Då tänker jag på mamma

När jag står här och kluddar med min vita färgburk så tänker jag på mamma. Hon är alltid mer närvarande här på landet. Under åren har jag träffat på alster från hennes målarliv också. Det fanns stolar, träbyttor, träburkar mm. Nästan alla var i samma konstiga gröna färg.

Jag tänker att hon inte hade så bra förspänt som jag. Som kan åka iväg och köpa färgburkar i alla regnbågens färger om jag så vill. Hon kom väl över en burk och sen målade hon upp all den färgen. Hon kanske också, liksom jag, tyckte det var jätteroligt att måla.

Jag tänker på att hon liksom jag var väldigt road av att skriva. Jag har massor av underbara brev sen mina år i Göteborg. Men annars så skrev hon där det fanns plats. Hon hade inte ens en skrivbok eller ett collegieblock. Hon skrev mellan raderna i Kökskalendern, hon skrev på baksidan av papper, hon skrev på insidor och utsidor.

Jag tänker att jag kan få skriva var jag vill, jag kan t o m få skriva så att andra vilt främmande människor kan läsa det jag hittat på. Hon hade inga läsare men skrev ändå, hela tiden. Hennes stora idol var Moa Martinsson. Jag visste ingenting om Moa, tyckte bara att hon såg väldigt underlig ut eftersom hon hade hel-lugg vilket ingen kvinna som jag sett hade. Ibland när vi barn var stimmiga så sa mamma: ”Om ni inte lugnar ner er så klipper jag hel-lugg, som Moa Martinsson”.

Och jag tänker att om mamma hade varit här nu, så hade hon suttit på en stol och ibland så hade hon sagt. ”Det blir nog bra när det blir klart!” Just nu ser det väldigt fläckigt och ojämnt ut. Och va mycket det blev att måla. Det är många sidor på en dörrkarm…. Pust… Men ljust blir det. Och när jag för femtielfte gången sprätter iväg en liten färgdroppe på golvet (det går jättefort, en liten vickning med handen och plötsligt ligger den där) sänder jag både en och två tacksamhetens tankar till den som uppfann vattenlöslig färg. Disktrasan går varm…

Och jag tänker precis som mamma: ”Det blir säkert bra när det blir klart!”

 

…och sen blev det alldeles tyst

Idag for stockholmsbarnbarnen hem. Då var det som om allting slutade andas. Det blev alldeles stilla. Satt och lyssnade på sommarprataren Tom Alandh och kunde liksom inte fatta att det inte var nån som ville spela Fia eller kort eller ha fika eller fråga om man kunde få gå till grannbarnen. Det var bara vi två – i ”splendid isolation…” skulle man kunna säga.

Nåja, vi är inte alldeles ensamma. Vi är omringade av en hel invasionsarmé som lyder under gruppnamnet MYGGA. Fy f-n va mycket mygg det är. Vi försökte stå en stund på vedbacken men fick lov att ge upp, dom var som tokiga.

Då kom jag plötsligt på att jag skulle fixa en sak. Vi har ett ganska stort hus där vi förvarar en massa sängar. Huset blir därmed utmärkt som gästsovplats. Nu har jag sovit där med barnen en vecka och eftersom dom sovit längre än jag har jag haft gott om tid att se mig omkring. Inte bra… det ser ut som en gillestuga från 70-talet. Alldeles för mycket trä. Trä runt fönster och trä runt alla dörrar och trä i taket. Trist och tråkigt. Hej och hå, fram med vitfärgen.

Nu har jag målat två dörröppningar en gång. Det ser ganska kladdigt ut just nu men jag är optimistisk och tror att det blir jättefint efter ytterligare en strykning. Den andre personen i hushållet gillar ALDRIG när jag drar igång projekt. Förmodligen beror det på att han inte tilltror mig ett gott resultat. Han kan ha rätt, jag är inte så duktig på att måla. Men jag tänker som så att jag lär mig väl… bara jag får hålla på. Och nu har han sagt att jag får det … hålla på alltså … han tänker inte engagera sig i detta.

Och vad gör väl det. Här är tyst och stilla och inte en enda mygga hörs ina omkring mitt huvud. Det blir en bra sysselsättning sådär i 40 timmar till.

