Ett hundliv

Så kom hon då, hunden som skulle bli ”våran” i några dagar. Hon var nästan otäckt lik vår förra hund, ibland glömmer jag mej och kallar henne Frasse.

Jag har glömt hur det var. Jag har glömt hur det var att höra dom där tassarna – alla 4 – som krafsar mot parketten. Jag har glömt hur det var när det ringer på dörren och något stort och svart kommer rusande som en projektil mot utgången, ivrigt skällande. Jag har glömt hur det var att alltid ha koll på tiden ”få se när var vi ut sist?”.

Men jag har inte glömt hur mysigt det är att sticka ner fötterna i sängen och nudda vid en varm härlig päls. Jodå, vi lyckades få henne att ta sig upp i sängen, trots att hon tvekade länge. Vi har nämligen en sån där säng med motor och den är väldigt hög. Hon tyckte nog det var oöverstigligt att ta sig upp, men vi trugade och lockade och manade så till slut tog hon skuttet och sen låg hon kvar ända till morgonen.

Och jag har inte glömt hur härligt det är att ta en kvällspromenad upp mot Björkbacka. Som igår när det luktade löv och höst och det var alldeles stilla och kyligt.  Och hur det knastrade i löven som vi trampade på.

Och jag har inte glömt hur härligt det är att, så fort man sätter sig, känna nåt varmt som lägger sig alldeles intill min fot och placerar sin tass uppe på foten.

Nu ser vi fram emot alla spöken som kanske dyker upp här framåt helgen. Vi har laddat med godis. Trevlig helg!

 

 

O-stilla veckan

Vi hade glädjen att få ha våra östersundsbarnbarn här två dagar. Vilka trevliga människor!

Nu är dom så stora (10 och 12) så man har faktiskt väldigt trevligt i deras sällskap. Roligt och fnittrigt och enkelt och upplysande och annorlunda.

Jag har inget emot att utnyttja barnarbetskraft i hemmet så vi startade med att baka blå-bärsmuffins. Dom dekorerades i olika färger och med olika pynt. Nästan för fina att äta upp – fast det gjorde vi snabbt!  När det gick så bra så passade jag på med lite rågbröd också, degen har aldrig blivit så bra knådad.

Besök på stan och på fik och sen dök vi in i Spelhålan… Faktum är att köket väldigt mycket påminde om en spelhåla eftersom jag till lunch hade stekt plättar och det osade nåt så fruktansvärt så röken låg som värsta Lûtzendimman över köksbordet hela eftermiddan. Kortleken hade inte  fått vara ute bland folk på väldigt länge och sen spelade vi alla spel som låg i hyllan och var alldeles dammiga. Ett var så konstiga regler så det ska vi skänka till nån som förstår bättre. Men Monopol var ju väldigt roligt och det tog vääääldigt lång tid innan jag gick i konkurs. Och Fia med knuff där man måste stå kvar på ”hålet” tills man fick en tvåa och i sämsta fall blev knuffad. Hemskt pirrigt!

Härliga två dagar alltså och vi ser fram emot när dom har tid med oss nästa gång!

Idag händer nya härliga saker. Idag ska vi få hand om en hund ett par dagar. Det är en flat coated retriever, dvs samma som vår hund Frasse, som inte finns längre. Vi är riktigt pirriga inför detta besök och längtar efter långa hundpromenader morgon, middag och kväll. Funderar också på hur jag ska få henne att vilja ligga i sängen nere vid mina fötter… hon kanske inte är en sån hund?

Återkommer med rapport!

Kuddkrig

Säga vad man vill. Men det sitter inte fast om det är något roligt jag ska göra.

Igår var dags att inreda vårt fina vita nya rum. Ner på stan och tillsammans med den andre personen i hushållet inhandlade vi raskt 1 st svart sängtäcke, 2 st spetsgardiner, 2 st turkosa kuddar och 1 st sänglampa. Sen hem och fållade gardiner, spikade upp tavlan (nu blir det som omväxling bara en i rummet), satte tillbaka alla saker i skänken, passade på att städa ur garderoben och samtidigt få ihop en påse till Röda Korset. Pust…

Alla dessa åtgärder föranledde flera turer till förrådet med saker som blir över. En hylla, några tavlor samt många kuddar. Väl inne i förrådet inser jag att jag har ett problem. Jag är en kudd-shopaholic. Jag har hur många kuddar som helst. Snackar vitt och brett om att det är så enkelt att bara byta kuddar så har man ett helt nytt rum. Jodå, det stämmer bra, men kanske skulle jag nån gång komma på tanken att bara köpa utsidan och inte hela kudden. Dom tar ju plats!

