God Advent!

Detta var en intensiv förmiddag. Nu skulle det adventas. Dom flesta känner till hur mycket som ska fixas när julen snart står för dörren. Lådorna som står på översta hyllan och är fyllda med dukar och småsaker ska lyftas ner och inventeras. Man måste kolla på allt och försöka minnas var allt hade sin plats för ett år sedan. Det ska strykas, bytas gardiner, pyntas och ljustestas.  Många batterier blir det. Det är lite stök. Men jättekul är det!

I år skulle jag ordna en ny liten myssak till min jul. Jag tänkte sätta enris på altanbordet och sen ställa en ljuslykta där – då kan jag se det inifrån min soffa. Vi har inte inglasad balkong men det kan väl inte vara något hinder för lite enris? Då var det bara frågan vad jag skulle placera riset i?? Tänkte mej en fin gammal Höganäskruka, men då sa den andre personen i hushållet att den kunde spricka av kylan. Kanske en fin träbytta? Nej, den skulle förstöras av väder och vind enligt samme person. Det lät nästan som att han tyckte att idén inte var så bra?

Men skam den som ger sig. Ner till förrådet och där hittade jag ….. den fina hushållsassistenten som har en blank och fin degbunke i självaste rostfritt stål. Den kan väl i alla fall inte ta skada ute i vintermörkret.

Just det… så nu står den där så fin på bordet och jag bara längtar tills ikväll då jag ska tända ljuslyktan.

Men innan dess så ska jag ideella mej lite. Skidstadion väntar! Kl 1715 är det dags för tävling igen. Jag återfinns i Fan-shopen. Hoppas vi ses där! Om inte … Trevlig Advent!

Jag fick sån lust…

… att baka på förmiddan. När den känslan infinner sig gäller det att snabba på, den brukar gå över ganska fort.

Fram med mixern som jag bara använder när jag gör kakdegar. I med ingredienser, trycker på ON och den bara snurrar och snurrar. Ingen deg blir det och då kommer jag med ens ihåg att den var så där förra gången jag skulle baka kakor också, dvs i somras (man kan lätt förstå att min bakning inte är direkt vanebildande). Alltså är mixern slut efter ca 30 år! Bara att plocka ner i en plastpåste för vidare befordran till återvinningen.

Nåja, jag gav inte upp ändå. Mamma gjorde ju alltid kakdegar utan assistent – kan väl inte vara så svårt. Upp med allt på bakbordet=diskbänken och börja knåda. Det gick alldeles utmärkt. Nu är jag nästan glad att den gick sönder. Mycke enklare att bara ta fram mjöl, smör och socker och jobba lite med händerna tills degen blir alldeles perfekt. Sen slipper jag all apparat-disk och som extra bonus fick jag lite mer plats i ett överskåp. På en vecka har jag alltså ratat två hushållsapparater (fast en står ju i förrådet pottifall… )

Kakorna då. Jo dom blev riktigt bra. 3 sorter blev det. Efter provsmakning åkte dom ner i plastlådor (dom tar ju också en väldig plats i skåpen!) så nu är jag beredd ifall det ”plötsligt händer” och jag får kaffefrämmande.

 

… en glad funktionär

Igår hämtade jag upp dressen. Svart med silverrevärer och av märket Adidas.  Jag ska för femte året i rad vara funktionär på Skidskyttet nästa vecka.

Jag jobbar i Fan-shopen, dvs jag säljer souvenirer till besökarna. Världens glassigaste jobb! Jag träffar människor från, om inte hela så i alla fall halva världen. Jag får tänka till och plocka fram mina gamla kunskaper från tyskalektionerna i skolan (jag vet – det är jääääättelänge sen!), men efter några dar kan jag få fram mer än ”danke”. Jag får anstränga mig å det yttersta för att förklara för en ryska att hon får växel i svenska kronor och inte i euro som hon själv betalat med. En intressant uppgift och ett äventyr minst sagt.

Ibland, fast mer sällan nu, får jag frågan om jag saknar jobbet. Då brukar jag svara att jag nog inte saknar jobbet men jag saknar människorna. Jag saknar samhörigheten med en större grupp, en grupp som arbetar för samma mål. Jag saknar mötena där jag fick vara en del av besluten och där mina åsikter kunde leda till en helt ny inriktning. Jag saknar luncher och fikaraster där jag fick lyssna till intressanta diskussioner om skolors förträfflighet, dagishämtningens svårigheter, nöjeslivets lockelser och vardagslivets mödor.

På Skidskyttet är jag åter med i en grupp. En grupp som vill göra sitt bästa för att visa upp Östersund, som vill visa alla hitresta att vi är ett trevligt och engagerat folk. Jag är med i en grupp som kan skratta och skämta med kunderna och som kan känna oss nöjda och glada  efter en lång dag med fina dagskassor som resultat.

