Vädret ett snösäkert samtalsämne

Jag och många med mej klagar på vädret. Vi tycker det är för kallt, för lite sommar, för mycket snö, för lite snö, för halt osv. Vädret är ett givet samtalsämne. Ibland undrar jag om det bara är här uppe i Jämtland som vi ägnar så stor tid åt vädersamtal, kanske är man mer nöjd söderut. Fast visst har man märkt att även stockholmare numera kan förfasa sig över snön och kylan, dom har ju också haft riktig vinter i flera år nu.

Därför måste jag såklart nämna att jag inte alls är glad åt att det börjat snöa igen. Jag gick på samma nit som så många år tidigare. Jag trodde att vi skulle få en rekordtidig vår. Och jag lämnade den ena tvärsäkra kommentaren efter den andra om att ”till påsk har vi ingen snö och det gör inte mej nåt”. Nu är jag inte lika säker längre.

Nåja nu är det i alla fall så att jag drar på semester till varmare breddgrader. Jag slipper snön och ni slipper mej ett tag.

Jag ska ha det jättehärligt och detsamma önskar jag eder…

Åsiktslös och medioker är mitt namn

Jag minns den ljuva tiden… då när jag var ung och hade åsikter om allt och alla. Allt som jag inte kände till och en del som jag kände till. Om händelser i Sverige och i Världen, om  artister och kungligheter och medmänniskor och kompisar. Ja allt kunde jag uttala mej om med stor träffsäkerhet och inlevelse.

Och nu är jag osäker på det mesta. Jag är som mest på topp när jag ska klaga på extrapriserna på Maxi eller ifall nån expedit varit snorkig. Men när det gäller de stora sakerna då blir jag svarslös.

Jag är ju säker på att jag avskyr nazister i alla former. Nu hör jag om manifestationer och konfrontationer från inte bara nazister utan om vänsterradikala, antifascistisk fraktion AFA, revolutionära fronten, autonoma och gud vet vad. Jag hänger inte med. Igår på Debatt så diskuterade dom från så många olika håll och ideologier så jag blev alldeles snurrig. Så jag får erkänna att när det gäller flertalet extrema politiska ställningstaganden så står jag mig slätt. Jag är säker på att jag inte delar deras åsikter eftersom dom verkar alldeles för extrema och konstiga, men jag kan inte göra inlägg i debatten och tala om varför.

Jag har nog bekymmer med att yttra mej om Lillänge. Svårt att säga bestämt ifrån vad jag tycker. Den enda åsikt jag skulle kunna föra fram är att det inte känns så kul att ”gå på stan” genom att åka till Lillänge. Hur kul är det att vandra runt bland bilparkeringen och sen in i en dörr och sen in i nästa… Nej tacka vet jag att flumma runt på Prästgatan lite här och där och dessemellan koppla av med en fika på Wedan. Det kallar jag att gå på stan. Men det är väl ingen åsikt som direkt är bärande i diskussionerna om ett köpcentrums vara eller inte vara.

I många diskussioner blir jag nu lite som Gösta Ekman när han i en sketch ska välja Expressen eller Aftonbladet. Kanske den eller kanske den – eller jag ”v-ente”. Mespotta, det är vad jag är!

Som alla vet är jag i alla fall stark anhängare av handarbeten av olika slag, städning undantagen. Läste idag i DN att man kan börja sticka tröjor till pingviner, dom kan frysa  om dom får olja på sig. Yesss, jag tror jag ska sticka en i vitt och blått, det kommer att stå sig fint mot hav och klippor.

Trevlig helg på er alla….

Koncentrationssvårigheter

Funderar på vad jag ska ta… tror jag ska ta och fundera ut nåt riktigt konstigt och udda ämne som jag kan fördjupa mig i. Vid en diskussion med grannen idag pratade vi om OS-ringarna. Han visste färgen och på en enda ring när visste han också placeringen. Jag har förstås ingen aning. Varför det blev dom där färgerna visste jag inte heller.

Då kom jag på idén. Jag borde lära mig det. Eller nåt annat konstigt. Som ingen kan syna, som ingen har tänkt på och som ALLA skulle bli imponerad av att jag kan. Tänk att få släppa bomben på nästa syjunta att: ”Ja, den röda färgen i OS-ringen symboliserar ju Amerika och dom andra symboliserar de andra världsdelarna. Den röda ligger förresten längst upp till höger.” Då skulle nog synålarna snälla av.

Eller kanske kunde man tänka ut nåt riktigt svårt och obegripligt om rymdforskningscentret i Kiruna? Eller om Michael Ludwig Nemmers, som delar ut ett musikpris, i år till Esa Pekka Salonen. Kanske kunde man ta och dra en historia om Mickes liv och leverne där borta i Amerika.

