”Slå en sula på parketten”

Som tidigare meddelats har jag problem med faciiiiiitis nånting. I alla fall så smärtar hälen när jag sätter ner foten vilket jag märkt sker ganska ofta. Har fått massor av medlidande och förståelse från alla håll. Många många har berättat om sina hälproblem; om hur lång tid det tog att bli bra osv. Så jag vet helt klart att det kommer att räcka en stund.

Igår bestämde jag mej för att göra lite mer än att bara tänja och tejpa. Jag skulle konsultera Gå och Löpkliniken. Dom är ju så duktiga. Sagt och gjort. Jag haltade ner på stan och gick in. Tjejen visste direkt vad det var frågan om. Sa att det enda man kunde göra var att ha bra sulor i skorna. Man kunde börja med en vanlig sula och om inte det hade hjälpt på några månader så kunde man försöka med en formgjuten sula. Hon frågade faktiskt också hur länge jag haft besvär. Och då kunde jag glatt svara: 13 september. Bra va!

–  Jag har ju en ”vanlig” sula som jag köpt här för några år sen.
–  Vi kan ju titta på den. Om det är länge sen du köpte den så kanske den inte är så bra    längre.
–  Visst, sa jag. Och tog av mej ena skon. Halade fram sulan. Just när jag skulle ta ut den så såg jag att den var alldeles full med skräp, såg ut som sågspån och några barrnålar och lite annat krafs och tjafs. Men det var bara att fortsätta, hon stod ju och stirrade på mina fötter.

När jag med två fingrar fick tag i sulan och visade upp den sa hon, jag lovar att det var med föraktfull min:
–  Den där sulan har du inte köpt här.
–  Jo men det har jag. Fast det är några år sen.
–  Såna där sulor säljer inte vi.

Och faktiskt, när jag höll i den blå tunna svajiga smutsiga skräpiga tingesten så förstod även jag att detta inte var en sula som var ortopedisk biodynamisk (!) motorikfrämjande värkborttagande inflammationshämmande och rörelseförbättrande. Den såg för jäklig ut.

Nu gällde det att rädda situationen – snabbt!
–  Ja nu ser jag ju. Det här är inte er sula. Men då tar jag väl och köper en ny. Och så slänger vi den här.
–  Ja, fast du kan ju ha kvar den. Kanske passar den till några andra skor.
–  Nej då, du kan slänga den.

Jag såg hur hon med vämjelig min tog tag i yttersta kanten på mina välanvända sulor och jag kunde nästan höra hur hon sa ”urk” när hon släppte ner dom i närmaste papperskorg.

Dom nya sulorna…. dom kostade 600 kronor … och när jag kom hem hittade jag dom jag köpt förut…

Nu ska jag iväg och tjäna lite pengar, behövs verkligen om jag ska hålla på och köpa dyra sulor i parti och minut. Den här veckan hade jag planerat att forsla bort en massa damm (inte bra när man är hemma på dan och solen skiner). Och nu vips är det fredag och sen blir det ju storhelg. Då måste man vila sig. Ha det så skönt ni med!

 

 

Göra rätt?

Det torde ha framgått att jag har lite svårt för att bara sitta ner och glo. Om inte det är på Lantstället förstås, där kan jag sitta på broa i timmar. Och så när jag tittar på TV förstås, om inte det är reklampaus för då blir jag rastlös.

Så här hemma vill jag gärna ha något för händer;  ett korsord, ett spel på mobilen eller ett handarbete. Handarbete…. den ständiga frågan är ”Vad ska jag göra?” Det skulle ju vara kul om det var nån som ville använda det man gjort. Fast kanske är det mycket begärt. Eller kanske är det fel begäran. Det behöver ju inte vara någon som jag känner som använder det. Finns ju massor av människor som kanske behöver ett par strumpor. För nu har jag kommit fram till att strumpor är väl ändå ett väldigt bra tidsfördriv.

