Skynda långsamt

Någon berättade att hon gått in i väggen. Vid samtalsterapi hade bägge parter kommit fram till att hon hade för mycket att göra! Och att hon var alldeles för lättövertalad att ta på sig fler och fler uppdrag. Stora eller små, så fort hon hörde frågan: ”Kan nån ta det?” så blev hon så irriterad över att ingen svarade så hon sträckte upp handen och sa: ”Jag kan göra det!” Rådet blev nu att hon skulle andas ett par gånger, gärna fler,  så att kanske någon annan HANN fundera över uppdraget. Det kanske inte behövde gå så himla fort, kanske att det efter en eller en och en halv minut fanns någon som faktiskt kunde hjälpa till. Så nu sitter hon och håller andan och räknar till 22 eller mer och hon har märkt att hennes frivilliguppdrag har minskat.

Det verkade helt klart vara något för mej. Jag är också väldigt snabb att sträcka upp handen och anmäla mej. Nu har dock ett nytt liv börjat. Jag tänker mej för innan jag glatt ropar ”Jag kan!” Tror jag i alla fall… jag har nyss börjat med detta.

Nu har jag i alla fall arbetat efter tesen Skynda Långsamt. Så här ser mitt halv-vecko-schema ut.

Bra va! Igår var jag färdig med schemat redan till lunch så sen satt jag och tittade på skidåkningen hela dan. Och nu hör jag att dammsugaren brummar, trots att jag sitter här och skriver. Imorgon bakar jag bullar och sen sätter jag mej och väntar på stockholmsbarnbarnen och deras mamma och deras hund som ska fira sportlov här.

Hoppas dom inte har för våldsamma ambitioner när det gäller just sportdelen. Jag kan tänka mej att lura nåt av barnen att tillbringa en eller två eller tre eftermiddagar tillsammans med mej och en kortlek eller ett Fia-spel.

Ute skiner vintersol och säkert är det nån fågel som kvittrar nånstans. Jag ska ta och ge mig ut i guds fria natur en sväng. Ha en härlig helg ni också!

 

Det är alldeles för mycket

 

Faktum är att jag inte kan längre.

Jag har bestämt mej för att jag inte orkar, kan eller vill komma med insiktsfulla åsikter och förslag till åtgärder om allt möjligt. Jag kan inte bestämma mej för om jag vill ha vinster i välfärden, om friskolor är bra, om vi ska gå med i Nato, om invandringspolitiken är rätt, vad vi ska ta oss till med Malmö, hur polisen ska göra för att klara fler olösta brott, hur det ska gå för sjuksköterskorna, hur det ska bli med skolan, hur man ska förhålla sig till tiggare på stan, vad man ska göra åt att dom fuskar med nationella proven, näthat som drabbat flickor och kvinnor, dom hemlösa, politik i allmänhet och i synnerhet, pedofiler, Trumph, domar mot våldtäktsmän, ensamkommande flyktingbarn, EU… ja herregud det finns så mycket som man skulle behöva sätta sig in i och jag tror faktiskt inte att jag orkar.

Hädanefter kommer jag, tror jag, att vid alla dylika diskussioner, klämma till med en fras som min konfirmationspräst alltid avslutade våra lektioner med. Jag tyckte absolut att han hade fradga runt munnen, vilket ytterligare spädde på budskapets viktighet. Nu kan jag tänka att han bara hade lite väl utvecklade spottkörtlar. Han sa i alla fall: Fåfängligheters Fåfänglighet – allt är Fåfänglighet. Då som nu har jag ingen aning om vad det ska betyda men visst låter det mystiskt, intelligent och svårantastligt.?

Nu är det fredag och simsalabim, klockan är redan över ett och jag har inte gjort det jag ska, dvs dammsuga och städa toaletten så att jag med lugnt samvete kan sätta mig i soffan och invänta Fredagsmyset… det brukar starta vid 5-tiden. Ha så härligt ni med!

