Trångt på vissa ställen

Det blir gärna lite trångt just där. Många som går fram och tillbaka. Och ingen vill ge plats för den andre. Man vill ju inte trampa eller bli trampad på.

Vi tränger oss ända in mot väggen längs in på gatan, alldeles invid skyltfönstren. Där finns en liten sträng som är helt bar och riskfri för oss som har lätt för att falla och bryta.

Vi som trängs är i övre medelåldern, vi har snygga kläder och fina läderskor. All halkbekämpningsutrustning har vi lämnat hemma för idag ska vi på stan och gå i affärer.

Från det ena till det andra… Härom dan träffade jag en man som läser min blogg (Tack Hans!). Han sa: ”Men inte städar du väl så där ofta?”

Vem har sagt att allt man läser är sant?

Trevlig helg alla!

 

Ooo va en liten gumma kan gno..

På eftermiddan fick jag plötsligt en idé om att jag borde städa badrummet. Till helgen kommer barn och barnbarn och man vill ju inte att dom ska börja viska och tissla och tassla ”nu ser hon nog dåligt… hon har inte städat som hon brukar. Åtgärd?” Nej här krävdes egenåtgärder – städ-time!

Allt var riktigt roligt när jag fick gå loss i skåpen och slänga nya torra nagellacksflaskor, kletiga läppstift och göra ett överslag hur många av parfymproverna som faktiskt skulle gå att använda?? Man borde ju ta av dom varenda dag så det blir slut nån gång. Det ska jag göra fr o m i morgon. Det blev en full påse med skräp och glad i hågen vandrade jag till sophuset innan den andre personen i hushållet skulle få för sig att kolla i påsen. Jag rensade såklart även hans skåp.

Men sen…. den förbannade duschkabin. Jag blir tokig bara jag ser den. Den har 4 väggar som ska glida fram och tillbaka … på små hjul nere vid golvet och uppe vid taket. Det är minst 50 lister här och var på den, lodräta och vågräta och oräta och gud vet allt. Och vid varje hjul och varje list och på tusen ställen däremellan samlas det smuts. Allt sitter så tätt ihop så man tar sig inte in med trasa utan enda verktyget är en tandborste och dom är inte precis gjorda för grovrengöring.

Så nu har jag stått där i trosor och bh och svettats. Jag har putsat med tandborsten, jag har spolat och jag har torkat.. det blir bara mer och mer smuts som lossnar….. När jag beklagar mej säger HAN att jag ska ha på Vanish…………… det är inte det som är frågan, det är hur jag ska få vanishet att vanisha tillsammans med smutsen.

Satte mej för att pusta ut ett tag i OS-soffan och funderade på när jag skulle orka utföra nästa attack.

DÅ FICK JAG SYN PÅ FJÄRRKONTROLLEN!!!!!!!!!! Hjälp!!!!! Så nu sitter jag med en tops och gnuggar mellan småknapparna…. Kul kväll!

Det kallar jag att fira…

En gång, på den tiden vi var värsta globtrottrarna, firade vi Alla Hjärtans Dag i Malaysia. I asiatiska länder firar man verkligen den här dagen med buller och bång.

Den här kvällen tog vi plats på hotellets servering alldeles intill havet. Alla stolar hade försetts med vita överdrag och runt ryggen satt en jättestor röd rosett. Om det gick att göra ett hjärta av nåt matnyttigt så gjorde man det. Minns inte vad vi åt men jag minns att det  var alldeles kolsvart ute och att månen såg ut som en leende mun, den låg liksom ner och lyste. Den som vet allt har säkert nån förklaring med jordens dragningskraft mm. Jag nöjer med att jag tycker det var vackert och  jättekonstigt. Ja lika konstigt som  att man kunde gå på en stig över till en ö  vissa stunder på dagen, men att vips så var där lite senare ett helt hav i vägen.

Så nu är frågan, hur ska man fira den här dagen? Klippa sönder två lakan och dra över stolarna känns väl till att ta i?? Och mina röda band sen i julas är så smala så dom skulle knappast synas på stolsryggen. Vi har visserligen köpt en sån där hjärtask och dom är så goda dom där geléhallona, men om jag äter mer än två så vill jag kräkas. Och kl 1730 ska jag sälja biljetter på basketmatchen…

Men herregud vad säger jag?? Vi har ju firat hela dan!! Silver och brons i OS. Johan Olssons hus ser jag där jag sitter nu, känns som om vi känner varann (oklart om han har samma känsla). Bostadsrättsföreningen Tallåsliden har hissat flaggan och den passade verkligen bra idag. Lite vind så att den är så där utsträckt och fin och färgerna syns så väl mot den vita snön.

