Jakten på rabatt eller Snåljåpen på sta

Varje vår har jag samma diskussioner med mig själv. Baddräkt eller bikini. Och varje år kommer jag fram till att jag är för gammal och för rynkig och har för mycket skinn som hänger här och där. Alltså ska det bli hel baddräkt för mig hädanefter.

Varje år, nästan, köper jag nån ny hel sak. I fjol ett linne och små svarta byxor  till, det skulle gälla som baddräkt enligt affären. Det blev ju jättetjockt och varmt, trots det silkiga tyget. När jag har den på mej blir jag svettig efter två steg. Jag har en gammal baddräkt som jag brukar ta. Den köpte jag på Kanarieöarna en gång för säkert 20 år sen. Det kan man ju fatta att den sett sina bättre dar.

Och varje år, nästan, kommer jag ändå på att jag i alla fall måste ha en bikini för att inte svettas ihjäl. Och varje år har jag samma diskussioner, fast nu med en annan inriktning. Varför skulle inte jag kunna ha bikini? Jag gör väl som jag vill? Den som inte vill behöver inte titta? Man har väl rätt att vara rynkig när man är 67? Ja ni fattar.

Så igår när jag var i stan för att tvätta alla lakan som många har legat i, tog jag mej en tur ner på stan och bh-affären. Inledde med en mycket negativ fråga – det ska man aldrig göra….
– Ni har väl ingen bikini i min storlek förstås?
– Det har vi säkert sa hon, med rätta, lite surt.
Det brukar börja sådär och se blir biträdet mer och mer svettig och högen i provrummet växer så när det kommer nya kunder vänder dom i dörren. Det finns inget dom kan prova. Biträdet försöker ropa: ”Stopp… jag har massor så snart den här damen är färdig”.

Men nu var det andra bud. Hon sa direkt: ”Den här kan du ha”. Jag blev överlycklig eftersom den var i glada ljusa färger och hade ett ett härligt mönster. Dom brukar vara svarta, dom där som har bh som är som ett tält. Så jag hoppade in och provade och den passade direkt. Jag blev jätteglad.
– Nu har du tur. Den kostar bara 300 kr, halva priset under yranveckan.
– Ja men va roligt. Och sen har jag ju På-Stan-häftet, där ska man ju få en rabatt på 100 kr om man köper badkläder.
– Ja fast det gills ju inte på den här. För den kostar ju bara 300 kr nu när den är nedsatt och det är alla badkläder över 500 som man får 100 kr i rabatt för.
– OK, surade jag men eftersom jag ändå var så glad över bikinin så tog jag den så klart ändå.
När jag betalade pratade jag samtidigt med min kompis och kollade inte så noga på kvittot. Jag tyckte att 300 kr var ovanligt billigt för en sån fin bikini. När jag kom ut tittade jag dock på kvittot och såg att Byxorna kostade 400 och Bh:n 300….. In igen.
– Men sa inte du att det var halva priset den här veckan?
– Ja fast det är ju bara på BH:n. Trosorna är ju för sig.
– Ja men då blev ju priset 700 och då kunde jag fått min rabatt från häftet.
– Nej så räknas det inte. Inget av plaggen kostade över 500 så därför får du ingen rabatt.

Snåljåpen i mig blev lurad än en gång. Otaliga är de rabattkuponger som jag ägt och som inte gäller just det jag köpt, inte den dan och absolut inte ifall man köpte två. Det finns så många reglar runt rabatt och motvilligt beundrar jag personalen som har koll på alla kryphål. Tänker ändå: Service… att ge det lilla extra … skulle inte det vara något.

Men det var igår det. Idag rivstartade jag dagen kl 9, fick i mig lite frukost, tog en promenad fram på byn, stannade och morsade på kusinen som hade främmande av en gammal barndomskamrat, stannade och fikade, gick hem och passerade grannen som just skulle bjuda en annan granne på fika. Stannade där och tog en kopp. Masade mej hem, då var klockan 1300. Och nu ska jag åka på auktion till Ragunda. Man måste ju säga att jag har ett späckat schema.

