Uppe med tuppen..

Jag vill leka att jag är som tonåringarna som kan sova hur länge som helst och som ällskar att ligga och dra sig. Jag vill vara uppe halva nätterna och ha massor att syssla och pyssla med. Jag vill va en sån som inte har tiiid att lägga sig alls. Jag vill va en som inte veeet hur timmarna på dygnet ska räcka till. Det låter så roligt att vara så upptagen.

En sån är jag inte. Tänk om jag är på väg att bli  ett sånt där gammelfolk som är uppe skittidigt på morgonen, som mamma sa ”innan fanken fått på tussan”? För jag antar att det är min stigande ålder som är orsaken till alltihop. Eller också är det EUs fel som envisas med att vi ska ändra till sommartid.

Jag har alltid haft lätt för att ligga och dra mej på morgonen. Sen jag slutat jobba stiger jag av princip aldrig upp före åtta eftersom jag anser att det är helt onödigt, jag hinner lätt med det jag ska göra om jag börjar efter frukost vid niotiden. Men nu ett tag, faktiskt sen vi flyttade klockan framåt, så vaknar jag vid sextiden och är jättepigg. Men jag ger inte upp, eller rättare sagt jag stiger inte upp. Inte som dom där gammelfolken som hoppar upp halv fem och kokar kaffe och läser tidningen så att allt är klart till halv sex. Vilken lång dag det skulle bli!

Jag ger inte upp. Ikväll ska jag vara uppe minst till kl tolv och sen ska jag läsa en timme och sen var det väl sjutton om jag inte ska kunna sova länge i morgon bitti.

Fast å andra sidan var det ju ganska härligt att vara uppe före åtta just idag. Strålande sol, blå himmel. Vad finns att klaga på… Livet Leker!

 

 

Snygga ben

Tänkte aldrig på hur mina ben såg ut när jag var ung. Var nog mer fixerad vid hår, ögon och mun. Tills jag en dag träffade en avlägsen kusin från Skåne. Sen vi hälsat hjärtligt på varann sa hon: ”Stackars dej, du har samma stygga ben som jag och á farmor!” Fy va styggt sagt! Och jag som vid den tiden inte ens hade kollat in mina spiror och tyckt något alls om dom.

Sen den dan har jag alltid tittat på mina ben och andras också för den delen. Och hon har rätt, jag har verkligen fula ben. I yngre dagar var dom ändå ganska OK, månne berodde det på den totala kroppsvikten. Men nu… herregud dom är som timmerstockar. Dom är alldeles raka och det känns som att dom går rakt ner i asfalten, som att det inte är nån fot alls emellan. Det är liksom samma form från topp till rot så att säga. Inte undra på att det ibland känns som att jag stapplar fram.

Löjligt kan man tycka… det spelar väl ingen roll hur benen ser ut. Nej faktiskt inte men eftersom jag såg ett kort på mig själv i helbild häromdan så uppmärksammade jag fenomenet igen. Jag och á farmor!

Men så kom jag ihåg min mormor som var full av bevingade uttryck. Hon sa: ”Gå fort så är det ingen som ser hur du ser ut!” Så bara jag blivit av med min sporre så ska ni få se en som kan gå fort…

Och nu är det fredag, det ser kallt ut här utanför mitt fönster. Tror jag drar mig tillbaka, lutar mig lite och njuter av helgfriden redan nu. Ha det så bra!

 

Naglar = allmäntillstånd?

Mina naglar är tunna som en våris, dom flagar sig och det konstigaste av allt, dom är så sköra så man kan ta i mitt på nageln och bara nypa till, om det finns något att ta tag i, och så lossnar just den biten. Man får liksom ett uppehåll i nageln. Originellt men absolut inte snyggt.

Varje kväll bestämmer jag att nästa dag får jag inte röra fingrarna överhuvudtaget, ja alltså inte röra fingrarna utan inte pilla på naglarna. Svårt beslut som jag oftast överger om inte förr så till en av alla otaliga nyhetssänd-ningar på TV. Den andre personen i hushållet är omåttligt förtjust i just nyheter. Jag tycker också det är bra att hänga med i det som händer, men kanske behöver jag inte höra samma saker fyra gånger per kväll.

Har läst att naglar är en bra fingervisning (vitsigt!) på hur man mår i hela kroppen. Det stämmer då inte på mej. Jag är hur pigg och kry som helst men om jag skulle gå efter nagelstatusen så vore jag en bräcklig, skör, färglös, tunn och blaskig människa.

Det finns faktiskt en hel del vetenskaper och undersökningar som inte stämmer på mej. Eller, rättare sagt, vissa väljer jag för mitt eget välbefinnandes skull att inte fästa nån uppmärksamhet vid. Men den jag läste härom dan – att underviktiga löper större risk för demens – den tar jag till mej. Alltid något!

Sitter och glor…

Men nog är det väl för hemskt!  Hur kan man bara bli så lat som jag?

Ute skiner solen och man skulle kunna gå ut och kratta lite, i alla fall på vissa ställen där det ser torrt ut.

Inne skiner tyvärr också solen, vilket innebär att det ser ut som att jag valt ett möblemang helt i ljusgrått. Köksskåpen är fläckiga, spisen är rosig, golven har en väldigt tråkig matt lyster.

Allt det här ser jag. Men jag gör inget åt det!! Har liksom ingen lust. Hela helgen har jag latat mej från morgon till kväll och nu verkar tillståndet ha kommit för att stanna även när det blivit vardag. Intalar mej själv att det är bättre att vänta tills jag blir inspirerad att ta itu med vårstädningen. Men tänk om jag inte blir det då? Tänk om det här är mitt nya, ännu latare, jag?

Och under tiden, medan jag väntar på bättre tider, ägnar jag min tid åt att lösa korsord, lyssna på TV, sticka på en strumpa som ingen vill ha och då och då läsa  ett kapitel ur en bok som inte är ett dugg bra.

Trist dag, trist blogg, trist människa…. så enkelt var det med det!

Nu sparade jag en slant igen

Jag satsar helst mina pengar på att köpa kläder som lämpar sig för glitter och glamour (!!!). Av den anledningen var det minst 4 år sen jag köpte svarta träningsbyxor i en trevlig och inte så åtsittande modell. Dom funkar fortfarande bra, inte har jag svettats sönder dom heller. Konstigt!

Varje gång jag är på mitt gym så irriterar jag mig om jag får tag i ett klädskåp där nyckeln inte har nån gummisnodd på sig. Så att jag kan hänga den på min vattenflaska, som jag fyller hemma och tömmer ut det mesta av innan jag går hem igen. Man skulle kunna tro att jag är så uppe i mitt värv att träna kroppen så att jag inte hinner dricka. Sanningen är att jag inte ens blir törstig. Illvilliga tungor kunde kanske påstå att jag ska öka träningsintensiteten.

Nåja, det var inte det jag skulle berätta. Utan att just idag så hittade jag i mina 4-årsgamla byxor en liten ficka i linningen. Där kan jag ju ha nyckeln såklart.

Härligt, nu behövde jag inte köpa nya!