Tre onda ting

Allt började så bra. Utvilad och pigg skuttade jag iväg och skottade lite, inprogrammerade motorvärmaren, åt frukost och fick skjuts ner på stan. Skulle gå och bläddra lite bland alla hängare i alla affärer. Efter bara 20 minuter började hälsporren – min kompis från Helvetet – att ömma. När jag fick chans på skjuts hem så tog jag den direkt. Var borta ca 45 minuter. Vad är det frågan om??

Trevligt fikafrämmande ingick i hemskjutsen och det var väldigt roligt. Ja nu hade jag så gott om tid, sen jag skrivit notan tills i morgon, så jag började förbereda en grandios middag. Rödingfilé med sås ”börr dö vän”, sparris och hemgjort potatismos i spritsade toppar. Härligt, nu skulle jag också använda min nyinköpta stektermometer till fisken.

Sagt och gjort. In i ugnen med termometer och fisk. Efter 10 minuter kände jag en konstig lukt, tittade på termometern som plötsligt inte visade nån grad alls. När jag ställde in hela ekipaget var graderna 22. Ut med allt och märkte då att hela termometern liksom hade smält ihop. Den var av gummi…. Vadå, en stektermometer som inte tål ugnen! Jag fattar ingenting. Fast när jag tänker efter så borde jag ha fattat att en sak som har batteri inte ska vistas i ugnen. Nu är den stora frågan – vad ska min 270-kronorstermometer användas till? Att stoppas i en kyckling när jag tar ut den ur ugnen i tid och otid tills gradantalet är det rätta?? Vad är det frågan om nr 2??

Såsen gick i alla fall bra. Den blev supergod. Vinflaskan som jag tog 2 dl ur åkte in i kylskåpet och lades på härför avsedd plats, dvs en liggande hylla där man ska förvara liggande flaskor. Nu hade jag förstås slarvat och inte dragit åt korken ordentligt, vilket fick till följd att vinet hade runnit ut. Bara lite. Men ändå så pass att det hade droppat ner i min fina tillbringare som jag använder bara till julen och har mjölk i. Det står God Jul på den och det är så roligt att den får vara framme ibland. Nu var mjölken – såklart hade jag nyss fyllt på tillbringaren – alldeles prickig eftersom vinet hade droppat ner i den. Vad är det frågan om nr 3??

Middan då?  Den blev fantastiskt god!

 

Mot nya djärva helgdagar

Nu är glada Julen slut slut slut. Ja alltså inte hela julen, men julafton. Va fort det gick!  Trots att jag är en kvinna i övre medelåldern (!) så väntar jag med spänning och förväntan på just den dagen.

Vi hade en jättemysig julafton tillsammans med barn, barnbarn och släkt. Maten var god och man kände igen sig på alla fat. Jag fick några paket vilket gladde mig oerhört. Det som också gladde oss alla var ett paket som kom till ett av barnbarnen. Hon hade längtat så och blev så himla glad vilket var väldigt roligt att se. Vi spelade spel vilket borde ha glatt mig ännu mer eftersom jag ällllskar att spela spel,  men tyvärr tillhörde jag inte det vinnande laget så lite surt var det allt.

Och rätt som det var satt jag hemma i pyjamasbyxorna och kollade på nån gammal film. Snipp snapp snut skulle man kunna säga.

Men nu är det nya högtidsdagar som gäller. Här jag sitter vid fönstret ser det väldigt kallt ut här utanför, minus 20 står det på termometern. Men himlen är rosa och det är så ljust. Kan bero på att jag legat och dragit mej länge, men det är ändå en skillnad från dagarna före julafton. Plötsligt tycker jag inte att allt det röda, mörka och lummiga passar lika bra. Jag vill in med ljus och tulpaner redan nu men ska så klart behärska mig till efter nyår.

Idag kanske jag inte ens tar min av sjukgymnasten rekommenderade 20-minuters-promenad utan lägger mej helt enkelt i soffhörnet och kollar in lite recept inför nyårsafton då det i år är min tur att stå för mat och logi.

 

Dan före dan

I morse undrade dottern var alla kakor var? Jamen, dom kommer väl inte fram förrän på julafton? Eller hur brukar jag göra?

