Väcka uppmärksamhet

Ibland när vi har folk hemma så sitter man inte på samma ställe som alltid annars. För visst har väl alla så hemma? Att man sitter på samma ställe vid bordet eller i soffan hela tiden? Tänkte väl det!

I alla fall, när jag då sitter på annan plats kan det hända att jag plötsligt fastnar med blicken på nåt ovant ställe. Ett ställe som inte ser bra ut alls. Det kan vara ett hörn som är alldeles grått och luddigt. Eller en skåplucka som är full med fläckar. Eller en spislucka som ser ut att ha drabbats av oljeutsläpp. Nu är goda råd dyra. Det gäller att förhindra att nån annan ser samma som jag.

Många tycker nog att jag pratar mycket och gestikulerar ännu mer. Nu får min uppmärksamhetstörst direkt en annan innebörd. Vad är det jag försöker dölja?

Fast allt det där hände för länge sen. Nu finns inte en chans att hitta några dolda fel här hemma. Jag har städat öööööverallt!

Här händer inget

Nu är det liksom, jag vill inte säga dösäsong. Men det känns som att jag befinner mig ”in the middle of nowhere”, inte alls som prinsen ”all over the Place”. Nej det är faktiskt ganska lugnt med allting. Jag har inte riktigt kommit in i vinter-ruljansen. Jag tror att alla helger ska vara upptagna. Att det ska hända roliga saker hela tiden. När gör det det? Känner mig rastlös helt enkelt.

Men när jag tänker efter är det förstås bara dumheter alltihop. Vad sägs om den här dagen. Fika på säng med Dagens Nyheter och alla bilagorna. The-kake-bak, dom blev jättegoda. Några timmar tillsammans med min illustratör….. jojo, det lät något. Faktum är att jag och en tecknande kvinna ska ge ut en barnbok, en saga som jag skrivit till mina barnbarn och som handlar om Loffe – en alldeles ovanlig björn. Nu har vi satt in alla sidor och alla bilder och snart ska vi buga och bocka framför något förlag, och om ingen vill ha oss så trycker vi själva. Se upp… rätt som det är känner ni er tvingade till stödköp för att rädda vårt självförtroende.

Och sen hämtade jag en kompis på stationen. Hon har varit på Cypern en hel månad och hon var så brun och fin och hon hade med sig gåvor från den förlovade landsbygden. Halloumin var gudomligt god.

Och nu har jag ätit middag på rester och resten av kvällen tillbringar jag väl lite tillbakalutad tittandes på det ena programmet efter det andra. Det ser jag fram emot, jag gillar TV-tittande. Tur är väl det, vad skulle jag annars syssla med hela kvällarna?

Och snart är det måndag…. det blir roligt!

Hemma igen

Åter på min gata i stan efter en intensiv vecka i Stockholms-trakten.  Det har varit roligt och annorlunda att vistas i en familj där det hela tiden händer saker; barn ska skjutsas till skola, träningar, lekkamrater. En hund som ska rastas flera gånger per dag. Det ska handlas ofta eftersom det går åt mycket mat. Det ska bakas och lagas mat.

Jag har suttit i förhör också. 12-åringen skulle plugga inför NO-prov. Tänk vad jag fått lära mig. Inte för att jag funderat på saken men det är i alla fall fantastiskt att få veta att anledningen till att flyttfåglarna flyger tillsammans och bildar formationer inte är att dom vill stajla utan för att rovfåglarna ska ha svårare att välja byte när det är så många som flyger tillsammans. Och zebrorna har randig päls för att insekter och fästingar helst söker sig till mörka ytor. Dom lär få svårt att bestämma sig när dom ser ett randigt djur.

Och med grabben har vi kollat på en haj som förmodligen är 30 meter och som förmodligen lever på havsbotten nånstans. Ingen vet riktigt säkert om den finns ens.

Nu alltså åter i lugnet. Det enda som pockar på min uppmärksamhet här hemma är möjligen vantstickningen. Syrran frågade idag om jag kanske skulle vara med på julmarknad och sälja nåt stickat. Men icke. Mina vantar och strumpor ska jag ge till nån som behöver det. Ska bara ge mig ut och leta efter nån sån.

Broderi brodera tralala

Tycker det är både roligt och helt enkelt nödvändigt att ha något för händer när nyhetsprogrammen eller reklaminslagen avlöser varandra. Som jag sagt förut så är inget av det jag förfärdigar till nytta för någon utom för mina händer och mitt psyke. Men det är väl inte fy skam det heller.

Nu hade jag hittat en gammal julduk som för länge sen var bortglömd.  Det var en löpare med samma motiv på bägge sidor. Innan jag kom fram till tomtarna som satt och fikade hade jag broderat träd, sanddyner, kvistar och bark i ljusbrunt, mellanbrunt, mörkbrunt, ljusgrått, mörkare ljusgrått, mellangrått, mörkgrått. Tom vit och mindre vit fanns det. Varje nyans var markerad med ett par stygn hit eller dit. I tomtarnas mössor fanns minst 4 nyanser av rött. Fiftty shades of grey kan slänga sig i väggen!