Solen skiner och jag är gla tralala! Trevlig helj (jag vet hur det stavas), tjohej

Barnsligt

Det sägs att man från barn och dårar alltid får höra sanningen. Så många dårar har jag väl inte träffat men några barn har jag. Och därifrån får man höra både det ena och det andra, mest i fördömande ordalag. Om allt man sagt och gjort, om allt som skett i barndomen, alla felbedömningar man gjort som förälder och allt som enligt dem har satt outplånliga spår i deras hjärtan. Sånt får man försöka stå ut med, och det mesta är ändå roliga minnen.

Nu är yngsta dottern hemma och varje kväll ställer jag frågan:
– Ska vi spela kort?
– Det kan vi göra…. jag kan förnimma en liten suck när hon lägger från sej sin spännande bok för att göra mej till viljes. Det struntar jag i, tänker på alla gånger jag spelat kort med henne när jag velat göra annat. Så det så.

Så vi spelar några vändor. Jag är ingen vinnarskalle på något annat område, men kortspel vill jag gärna vinna. Härom kvällen när vi spelade 500 och hon vann med över 200 poäng, blev jag så förbannad så jag kastade korten. Då fick jag en tillsägelse:
– Men alltså mamma, du måste ju skärpa dej. Du kan väl inte bli så förbannad för att du förlorar ett kortspel? Jag blir alldeles förvånad över ditt dåliga beteende!

Vi, eller rättare sagt jag, skriver protokoll över spelen. Igår tittade dottern på papperet där alla matcherna finns dokumenterade. På vissa står det ”B vann” och på andra inget alls. Den som skriver bestämmer, alltså skriver jag bara upp när jag vinner.
– Men alltså mamma, gu va du är barnslig!

Replikerna skulle ha kunnat vara mina med barnet som mottagare. Och så är det väl och blir det väl. Nu är det vi som blir tillrättavisade och pekade på. Vi får väl igen helt enkelt.

Idag är det dock en annan dag. Solen stretar sig fram mellan molnen och det är varmt och skönt ute. Har förärat Biblioteket ett besök så nu har jag att göra i många nätter framöver. Jag läser och läser…. Och igår hände det… en blomma, vallmo, har slagit ut på min blomsteräng. Det ser lovande ut. Kort kommer när jag har lite mer att visa.

 

 

Slut på friden

Det är små men ändå tydliga tecken. Om man är vaksam så ser man dom direkt. Plötsligt viker bilen framför dej av och åker in på en skogsbilväg. På broa hos folk står det stövlar. Lite här och där ser man en vit liten hink som står och liksom väntar på något. Och rätt som det är känner man en ljuvlig doft av något sött och orange. Det är hjortrontider.

Det innebär, förutom att man om man har tur och äger en viss skicklighet, kan få sig lite nyplockade bär, att det är slut på friden. Sommarfriden alltså. Nu är det slut på helt lata dagar i solen, med en bok, halvslumrande. Nu är det bär på gång och trots att jag inte EGENTLIGEN behöver hjortron så måste jag iväg och plocka några liter. Så det gjorde vi härom dan. 4 liter, alldeles lagom.

Hjortron

Men det stannar inte vid det. Blåbären är också på gång. Och snart hallon. Det blir ett liv och ett tjiv. Fast jag har så bra, jag kan gå utanför hagen och plocka lite blåbär en halvtimme, sen går jag hem och vilar och fikar. Och så kan jag hålla på i flera dagar. Bara roligt alltså.

Annars flyter ledighetskommittén på. Det känns som att det är lördag hela veckan. Det är grillat och vin och mysiga kvällar veckan lång. Idag hade jag faktiskt söndag, men det var ju kul att jag hade fel för då får jag en tidning att läsa.