Det kallar jag att fira….

 

 

Att känna sig som en stjärna

Vilken härlig dag jag haft! Först fick Kalla en silvermedalj och sen har jag varit på utbildning på Röda Korset hela eftermiddan. Ämnet var ”Bemötande” och det kan verkligen te sig på olika sätt i olika världar. Som vanligt blir jag otroligt imponerad över alla de människor som jobbar ideellt i RK. Idag träffade jag  folk från:

Ladies Villa – ordnar regelbundna träffar med invandrarkvinnor
Språkkafé – samma där med tonvikt på att samtala och lära sig svenska
Läx-hjälp – ordnas på en skola en kväll i veckan för 4-5:e klassare
Besökare – träffar en behövande människa; går ut på promenad eller sitter hemma och pratar bort en stund
Besökare på boende – spelar och sjunger med de som bor där
Sjukhusvärdinnor – den grupp jag tillhör

Otroligt intressant att få höra hur dom jobbar och vilka glädjeämnen och problem de stöter på.

Kursledaren var mycket engagerande och duktig. Hon började med att beskriva att vi alla  föds som stjärnor. Vi är starka och glada och lyckliga. Under tiden och åren dyker det ibland upp trassligheter av olika slag, trassligheter som formar oss men förhoppningsvis kan vi av och till återgå till att känna oss som stjärnor även om det kan kännas tungt ibland.

I mitt liv har det varit trassligt ett tag. En älskad bror har avlidit efter en tids sjukdom och jag känner mej ledsen ända in i själen.

Men när jag tänker lite längre inser jag hur förvånansvärt lite trassligheter jag har i mitt liv.  Alla i familjen är friska, mej veterligt har jag inga fiender och jag har ett väldigt härligt och fritt liv som pensionär.

Och det kan verkligen räcka för att känna sig som en stjärna.

Samma och samma

Jag förstår inte. Jag har samma hår hela tiden. Och samma frisyr också. Ibland pratar jag med frissan om vi kan tänka oss nån form av förändring (som bekant är jag särskilt förtjust i förändringar), men då säger hon att om man hittat sin stil så finns det väl ingen anledning att ändra.” Ja fast”, säger jag, ”är detta verkligen min stil eller är det bara lättsamt. För både dej och mej?” På denna fundering får jag inget svar.

Men i alla fall. Jag har alltså samma hår och samma frisyr hela tiden. Jag har samma hårfön och jag gör samma rörelser som jag gjort de senaste 20 åren. Men ändå; ibland när jag tvättar håret blir det så himla bra och nästa gång blir det pannkaka av alltihop.

Idag blev det inte alls bra…. heller!

Det som däremot känns väldigt bra är att jag just avslutat en promenad uppe vid Solliden, se bilden. Och nu ska jag kasta mig iväg på nya äventyr med min kör. Och sen kan jag lååångsamt luta mej ner mot alla mina rosa kuddar och njuta av en kväll i Ryssland.

Ha en härlig dag alla!

Sportig soffliggare

Otroligt att jag som aldrig själv sportat kan vara så intresserad. Men det är jag… Tittar på massor av sport på TV. Det enda sport (för det är väl en sport?) jag inte ser på är trav, vilket kan bero på att den andre personen i hushållet dagligen och stundligen, på alla apparater där det finns en bildskärm, rattar in travbanor från när och fjärran och hela dagarna hör jag hovar som slår, experter som skriker och grus som sprutar. Jag har sagt det förut; ofattbart att vi inte är miljonärer på travspel, han måste ju känna till allt som är värt att veta för varje kuse och kusk som nånsin närmat sig en startbil.

Men annan sport tycker jag om. Och nu är det OS. Härligt… Och jag är lika förtjust, om inte mer,  och intresserad av studiosnacket, före och efter. Jag tycker det är så härligt med alla förväntningar, farhågor och experttips som levereras innan tävlingen och likaså intervjuerna efter genomförd tävling, hänförelsen när man lyckats och bortförklaringarna där jag känner mig lika ledsen som dom, ifall det inte går så bra.