Det skulle väl kännas bra och vara roligt? Att lära sig något på djupet? Något udda och intressant? Men samtidigt, hur skulle det kunna gå?

Jag som har så svårt att koncentrera mig. Här kommer ett litet exempel: Efter ett tandläkarbesök där man än en gång påpekade fördelen med att använda elektrisk tandborste, så gick jag hem till min. Jag har en sen länge. Tänkte att det ska jag väl klara den här gången. Och så börjar jag.

Tankarna:

-Nu gäller det att vara strukturerad, jag börjar längst ner till vänster och sen går jag lugnt och metodiskt runt upptill och nertill.
– Var är jag nu? Är jag klar där nere?
– Kan ju gå dit på slutet ifall jag missat något.
– Nu kör jag upptill. Insidan först.
– Nu är jag mittfram. Var jag klar med insidan?

Till slut kör jag så det ryker ur munnen. Upp och ner, fram och tillbaka. Rätt som det är kör jag mitt över. Det känns inte bra så nästa kväll tar jag tandborsten igen.

Nej, jag får nog ta mej en funderare på min framtida inriktning. Förmodligen har jag imponerat klart på omgivningen. Kanske gäller det bara att lalla med och instämma i vad alla andra säger? Eller kanske inte? Jag ”v-ente”.

 

 

 

Broderi – here I come!

Lyllos mej som får starta en ny vecka med strålande sol utanför fönstret och ingen halka på vägen.

I helgen besökte jag Broderiutställningen på Jamtli. Jag blev tokinspirerad! Så fint, så fiffigt, så underfundigt och till synes så enkelt. Jag vet förstås att det inte är enkelt, men ändå. Alla fina små tavlor där bara fantasin fått sätta färg. Stygnen var olika, trådarna var olika, underlaget var olika. Nån hade broderat så fantastiskt fint på en BH, stenar och glasbitar och knutar av garn. Och allt var mycket personligt, vackert, gulligt och roligt.

Nu vill jag bli en sån där – alltså en sån som sätter sig med en tygbit som man hittat i en låda som kanske tillhört en gammal mormor, med garn i olika färger och kvaliteter. Problemet är att jag sen länge slängt det mesta av gamla saker, självklart även trasiga lakan. Men lakanspetsar har jag kvar. Jag kanske kan köpa en ny tygbit?? Och en och annan gammal BH ska jag väl kunna skaka fram. Fast, det tror jag går bort, jag har så stor storlek så den skulle aldrig bli klar.

Det största problemet är nog inte underlaget utan mer hur jag ska få till motiven. Jag har en otrolig fantasi, inte tu tal om det. Men jag är urusel på att teckna. När jag ritar med barnbarnen kommer jag alltid dragande med en hundkoja. När dom frågar var hunden är så påstår jag att den är inne i kojan. Eventuellt gör jag ett storhus också, med rök ur skorstenen. Och kanske en gran. Men där är det stopp, jag kan inte få till mer.

Det var som när det på – var det 60-talet? – var så populärt att måla på porslin. Otaliga kurser vände sig till ”Nybörjare eller den som är mer driven i porslinsmålning”. Jag hade flera kompisar som tillverkade kaffeporslin å det vackraste. Jag såg framför mej hur mina koppar bara skulle bestå av en och annan hundkoja och dessemellan några streck i olika färger. Den kursen gick jag inte på!

Men kanske är det dags nu… jag grunnar på saken… kanske blir jag en brodös!!

Läste i morse om nya våldsamheter på äldreboende. Och jag som bara gruvat mej för att det kommer att bli så himla tråkigt där!

 

 

Hela Sverige syr …

Ja alla utom en i så fall. Jag syr inte på symaskin. Inte sen de dagarna jag skulle vara duktig hemmafru och göra alllt själv. Jag sydde gardiner i parti och minut, det var nödvändigt om man skulle byta till jul, påsk, examen och höst. Jag sydde stolsdynor med volanger och ett år gav jag mig på att sy små kuddar till flickorna, söta vita med brodyr som dom skulle ha på sängen när dom inte låg där själva.

Detta kan ju tyckas lovvärt och duktigt. Men det blev inte bra. Inte alls bra. Ja, gardinerna var det väl inte så svårt att göra fel på, det var ju raka sömmar. Men att klippa till = alltid snett (till slut valde jag om det var möjligt ett mönster som var rakt, t ex rutigt) och att få undertråden att inte haka upp sig hela tiden = knutsöm istället för raksöm. Jodå det syntes där den hängde. Och stolsdynorna ska vi bara inte prata om. Ibland hamnade volangen bak och fram och banden man skulle knyta blev aviga. Kuddarna togs snällt emot på julafton med ett ”Va fina dom blev!!!” = otroligt snälla barn.