Plötsligt blev jag osäker och fick för mej att jag kanske inte hade nog många kakor!! Och kanske inte bullar heller? Sagt och gjort, satte igång ett bullbak och för säkerhets skull gjorde jag ett gäng kokoskakor också. Sen tog jag in alla burkar från altan där dom står eftersom det inte finns plats i frysen. Sen bullade jag upp. Det blev 10 sorters kakor (om man räknar saffransskorporna). Snacka om att inte räcka!

Så nu har vi fikat och smakat på några sorter. Och nu är det dags för glögg. Alltmedan dottern gör julgodis och jag förväntas ligga och dra mej. Men det är så himla tråkigt och jag gör ju det varje dag så jag smyger omkring och kollar så att hon gör rätt, man vet ju aldrig. Ikväll ska vi smygsmaka på lite julmat och sen blir det julrim och lackstänger och uppesittarkväll.

Och alla är sams och alla är glada och jag är så lycklig över det och över att jag vet att det blir en lika bra dag i morgon. Då startar vi med att fira yngsta dottern som fyller år samma dag som Jesus. Och sen blir det Kalle Anka och julmat och hej och hå!

Jag önskar er alla en riktigt God Jul!

 

Kundrelationer – pyttsan

Det är roligt när det plingar till i mobilen. Ett sms kan ju vara väldigt trevligt att få. Jag tycker att sms ska användas för korta meddelanden, t ex Ska vi fika ida, Är du sugen på lunch, Jag kommer kl 18 osv. Såna meddelanden är det väldigt ont om hos mej.

Dom allra flesta meddelanden kommer från Kapp Ahl eller Hemtex, där jag gunås är medlem. Idag fick jag anledning att ångra mitt medlemskap i Hemtex ännu en gång. Fast ändå är jag för snål för att avsluta det.

25 % rabatt plingade det till om i mobilen. Ja men det blir väl bra tänkte jag. Kanske ska man hotta till det med lite nya handdukar så här till jul. Sagt och gjort, valde ett par turkosa handdukar – både badlakan och vanliga. Stod i kö sådär en 20 minuter och när jag kom fram och just hade halat upp min smartphone för att visa rabattkoden, så sa kvinnan:
– Ja fast det gäller ju inte ditt köp av dom där!
– Varför inte?
– Dom här handdukarna är redan rabatterade och då gäller det ju inte förstår du.
Rabatten  gäller bara för varor med ordinarie pris.

Sur var inte rätta ordet. Jag blev skitsur. Och det är inte första gången. Ifjol köpte jag en filt, men då gällde det inte. Lakan som jag skulle ge bort i julklapp gällde inte. Till saken hör att det är nästan omöjligt att hitta en vara på Hemtex som inte är försedd med nån slags rabatt. Lurendrejeri var ordet!

Men vad skulle jag göra, krångla mig tillbaka ut från kön var inte att tänka på. Jag betalade och knatade hem med mina nya handdukar. Väl hemma kom jag på att det blir väl roligare att ta fram mina röda nu när det är jul!

Vad göra?

Ja inte vet jag. Men bråttom har jag inte. Fast jag försöker få det att låta så. Vad har man gjort förr om åren när man hade så bråttom. Ja det vet jag ju – man jobbade, tror jag det att det blev bråttom då.

Nu är det lugna gatan. Kak- och saffransbaket är klart sen länge, faktum är att jag undrar om det ska räcka till jul. Kanske måste baka fler? Jag har pyntat i flera veckor, och jag fick plats med nästan allt. Ibland tycker jag att det blir alldeles för mycket, men igår såg jag på TV några människor som hade så många tomtar så dom fick stå och äta. Det var fullt överallt. Det skulle jag aldrig medverka till, att jag inte fick plats att äta alltså!

Idag blaskade jag runt med en fuktig trasa i ”Biblioteket” – visst låter det tjusigt! Det är ett rum där jag har många bokhyllor och skrivbordet med min dator. När jag säger biblioteket tänker jag mig nåt tjusigt engelskt med slitna läderfåtöljer, mörk panel på väggarna och dämpad belysning, kanske gardiner med stora fasaner på. I brist på all denna rekvisita så kallar jag mitt enkla rum för biblioteket ändå.

Nu återstår sovrummet och kanske tar jag badrummet ordentligt en sväng. Men det är långt kvar till helgen. Det gäller att sprida sina gracer. Så nu, när solen skiner in och min skit-fot hindrar mej från en långpromenad så sätter jag mig väl i soffan och tar fram nåt handarbete en stund.