Problemet är att varje gång jag stickat strumpor så blir den anda strumpen lite kortare än första. Exempel:

Jag mäter och mäter och försöker se var första intagningen har skett. Pratade med söstra mi om detta och då sa hon att det oftast blev samma sak för henne. Kändes ju tryggt. Men då tänkte jag att det väl bara är vi två som har nån ”bråttom-fusk-gen” som visar sig i stickningen. Men härom kvällen på en middag skulle jag vara lite rolig och säga att jag har svårt att få till två likadana strumpor. Då sa hon.  DET ÄR SAMMA FÖR MEJ!

Otroligt! Här har jag gått och tyckt mej vara en riktig slarvmaja som inte kan göra nåt riktigt och sen finns det fler. Kanske många fler…. Och tänk om det är så även med andra saker som man kanske tycker att man inte klarar så bra. Kanske är det inte bara mej det är något ”fel” på, det kanske är grejen som är svår att få till.

Så till alla kvinnor, stickande eller inte, berätta vad ni inte får till och vips kanske ni har felkompisar överallt.

Nu ska jag hasa iväg på Gymet och sen blir det väl lugnt resten av dan. Kanske drar jag ett varv på stickningen… just nu är jag på skaftet så det är lugnt!

 

Vart tog alla sladdar vägen?

Minns när jag fick köpa min första dator via jobbet. I samband med köpet erbjöds vi några timmars utbildning. Datorerna stod uppställda och klara när vi kom till utbildningen, sen fick vi packa ner dom för att sen lyckas få ihop dom därhemma. Vojne vojne. Internet hade man knappt hört talas om och alltihop var svårt, roligt, fantastiskt och overkligt. Sen fick vi läsa på hemma och slutligen göra ett prov för att överhuvudtaget få köpa datorn. ”Det var en tjusig tid på många sätt”, som Hasse Alfredsson/Herr Lindeman sa.

Sen har det blivit två datorer till via jobbet. I båda fallen har det följt med en otrolig massa material. Sladdar; långa, korta, svarta, blanka med olika början och slut. CD-skivor – hur många som helst. Varje gång har jag funderat vad i jösse namn jag ska göra med dom? Dom har hamnat i en låda och där hade jag rätt i att jag inte saknat dom en enda gång.

Nu härom veckan var det dags att köpa en ny dator igen. Den här gången fick jag ta med mej en avlång kartong som var ca 1 dm bred. Inuti låg en dator och EN SLADD. Tänka sig. Va härligt! Man funderade förstås om det verkligen var möjligt och sant och riktigt och ”kunde det inte ha blivit nåt fel nu i alla fall?” Men nejdå, allt fungerar och den är så bra och så rolig.

Nytt och viktigt ”döstädningsjobb”  alltså. Jag ska gå till förrådet och rensa ut alla sladdar och skivor och konstiga saker som jag inte ens vet namnet på. Och som jag inte haft anledning att fundera över på mången god dag. Det känns som en lättnad redan innan jag börjat.

Dessutom har jag denna fredag just bakat en långpanna med nåt smaskigt innehåll. Och nu håller jag på med Kubb. Det försökte jag mig på 1980 på hösten och jag har inte provat sen dess. Nu förstår jag varför. Provet som jag sänt in i ugnen och nyss tagit ut för provbesiktning och -smakning är platt om en plätta, smakar för mycket bittermandelolja och har inte ett uns av den där härliga känslan som infinner sig när man tuggar på en kubb. Ni vet när man inte ens vågar andas in utan att riskera stopp i alla strupar som finns. Det heter ju inte ”torr som en kubb” för inte. Men jag ger inte upp. Nu knölar jag i mer mjöl så blir dom såklart både torrare och bittersmaken mindre.

Trevlig helg på er alla…. Eftersom jag ska en tur till förrådet hoppas jag att det inte finns någon som helst anledning att ta med spikskorna in…

Nu har jag gjort vinter!

Styrde bilen mot östjämtland i morse. I stan snöade det å det grövsta och den andre personen i hushållet föreslog att vi skulle vänta till en annan, bättre dag att åka. Men icke, jag gillar att bli klar med saker. Nu stod Besök på Lantstället på min att-göra-lista så nu var det bara att ge sig iväg.

