Hämnden är ljuv

Det är klart att det kan regna. Mycket också. Men igår kväll kunde man i alla fall säga att regnet stod som spön i backen. Det knastrade så mycket på plåttaket så vi fick höja ljudet på TV:n hela tiden. Nu regnar det bara lite normalt. Det blir en härlig eftermiddag framför brasan.

Och igår hann jag göra så mycket bra saker så jag kan bara luta mig tillbaka och njuta idag. Plockade hallon och lade i små askar. Plockade röda vinbär och kokade gelé. Snart kan jag göra vinter.

Jag har den här veckan varit upptagen med att kolla hur det gått för dom som flyttats ut till sjumilaskogen. Dom ser ut att ha acklimatiserat sig bra. Jag har varit dit med förnödenheter flera gånger. Fina barrnålar i lagom storlek. Tänkte att dom skulle kunna ta det lugnt med jobbet tills dom liksom bott in sig.  Dom verkar trivas, rusar runt och stressar på som vanligt.

Många har undrat hur det gick med eventuella hämndaktioner efter att jag flyttat på urinvånarna. Faktum är att dagen efter kom jag och gick helt gladeligen, bar som vanligt något i handen eftersom jag är så duktig på att göra flera saker samtidigt. Just här var det både att gå och att bära. Helt plötsligt när jag skulle kliva upp på broa fastnade min strandtoffel i marken (varför har man en strandtoffel på torra land?) och jag for framstupa mot trappsteget, tog emot mig med vänstra handen, där jag inte bar något, körde fingrarna i en blomma som stod där och var så fin. Faktiskt den enda växt som blivit bra här i sommar. Krasse. Inte nog med det, vi hade fått en lång stängel till blomma och den slingrade sig uppöver trappräcket. Så fin så fin! Nu gick den tyvärr av, mina fingrar förblev obrutna och jag liksom bara ruskade på mej lite och stapplade in.

Bakom mej hörde jag förstås: Vad var det jag sa!!!

Flytt

Likt konflikterna på Gaza-remsan har det blossat upp en strid angående en bosättning även här på Narasjön. Den ligger väldigt nära min infart. Efter otaliga medlingsförsök, övertalningar, hot och löften om bättre boende var jag idag tvungen att helt enkelt flytta på dom.

Dom var många. Men jag tror att det kommer att bli jättebra allting bara dom vant sig. Dom fick flytta till en plats inne i skogen inte långt ifrån liknande bebyggelse. Och jag tror banne mej att dom var släkt med dom andra som bodde där eftersom dom var så lika varandra. När jag inför transporten la dom i plastsäcken såg dom ut precis som vanligt, dvs oroliga och irrade hit och dit. Men när dom upptäcker hur stor tomt dom får nu och hur många stickor och strån det finns där så är jag säker på att dom kommer att trivas.

Alltmedan den andre personen i hushållet står i bakgrunden och mumlar något om att ”Nu jäklar kommer du att dra olycka över oss”. Han hänvisar som vanligt till en händelse för många år sen då jag för första gången hade beväpnat mig med en burk Myrr. Vi satt ute och fikade en solig dag. Jag hävdar bestämt att det var lite vind men han säger att det var kav lugnt. Plötsligt brakar hela hagen omkull. Jag säger att den var slarvigt förankrad i marken och han säger att det var myrornas hämnd.

Så medan jag är nöjd och glad över att ha förbättrat livsvillkoren för tusentals individer så går han och väntar på … ja vi får väl se!

Allt gammalt och fruset ska bort

Handelsstopp är utlyst. Utlyst och utlyst. Det räcker väl att jag pratar för mej själv lite eftersom det är jag som handlar. Mitt shopaholic-beteende sträcker sig nämligen även till andra saker än inredningsartiklar = kuddar, kläder = oftast toppar eftersom dom är billiga och saker som är bra att ha = tusentals långa vita ljus från Ikea.

Jag handlar matvaror också. Massor. Och fyller frys och kyl. Skåp och låda. Och igår när jag kollade i frysen insåg jag att vi ska flytta hem till våran gata i stan om cirka 2 veckor och då vore det bra om det var tomt i frysen här på landet.

Här ska alltså ätas upp. Och hädanefter ska det bara köpas mjölk, fil, ev smör och ägg. That´s it. Knappt hade jag tänkt tanken innan jag for till affären för att köpa en liter mjölk och kom ut med surströmming, tunnbröd, ägg, vindruvor, godis, socker, olivolja, vitlök, rödlök, tidning och sallad.

Men det ordnar sig nog. Äta är en sak som jag tyvärr är väldigt duktig på. Nu går jag ut och sätter mej i solen igen. Det blåser en härlig ljummen vind och det är som om det vore juli. Ha en bra dag!

 

Här ska badas och solas

Klockan är halv elva på torsdagsförmiddan. Sitter på altanen i en skön stol och väntar in tiden.