Ha en härlig tisdag!

Ladda batterierna

Man säger att det är barnens jul, julmatens jul eller köpmännens jul. Jag säger att det är batteriernas jul. Den som tillverkar batterier måste gå härliga tider till mötes. Det finns hur många julsaker som helst som kan tändas och släckas genom batterier. Kransar på dörren som glittrar och glimmar, små tomtar som hänger i fönstret och ändrar färg, ljus i plast som har en liten fusklåga och kan stå vart som helst och lysa utan att man behöver vara rädd för att elda upp huset.

Jag gillar att elda ljus så här finns det inte så mycket batteridrivet. En sak har vi dock inhandlat och det är en fin glaskula som inuti sig har en slinga med små lampor. Den ska det vara batterier till. Lampan är fastsurrad i en gardinstång och hänger så fint i ett fönster. I början när lampan kom hem till oss sa den andre personen i hushållet att den skulle släckas på kvällarna!!! Släckas!!!! Nån (!) skulle kliva upp i den mjuka soffan, balansera genom att hålla ett finger i soffryggen, sen räta upp sig och sträcka upp en hand till en liten svart knapp som skulle föras åt sidan. När nån (!) var klar och tagit sig ner på fast mark igen darrade benen i flera minuter.

Nu har vi diskuterat oss fram till en lösning. Den får brinna hela tiden och när batterierna tar slut så byter man, kanske en gång per vecka. Eftersom vi också, eftersom det var så billigt just där och då, köpte ett storpack med batterier så är det bara bra att dom blir använda.

Så nu lyser det och glimmar både här och där. Vi har varit på adventsfika och ikväll ska vi skriva julkort. Mysigt var ordet sa Bill!

… å ett till

Ja egentligen är det väl mycket som är fel. Men nu har jag hittat ett som garanterat, förutom att stöta i och inte minnas, är åldersrelaterat. Jag tappar saker. Hela tiden. Helt plötsligt slinker en kopp ur händerna (fast turligt nog är den oftast tom, den är väl lättare då). Strumpstickan ligger oftare i soffan eller på golvet än sitter kvar i mina händer. I badrummet är det livsfarligt, tänk om jag tappar parfymflasken i – ja vad heter ett sånt där golv som är hårt och som det finns värme under ???? – ni ser själva. Vilken doft!

Men det är väl saker som det bara är att gilla och försöka förlika sig med. Annars är allt prima liv, jag pinnar på med mina julförberedelser. Igår gick jag igenom alla skåp i köket. Eftersom detta hästjobb bara sker en gång per år blir vändorna till sophuset många och tunga. Gammalt mjöl, varför har jag köpt en hel påse rågsikt som jag inte ens öppnat? Kryddburkar där märkningen gick ut för 2 år sen är en ständigt återkommande släng-artikel. Och sen har jag möblerat om lite, det är ju så roligt. T ex har jag satt några skålar på vänster sida istället för höger i skåpet. Det blev så braaaa…

Idag ska jag baka saffransbröd igen. Precis när jag skulle hälla i mjölken upptäckte jag att jag glömt saffranet. Puh! Fast nu ligger det där och degen ser så gul och fin ut. Ikväll ska jag ha glöggparty för grannarna. SÅNT är roligt!

 

 

Finn fem fler…

I serien om mitt åldrande och därmed tillhörande tillkortakommanden och fel och brister kommer nu tanken på varför det gör ont så ofta. Så fort jag nuddar vid diskbänken, tvättstället, stolsryggen mm så gör det ont i fingret, handen eller benet.

Har jag fått tunnare skinn? Fast det verkar inte stämma om man tittar på rynkorna, dom ser minsann kraftiga och tjocka ut. Minns en gång en intervju med en dam som fyllt 100 år. Hon hade vääälllldigt mycket rynkor, det var som små kratrar i hennes ansikte. Hon berättade att hennes barnbarnsbarn hade frågat ”Gör det inte ont?” Han tänkte förstås på rynkorna som var många och djupa.