Så fort vi kommit några mil utanför stan slutade det snöa och vägen var bar och fin. Ut i skogen kunde vi gå och plocka, om inte bär och blommor små, så i alla fall enris och en annan grön sak som växer längs marken. Vissa säger att den är fridlyst, men jag vill ibland känna mig lite wild and crazy och laglös och omöjlig och småtjurig. Därför plockar jag ändå lite av den och gör en girland i köket till jul.

Nu har vi rustat huset för vinter, snö och drivis. Elkabeln är försedd med värme så att den inte ska frysa. Det finns ved inne tills vi kommer nästa gång. Dörrarna till uthusen är stängda. Reservnyckeln är på plats.  Alla löv får ligga kvar på backen och kanske göra nytta. Nu håller vi tummarna att allt klarar sig till våren.

Det kändes bara bra att åka därifrån. Jag längtar inte alls dit när vintermånaderna kommer. Då vill jag krypa ihop hemma på min gata i stan, där jag kan titta ut och se fina lampor hos grannarna, höra hur ytterdörren slår och nån trippar utanför min dörr, dra ner på stan och kolla en massa människor som ilar hit och dit, ta en fika med nån kompis…. Ja helt enkelt leva stadsliv!

Till sist var det nog väldigt dumt att jag nämnde mina problem med hälsporren sist. Jag har fått fantastiskt mycket respons och det är ju väldigt trevligt. Det som inte var lika trevligt var att dom flesta berättade att dom haft samma problem och att dom inte blev bra på år och dag. Fast nån hade i alla fall kommit fram till att det kunde bero på att man var övertränad!!!

Det kändes genast bättre. Eftersom det är något som jag direkt kan åtgärda. Alltså hasar jag iväg till soffan, kanske tar jag fram filten, kurar ihop mej och glor på TV samtidigt som jag vilar mej i form.

Hälsporrar – whereever you are!

Den 25 september fick jag ont i höger häl eller rättare sagt under höger häl. Jag kan faktiskt säga att problemet uppstod exakt kl 1210 och jag befann mej på ett av mina ideella uppdrag. Jag var Rödakorsvärdinna på lasarettet och hade haft en ovanligt intensiv dag med långa promenader genom kulvertar och mörka korridorer.

Varför denna exakthet undrar man kanske? Jo, det har jag lärt mej att det gäller att vara exakt ifall man råkar komma under vård. Då frågar doktorn nämligen alltid:  ”När började det här?” Och ganska härligt är det att kunna säga: ”den eller den dan kl 1020”. Då blir dom förvånade och tänker att här gäller det att passa sig. Den här kvinnan har koll på grejerna.

Nu har min sjukgymnast och jag konstaterat att jag visserligen inte har hälsporre – ÄN. Men ett förstadium som heter plantar fasciit.. Oavsett vad det heter så är det otroligt irriterande att det gör ont så fort man sätter ner foten.

Och jag som är så lat och som hemskt gärna sitter och slöar en hel dag, pratar vitt och brett om att det är så trist att inte kunna röra sig. Jojo, det ska jag försöka komma ihåg till sen. När det gått över. För det kommer det ju att göra. Snart? Eller?

Alla som drabbats av detta fenomen får gärna höra av sig till mej. Alla tips mottages. Just nu irrar jag hit och dit. Jag tejpar med sporttejp. Jag smörjer med Voltaren. Och då måste tejpen bort. Vilket ska jag ta?

Nu är det dock andra bullar som gäller. Jag ska bjuda en kompis på fika för att hon fyllt år. Jag har sagt till henne flera gånger att det är en symbolisk bjudning, att man inte behöver ta en dyr sak bara för att man blir bjuden, att gårdagsbaket är nog så gott som det nybakta, att det är väldigt gott och NYTTIGT med en skorpa till kaffet. Hon verkar alltid slå dövörat till och rätt som det är har hon beställt en färsk och fin och nydekorerad tårtbit…. En del tänker inte på andras ekonomi det är då ett som är säkert!

Det småregnar ute. Nu får jag användning av min onda häl, kan skylla på att jag måste ta  bilen, glida ner på stan och ställa mej nära fiket. Ha en härlig måndag ni med!

Och det kändes ju roligt!

Igår var det Sköna Fredag och idag är det Sköna Lördag och det skulle inte förvåna mej om det blir Sköna Söndag också. Vad jag har det bra!