Allting är så länge sen

På blomsteraffären:
– Jag skulle vilja beställa en fin korg med lite vårblommor. Och det skulle vara trevligt om ni la på  såna där trådar i nån härlig färg.
– Trådar?
– Jamen, jag har fått såna blommor en gång. Det är liksom lintrådar, kanske i rosa eller gult eller grönt.
– Du, det måste ha varit väldigt länge sen. Sånt har vi slutat med. Det är verkligen inte INNE.

Suck, såklart var det länge sen och OK, det kanske inte är inne. Men jag minns att jag tyckte det var så härligt och vårligt och fint. Nu var det ju så att eftersom jag tyckte det var så härligt och fint så sparade jag trådarna. Alltså tog jag fram min plastpåse och placerade lite rosa trådar runt pärlhyacinterna. Det blev fint tycker jag.

Fast det är ju så. Allt är så länge sen. Häromdan fick jag för mig att jag skulle städa i Biblioteket….. ja det låter jättelyxigt och överdådigt, men det är ju faktiskt ett rum där det finns mycket böcker och jag har inget bättre namn. Då jag den här dan var på humör att ”göra allt ordentligt” satte jag mej ner och gick igenom hyllorna längst ner också.

Att döstäda har jag hållit på med i flera år. Det betyder att man plockar bort sånt som man bedömer att barn och barnbarn inte kommer anse sig behöva den dag de ska ta rätt på allting efter oss. Man ska liksom underlätta för dom. Mina skolbetyg åkte härom året, tror inte nån är intresserad + att jag tänkte att nu kan man ju skarva och säga att man var geni i en massa ämnen. När våra betyg dessutom är omöjliga att översätta till dagens skalor blir ju allting mycket enklare.

Nu hittade jag en plastlåda med saker från vårt besök på OS i Athen. Jodå vi var faktiskt där och det var otroligt och fantastiskt och hej och hå. Jag har sparat kepsar som det står SWE på, jag har sparat inpasseringskorten och programmen och OS-maskoten.  Dom får vara kvar och jag satt och log när jag tänkte att det kan ju bli lite roligt för dom att se. Kan tänka mig kommentarerna: ”Jamen dom var ju ganska duktiga ändå, dom reste ju mycket och tänk att dom verkligen var på ett olympiskt spel! Men en gammal keps: nej den slänger vi!”

När jag hasade mej lite till höger längst ner kom jag till Idrottsböcker från 1961… suck! Men dom är så tunga så dom får stå kvar. Och inte behöver jag damma dom heller, ingen lär kolla i vem som blev OS-medaljör på 200 meter på 60-talet. Och om man absolut skulle behöva veta det, så lär det alltid finnas nåt ljushuvud som googlar.

Nu är det måndag och ”ute blåser sommarvind”. Som tur är har jag inte hört nån ”gök som gal i högan lind”, så jag får utgå från att det fortfarande är vinter. Härlig vecka på er alla!

Vill inte veta

När vi träffas utbryter oftast en livlig diskussion. Vi pratar, i halvtimmar, om hon som nån såg på stan häromdan,  som bott på söder och är syster med han som jobbade på Fresks. Vi diskuterar människan som gick i samma klass som syster till den som spelade fotboll. Vi försöker komma på namnet på vår bästis storasyster, hon som numera bor i Falun och jobbar med ?? Frågorna hopar sig och vi kommer sällan fram till svaret.

Vi pratar om TV-program vi sett, ty vi är en TV-tittande skara. Varje kväll bänkar vi oss i soffan och kollar på serier och program. Vi pratar om hur det ska gå för familjerna som flytt(-at) från Sverige ”Hur kan dom med barnen och allt”, om hur dom har råd ”Kommer aldrig att gå vägen” och vi tycker om, eller inte, de synpunkter som Leif GW överöser oss med varje tisdag. Vi tycker att ingen får tala till punkt på debattprogrammen och vi tycker enhälligt illa om reklamen på TV4. Vi spekulerar i hur gammal Sara Danius, som var gäst hos Skavlan, är. Vi utgår från hennes kända mamma och sen räknar vi oss fram till att kanske nånstans runt 55. Vi diskuterar Bob Dylan och tycker att han är fantastisk eller respektlös. Vi har synpunkter på allt och alla.

