…en som har allt…

Förr våndades man när det var dags att köpa presenter till en 50-åring. Vad skulle man hitta på? Dom hade ju redan allt! Nåja, en vas är väl aldrig fel tänkte man och köpte en flådig sak i äkta kristall eller kanske, om man ville vara rolig, en käpp med silverkrycka.

Numera får 50-åringarna upplevelsepresenter. Dom vill åka på Spa och hoppa fallskärm och resa, resa och resa. En fotvård går alltid hem och varför inte en skönhetsbehandling.

Nej nu är det barnbarnen som är problemet. Redan som 10-åring har dom precis allt. Dom önskar sig i regel ingenting. ”Vad vill du ha när du fyller år?”, frågar man. ”Ja, jag vet inte!” Jo, kanske önskar dom sig nåt dyrt spel, men där stupar det på att vi lagt upp en viss budget som ska vara liiika till alla barnbarnen.

Så idag har vi varit på shoppingtur hela förmiddan. Jättesvårt.. Men till slut blev det lite kläder och en bok. Det är bara att hålla tummarna att det går hem…

med skor och strumpor på …

Förutom allt annat som hör till hösten och som är mindre roligt än sommaren, måste jag lägga till STRUMPOR. Detta fasansfulla klädesplagg som man lyckligtvis är befriad ifrån under hela sommaren.

Igår var det strumppremiärdags. Jag tog på mej min fina höstkjol. Den har några år på nacken men jag tycker den är snygg, och verkligen typisk höst… dvs rutig i brunt och beige=tråkig, ett veck i sidan och en lädergrej till vänster=tantig. Men i alla fall. Nu skulle jag ner på stan i den kjolen och med bruna tjocka strumpbyxor därtill.

Jag hann inte mer än till lilla parken så såg jag att det nere vid mina fötter, alldeles där skon började, var en hel ”rul” med strumpbyxor. Dom korvade sig nåt djävulskt. Eftersom jag var i parken började jag panikslagen dra i byxorna nerifrån och upp, t o m under kjolen. Det gick två sekunder så var dom nere i skoskaften igen. Hemskt…. Den andre personen i hushållet sa faktiskt: Du ser ut som en gammal tant, tjocka bruna strumpor som korvar sig!!!!!!! Om jag inte hade hållit med honom så hade det inte blivit någon trevlig promenad för honom ner till stan.

Vad göra??? Ja det var bara att le och se glad ut. När jag träffade nån jag kände såg jag noga till att hålla ögonkontakt så att dom inte skulle ha en chans att titta neråt. Och när vi skildes åt så vände jag dom snabbt ryggen och gick… Man har sina knep.

Träffade faktiskt en bekant som påminde mej om en gång när vi fick följa våra män på arbetsresa till Monaco. Vi hade mönstrat upp med det värsta som fanns att köpa i vår stad, vi hade varit på Modellen. Där kunde man hitta snygga kläder. Det här var i maj och jag trodde förstås att det var läge att vara barbent när vi skulle så långt söderut. Eftersom mina ben efter en hel lång vinter i totalt mörker var väldigt vita, rakade jag dom samt smörjde in dom med brun-utan-sol kvällen innan vi skulle åka. Det blev inte så bra, nån konstig reaktion gjorde att på morgonen när jag vaknade så var hela benen som en köttfärslimpa, alldeles röda, varma och onda. Det blev för mycket för dom.

Nåja, vi flög ju första dan så allt gick över. Sen skulle vi ut på kvällen och då blev vi varse att ingen, absolut ingen, gick omkring barbent i detta varma sköna klimat. Nej minsann, om man ska vara fin så har man strumpor på sej… Så var det med det.

Och klänningarna då? Ja fast vi tyckte att vi hittat det absolut finaste i hela stan så såg vi ut som bondlurkar allihop…. vi var liksom i en annan division än de snygga jetsetarna som vi blandade oss med på ett väldigt flott hotell där vi fick bo.

Å andra sidan fick vi oss en hel del glada skratt när vi tittade på varann och sa: ”Och jag som undrade ifall den här blåsan var för flott!!”