Nu hör jag att det regnar så smått. Utmärkt, då ska jag lägga mig i en soffa med en filt och läsa M-magasin.. Hadetsåbra ni också!

Det är mycke nu..

Vilken rolig midsommar det blev! Och vädret skötte sig också. Riktigt varmt och soligt och skönt blev det. Stången blev väldigt grön och fin, hittade bara en blomma, från rabatten. Dom fyra natt-och-dag-arna hade jag satt i en vas tillsammans med lite gräs. Men bara för att jag ska klaga på något och visa mitt tråkiga och oförsonliga sinnelag så måste jag ändå berätta att vi kunde bevittna  en invasion av svarta små små flugor. Dom uppträdde svärmvis, kilade in sig överallt och mest i hårbotten så på kvällskvisten gick alla och kliade sig i håret så att man skulle kunna misstänka att vi fått nån lössaktig sjukdom. Inte kul, good bless vårt lusthus som är så himla bra. Där kan man sitta i lugn och ro, utan flugor och annat tjafs, man sitter inne fast det känns som ute.

Och innan ena dotterns familj åkt hem så kom den andra. Nu är det stockholms-barnbarnen som stannar själva en vecka och det är så kul. Att ha barn i huset och att vara en storfamilj. 4 personer…. hur kan man kalla det storfamilj? Svaret blir att det beror på vad man jämför med. Det är inte alls som när vi två stofiler dra benen efter oss dagarna i ända. Nu gäller det att röra på påkarna, fixa riktig lunch och ännu riktigare middag och mackor till kvälls-fikat och bullar till eftermiddagsfikat.

Det innebär också att man varje morgon får titta på Sommarlov på TV. Jättekul… jag får så många ungdomliga uppslag som jag tänker använda när jag gör tävlingar för mina panschiskompisar. Igår var det en mamma som tvingades vandra i ett hamsterhjul och just den kanske inte var så applicerbar på min bekantskapskrets. Men att gömma siffror i återvinningskartonger och på ett klädstreck och låta två personer hitta siffrorna samtidigt som dom satt fast i varandra. Där kan jag riktigt se framför mej hur det kommer att sluta… förmodligen illa.

Och så får vi spela kubb och kasta gris och sparka boll. Fast när det gäller straffsparkar mot mål försöker jag inta en mer passiv roll. Tänker bara lite på mitt obetydligt bensköra skelett men desto mer på min statistiskt bevisade stora fallrisk.

Annars är det mycket besvärande också. Till exempel är det väldigt sorgligt att varje dag bli klådd i kortspel av en snart tolvårig tjej. Hon klår mej i allt. Det var väl ändå inte tanken när jag lärde henne kortspelets ädla grunder. Igår blev jag så sur när vi spelade 500 och hon hade radat upp trissar och stegar och dessutom blarrade, så jag sa att jag inte ville spela mer. Då tittade hon förskräckt på mej och lovade att jag skulle få vinna nästa gång… VA!!!! Hur långt kan en mormor sjunka! Jag log lite fånigt och sa: ”Nej men du förstår väl att jag bara skojar, jag är glad och stolt över att du är så duktig!?!?!?!?!?”

Hon trodde mej inte!

Glad midsommar

Jag handlar och handlar. Varenda dag sen i söndags har jag besökt en affär och ”kompletterat” lite. Det kommer hit hela 4 personer i midsommar och vi kommer förmodligen att äta så det sprutar ur öronen.

Inte nog med att jag handlar. Jag förbereder ALLT. In i minsta detalj. Menyn för 3 dagar har varit klar sen länge. Vad är det som händer? Åldern! Att jag är så orolig att inte allt ska fungera, att alla ska få maten prick när vi satt oss, att det ska passa alla och att alla ska tycka det är gott. Åldern! Det får väl bli som det blir. Och jag vet att gästerna, som i det här fallet är dottern med familj, alltid är glada och tacksamma och tycker att det är gott. Så vad är det jag oroar mig för? Åldern! Sen är jag ju så långsam också. Kan hålla på och ”dettre på” hur länge som helst för att få till en lunch. Åldern!