Jag bor nära stadion och på tävlingsdagarnas morgon kan jag se såna som jag passera köksfönstret på väg till jobbet. Dom är klädda i sin svarta dress och dom ser glada, förväntansfulla och målinriktade ut. Då tänker jag: ”Titta, där går en arbetskamrat!”

Trevlig helg på er alla!

Städdag

Den har stått där i 15 år. På hyllan längst ner i skafferiet.

När jag ska ta fram den så får jag plocka ut en massa saker innan. Som t ex plastlådor som jag ska ha ifall jag ska baka ifall jag känner för det eller ifall det blir jul igen. Hundgodiset ska också ut. Och två st kaffetermosar som jag absolut aldrig använder eftersom jag aldrig verkar ha stora kalas när man liksom måste vara beredd på att det väller in folk som vill ha kaffe omedelbart.

Och den är så tung så tung. Ofta är den lite småsmutsig också. Fast jag såklart har torkat av den innan jag ställt tillbaka den. Det har konstigt nog kommit in en massa smulor längst ner i skåpet. Och dom har fastnat på just den.

Jag har inte använt den på 15 år. När jag skulle kunna ha använt den tar jag istället – pga allt besvär – fram en stor skål som jag har köpt på Ikea. Där blandar jag ihop allt jag behöver, drar några tag med sleven och vips är allt klart för jäsning. När jag är färdig slänger jag skålen i diskmaskinen och det är hur enkelt och praktiskt som helst.

Tänkte ge den till nån verksamhet som säljer begagnade saker.  Men då fick jag lite skuldkänslor…. den var ganska dyr och knappt använd. Kanske ska jag ha kvar den ett tag till ifall.. Men ner till förrådet åkte den. Det dummaste var att jag la dit en av termosarna också, och sparade en uppe i skåpet. Ifall…

Skafferiet blev städat på köpet. Och det blev så himla braaaaa. Så gott om plats när jag fick ta bort HUSHÅLLSASSISTENTEN!

Intet nytt under solen

Vad kan man säga? På östfronten, västfronten, norrfronten och sydfronten inget nytt… Känns det som. Känns som att jag ligger i startgroparna för allt som KOMMER att hända snart…

För snart  (på söndag) har jag konsert med min kör –  Rock- och popkören – på Storsjöteatern. Vi ses väl där? Och söndan därpå ska vi på turné. Egentligen ska vi bara till en ort men om man är välvillig så kan man väl säga att det är en turné. Då blir det Stora Teatern i Sundsvall.

Och veckan därpå börjar Skidskyttet där jag med kraft och ackuratess ska prångla ut souvenirer till besökare från hela världen. Och mitt i alltihop är det Första Advent. Jag ällllskar den dan. Det är så himla kul att plocka fram alla stakarna och dom fina röda gardinerna. Ja det följer nog med en hel del annat också. Innan jag är klar har både tomtarna och änglarna kommit upp på nåt ställe. Det är bara granen som jag sparar en stund.

Men just nu vilar jag mej i form… Återkommer! Och just det… Trevlig helg….

Kampanjer

Igår hade jag inte möjlighet att delta i allsången på torget. Allsången som skulle ingå i en film inför Östersunds möjligheter att kamma hem en VM-tävling i skidskytte.

Jag var dock med en gång när vi skulle försöka få hit OS. Då skulle man samlas uppe vid ÖSK för att bilda OS-ringar inför en filmning. Det var i slutet av 90-talet.

Jag hade jagat upp alla på jobbet och i veckor omtalat vikten av att alla skulle ställa upp och vara ”ring”. Endast en verkade nappa på förslaget. Hon kom från norra Sverige och kände inte en kotte i Östersund. Hon sa lite tveksamt:

– Ja men OK då. Jag går väl dit. (hon trodde antagligen att det var obligatoriskt om man bodde i Östersund).

På morgonen hade jag god tid på mej så jag tyckte mig hinna iväg och köpa lite blommor i Odensala. På väg till ÖSK stannade plötsligt bilen!!! Eftersom den andre personen i hushållet har arbetat med bilförsäljning så hade vi väldigt ofta olika sorters bilar hemma. Oftast var bilarna nya och fina och det hade aldrig hänt att bilen stannat förut. På den här tiden – i landet längesen – fanns inga mobiltelefoner. Jag sprang därför in på Konsum Rådhusgatan (fn Liedl) och skrek:

– Jag måste få låna en telefon. Min bil har stannat här utanför och jag måste snabbt upp till ÖSK eftersom jag ska vara ring.

