnad? Och så fort? I morse åkte gulliga stockholmsbarnbarnen och deras mamma och samtidigt åkte även gulliga östersundsbarnbarnen med föräldrarna hem till sig. Nu har vi en dotter kvar i huset och hon har fyllt 30 så hon gör inte så mycket väsen av sig. Tyst och stilla är det. Vi ligger på varsin soffa och läser, eldar i spisen och har bestämt att detta blir en kojdag.

Det inte blev sommar idag heller. …

Säg ja till spel och dobbel

Nu är det härliga tider på Narasjön. Stockholmsbarnbarnen har anlänt tillsammans med sin moster tillika vår yngsta dotter.

Vi spelar Fia med knuff minst 30 gånger om dagen. Jag är mest förtjust av alla. Och jag  skäms ingenting när jag knuffar 6-åringen just när han ska in mot ”hålet”. Jag skrattar lite för högt och är lite för glad. Så gör man bara inte… 

Och jag ällllskar när jag vinner på kortspel. Det är jag som sköter noteringarna och när jag vinner så skriver jag med stor stil ”Barbro vann” medan jag när dom andra vinner bara skriver ett litet H eller T eller E. Sån är jag…. Jag är faktiskt direkt dum …

Idag har vädret inte alls varit roligt större delen av dan. Vi har varit ner till stranden några korta turer, men ingen skulle komma på idén att klä av sig och ens doppa tårna. Vad är det som händer? Som tur var sken det upp på eftermiddan så vi kunde ta med metspå och gå ner och kolla om det var nåt liv i sjön. Det var det inte!

Men roligt har vi!

Hon dansade en sommar

Jag var på dans igår kväll. En närstående kvinnlig släkting kommenterade utflykten med ”gammaltok”. Vilket jag förstås inte låtsades höra utan gjorde mig så fin jag förmådde och som jag trodde skulle passa sig och drog tillsammans med kusinen iväg till en loge långt ute in the middle of no-where.

Vi var förväntansfulla och stack in direkt. Det var ganska kyligt, lite småregn. Skulle vi ta koftan med? Nej, för 17, vi ska väl dansa och hålla oss varma. Lite beige att ha med en tröja på dans. Vi gick in och satte oss på det som vi trodde var en bra sida. Alldeles intill dörren var det så himla kallt så vi fick dra oss ända fram till scenen. Men ändå…. kallt kallt. Skulle vi ha tagit koftan ändå? Jodå, jag sprang ut och hämtade bägge två. Sprang för man ville ju inte missa något.

Jag hade sandaler med öppen tå och ingen klack. Fel! Efter mina vändor till och från bilen var hela skon alldeles dyngsur och när jag försökte glida fram i mina avancerade danssteg så sög dom sig fast och jag var som en blyklump på en myr. Fötterna for omkring helt utan kontroll där inne i den lösa och vanligtvis mycket sköna sandalen. Jag såg mej framför mej – hackande fram i små steg medan kavaljeren vid mina armar försökte göra långa härliga danssteg och turer där jag borde ha ingått.

Men jag dansade.  Jodå det gjorde jag. Inte precis alla låtar men i alla fall var 4:e, 5:e och 6:e  om man räknar från början. Sen gjorde jag oftast en liten paus i 3 låtar för att känna mig pigg och utvilad inför nästa gång då skylten med Damernas tändes igen.

Många frågade mej om jag var ute på dans ofta. Då låtsades jag inte höra. Om man säger att det är ett helt år sen kan man ju bara tänka sig hur dom ska nicka inom sig och tänka: ”Det förstod jag nästan, med lite mer träning skulle hon absolut bli bra”.

Fram emot kl 0100, då vi fått veta att vi inte vann någon älg, kom en lång övremedelåldersman och bjöd upp mej: ”Du sitter ju mest hela tiden!” sa karln. ”Du måste ju bjuda upp på damernas!!!”

1.  Hade han studerat mej?
2.  Det behöver jag väl inte alls!
3.  Så säger man inte!
4.  Vem f-n kan komma på ett sånt idiotiskt tilltal?

Jag sa ingenting, men när vi dansat ett tag så förstod jag att han inte hade någon koll på något överhuvudtaget, absolut inte över om jag hade suttit eller inte suttit, eller hur man gör när man dansar. Ett riktigt stolpskott med andra ord. I det läget kände jag mej lika gammal som jag är och lite trött också.

Men när vi susade hem i natten tyckte vi ändå att det hade varit en trevlig kväll. Vi hade träffat många bekanta och faktiskt fått svänga dom lurviga benen flera gånger. Mer kan man väl inte begära?

Sen satt jag länge i köket och drack te och löste korsord och tänkte på hur skönt det var att vara hemma!

Redan hjortron?

Jag har ju uppnått en ansenlig ålder. Och därmed har jag också upplevt en ansenlig mängd bärsäsonger. Ändå är jag lika förvånad varje år när jag hör att folk plockat hjortron. Jag utbrister alltid: ”Redan?” oavsett när i juli det inträffar. Sen kommer direkt: ”Men är det inte ovanligt tidigt?” Även denna replik kommer direkt oavsett när det är hjortrondags.

I år är det kanske en vecka tidigt men jag borde väl ändå vara lite förberedd. Nu hörde jag runt omkring försåtliga kommentarer som: 

– Jag kokar lite hjortronsylt
– Redan? Har ni plockat mycket?
– Absolut inte, bara lite grann
– Var dom verkligen mogna? Redan?
– Ja, fast vi lämnade en hel del /alternativt:  Jättefina, vi har plockat över 10 kg.

Efter såna här konversationer får jag brått. I morse var jag på en myr kl 0900. Jodå, det fanns hjortron och där fanns både mogna och lite för lite mogna bär. Det blev 4 liter och jag kunde ha plockat mer om det inte varit för att jag – även här kan jag inte fatta hur jag tänker – åkte iväg utan myggmedel??? Det borde jag känna till att så fort en människa dyker upp på en hjortronmyr så kommer myggorna i hela arméer för att smaska i sig en annorlunda frukost.

Idag var det så mycket mygg så vi fick sluta. Ibland när jag ser bilder från Östra Färnebo (eller nåt sånt) och jag ser hur myggen bara krälar på folks händer och fötter så säger jag alltid: ”där skulle jag allllldrig kunna bo”. Jag säger detsamma idag, på den där myren skulle jag då inte kunna bo. Vi har det bra på lantstället, där är det bara några åt gången som ansätter oss.

Men, jag är jätteglad för mina 4 liter. Nu har jag kokat sylt och det luktar så gott i hela huset.

/När jag kollade så såg jag att jag hade 4 olika sorters myggmedel i badrumsskåpet.