Idag blir det Sköna Söndag. Nu ska vi på lunch på landet och sen finns det väl ingen anledning att röra på påkarna förrän en ny dag har grytt….

Höst = ändra!

När vi flyttat hem till stan efter en lång härlig sommar på landet ska man förstås städa in sig. Det ska putsas fönster, det ska handlas in en massa basvaror, det ska tvättas och det ska FÖRÄNDRAS. Om jag storstädar vill jag att det ska synas mer än bara att det är rent. Vissa år kan det räcka med att jag tar fram en annan ljusstake, en annan duk, köper nya blommor. Men ofta räcker det inte med det… Det krävs större förändringar för att jag ska känna mej nöjd.

I en lägenhet som vår, med öppen planlösning, är det inte så lätt att flytta möbler. Synd! Fast igår flyttade jag t ex en bokhylla 4 dm. Det blev så himla bra!

Och sen åkte vi iväg till Mio och köpte massor med nya kuddar till sofforna. I tonerna gammelrosa, brunt och vitt. Dom kostade massor… När vi åkte därifrån tog vi en tur in på Rusta också. Där sålde dom 3 för 2, dvs dom kostade 79 kr st och den tredje fick man gratis. Det åkte med 3 st därifrån också.

Så idag har vi möblerat… med kuddarna alltså! Vi har flyttat och flyttat och ändrat och ändrat och nu tror jag att det blev bra. En kudde utgår (den åker jag tillbaka med i morgon). Men faktiskt, rummet blev lite annorlunda och jag inser att det är ganska praktiskt att förändra med kuddar. Inget släpande av tunga möbler, man står bara på lite håll och kastar kudden i ett eller annat soffhörn. Och vips… det blev en ändring!

Men, som den andre personen i hushållet sa: Jaha, det här är ju snyggt, men var ska man sitta?

Tatueringar

Läste i DN häromdan om tatueringar.  Den nya grejen var att man låtit tatuera in sångtexter eller poesirader på kroppen. I reportaget kunde man se hur folk skrivit in hela verser skrivna av Lars Winnerbäck. Det tog plats, ibland täcktes hela underarmen av en refräng.

Jag är särskilt glad att jag aldrig någonsin har funderat på eller kommer att fundera på att tatuera mej.

Jag gillar nämligen Calle Schevens vals……

Merträning

Har ni känt att ni varit på fel ställe nån gång? Att ni inte borde ha gått dit? Och: Hur tar man sig undan det här?

I ett par års tid har jag gått på gym två gånger i veckan, förutom på sommaren. Jag tycker det är roligt, trevligt och jag tycker själv att jag är riktigt duktig som inte har lagt av än. Jag brukar nämligen inte vara särskilt långlivad när det gäller motion oavsett form.

Nu erbjöd gymet en gratis konsultation av en PT. Lät ju spännande och intressant och som pensionär lyser ordet gratis som en neonskylt framför ögonen. Jag hade tänkt mej att han skulle ge mej några träningstips, dvs hur långt jag skulle sträcka armarna och att jag t ex skulle tänja ut lårmusklerna lite extra. Såklart bokade jag tid och i veckan träffades vi PT:n och jag.

Allt började bra. Vi vägde och mätte. Jag blev ganska glad över vikten, det har varit värre om man säger så. Alla värden noterades i ett dataprogram och så var det dags för GENOMGÅNG.

Första frågan: Vad vill du åstadkomma med din träning? Här började jag småsvettas lite. Kunde ju inte säga sanningen ”ingenting” eller ”det har jag inte tänkt på”. En lång rad rubriker flimrade på skärmen, ingen var riktigt bra. Längst ner stod det ”Annat”. Då drog jag till med att jag ville få bättre balans och rakare hållning. PT:ns ögonbryn höjdes en aning.