Nu ska jag diska efter frukost, sen intar jag ryggläge i en härlig solstol med en bok som är väldigt bra. Sen drar jag mig sakta ner mot sjön och tar mig flera dopp, det är varmt i vattnet. Behöver jag säga att jag har det bra! Härlig lördag på er alla!

Utmaning!

Så fort man öppnar tidningen eller lyssnar på radion så hör man om unga människor som cyklar Sverige upp och ner, vandrar 50 mil på några dagar, svälter sig igenom regn och rusk, frost och dimma, snö och is. Varför, jo dom söker utmaningar! Dom är fantastiska, envetna och uthålliga det är ett som är säkert. Och fantasi har dom också, som kan hitta på allt.

När jag var ung hade jag bara en utmaning och det var att få min lilla lön att räcka till hyran, lunchkuponger så jag inte skulle svälta ihjäl samt inträdesbiljett till alla dansställen som fanns i och runt Östersund. Och det var förresten en jäkla utmaning att gå på dans. Man visste ju nämligen inte alls om man skulle ”få dansa” en enda låt eftersom det var killarna som bjöd upp och vi tjejer stod runt väggarna och försökte se söta och aptitliga ut hela kvällen. Inte förrän sista halvtimmen fick vi chansen, då det blev Damernas. Men då kunde man ju inte gå till nån som man inte hade dansat med tidigare under kvällen. Hur skulle det se ut? Nåja, det var inte så farligt, på den tiden var Östersund en garnisonsstad och det vimlade av militärer. Jag var faktiskt riktigt ”gängs” (om jag minns rätt hi hi).

Jag hoppas att ungdomarna inte gör allt det här för att dom redan är less på att jobba varenda dag och se framför sig år av arbete där det kanske inte alltid händer så mycket. Fast det kommer det kanske att göra för dom. Dom gillar ju nämligen förändringar också och dom har höga ambitioner.

Det hade jag inga heller. Ambitioner. Jag var så nöjd och glad med alla mina jobb, jag bytte förstås arbetsplats då och då, men det föresvävade mig aldrig att jag skulle byta bransch, sticka iväg på en långresa eller företa mig nåt helt annat. Nejdå jag var bara nöjd och glad.

Jag är förmodligen Meskluten personifierad. För nu är jag lika nöjd och glad att inte göra nåt alls! Bra va?

Utmaning

Så fort man öppnar tidningen eller lyssnar på radion så hör man om unga människor som cyklar Sverige upp och ner, vandrar 50 mil på några dagar, svälter sig igenom regn och rusk, frost och dimma, snö och is. Varför, jo dom söker utmaningar! Dom är fantastiska, envetna och uthålliga det är ett som är säkert. Och fantasi har dom också, som kan hitta på allt.

När jag var ung hade jag bara en utmaning och det var att få min lilla lön att räcka till hyran, lunchkuponger så jag inte skulle svälta ihjäl samt inträdesbiljett till alla dansställen som fanns i och runt Östersund. Och det var förresten en jäkla utmaning att gå på dans. Man visste ju nämligen inte alls om man skulle ”få dansa” en enda låt eftersom det var killarna som bjöd upp och vi tjejer stod runt väggarna och försökte se söta och aptitliga ut hela kvällen. Inte förrän sista halvtimmen fick vi chansen, då det blev Damernas. Men då kunde man ju inte gå till nån som man inte hade dansat med tidigare under kvällen. Hur skulle det se ut? Nåja, det var inte så farligt, på den tiden var Östersund en garnisonsstad och det vimlade av militärer. Jag var faktiskt riktigt ”gängs” (om jag minns rätt hi hi).

Jag hoppas att ungdomarna inte gör allt det här för att dom redan är less på att jobba varenda dag och se framför sig år av arbete där det kanske inte alltid händer så mycket. Fast det kommer det kanske att göra för dom. Dom gillar ju nämligen förändringar också och dom har höga ambitioner.

Det hade jag inga heller. Ambitioner. Jag var så nöjd och glad med alla mina jobb, jag bytte förstås arbetsplats då och då, men det föresvävade mig aldrig att jag skulle byta bransch, sticka iväg på en långresa eller företa mig nåt helt annat. Nejdå jag var bara nöjd och glad.