Så nu har jag – påse med lila kuddar, påse med röda kuddar, en trave med flera vita kuddar, några beige, några cerise och lindblomsgröna. Nåja, det är väl bara att vänta på nästa infall… och hoppas att jag då tar vägen förbi förrådet innan jag sticker och köper nytt.  Och sist men inte minst, att dom färgerna som jag har där fortfarande är aktuella och moderna.

Men å andra sidan, om frågan kommer upp kan jag när som helst starta ett kuddkrig… och hur många kan få så kul helt plötsligt?

Ha en härlig lördag!

Allting är vitt vitt vitt

Melodi: Nu har jag fått den jag vill ha

Nu har jag fått som jag vill ha
nu kan jag vara riktigt gla
vi målar om ett rum i vitt
hopp tralleraochralla

Jodå, efter lite tjat och påtryckningar som i och för sig har varat under cirka 6 månader, så gav han med sig, den andre personen i hushållet. Rummet med gul tapet och blå mönsterbård ska målas. I vitt! Yippie, det kommer att bli jättebra. Jag är redan klar med vilka gardiner och vilket överkast jag ska. Ibland har jag svårt att inte gå händelserna i förväg.

Nu har vi målat alla väggar 3 gånger, utom två och dom ska jag passa på och göra nu när han är borta. För en timme sen var han tvungen att gå iväg till en inbokad tid och föreslog då att vi skulle vänta med ytterligare färgläggning tills han var hemma. Men jag sa glatt: ”Äsch, det där fixar jag medan du är borta”. Med lätt panik i blicken gav han sig iväg. Nu kan han inte kontrollera hur jag gör när jag tar färg på rollern. Jag slafsar på färgen lite snabbt medan han står hur länge som helst och rullar och rullar färgen i tråget. Ska det vara nödvändigt? undrar jag. Förmodligen har han helt rätt, han kan nämligen måla.

Jag är inte alls att lita på. Rätt som det är så sprätter jag iväg med rollern eller penseln. Men vadåå? Färgen är vattenlöslig… inga problem att torka upp. Jag hade inte mina målarbyxor här i stan men tänkte att man spiller väl inte så mycket så jag tog mina utearbetargrönsakslandsvampochbärplockarbyxor. Dom har många vita partier nu. Håret har jag klarat och att händer och armar är helt vitprickiga är väl inte så konstigt. Mer konstigt att HANS händer, armar och kläder inte visar minsta spår av dagens arbete.

Alltså, snabbt in till färgtråget… nu gäller det att speeda på!

Andra tider

Man kan se dom stryka omkring bland Apotekets hyllor märkta ”Ansikte” eller ”Hud”. Det finns många märken och det finns många burkar med ”Tester” på. Dom testar den ena krämen efter den andra. Luktar, stryker på handen, går till nästa.

Förr gick dom in på stans kosmetikabutik och fick hjälp av en expert att prova ut just den rätta krämen för deras speciella hud. Och den rätta krämen hade oftast fått sitt namn efter  Helena, Estee och Laura. Eller också kändes dom igen från reklamen och då var det en känd filmstjärna som visade hur bra den var.

Nu har pengarna börjat tryta och dom känner att det kanske är att ”ta i” att köpa en kräm för 800 kr när man har myyyyyycket mindre pengar att röra sig med. Men den där Apolivan känns ju så tunn och blaskig. Fast å andra sidan, vad spelar det för roll, huvudsaken är väl att huden får nåt blött på sig?

Det blir många turer till hyllorna och rätt som det är följer en tub med hem. Den duger men den känns inte alls bra.

Dom skulle ju vilja köpa den där härliga mjuka, lagomkonsistensiga och väldoftande krämen som ligger i en burk som är hisnande vacker med bokstäver i guld och ett tjusigt lock!

”Because they´re worth it!”

Trevlig helg på er alla!