– Jaha, men är det inget av det här som du tycker skulle vara bra för dej. Kanske Viktminskning?
– Nja, sa jag. Jag tyckte inte det var så farligt med vikten, kraftigare har jag varit i mina dar.
Nu åkte ögonbrynen upp fullt synligt.
– Men OK då, sa jag. Visst skulle jag VÄL behöva gå ner lite i vikt?
Snabbt, snabbt kom:  Hur mycket då?
– Tja, en fem kilo kanske??
– Jamen då antecknar vi det. Du vill alltså gå ner 5 kilo. Har du funderat på hur lång tid du tänkt att det skulle ta?
– Har inte tänkt så mycket på det. Men det är väl ingen brådska?
– Hmmmmmmmmmmm, men om vi säger till sista december!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ja ni fattar. Nu var jag fast som i ett skruvstäd. Jag hade mer eller mindre förbundit mig att gå ner i vikt och  på en viss tid dessutom. Men sen kom slutklämmen:

– För att du ska kunna åstadkomma det här måste du utöka din träning. Om du bara fortsätter träna precis som idag så kommer inget att hända.
– Jag skulle ju kunna äta mindre, försökte jag.
– Det räcker tyvärr inte med det.

Och sen kom dråpslaget. Han visade på vilken ålder jag är i just nu med tanke på mina värden, och jag får tyvärr meddela att den vida överskred min rätta ålder.  Jag vill inte ens tala om vilken siffra som kom upp, men jag kan säga att det hade jag aldrig trott.

– Men jag skulle kunna hjälpa dej. Om vi bokar in några träffar med jämna mellanrum så ger jag dej lite extra övningar och tips. Och då kommer du att klara dina mål.

Här kände jag att rummet började krympa och kallsvetten bröt fram. Men då tog jag fram det klassiska:

– Det skulle vara väldigt trevligt, men jag har faktiskt inte råd med en Personlig Tränare. Du vet pensionärer har ju inte så gott ställt.
Medlidsamt tittade han på mej och jag såg att han tänkte: Jaha då har man slösat bort en timme igen.

Vi skildes som vänner. Frågan jag ställde mej var: Varför gick jag dit? och svaret till mej själv blev: Dumhuvud….

 

Släkt

Igår såg jag kungen. Jag förstår att det kan vara svårt att ta in att jag faktiskt har en hel del skäl till att säga att jag känner nåt speciellt när jag ser honom. Jag tror nämligen att vi är släkt!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Ja jag förstår att det inte är lätt att fatta, men så här är historien.

Min gamla faster påstod ständigt och jämt att vi var ättlingar till kungahuset i rakt nedstigande led. Hennes farfar föddes nämligen på ett barnhus i Stockholm, ett barnhus där rätt många barn uppvisade ett tydligt släktskap med dåtidens kung.  Rykten gjorde gällande att det inte alls var bara påhitt, det kunde stämma.

Min faster påpekade ofta att hon var väldigt lik drottning Ingrid av Danmark. Och det var hon faktiskt! Ni fattar….

Själv kan jag inte uppvisa någon synlig likhet med drottning Ingrid. Vilket är synd eftersom det var en synnerligen tjusig dam. Jag lutar mer åt prins Bertil. Samma hängande ögonlock, en kropp som har mist en del av sin forna spänst, kinder som är både röda och lite slappa och, inte att förglömma, ett glatt humör. Så faktiskt, jag tror det kan vara nåt!

Ikväll kommer stockholmsbarnbarnen så nu är det drag under galoscherna. Jag har plötsligt fått bråttom… Yippieeee…..Trevlig helg på er alla!

Vilse i pannkakan

Ja faktiskt så känns det lite så. Nu när vi ”stängt” lantstället och flyttat hem så är jag mest förvirrad. Jag känner mej som en främling i mitt eget hem.