Igår var jag uppe med tuppen. Många skulle inte kalla det ”tuppen” när man kliver upp kl 0730. Men för mej var det så. Dusch och hårtvätt, make-up och på med snygga kläder. Jag har fortfarande kvar en hel del kontorskläder sen min tid som dito råtta. Jag har ju fått ett tillfälligt ”påhugg” eller vad man ska säga. Skriver brev och svarar i telefon någon gång ibland. Och det känns ju roligt!

Mycket folk var det ute den tiden. Jag och dom skulle till jobbet.  Det kändes ju roligt!Jobbet flöt på och helt plötsligt var det lunch. Ut på stans etablissemang och försöka tränga sig in nånstans. Det var fullt nästan överallt. Nu var jag en av dom som skulle ta plats. Och det kändes ju roligt! Jag har ibland hört illvilliga tungor som beklagat sig över att pensionärerna ska vara ute när det är som mest med folk överallt. ”Dom kan väl gå sen, när det är lugnare!!!” Då säger jag bara: ”Sällan pinkar höns i spetsglas!” Vi vill väl också vara med och se folk och trängas och låssas ha bråttom.

Plötsligt var arbetsdagen slut och jag hämtades i en fin silverfärgad bil av en snäll och fin man. Här hemma stod fredagsdrinken på bordet, middan var i ugnen och jag kunde slänga mej ner i soffan och pusta…  ”Jamen jag har faktiskt pinnat på hela dan och det har gått ganska bra”. Och det kändes ju roligt!

Jag ligger alltid i soffan på kvällarna men just igår kände jag mej mer nöjd än nånsin. Jag hade gjort rätt för att lata mej. Och jag mindes när jag jobbade – vad man längtade till fredagkvällarna då. De var det bästa på hela helgen.

Och i morse sa jag ”Idag ska jag minsann ligga länge, jag är helt slut efter gårdagen”. Ren lögn förstås, men det lät så härligt att få säga det. Och det kändes ju roligt!

Nu har jag inget att skylla på så jag lägger mej i soffan ändå. Kanske tar jag fram filten fast det verkligen inte är nödvändigt. Jag plockar kanske upp korsordet från i morse eller också glor jag på TV:n (fast förmodligen inte, för jag hör ända hit galopperande hästar där inne och då avstår jag gärna att titta). Jag kan ta och lägga några ord i Wordfeud eller också kan jag lägga mej och glo lite. Kl 1830 ska jag på middag. Och det känns ju roligt!

Skön Lördag och Söndag på er alla!

 

Persedel försvunnen

Härom kvällen skulle vi ha middagsfrämmande. Jag var såklart färdig i god tid och gick omkring och vankade och inväntade ankomsten när jag kände att jag hade fel bh på mej. När jag fått för mig nåt sånt måste det åtgärdas, annars sitter jag bara och drar och sliter hela kvällen.

Sagt och gjort… in i klädkammaren och fram med en annan bh. Drog upp tröjan, fast såklart inte över huvudet, jag hade ju fixat håret. Bytte bh i all hast och var färdig precis när det ringde på dörren.

Nästa morgon skulle jag ta på mej ”fel-bh:n” igen. Problemet var att den inte fanns nånstans. Jag letade i klädkammaren, i byrån, på golvet, i garderoberna, i vinstället. Borta. Dom som känner mej vet att jag inte pratar om nån pyttepersedel, nej här är det rejäla doningar, nästan som små enmanstält. Ändå – borta…

Häromdan, när jag skulle ta ner stickkorgen där jag förvarar överblivna garner, så hittade jag den. Hur i jösse namn har den hamnat där. I en korg. Uppe på en hylla. Högt högt. Kan riktigt se hur jag svingar iväg den mot obestämt mål just när det ringde på dörren.

Skönt att slippa fundera på det där dagligen och stundligen. Idag har jag varit på föreläsning på Röda Korset. Vi diskuterade Humanitet och det är sannerligen något att diskutera och tro på!

Ny dator

Idag skulle den hämtas. Vår nya dator. Med nytt program. Windows 8 minsann.