 

Stressad pensionär

Funderar på att anmäla mej till en kurs hos Vuxenskolan. Stresshantering för seniorer! Dvs jag skulle kunna tänka mig att satsa på den om det är ställt utom alla tvivel att kursen är för dom som känner sig ostressade och blir stressade av det. Så att dom inte tänker att man är stressad av allt man vill göra som pensionär; som typ ??? ja men alltså ??? kanske ??? det finns många exempel på det ???

För nu känner jag mig lite stressad över att inte vara stressad. Jag har för lite att göra helt enkelt. Trots att jag pinnar på med den ena meningslösa sysselsättningen efter den andra så finns det luckor; långa luckor, tråkiga luckor, luckor som jag verkligen skulle må bra av att fylla.

Vad göra alltså? Den andre personen i hushållet sa: ”Man kan ju alltid städa!” Alldeles som om… Här är väl så fint! Och jag gillar inte att städa bara för att. I så fall ska det vara bara för att det verkligen behövs.

Men idag när jag pustade ut efter mitt ansträngande jumpapass så slängde jag ett getöga bort mot spisen. Och – man behöver inte vara särskilt skarpsynt för att inse att det nog behövs en storrengöring både här och där. Jag såg fleeera ställen på kaklet där det fanns små fläckar. Och varför inte ta och byta plats mellan durkslaget och hyllan? Det skulle kunna vara nåt.

Sagt och gjort; nu har jag putsat och fejat i flera timmar. Torkat både här och där. T o m utfört hästjobbet att rengöra ugnen (fast säg inget – det är bara att trycka in ett program så rengör den sig själv). Eftersom jag inte har särskilt bråttom att bli färdig så kan jag lugnt lämna skåpdörrarna till i morgon. Så har jag nåt då med.

Och nu kan jag lugnt och stilla luta mig tillbaka i soffhörnet och dra en repa på stickningen…

Ingen inspiration

När stora och viktiga människor har gått ur tiden kan det ibland heta ”hans/hennes penna har tystnat”. Inte för att jag vill jämföra mej med storheter, inte heller har jag gått ur tiden, men min penna har tystnat. Har absolut inget att skriva om. Får ingen inspiration från de vackra höstfärgerna, det härliga vädret, att jag är frisk och kry och att inga bekymmer drabbat mej. Nej, det är tomt på idéer och fånigheter.

Jag tror att jag inte riktigt vant mej vid stadslivet. Det blir liksom väldigt annorlunda mot Livet På Landet.  Där hasar man omkring och dagarna går och går. Här i stan känns det som att man ska göra något hela tiden, annars blir det tråkigt.

Så den här veckan har jag hastat från ideell verksamhet till ideell verksamhet. Och om jag fått en timme ledigt mellan uppdragen så har jag kastat mig över en stickning, ett broderi, ett korsord eller nån tidsfördrivande tävling på paddan. Rastlös kallas det.

Men idag känner jag att det spritter lite i skrivarmen och passar då på att berätta en händelse ur livet. I tisdags begav jag mej på mitt viktiga uppdrag att sälja biljetter till matchen mellan Jämtland Basket och Borås. Förra säsongen bar alla funktionärer svarta tröjor med reklam. Till den brukade jag ha ett vitt linne som tittade upp så snyggt ur tröjurringningen. Och om jag var riktigt djärv så tog jag nåt diskret halsband också. Man får ju inte verka för snygg när man är ”på sporten”.

Nu skrudade jag mig även denna gång i mitt vita linne och en ful gammal kofta utanpå. När jag kom fram visade det sig att våra ”match-kläder” var utbytta. I år skulle vi ha en blå väst. Och jag som hade linnne!!!!!!!! Det är inte snyggt när en inte alltför ung dam har linne och enbart linne, det är liksom för mycket skinn överallt. Och nu hade dessutom min sjukgymnast vid senaste behandlingen lyckats fylla hela min överarm med blåmärken (det gjorde ont också, kan sånt verkligen vara bra?). Av två tunga skäl var det alltså totalt otänkbart att jag skulle kunna bära väst. Biljettförsäljningschefen uppfattade den farliga situationen och raggade fram en gammal tröja från i fjol, visserligen i storlek XXL, men helt OK. Nu syntes varken rynkor eller blåmärken. Sen var det bara att sätta igång försäljningen och det var så mycket folk så hundralapparna stod som spön i backen. Och vips hade vi inte en enda plats kvar.