Och sen måste jag ju oroa mig för vädret också. Att det ska bli kallt. Tänk om dom fryser? Mitt fel! Tänk om vi inte kan sitta ute nån enda gång under hela helgen. Mitt fel! Va trångt det ska bli i lilla köket ifall vi måste sitta där alla måltider. Mitt fel! Tänk om det blir tråkigt för barnen. Mitt fel!

Ja man kan ju undra vad som flugit i gamla människan. Självklart är inget mitt fel och när jag tänker efter en andra gång så inser jag ju att allt kommer att bli så bra. Sillen blir lika god som vanligt, maten blir riklig och god, vi kommer att ha så trevligt och vädret kan vi förstås inte göra något åt.

Så Glad Midsommar på er allihop!

 

Ett pensionärsliv

Här gäller det inte att fånga dagen utan snarare få dagen att gå. Jag ägnar mig åt ändlösa meningslösa och tidskrävande äventyr varje dag. Trots ett ospäckat schema och dygnets många timmar så upplever jag ändå att det liksom blir fullt upp. Detta fenomen kan också kallas: ATT VARA PENSIONÄR.

Igår hade vi faktiskt inget på programmet (ovanligt hihi). Efter en lång morgon drog vi mot Hammarn. På vägen dit började jag fantisera om jordgubbar, det är ju så gott. Ett tag hade jag jordgubbsland men det var så jobbigt att få ordning på raderna och sticklingarna och plantorna och framför allt de få gubbarna, så jag la ner det. Men nu, i pallkragarnas tid, såg jag framför mej hur jag skulle inhägna alla svulstiga plantor som bara vill föröka sig och jag tänkte att i ett litet ”hus” kommer dom att trivas jättebra.

Så när vi passerade Granngården hojtade jag till:
– Stanna, jag ska köpa pallkragar!
Den något förvånade föraren blev så paff så han slängde sig på bromsen direkt och det var tur för vi var precis framme.
– Pallkragar, vad ska du med dom till? Du har ju såna redan?
– Jordgubbar.
Behöver jag säga att det blev en liten diskussion. Som slutade med att jag sa:
– Vi kan väl i alla fall kolla om dom har några, nu när vi ändå är här.

Det hade dom och en stund senare var bilen lastad med både kragar och jord. Nu var det plant. På blomsteraffären hade dom 6 små ynkliga plantor kvar. Jag fick dom billigt och jag är säker på att dom kommer att ta sig och bli stora och ymniga. Under tiden ska jag ta en sax och vandra kring bland gårdarna och se om inte det finns några revor nånstans som nån vill bli av med.

Sen blev det fika, handla mat och sen en tur på kyrkgården. Där har vi lagt stenar i botten. Nu var det bara så att stenarna hade blivit väldigt smutsiga och det var en massa barr ibland dom. Jag tog bort alla stenar, tänkte att dom borde ha tvättats och varför inte. Jag tog hem dom, satte mej med diskborsten och gnuggade varenda en. Jag tror att det var 326 stycken (fast dom svarta blaskade jag bara runt i hinken).

Efter att alla 6 plantorna hade fått ett hem i min pallkrage var klockan 1730 och den här långa och innehållsrika dag gick in i fas 2 – vila och eftertanke.

Och idag är det fredag och då måste man börja ladda för helgen och bröllopet jag ska på … Ha en härlig helg ni med!

 

Dasset, del 2

Höll på i flera timmar. Tog ner alla tavlor. Jodå, dom åkte ut från huset när jag målade köket i fjol. Skurade väggarna så dom blev nästan som nya. ”Sydde” nya gardiner. Sydde för mej innebär oftast att jag klipper sönder något, höftar med ögonmåttet, klipper till och hänger upp ofållat. Det är ju bara dass! Se där, då var det inte så noga. La stenar i en burk och sist men inte minst.

Vek ihop mina nyinköpta små frottéhanddukar (egentligen tvättlappar till barn), la dom i en nyinköpt stålkorg, placerade en annan likadan korg ovanför där det är tänkt att man ska lägga den använda handduken. Ställde in mina två nyinköpta kopparhinkar (det är inte koppar men om man har fantasi kan man säga att färgen går åt kopparhållet). En hink med friskt vatten och en som hänger under tvättstället och som man kan släppa det använda vattnet ner i. Fiffigt va!