Igår ansåg jag mig färdig med ena sidan. Fast jag hade fuskat lite, jag hade glömt bort att brodera en jättelång kvist där det satt små ekorrar och smaskade på en nöt. När jag såg framför mig samma procedur på andra sidan så tog det stopp. Gu va jobbigt tänkte jag! Och kom som av en händelse på att jag inte har ett enda ställe att lägga en löpare med de här måtten på till jul.

Alltså, här går det undan. Raskt klippte jag av duken och vips har jag en liten fyrkantig duk där tomtarna sitter och fikar. Och den kan jag säkert lägga nånstans, om inte annat i brödkorgen!

Nu väntar nya utmaningar för en handarbetande vettvilling. Men först ska jag till Stockholm och vara barn- och hundvakt. Och där lär det inte finnas utrymme för varken maskor eller korsstygn. Ha så roligt ni med!

Många program finns det

Vi har bott på våran gata i stan 17 år. Otroligt vad tiden går! Och nu gick faktiskt torktumlaren sönder härom veckan. Det var inte oväntat om man säger så. Det blev inköp av både tvättmaskin och torktumlare.

Idag skulle dom anlända och installeras. Vilket föranledde flera aktiviteter från min sida. Dammsuga ovanpå tumlaren, byta i sängarna och baka bullar.

Grabbarna anlände och jag fick skämmas i flera minuter när dom plockade ut gamla maskinen och vi alla såg golvet där under. Dom lär väl ha sett det mesta, men lite skämmigt tyckte jag det var. 17 år!  Finns det nån som drar fram både maskin med tumlare uppepå och torkar under? Ärligt?

Nåväl då var det dags för installationen. Och frågan:
– Men herregud, vattnet är ju avstängt? Har ni gjort det?
– Nej
– Men alltså, har du tvättat utan vatten?

För en nano (nu passar äntligen ordet nano in nånstans) tänkte jag att det kan väl inte vara sant ??? men sen sa jag förstås:
– Det antar jag väl att jag skulle ha märkt under 17 år.

Till slut löste sig allt när den andre grabben kom in igen. HAN hade stängt av vattnet. Kunde inte låta bli att fråga:
– Du trodde väl inte på allvar att jag skulle ha gjort det. Kört torrt liksom, och inte märkt det???
Det värsta var väl att han inte kom med ett självklart ”Nej, såklart trodde jag inte det!”

Nu rullar i alla fall min tvätt omkring och jag ser den väldigt tydligt i en stor lucka och på displayen kan jag utläsa hur lång tid det är kvar = jättelång. Jag trodde att gamla maskinen tog så lång tid bara för att den var så gammal. Den här är ”värre”. Och visst är det skönt att jag har sååå många program att välja på, jag som bara kör 60 och 40 kulörtvätt på allt. Nu blir det nog ändring, jag ska bli en duktig husmor och om det krävs så får jag tvätta bara en tröja, eller också kan jag ju köra ”uppfräschning”. Får man plats själv däri tro?

 

 

 

Slut på ve och klagan

Jag är duktig på det. Att klaga. Min stackars fot har jag surrat om och surrat om och klagat på och klagat på till alla och envar under lång tid. För alla olägenheter, uttråkningar och allt ointresse som detta åsamkats er, ber jag om ursäkt.

Här ska bli andra bullar från och med nu. Jag ska vara glad och tacksam istället för att klaga. Och har nu nöjet berätta att sporren verkar ha dragit sin kos, ett år efter ankomsten. Den lilla förnimmelse jag nu känner ibland är nog mer av ålderdomsteckenskaraktär så jag kan nog säga att jag är bra. Och då borde jag väl var lika snabb att berätta det, eller hur.

Sagt och gjort. Härom dan när jag gick förbi min luttrade sjukgymnast stack jag i huvudet och hojtade:
– Jag mår jättebra och jag har inte ont nånstan.
– Det gläder mej, kom svaret efter ett bra tag. Han undrade väl vilken dåre som stod där och hojtade i omklädningsrummet.

När jag berättade detta för dottern sa hon:
– Du är ju knäpp. Tänk om folk skulle gå in på Akuten och berätta att dom mår bra hela tiden? Helt klart ett annat sätt att se på saken.

Men nu är det en helt fantastisk fredag och myset är på starkt intågande. I morse kom DN som helgprenumeration, vilket innebar kaffe på säng och mycket att läsa. Jag har tränat, ätit lunch på Hof, fikat hos svägerskan och nu ska jag ta och göra några korsstygn på min tomte. Härliga fredag på er också!