… och matchen var bra fast vi förlorade …

Hos sjukgymnasten

– Har du gjort alla övningar som jag gav dej förra gången?
– Japp
– Få se.
Armar uppåt sträck…
– OK bra. Och har du även legat och vilat ryggen 3 gånger om dan i 10-15 minuter?
– Nej, det sa du inget om
– Jodå, det sa jag visst. Har du glömt det? Då får du börja med det nu då.

Bah…. som om jag skulle ha glömt att jag mååååste ligga ner 3-15 minuter per dag????

Trevlig helg alla!
 

Self-made

Jag har ett par snygga benvita långbyxor i garderoben. Jag har haft dom länge och det är inget fel på dom, det är en fin färg och dom sitter snyggt i häcken.  Det är bara en liten detalj, det finns en linning!!!  Och den passar inte ihop med resten. Den är en storlek för liten. Jag kan stänga knappen men det förutsätter endast besök på mingelpartyn där man får stå med en liten drink några timmar. Såna partyn bevistar jag alltför sällan. Om jag går bort då sitter vi och dricker drink, vi sitter och äter, vi sitter och dricker kaffe och vi sitter och pratar. Då vill det till att man har det skönt och bekvämt i midjan.

Om denna insikt hade drabbat mej för några år sen hade byxorna för länge sedan varit på Kupan utsatta till försäljning. Men nu har jag blivit snål och förståndig och försöker tänka en extra gång innan jag skickar iväg grejer.  Dessutom är det väldigt svårt att hitta benvita byxor så jag beslöt att försöka ändra på tingen.

Jag är inte händig med nål och tråd. Men jag är väldigt duktig på att fuska och göra lite halvbra. Hej och hå, jag klippte helt enkelt bort linningen med den förhatliga knappen. Och vips, byxorna sitter som en smäck och risken att dom skulle ramla ner från mina höfter betraktar jag som minimal. Perfekt med andra ord. Fast, om man tittar in under tröjan som jag tänkte ha till så ser det inte så snyggt ut med bara en slafsig kant upptill, men det fixar jag. Köper nåt slags band, syr fast det med efterstygn och viker in. Kommer att bli hur bra som helst!

Andra ändringsprojekt har inte blivit lika lyckade. Vid en av mina shoppingresor (??!!) till London storhandlade jag. Köpte 3 st schalar. Det kallar jag att kosta på sig.. En av schalarna var röd i två olika färger och två olika tyger, lång och bred och med en chiffongros som man skulle försöka få att sitta still på ena sidan. Omöjligt. Den hasar omkring runt halsen och man vet aldrig var man har den. Ändringssömmerska som jag är så sprättade jag upp och skulle ta bort ena tyget. Och här kan man verkligen tala om att det blev en tummetott. När allt sprättande var klart hade jag 3 små bitar chiffongtyg, en resmig bit virkat tyg och allt var smalt och fult och helt oanvändbart.

Man kan inte lyckas jämt….

 

När allt var så ”mycke”

Jag har varit på återblicksläger i helgen. En tur till Stockholm och barnbarnsfamiljen och direkt kom jag ihåg hur det var. När allt var så ”mycke”.

När barnen skulle skjutsas till träning, naturligtvis olika aktiviteter och dagar/tider för olika barn. När jumpapåsen skulle packas och man i hast fick byta ut den blöta handduken som någon hade glömt att plocka ur förra veckan. När engelskaläxan skulle förhöras samtidigt som man mellan alla glosorna skulle planera för middagen.

När utemöblerna skulle in ”för man vet aldrig när det blir vinter”. När man skulle rensa i tidningshögen och ta sig iväg och slänga skräp. Fast då var det inte som nu. Då la man allt skräp i en påse och ut i en soptunna. Nu krävs det ett mindre åkeriföretag för att ta sig till återvinningsstationerna som finns placerade överallt. Det är ett sorterande som kräver minst en kandidatexamen i logistik.

När man skulle spela spel och mysa lite. När man skulle fixa lite gofika, ”för det är ju helg”. När man måste följa någon för att testköra nya cykeln innan det blir vinter. Och jag kommer ihåg att man när kvällen kom, pös ner i närmaste soffhörn och bara andades.

Kort sagt, jag kom ihåg när det var andra tider!