Korgen är packad för första gången i sommar. Packad för picnic nere vid stranden. Det blir sill, ägg, några gamla kokta potatisar som läskiga ut men kanske går att äta om det blir sol och vind till. En kall öl, kaffe och blåbärsmuffins som jag bakade igår efter en tur bakom knuten för inhämtning av ingrediens. En tidning. Solkepsen. Baddräkt ifall jag vågar bada.

Och bäst som jag sitter här så tänker jag på sommaren som gått. Tänker att det var ju ingen vidare sommar vädermässigt. Men vad var det som inte var bra? Tänker och tänker. Var det regnigt? Nej inte som jag minns. Var det kallt? Kanske lite. Var det myggigt? Jo,  det var det. Men faktum är att jag inte riktigt minns allt det hemska just idag. Allt bedrövligt som jag ältat och pratat med alla människor om. Vilken sommar! Ska det aldrig bli nån sommar! Man blir jätteless! Jag ger upp!

Nej idag när solen strålat sen flera dar tillbaka så minns jag inget annat. Ibland kanske det är tur att glömskan i viss mån satt in. Det lär vara oundvikligt i min förhållandevis höga ålder.

Jag tror jag går ner om en kvart…..

Vass som ett blad

Pressmeddelande från rakbladstillverkaren Gilette:

”Vi har i dagarna mottagit en stororder till vårt företag. Ordern innebär att vi under två veckor ökar upp vår industritillverkning av rakblad till 3-skift. Ordern kommer från en kvinna i södra Norrlands östra inland. Det ovanliga i att en enda person behövde så pass många rakblad gjorde att vi tog kontakt med kvinnan och undrade vad hon skulle använda bladen till. ”Jag har målat fönster”, blev svaret.

När Stockholmsbarnbarnen var här bytte jag sängplats till hus nr 2. När jag inte kunde sova låg jag och konstaterade att det var väldigt träigt överallt. Huset byggdes i mitten av 80-talet och vi tyckte väl att det var fint med trätak, trädörr-foder, träsocklar och träfönster. Det tycker jag inte längre. Vitt är numera min melodi.

Dörrfodren var väl bara lagom jobbiga. Socklarna var jobbiga bara för att man måste flytta en massa möbler för att komma åt. Men fönstren. Dom var jobbiga hela tiden. Spröjs är väl trevligt, men inte när man ska måla dom. Snacka om att jag skrapat med rakblad. Nu när det är klart är jag jättenöjd. Tycker själv att jag varit noggrann, vilket inte alltid är självklart när det gäller mig. Ofta går det alldeles för fort där jag far fram.

Och härligt att använda rakblad. Tyvärr har mina fingrar blivit liksom upphackade, inte så att det blöder men mer som att huden liksom är lite trådig. Naglar hade jag inga förut heller så det var väl detsamma. Jag får spara till såna i höst.

Rakblad har annars länge varit en av mina favoriter som arbetsredskap. Jag är så gammal så när jag började min bana som kontorsråtta fanns inte elektriska skrivmaskiner. Inte heller fanns nån möjlighet att backa bandet och rätta när man skrivit fel. Man var tvungen att skriva rätt helt enkelt. Men trots det hände det ibland att det blev fel. Då backade jag ett hack och skrev dit den korrekta bokstaven uppepå den felaktiga. Sen drog jag ut papperet, använde ett rakblad och skrapade så att bokstaven såg riktig ut. Så nog kan jag svinga ett rakblad allt.

Mellan färgpåstrykningarna plockar jag blåbär och letar svamp och hinner inte lata mej en enda sekund. Det är riktigt roligt!

Jordgubbar är mitt liv ”de se”

Allt känns så bra nu. Jag känner mig lätt om hjärtat och är glad som en speleman. Sen jag bestämde mej. Att det är jordgubbsodlare jag ska bli. Såklart. 50 % av mina pallkragar uppvisar ett strålande resultat – den med jordgubbar. Jag har plockat in flera stycken och plantorna är gröna och fina och ser friska och normala och trivsamma ut. Spelar nästan ingen roll ifall det kommer gubbar eller ej. När man ser plantorna så tänker man direkt att här är det en som har gröna fingrar, så stora och fina blad som HON har.

Min andra plantering har nu helt minerats. Jag har plockat bort alla salladsblad som hittills vuxit 2 cm, jag har plockat bort dom smala tunna dillstänglarna, jag har fimpat rädisorna som vajar som ett ax på en åker…. Rädisor har man väl alltid lyckats med?

Nu är ”landet” brunt och fint och det ser ut som att jag har lagt det i träda så att det ska få vila tills nästa år. Så sant så sant. Det ska absolut få vila. Och jag också. Nu behöver jag inte skämmas när nån kommer och undrar vad jag planterat. Jag säger bara att jag har ett mellanår.

Och idag är det extra roligt. För faktiskt så var det sol i flera timmar.