Man vill ju inte verka bortkommen, gammal, omodern eller rent av dum. Så när jag står där med grabben som verkar både initierad, duktig, snabb, teknisk och trevlig så försöker jag låssas att jag minsann är med på noterna. Alla noterna. Jag har visserligen aldrig använt Windows 8 men intygar gång på gång att det säkert inte kommer att bli några problem. Han ser klart misstänksam ut.

För att ytterligare förtydliga att jag minsann inte är nån lekman på datorer så försöker jag svänga mej med några uttryck som visserligen var gångbara då när jag var i arbetsför ålder. Jag märker att det inte faller i god jord. Eller rättare sagt; han är finkänslig och låter mej hållas. Men när jag tar fel på modem och router då suckar han ljudlöst, drar ett djupt andetag och börjar förklara hur det här med Windows 8 ska gå till.

Vi håller med och nickar och instämmer och säger att det nog kommer att ordna sig när vi kommer hem. När jag – naturligtvis helt på skämt – frågar efter grabbens hemnummer – ser han livrädd ut. ”Skojar bara”,  säger jag och jag märker att han nästan inte tror mej.

Väl hemma packar vi upp förvånansvärt få saker. Förra gången jag köpte en dator så var där med sladdar av alla möjliga längder och storlekar och mängder av skivor som vi aldrig fattade vad dom skulle användas till. Nu är det datorn och en sladd och thats it.

Vi har en trådlös mus. Den får sin koppling till datorn via en liten grej som man stoppar in på sidan. Den gamla passar inte. Jättesvårt att inte få använda musen när man ska peka. Särskilt nu när man ska peka så himla mycket.

Nåja, vi har fått igång mejlen och hittat dokumenten och installerat skrivaren. Och vi har läst tidningar på nätet. Och vi har nästan bokat två tågbiljetter på SJ. Fast det gick inte ända till slutet, men det var nog inte datorns fel, utan berodde nog mer på att SJ klickade. Det tar vi i morgon…..

Men roligt är det att ha en dator igen…. vi hörs!

Sköna lördag

Höstens intåg innebär också helgprenumeration på Dagens Nyheter. Tidningen ska läsas i sängen samtidigt som jag dricker juice, kaffe och äter en macka. Detta inverkar i högsta grad menligt på övriga aktiviteter under helgdagarna. Dvs det blir inte så mycket annat gjort.

Idag var tidningen späckad. Nya regeringen.  Hur ska man lära sig alla nya departementsnamn för att inte tala om ministrarna? Där blir det mycket att ta in kan jag säga. Läste också en fascinerande artikel om Bea Åkerlund som stajlar stora artister och som verkar mycket udda och speciell. En familj som köpt sig ett slott. Fast det kanske stod i Dagens Industri som vi några veckor får ta från bortresta grannens brevlåda och läsa.

Ja mycket blev det och klockan var faktiskt 1014 när jag kände mig klar. Upp och började fundera vad jag ska ta mig för under resten av denna lördag,  satte mej vid datorn och där fanns DNs Nutidskryss. Ytterligare en halvtimme där jag åstadkom 7 av 11 rätt.

Så nu är klockan 1105 och jag ska försöka hinna ta en promenad, ordna med mina dokument i datorn eftersom vi köpt en ny dator som ska hämtas på onsdag. En sån där sak som kan få hjärtat att slå ett antal extraslag… Både för att det ska bli skönt att få en dator som inte är så förtvivlat långsam och hackig men samtidigt läskigt eftersom det helt klart kommer innebära att jag inte känner igen en enda sak.

Långsamhetens lov är inte bara av ondo. Om jag drar ut på det är klockan mycket snart 1200 och efter det kan jag gå en sväng. Efter det kan jag pusta ut efter den ansträngande promenaden (jag har ont under hälen och då blir det joooooobbbbigt att gå). Efter det kan jag börja förbereda för middagen med våra vänner. Efter det kan jag stryka och slänga på duken och duka klart. Förmodligen är jag färdig med allt kl 1600. Efter det ska jag skjutsa några grannar till flyget. Efter det ska jag klä på mej. Efter det ska jag sätta mej och vänta på att få ha en trevlig kväll.

Så här blir alltså min Sköna lördag. Vad jag har det bra!   Ha så härligt i helgen ni med!