Det kan förstås också bero på att avståndsbedömningen börjar slira. Man tar sikte på diskbänken och vips är man framme och då är lillfingret där först och får ta emot stöten. Eller om man ska skynda sig in på toaletten, då är det lilltån som plötsligt slår i dörren medan jag själv är långt därifrån. Det är ju inte så att blodvite uppstår, mer som att jag utbrister ”aj” för att det kändes så mycket.

Bara en fundering! Nu ska jag ta och fundera på nåt vettigt istället. T ex middan för barn och barnbarn som sker om några timmar. Ytterligare ett ”fel” som märks väldigt tydligt är min otroliga långsamhet. Förr kunde jag svänga ihop en middag på ett par timmar, nu kan jag hålla på en hel dag. Jag liksom gör en sak nu och en sak sen och är som klockan – jag går och går och blir aldrig klar.

Ha en härlig söndag!

Minns ingenting

De har börjat på riktigt nu… minnesförlusterna! Jag minns mindre och mindre för varje dag. Namn på folk som inte befinner sig i min omedelbara närhet heter numera ”han” och ”hon” och ”den som”. Jag vågar inte ens försöka hitta på nåt namn. Pratade nyligen med min brorson som fick barn i somras, ett barn som skulle heta som min pappa och som hans pappa. När jag ringde fick jag inte fram ett enda namn. Lite lamt sa jag: ”Hur mår han?” Det är ju pinsamt.

Idag har jag tillsammans med min kusin bakat julkakor. Vanligtvis brukar jag göra degarna ena dan och baka ut nån annan gång. Nu bakade vi 7 sorters kakor på samma dag. Vojne vojne…. va trött jag blev. När jag skulle skriva på plastlocken vilka kakor som dolde sig därunder så kom jag inte på vad en enda hette. Fast jag nyss bakat dom. Jag borde väl aldrig glömma att jag bakat Jitterbug, dom är ju så svåra att få till. Men nej då, det stod alldeles still. Skrämmande var namnet…

Men himla härligt att allt är klart med julbaket. Dagen började förresten med besök hos sjukgymnasten. Jag berättade glatt att min arm och min rygg var mycket bättre. Och han kunde lättat konstatera att han bara behövde jobba med en sak under besöket, d v s min häl. Jag har ju fått order om att inte gå barfota (det som är så härligt) så härom dan gick jag och köpte ett par fula och faktiskt inte särskilt sköna sandaler som hälsokostbutiken försäkrade var väldigt bra för hälsporreproblem. Jag tycker inte dom har varit sköna alls, känns som att jag är på väg att tappa dom och fara baklänges hela tiden. När jag nu glatt meddelade att jag tagit itu med mitt barfotaproblem sa sjukgymnasten direkt: ”Ja det är ju bra att du inte går barfota inomhus, men just den typen av skor som du köpt är faktiskt inte lämpliga just nu….” VA! Och dyra var dom också  – 900 kronor åt pipan. ”Du kan lika gärna ha dina gamla Birkenstock-tofflor”, sa han. Jag säger ingenting!

Nej, det är sant. Jag säger ingenting. Jag lägger mig nu i soffan och vilar mig i form. I morgon ska jag bege mig på Jamtlis Julmarknad och halka runt där ett tag. Lär bli en billig lördag eftersom min häl inte tillåter några vidsträckta promenader. Jag köper närproducerat helt enkelt.

Härlig helg på er!

 

 

 

 

Hemma igen

Efter några mycket intensiva dagar i Stockholms-området är jag nu tillbaka i hemmets lugna vrå. Här var så lugnt igår kväll så jag somnade en stund på soffan med bästa filten på. Det kändes kallt i lägenheten trots att värmen var på samma grader som innan vi åkte. Kanske betyder det att vi i alla fall rör oss lite, om än oändligt långsamt, och för ut lite värme i luften. Kan man göra det?

Nu ska jag sätta igång med JULEN igen. Idag blir det en lummergirlang i köket och på den hänger jag söta tomtar och bockar och hjärtan. Sen ska jag återinföra min skapelse på altanen från i fjol. Så roligt att assistentbunken kan användas till något.

Och så en ny krans på dörren förstås. Sen hinner jag inte mer. Kl  1400 ska min kör Rock- och Popkören samlas för att samla oss inför kvällens Julkonsert med Annelie Rydé. Det ska bli jättekul och jag tror att det blir en häftig upplevelse. Jag hoppas vi ses!