Persalen blev så chockade över denna så ovanliga anledning till telefonlån så dom sprang före in till chefens kontor och lät mig ringa bilförsäljaren. Han konstaterade direkt att det nog var slut på bensin och kom farande med en dunk.

Puh… kraftigt försenad begav jag mig till ÖSK där en orolig arbetskamrat vandrade fram och tillbaka och undrade:

– Men herregud, VARS är Barbro… ?

Nåja jag hann alltså och vi ställde oss och höll en blå fyrkant ovanför våra huvuden medan en helikopter filmade. Det kändes jättestort.

Tyvärr gick inte vår ansökan igenom den gången. Men nu är det andra tider…

Det ser ut att vara en väldigt härlig dag och så fort jag är klar med mina kontorsuppgifter så blir det en långpromenad. Trevlig lördag!

 

Are you excited?

Ser en annons från Kapp Ahl. Man kan få köpa urläckra underkläder där. Med vackra spetsar och tunt genomskinligt tyg.

Modellen är så långt man kan se ett under av perfektion. Långa slanka ben i ett par välsittande strumpbyxor (behöver jag säga mer?). Hon tittar ner på benen och jag antar att hon är väldigt nöjd över hela sin out-fit. Med dom fina underkläderna där brösten sitter kvar på rätt ställe hela tiden och där trosorna inte blir en korv på magen när man sätter sig.

Texten till annonsen lyder så här: ”Are you excited?”

INTE SÄRSKILT!

Energi!

I morse ringde Viktor. Han presenterade sig och ringde från Kompetent Energi.

Jag skyndade mej att dra den numera beprövade harangen om att ”jag bor i en kommun som har ett egenägt elbolat och jag är väldigt nöjd med att kunna gynna det lokala”. Det brukar räcka för att dom flesta erbjudanden om bättre elpriser och lägre administrativa kostnader ska mista sin kraft.

Nu hörde jag att Viktor log i andra änden: ”Jamen det är ju jättebra. Men jag ringer faktiskt för att prata om din hälsa!”

Tablå och ridå… så kan man förstås också se på energi.

Då klämde jag till med att jag var på väg till gymet och att jag inte åt någon medicin och att jag är hälsan själv.

– Jamen, då får jag önska dej en bra dag då… sa den alltjämt leende Viktor.

Och detsamma önskar jag er!

Det började med…

… en avocado. En sån där som ligger i ett plastfat och där det på texten står att den är mogen att äta direkt. Vilket anger att här inte finns utrymme för chansningar. Det är bara att köpa den, sprätta upp förpackningen – och vips den är mogen och precis lagom. Jag kan bara säga ”det är inte så säkert”.

”Mina” två avocado visade sig vara helt bruna, med en konstig doft och en ännu konstigare smak. Jag skulle göra en fantastisk förrätt med en avocadokräm som skulle lindas in i rökt lax…. såg jättesmarrigt ut.  Första missen var alltså avocadon. Jag bor nära ICA Maxi så det var bara att sticka dit och lämna tillbaka. Dom är duktiga och affärsmässiga så det är inga problem att få tillbaka pengarna. Men nu gällde det att köpa nya avocadosar och dom måste vara perfekta direkt. Köpte en hel påse eftersom jag ansåg att sannolikheten att då få till två perfekta var större.

Det var den inte. Alla var för hårda. Jag fick hacka avocadon istället och lägga den i röran som skulle omges av den rökta laxen.

Nu var det varmrätten. Härom dan köpte jag en fransyska – i nät… mycket tveksam var jag till alltihop. Den andre personen i hushållet uppgav sig ha längtat stek så länge och att det förmodligen bara var inbillning att inte den där skulle hålla ihop. Konstigt, när något blir fel blir allting fel. Jag brukar alltid göra mina stekar uppe på spisen, i en gryta. Den här gången bestämde jag mig för att steka i ugnen.

När jag skulle skära upp steken förstod jag att katastrofen var nära. Den delade sig såklart i flera små beståndsdelar, den var välllldigt röd och den smakade ingenting. Insåg snabbt att det var inget jag kunde bjuda på.

Iväg igen till Maxi (jag har ju nära dit…) och vad köper man då i en hast – middagsgästerna skulle anlända om en timme. Jo, det blev en lång och stor och tung oxfilé.

Gästerna – dottern med familj – kom lyckligt ovetande om allt detta kaos. Och det gick så bra allting. Dom var väldigt nöjda med både förrätt och oxfile så det ordnade sig till slut.

Nu sitter jag här och är helt slut… vad hände? .. jag brukar faktiskt aldrig misslyckas med maten… Nåja, det var förmodligen en olyckshändelse och kommer säkert inte att upprepas på långliga tider… otur helt enkelt… det är vad jag intalar mig!