Jag är förmodligen Meskluten personifierad. För nu är jag lika nöjd och glad att inte göra nåt alls! Bra va?

 

Stilla flyter Don …

Vojne vojne vad tiden går. Nu har stockholmsbarnbarnen varit här en hel vecka och i morse åkte dom hem med sin mamma. Nu blir det tomt och tyst som på himlavalvet. En dotter är dock kvar i området så vi får väl njuta av lite liv och rörelse ett tag till.

I juli är det verkligen fullt upp med aktiviteter, man vet inte vad man ska välja. Vi har varit på kruskalas till Böle, fikat och jobbat på Bygdegården, grillat och spelat kubb och kollat när andra ansträngt sig på fotboll, haft stånd på Bygdegården (jo det är sant) samt förstås spelat kort så fort tillfälle givits. En kortlek är slutkörd, jag börjar på nästa idag när jag ska ägna mig åt stilla patienser.

Ute blåser sommarvind, jag går omkring med händerna på ryggen och beundrar mina fina blommor. Den som hade vissa tvivel runt min lilla sommaräng. Watch out! Snart blommar det! Gräset är högt som inför slåttanna och däremellan sticker små öar av blomställningar upp. Ska bli roligt att se när dom sätter igång och blommar. Hoppas snart. Kort kommer beroende på utfall.

I rabatten frodas allting och jag är så stolt. Salladen väller utanför sin låda och vi leker Skördefest varje dag. Nu börjar några bli lite gula så det gäller att skynda sig och skörda.

Igår på Bygdegården träffade jag så många bekanta. Och alla frågar hur det känns att vara pensionär. Jodå, jag känner flera stycken som fortfarande jobbar.

Ja hur känns det egentligen? Det känns fantastiskt. Att bara kunna gå här och ”poa på”, veta att det jag inte gör idag kan jag göra i morgon. Och förresten, vad är det jag ska göra? Jo just det, jag ska måla lite fönster och en dörrkarm. Men det kan bli den här veckan eller nästa. Man vet aldrig. Det är det som är det härliga med att vara pensionär. Man kan avvakta med det mesta tills man känner sig riktigt i form. Om man inte blir det nån mer gång så får man ta det är man känner sig skaplig.

Så det så… Idag är det bara en sak jag ska göra och det är att sätta mig i en telefonkö och säga upp abonnemanget på Canal Digital inför hösten. Det kan ta hur lång tid som helst, jag har nämligen noterat att man får vänta längre om man ska säga upp något än om man beställer. Ibland har jag varit finurlig och valt ”fel” siffra, men se den gubben går inte. Då säger dom bara att dom inte kan hjälpa till men att dom gärna kopplar till en kollega som har hand om just uppsägningar. Så får man sitta ännu längre. Jag tar helt enkelt ett korsord med mej och ringer upp.

Härlig måndag på er!

på min gata i stan…

Idag ”gör” jag stan. Är inne på en blixtvisit för att träffa tandläkaren = inte så kul, frissan = väldigt kul, handla små saker = lyckosamt eftersom jag skrivit upp precis vad jag skulle ha, handla mat = nödvändigt, tvätta = inte så kul men nödvändigt.

Så nu sitter jag och väntar på att torktumlare och maskin ska göra sitt innan jag ger mig iväg österut igen.

Det är inte kul att besöka lägenheten så här hipp som happ. Jag vill inte alls vara här, det känns jättekonstigt att jag snart ska krypa in här igen. Det är varmt, det är ostädat. Man kan fråga sig hur kan det bli ostädat när ingen är här? Jo det har förstås sin naturliga förklaring. Den som var här städade inte innan hon åkte. Hon lämnade fingeravtryck på lådor och dörrar, hon fuskade med diskbänken, hon lät samma handdukar hänga kvar på toaletten. Hon hade bråttom härifrån med andra ord.