Det går inte att beskriva hur besvärligt jag hade det. Och hur många svordomar och dåligt humör jag visade upp. Till slut föreslog familjen, med unison röst, att jag kanske inte skulle sy så mycket på maskin eftersom jag uppenbarligen inte tyckte det var ett dugg roligt.

Så sant. Och passande nog så tyckte jag att just den uppmaningen skulle gå alldeles utmärkt att följa. Så nu gör jag inte det. Syr på maskin alltså. Om jag köper gardiner på lösvara så sitter jag och fållar för hand, både lång- och kortsidor. Upptill? Ja om det ska vara en kanal så syr jag även den för hand, med små stygn. Det blir så bra, eftersom man sällan är uppe i gardinstången och rycker och sliter så håller det hur länge som helst. Och faktiskt kan man ju säga att jag, vad säger man ”syr pret-a-portier”, för det är ju så dom gör modeskaparna i Paris. SÅDETSÅ!

Programmet Hela Sverige Syr kommer säkert att locka många som vill lära sig sy eller som vill imponeras av hur duktiga amatörer det finns. Jag kommer alltså inte att välja just det programmet när jag vill feela good framför Tv:n.

För övrigt så försökte jag mig på en promenad i morse. Det gick inte. Det var så förbaskat halt, trots dubbskor, så jag vände efter ett kvarter. Jag blir så less på halkan, låt det bli sommar snart.

Men i alla fall, trevlig helg till alla!

Läsare men ej beläst?

Jag läser mycket. Har alltid gjort det. Varje kväll när jag lagt mej läser jag minst en timme. Om jag inte gör det kan jag inte sova, vilket bara är fjaskigt såklart men ändå… det går liksom inte. Jag måste ha min läsritual.

Eftersom mina bokhyllor är knökfulla och jag inte på senaste 20 åren nånsin läst samma bok två gånger, är jag med i en bokklubb där man köper en bok på hösten.  Sen läser man böckerna i sin egen takt och så fort man läst ut en bok får man gå ner till affären och byta.  När säsongen är slut får man välja en av böckerna att ta hem. Det finns ca 50 böcker och det är författare och böcker som ligger i tiden; Augustiprisvinnare och Nobelpristagare m fl. Ett utmärkt system som jag trivs väldigt bra med. Samtidigt som jag byter bok får jag mej en härlig promenad ner på stan.

Nu har jag dock noterat en konstig sak. När jag på helgerna lusläser Dagens Nyheter så har dom boktips. 10 böcker står uppradade i rekommendationsordning. Och nästan aldrig är mina böcker med där. Vad är det jag missat? Finns det liksom finare och viktigare litteratur än den jag kommer åt? Mina böcker är ju också nya? Var kommer dom här ifrån?

Jag fattar ingenting och tänker att jag förmodligen inte är så beläst som man skulle kunna tro … aldrig får man vara glad.

Inget att satsa på

Idag gick jag som vanligt på Gymmet efter en veckas uppehåll. Som ni kanske minns tog jag chansen till en gratiskonsultation av en PT i höstas. Vi pratade en hel timme och han försökte få mej att sätta mål och visa lite intresse för hur min framtida träning skulle se ut.

Sen den dan har jag varit livrädd att han ska kontakta mej och fråga när vi ska börja våra lektioner á 900:-/tim. Man vill ju inte verka snål så jag har laddat med en massa argument, alla lika dåliga och genomskinliga.

Nu har det gått 6 månader och jag kan nog anse risken som otroligt liten att han nånsin kommer att fråga mej om en fortsättning. Han insåg väl där och då att det inte vore nån som helst mening med att släpa runt på den här tanten och försöka få henne att gå ner några kilon samt att någon liten biceps skulle kunna svälla till lite och bli en aning mindre lösaktig.

Så nu är jag sur för att han inte frågat…

Tomt och tyst

Sitter i soffan och blickar ut över en lägenhet som kan beskrivas som ren och snygg, ordning och reda. Inga böcker som ligger på bord, inga paddor med blippande ljud, inga mobiltelefoner i olika utseende och alla golv och bord och stolar fullt synliga eftersom det inte ligger kläder och mjukisdjur och gummivalar här och var.

Idag blir det inget kortspel och ingen chans att vinna på Fia. Det blir ingen tur till Ladängen där man kan stå och hänga och vänta på att den vita och den blå hjälmen dyker upp på bergskanten. Det blir ingen väntan på att hungriga middagsgäster dyker upp efter flera timmar på badhuset.

Idag är här tyst och stilla. Lunchen blir inget avancerat utan förmodligen bara en macka. Ikväll kan vi se på tråkiga TV-program istället för att kolla på Ice Age 3 eller en film om collegeungdomar i USA.

Dottern med sina två barn har åkt tillbaka till Stockholm!