För stort och för mycket

Ibland känner jag mej som den lilla lilla gumman som köpte den lilla lilla förpackningen och tog hem till den lilla lilla kastrullen eller la upp i den lilla lilla skålen. I alla fall borde jag vara det. Två personer kan ju inte konsumera hur mycket som helst. Efter 20 år med tvåpersonsboende har jag nästan lärt mig att laga mindre mat. Men några saker har jag inte fattat.1.

1. Jag kan inte göra lite sallad. Jag slajsar ett halvt salladshuvud och vips när jag lägger upp det blir det så mycket så jag får byta skål två gånger. Och inte kan vi äta upp heller. Och hur kul är det att äta sallad dag 2?

2. Jag kan inte köpa lite frukt. Jag vill att fruktfatet ska stå där på vardagsrumsbordet och se inbjudande ut. Det ska vara fullt av olika frukter och färger och man ska bli jättesugen på att ta sig en.

Funkar inte så. Vi äter kanske en frukt per dag och resultatet blir att efter två dagar så ligger där några skrumpna mjuka äpplen, några hårdskaliga apelsiner, för att inte tala om bananer, dom blir ju bruna direkt.

Förslag har inkommit från den andre personen i hushållet om att jag inte ska lägga upp så mycket åt gången. Men hur kul är det här?

Nej jag är nog mer inne på att köpa ett mindre fat. Det skulle förmodligen lösa alltihop.

Lycka var att gå utan broddar till gymet idag. Jag kände mej härligt lätt på foten och det är inte fy skam i min aktningsvärda ålder. Det blåste också, jättehärligt för vindarna var faktiskt ljumma. Härliga tider stundar med andra ord!

 

Glad, gladare, gladast

GLAD…

Idag är jag glad. Härom veckan hoppade jag in på Expo (= produktplacering, jag väntar på belöning) och stod och nöp i lite gardiner. Tänkte: ja men vore det inte lite kul att ha nya gardiner i rummet, dom jag har nu är jättefina och vita och lång-livade. Dom har suttit där i 19 år, förutom några mörka veckor när jag bytte ut dom mot mörklila. Inge bra. Sagt och gjort. Jag köpte några som var väldigt tunna och randiga på tvären i nån konstig grön-brun färg. Men lätta och luftiga och jag är säker på att dom blir väldigt fina när löven de grönska.

Och i morse kände jag mig full av energi, hoppade upp och rev ner dom vita. Jag har förstås tvättat dom på 19 år, men dom var väldigt dammiga nu. Och mens jag ändå var i farten så passade jag på att tvätta fönster också. Med skrapan.

…. detta fantastiska verktyg som gör fönstren rena på ett litet kick. Jag älllllskar den! Och medan jag ändå höll på så tog jag några på utsidan också – med lite rödsprit i vattnet.  Lite udda är det att putsa fönster ute den här årstiden och grannen sneglade inte så lite, grabbade telefonen och försökte hitta ett nummer dit han kunde anmäla ”otillräknelig person”. Inga blåljus har synts så jag gissar att han inte hittade en sån kategori. Vad det är jobbigt att leta rätt på allting på nätet? Det ena valet före det andra.

Nåja, nu är dom putsade. Då återstod att hänga gardinen. Hade så klart inte mätt längden och såklart var dom för långa. Men eftersom det här är en osedvanligt rolig och glad dag så deppade jag inte ihop för det. Jag tråcklade (gör man det nuförtiden eller var det bara när syfröken tvingade en) med vällllllldigt lååååånga stygn. Så nu är en gardin klar. Den blir bra. Återstår tre stycken. Men nu måste jag avbryta för lunch på Restaurang Hof med kompisar. Nöjena hopar sig!

GLADARE

…. är jag för att jag i morse kl 0900 lyckades bärga 3 biljetter till ÖFK-matchen i Svenska cupen. Fotbollstokiga stockholmsdottern kommer hem till påsk och det låg på mej att fixa biljetter till skärtorsdagen. Jag satt vid datorn 0845 och var  tokstressad när jag äntligen kom in på bokningen. Såklart började dom kräva lösenord och en massa tjafs, jag var så glad när jag äntligen fick betala så jag såg knappt var vi hamnade. Men det blir nog bra. Vi får vara där i alla fall.

GLADAST
… var jag nog igår kväll. Vi var på konsert med Star of Life, en grupp som reser runt i världen och på varje ort involverar ungdomar. Projektet syftar till att upplysa barn i Afrika om hur de ska skydda sig mot Aids och att de ska studera. En helt fantastisk kväll. 600 ungdomar som deltog hela kvällen, med sång och rörelser. En afrikansk grupp som sjöng och dansade. Gamla Triple and Touch var med, fast nu heter dom kanske Twice and Touch, Kroné är ju inte med. (jag har faktiskt funderat på var dom tog vägen?) Erik Gadd och en fantastisk tjej med ett svåruttalat namn. Hon sjöng så himla bra. Allt var bra, ljudet var alldeles lagom, publiken hängde med och klappade och sjöng. Vi sjöng faktiskt Gärdebylåten samtidigt som dom på scenen sjöng nåt afrikanskt. Jag lipade förstås mest hela tiden och tänkte på barnbarnet som fick vara med på det här stora – once in a lifetime – .