Men det gör ingenting, jag står ut en timme till och jag tänker inte städa nu. Jag vet också att när det börjar bli september och mörkret börjar falla över skog och sjö, då längtar jag hem igen. Och då blir det så roligt att städa och liksom flytta in igen.

Jag var på auktion förra helgen. Då fick jag se en fin byrå som stod där. Tyckte precis jag sett den förut. Just det, det var en sån jag flyttade ut i förrådet i fjol sommar. Fast den var rosa… Inte bra. Idag köper jag nya beslag och målar den vit. Kommer bli kanon. Ibland blir jag väldigt glad över att det inte finns nånstans att göra sig av med grejer direkt. Om ni fattar!

Härlig tisdag på er….

Stilla vecka slutar nu

Nu är det slut på att ligga och läsa bok halva dan, eller att glo i hammocken flera timmar, inte heller kommer finnas tid till att spankulera på tomten och inget göra. Nu börjar det hända grejer i byn.

Idag kl 1800 är det Vernissage på Bygdegården, dit ska jag. Sen är det fik i två veckor, i morgon ska jag steka våfflor och ordna brödfat och vara trevlig och ta betalt och träffa gamla bekanta hela dagen. På tisdag ska jag till stan och på fredag är det Allsång med mej som härförare. Vilken vecka! Det kommer att bli superkul alltihop.

Annars kan det ju ha sina sidor att bo på landet. Internetuppkoppling är inget man direkt kan räkna med, man får som nu vara glad att det funkar nån timme och då skynda sig uträtta allt man vill göra.

En annan läskig sak är att det stundtals ringer konstiga signaler på min telefon. Det liksom vibrerar en hög läskig ton. Om man lyfter på luren så brusar och susar det så det smäller i örat. Signalerna kan pågå en bra stund. Härom natten pågick dom mellan 0320 och 0340 då jag tror ur sladden.

Som så många gånger förut ringde jag därför Telia så snart jag vaknat. Jag behöver inte nämna köerna och meddelandena som man förmodligen ska känna sig lugnad av. Men när jag till sist träffade Joakim visste han plötsligt precis vad jag pratade om. Jag hade haft en Spökringning…… Ingen har tidigare låtsats om mitt problem, utan dom har bara sagt:
– Vi gör en felanmälan och sen skickar vi hem en tekniker
– Tror knappast det kommer en tekniker hit, det är ganska långt ifrån allting
– Vilken adress har du?
– Det finns liksom ingen adress, det här är en byväg upp emot skogen
– Ja men det ordnar sig säkert. Jag ber teknikern kontakta dej innan han åker.

Såna här samtal har jag haft minst 3 i sommar och lika många varje sommar i flera år. Det har inte kommit nån tekniker än.

Men Joakim var en hyvens grabb. Han meddelade flera gånger att jag skulle ha överseende med att ”läste in” vilka rutiner som gällde. Sa att han absolut skulle skicka en tekniker, men att det kunde dröja lite längre än normalt!! Att spökringningen berodde på att min ledning utsatts för något slags brott. Fantastiskt! Jag tror tamejsjutton att nåt kommer att hända nu.

Salladen

Fattar ni…. det är min salladsodling ni beskådar! Nu har jag börjat plocka av den också, faktiskt så fort jag hinner så grabbar jag ett salladsblad. Inser att jag knappast kan äta upp alla ändå.

Och i rabatten ståtar Vitpyttan (jodå den heter så) i all sin glans. Den står där så rak och fin! Ja jag vet att det liksom inte ska synas nån jord emellan, det ska bara vara grönt som sticker upp. Men det är på god väg! Nu tror jag att jag ska gå och titta på Pyttan igen, jag brukar stå där och hänga och snacka lite förtröstansfullt till henne, säga att det blir nog jättebra när hennes kompisar på sidorna växer och sluter upp kring henne. Jag är så glad över mina bondegener och förundrat tänker jag att tänk va roligt det kan bli med lite skit.

Vitpyttan