Vi pratar om vädret. Om att det var kallare förr. Om att det är tråkigt/härligt att det är så lite snö. Vi undrar inte så mycket hur det ska bli framöver, mer att vi finner oss i det som är. Det spelar inte längre nån större roll om det blir ett massivt snöfall just där vi befinner oss, vi ska ändå inte ut i morgontrafiken, och vi blir egentligen bara bestörta när dom säger att det ska bli extrem halka där vi ska vandra på morgonpromenaden.

Ibland har vi med oss nån som istället för att diskutera alltid ska veta precis hur det är. Som GOOGLAR. Det är det tråkigaste av allt. Vad ska man då prata om? Diskussionsämnet tar slut direkt när dom klämmer till med att nån är född 55 eller att det ska vara kallt i två dagar till eller att den som flyttade till Falun faktiskt finns på Facebook och lätt kan återfinnas där.

Faktum är att jag inte vill veta. För vad ska vi då prata om? Det vore samma som att man när man kollar På Spåret skulle sitta och slå upp allting. Då finns det ju inte en chans att man genom att fundera kan komma fram till fel eller fantastiskt nog ibland rätt svar.

Nej fram för att famla omkring och absolut inte veta ett dugg. Bara svamla… Det är härligt, time flies när man träffar kompisar och man har alltid en massa samtalsämnen, de tar liksom aldrig slut. Och som slutkläm i alla diskussioner kan man alltid säga ”Varför är det ingen som frågar oss? Vi vet ju bevisligen allting!”

Det jag är absolut säker på är att det är onsdag eftermiddag och jag antar att det är ett antal minusgrader ute eftersom det stack lite i kinderna på min till-gymet-promenad. Jag ska fördriva tiden med lite kontorsarbete = skriva ett mejl och invänta kvällens fröjder. Det är mycket bra på TV på onsdagar.

Lycka vore …

På promenaden:

Att INTE behöva
dra av sig vänstervanten med höger hand
hålla vanten kvar i högra handen
dra ner blixtlåset en bit på jackan
gräva sig in med vänsterhanden under buffen och in under tröja 1 och tröja 2
ta sig så långt till höger så att man får tag i ett uttänjt men ändå lite töjbart band
hiva upp bandet till den lilla grop i axeln där bh-bandet ska vara
rätta till tröjan/tröjorna
fixa buffen
dra upp blixtlåset
ta på vanten

…. bara för att upprepa proceduren en kvart, eller kanske ännu tidigare, senare.

Anledningen till detta orosmoment tror jag kan vara:

Mina buteljliknande axlar. Vad jag kan minnas har dom inte alltid varit sådana. Hur blev det så, håller jag på att sakta rasa neråt? Hittade häromdan en gammal fin sidenblus i en låda i garderoben (vissa saker har jag faktiskt sparat). Den var försedd med axelvadd. Plötsligt var jag väldigt bredaxlad. Såna kläder skulle jag förstås kunna ha, men dom har förmodligen ingen inverkan på att bh-bandet ska sitta på plats.

Eller kan det bero på att bh-banden är sämre nu för tiden, mindre elastiska. Säkert är det så, allt var väl bättre förr? Nej, det kan inte stämma.

Men bortsett från detta mikroskopiska lilla orosmoment är jag en lyckligt lottad kvinna vars enda sysselsättning under dagen blir att, efter min sköna promenad, fika med kompisar, hasa ner mig i soffhörnet, kanske klämma några varv på stickningen, få till nån smaskig söndagsmiddag och invänta kvällens underhållning på TV. Snacka om Sköna söndag!