Så var mitt nya dass klart och bara därför har jag varit där två gånger redan. Det är faktiskt ganska mysigt att sitta där och titta ut på träden som kanske snart blir alldeles gröna och gräsmattan där man med god vilja kan se att det nog kommer upp några strån vilken dag som helst. Och så kan man leka att man såklart inte  får blåskatarr om man bara sitter en liiiten stund.

I övrigt ägnar jag mig åt min nya mani. Att plocka nässlor. Sen jag besökte Astrid på Nässelgården har jag blivit begeistrad i nässlorna. Jag plockar några liter per dag, förväller och fryser in. Tänker att det blir gott att ha till vintern när snålblåsten viner. Varför inte nu i så fall… Nej den som spar han har. Synd bara att det ta sån tid att plocka dom. Dom liksom bara försvinner ner i korgen.

Och nu ska jag till sopstationen i Kälarne. Det blir nog en lunch också… bara för att …

 

 

Nånstans behövs det göras om

Väl hemkommen till Lantstället har jag i en hel dag funderat på var jag skulle kunna ta och måla lite. Det är ju så roligt.. Hela huset invändigt är vitt och fint och nymålat sen i fjol. Stockholmsdottern prenumererar på alla inrednings-tidningar som finns och när jag var där upptäckte jag att jisses va mycket fint man kan göra med färg.

Till slut var jag tvungen att söka mig utåt. Närmare bestämt till utedasset. Det är inte målat på länge. Tänkte att varför inte använda samma färg och plan som den där familjen i Gamla stan som hade målat sitt vardagsrum i olika mörkblå färger. Den andre personen i hushållet höjde inte bara ögonbrynen, även rösten åkte upp några decibel. ”Dasset!!! Vi har ju innetoalett. Det är väl ingen som går på dass då?” Typisk realistisk men tråkig kommentar som jag valde att helt ignorera.

Iväg och hämtade färgprover och satte mej på dass. Nu hade jag inte riktigt tänkt på att jag för några (ganska många) år sedan målade vita väggar med grekblå detaljer. Många grekblå detaljer. Om jag nu skulle göra som jag tänkt, att göra en vägg mörkblå? Hur blev det då med ventilationsröret, listen runt fönstret, halva dörren? Suck suck suck! Avskyr att ge mig men var tvungen erkänna att det var

1.  för mycket jobb
2.  för lite allmännytta
3.  ingen idé
4.  blääää

Milt sade han: ”Jaså har du ändrat dej!” Det var fint sagt!

Men nu är det fredag och solen skiner. Snart ska vi grilla! Trevlig helg på er alla!

I´m back

Nyss hemkommen från en intensiv vecka i storstan med omnejd. Märkte att än så länge klarade jag att laga mat för många människor medan jag spelade femhundra, bakade bullar, skjutsade till träningen, STOD i målet en stund, lekte med hundvalpen, skjutsade igen, handlade, spelade 4 i rad mm mm. Dottern verkade nöjd över att kunna lämna över vardagssysslorna några dagar och för mej var det jättekul att känna sig nyttig.

Sen blev det några dagars avkoppling i City hos andra dottern. Då var det mer att hasa sig runt (nåt som jag är mycket duktig på) och besöka olika muséer, äta god mat och lata sig (en av mina specialgrenar). Även det förstås väldigt roligt.

Efter en stormig hemfärd, bilen gungade rejält stundtals, är vi nu tillbaka på Lantstället. Har just ägnat en lång stund åt att plocka kvistar från marken. Det måste ha blåst sjuuukt mycket, ser ut som efter en rejäl höststorm. Tänkte där jag gick och plockade: i ett annat land och med en annan gumma kanske kvistarna hade tagits till vara, man kanske hade eldat med dom och man kanske hade varit jätteglad att dom blåst ner just på sin egen tomt. Nu blev dom kastade ut i skogen och inte var jag glad att se dom heller.

Jag var ju väldigt orolig att hela min sådd skulle förstöras av för starkt solljus medan jag var borta!! Inga kommentarer! Frågan är väl om man ska ta och åka iväg och köpa lite SOMMAR-blommor ändå… det kan ju bli varmare vilken dag som helst, tänkte den positiva och hoppfulla farmaren…

Ha en härlig torsdag ni med!