Så nu har jag börjat med Studio Sotji varje kväll kl 8, jättebra reportage om allt från säkerheten till intervjuer med the athlets som anländer till flygplatsen.

Och i reklampauserna kastar jag mig över wordfeud, words in a picture, ordjakten, Quiz-kampen eller rent av en stickning. Den här gulliga tröjan ska jag, tillsammans med andra koftor  som Damklubben på Tallåsvägen förfärdigat, skicka till nåt barnhem i Balkan så småningom.

…. och nu ska Kalla åka snart… Trevlig helg!

Vita sladdar

Jag har mött dom länge. Unga människor som har sladdar i öronen. Ibland rör dom på munnen och jag har tänkt: ”Kan dom inte lämna ifrån sig telefonen en enda gång, lyssna på fågelkvitter och vindens sus?” En del pratar inte ens, dom bara går med nåt vitt hängande från öronen.

Nu har jag själv köpt en iphone och upptäckt helt nya ting. Man kan LADDA NER massor. Det kan vara musik eller kanske en sommar- eller vinterpratare som är intressant. Idag lyssnade jag på Hans Rosling som bl a berättade att numera föder varje kvinna i världen i genomsnitt 2 barn, för 50 år sen var det 5 barn. Jordens befolkning kommer inte att öka pga för många barn utan av alla oss som redan finns och som lever länge.

Och nu ser jag faktiskt nya typer av sladdmänniskor. Många kvinnor som jag, som går med raska steg medan de stundom ler lite grann i sin ensamhet på trottoaren eller i skogen.

Om man besöker Telia-butiken så kan man se människor i övre medelåldern som köper nya telefoner, pratar om appar och antenner och hörsnäckor, är intresserade och vill lära sig den nya tekniken.

Vi 40-talister har beskrivits som proppar. Vi är mer än så, vi är många och vi hänger med..

Nya jobbet..

Igår utbildning inför nya jobbet. Jo det är sant… jag ska börja på en ny verksamhet inom Röda Korset och vara en av sjukhusvärdinnorna som ska finnas på Östersunds Lasarett framöver. Vi ska vara ställföreträdande anhörig, dvs hjälpa folk att hitta, kanske följa med till undersökning eller provtagning om man har svårt att hitta eller svårt att gå. Vi ska vara medmänniska i största allmänhet. Nu har vi i två omgångar tränat oss på att hitta på lasarettet, vilket minsann inte är det lättaste. Vi har vandrat genom kulvertar och åkt hiss genom hisschakt både till öster och väster och vi har gått och gått och letat och letat. Återstår att se hur det blir när läget blir skarpt. Det ska i alla fall bli jätteroligt och intressant.

Det roligaste är ändå att nu får jag träffa en massa nya människor. Som har jobbat med andra saker än jag. Som har bott på andra ställen. Som har sina egna öden och äventyr att berätta om. För det är just det man saknar med arbetslivet; alla arbetskamrater.

Och ibland är vi väldigt lika. Som när det gäller hur vi fördriver tiden. Igår hade vi en kaffepaus där nån började beskriva hur dagen fortlöpte. Nån promenerade minst en timme, nån gick på bio, nån gick på träning, nån var på kör. Och samtliga hade samma känsla av att det inte gick att få fram nåt vettigt om vad som sker under en dag i en pensionärs liv, timmarna bara går.

En annan sak som var gemensam var hur vi såg på städning. Ingen tyckte det var roligt. När jag berättade att jag understundom tänker: Jamen jag skulle väl i alla fall kunna ha det väldigt välstädat och dammfritt när jag nu har så mycket tid. När jag jobbade var det mer välstädat än nu. Och vissa morgnar tänker jag att nu, nu ska jag ta och städa så där riktigt, ta ett rum i taget som jag gjorde när vi hade stora villan. Om jag överhuvudtaget börjar på tänkt dag, så lessnar jag efter ett tag och tänker att det där kan jag ju göra klart en annan dag. Av fyra vid bordet hade alla samma känsla… häftigt va! Jag är alltså inte den enda som är lat när det gäller vissa saker.

Och apropå lat så har jag idag promenerat i rask takt en timme, sen har jag duschat, ätit lunch och nu ska jag iväg på kör… Det är körigt att vara pensionär!