Dagarna går åt till att fundera på

– vilken kastrull jag ska använda till potatisen
– var alla värmeljusen finns
– vilken ljusstake som brukar stå på köksbordet
– om jag brukar ha en eller två hinkar med vatten när jag putsar fönster
– vad vi ska äta (fast det undrar jag jämt och inte bara just nu)

Och – vad gör man när man är i stan och det är fint väder? Igår blev jag rent rastlös bara av att fundera på vad man skulle kunna ta sig till med. Sitta på altanen kändes väldigt tråkigt. Till slut fick jag syn på stenplattorna utanför ingången. Dom var fläckiga. Tänkte att man kanske kunde skura upp dom, så att dom blev så där fina som när dom var nya. Sagt och gjort, ut med hink och borste. Jodå, jag ljuger inte. Kommentarerna från förbipasserande grannar behöver jag väl inte gå in på. Men jag såg nog att en del kastade medlidsamma blickar mot den andre personen i hushållet. Blickarna sa: ”Nu har det slagit om!” Själv trallade och borstade jag för brinnande livet. Det var riktigt rolig och roligt var det också att träffa alla gamla grannar igen.

Inte lika roligt idag när jag vaknade med träningsvärk. Kan man ringa nån och prata om det här? En shrink kanske?? För nog är det väl ett udda beteende att ge sig på fläckiga stenplattor?

 

 

 

 

 

 

Ajö till sommaren!

Igår lastade vi bilen knallfull med allt som skulle återbördas till stadshemmet. Hela bagaget blev fullt med blommor som vi bara inte kunde lämna kvar. Och inne i bilen väskor med alllla mina sommarkläder, datorn, lingon, dragspel, färgburkar och gratängformar. Det blev knökfullt men ändå fick vi inte med allt. Vi får åka dit i veckan och ta med all mat som blivit över.

Så då är det dags för den vanliga summeringen över den sommar som gått. Vädret tror jag  har varit alldeles utmärkt frånsett två veckor i juli.  Check…

Myrorna. Ja dom har faktiskt skött sig bra. Jag har inte sett några långa karavaner som i hastigt mak skyndat förbi på gräsmattan. Ej heller har jag märkt att dom illvilliga krypen har smugit uppför mina ben och bitit till när jag suttit på altan för att mysa och må. Man kan alltså säga att utrotningsprojektet blev lyckat. Check…

Mina odlingar. Njaaa, som vanligt är det inget att skryta med. Några stackars salladsblad har jag väl fått ta in vid sällsynta tillfällen. Dillen blev hög och tunn och räckte till att lägga i en kastrull med nypotatis nån gång. Sådär alltså…

Va tråkigt det är med nypotatis förresten. Den man köper alltså. Den är inte alls som jag minns den från förr. Då var den ljus och skalet var tunt och det var helt underbart att sätta tänderna i dom samtidigt som en klick smör ringlade sig nerför handen…. Nuförtiden är dom mörkbruna och skalet blir inte fint hur mycket man än borstar det. Kanske något för min odling nästa år?

Lingon och blåbär har jag inte plockat på egna tomten så att jag klarar hela vinterbehovet. Men några lingon står kvar på stubben och dom lyser väldigt röda och fina. Kanske ska jag bara låta det var så, att dom är till utsmycknad snarare än till matintag… Check…

Men bär har jag plockat. Himmel och plättar! Hjortron och hallon och blåbär och lingon och röda och svarta vinbär. Det är så roligt att plocka lingon så jag kan nästan inte sluta. Nu är hela frysen full med bär och vi får börja käka sylt morgon, middag och kväll… undras vad den metoden kan tänkas heta? Man känner sig rik med bär i frysen! Check…

Barn och barnbarn har varit hos oss och gäster har vi haft i en jämn ström. Vi har grillat och ätit och druckit och haft trevligt. Precis som det ska vara.   Check…

Jag har klarat att utfordra fikagäster utan att baka en enda kaka. Vilken latmask! Jag brukar alltid baka några sorter till sommaren för ”då får man ju så mycket främmande….” Faktum är att det gått alldeles utmärkt att jag ha ett paket med sockerkaksmix i skåpet och att ibland köpa goda kakor på fiket i Hammarstrand. Lyxigt värre alltså ..Check…

Så summeringen blir så klart att det varit en alldeles underbar fantastisk sommar. Nu drar jag in till stan ett tag. Det är med lite sorg i hjärtat jag lämnar Narasjön men samtidigt känns det skönt att komma till stan och ägna sig åt andra nöjen.