Och så är jag förstås gladare än glad att jag är frisk och kry och att det är fredag. Tjoflöjt på er !

 

 

 

 

 

 

 

lust att sabba …

Igår fick jag brev. Bara en sån sak. Det var ett myndighetsbrev, men från en sån som jag inte visste fanns – Internetstiftelsen. Wow, tänkte jag, nu kommer här som ett brev på posten att jag kan få ansöka om ett bidrag till en ny Ipad. Det är väl sånt stiftelser sysslar med?

Icke denna. Man ville ha min medverkan att besvara frågor om människors internetanvändning. Jojo, jag fattar nog. Dom vill kolla hur mycket gammfolke kan om internet och dom hoppas förstås att kunnandet ska vara högt så att  regeringen inte måste tillsätta en utredning, som efter nogsamt funderande tillsätter en grupp, som utformar särskild utbildning för äldre personer. Jag tänkte att nu kanske dom lyssnat på Dagny, Superbloggaren. Hon fick ju flyga till Gotland på Almedalsveckan för att som publik lyssna på en debatt om åldringsvården. När alla talare hade sagt sitt och paneldebatten hade nått nya höjder i samförstånd, frågade man Dagny vad hon tyckte om alltihop. Hon sa bara: ”Har ni frågat dom äldre vad dom tycker?” Så det var säkert därför jag blev utvald.

Jag har inte deltagit i nån undersökning sen den om mina Köpvanor. Då jag gick på niten att berätta vad jag hade handlat förra gången. Då råkade jag svara ”Blommor”.  Hur många buketter/växter? Jag hade just den gången köpt 7 krukväxter eftersom jag hade städat bort julen. Då kom nästa. Vilken sorts krukväxter; blommande eller gröna? Om dom var gröna; vilken sorts blad/familj? Jag höll på att bli tokig. Önskade att jag hade köpt 7 pelargoner punkt slut. Det gick inte att avsluta undersökningen heller, man kunde vare sig backa eller sluta. Tror jag det. Annars hade dom inte fått en käft att göra klart.

Men nu tänkte jag att det kanske var lite annorlunda så jag loggade in mej. Då grep ”djävulen” tag i mej. Eftersom jag vet att sista frågan alltid är: Är du man/kvinna? och Vilken ålder är du? Tänk att kryssa för att jag använder ALLA sociala medier som finns, jag läser tidningar på nätet på löpande band, jag internettar och nätverkar dagligen och stundligen och så till sist få klämma till med Född 1949. Då skulle dom få se vem dom stungit haver.

Men sen kom jag på att det inte var så smart. Mina svar kanske skulle leda till att vi aldrig mer får träffa en doktor live, utan bara via en trevlig app där varje klick kostar bara 50 kr, eller att det inte finns några tidningar alls, och att man i Rapport bara kommer att skicka länkar i TV:n. Länkar till ”vårt reportage”. Då behöver ju ingen sitta och läsa upp ett litet referat. Eller, ännu bättre, då slipper dom där på TV4 nyheterna stå och gå och se så uppenbart illa berörda ut över sättet att bli exponerad. Och jag förstår dom, det måste väl kännas skönt att ha ett skrivbord att luta sig emot istället för att vandra omkring på en scen med ett litet manus i handen och gärna iklätt högklackat.

Så jag svarade sanningsenligt och rätt. Jag är ju en sån fiiin människa. Och nu är det torsdag och jag ska vara ideell på det roligaste och trevligaste sätt jag vet. Jag är Rödakorsvärdinna på sjukhuset. Där träffar jag alla sorters människor, i alla åldrar och från olika ställen, och ibland behöver dom min hjälp att hitta, eller att läsa kallelsen, eller också vill dom bara prata en stund. Det är så härligt! Jag känner mig snäll, glad och behövd, vilket är en känsla att vara rädd om. Så glad torsdag på er också!

Då tänker jag på mamma

Brev till mamma, och jag önskar att hon kunde svara. Det är så mycket jag skulle vilja diskutera med henne.

Igår var det Internationella Kvinnodagen och i hela världen förenade sig kvinnor i kampen mot orättvisor, löneskillnader och förtryck i olika former. På din tid fanns väl ingen kvinnodag, men Hyland ordnade en Frufridag och det fanns något som hette Husmorssemester. Du åkte faktiskt på en sån en gång, till Västergötland, och jag fick följa med. Det var stort. Att åka tåg och att du skulle få vara ledig.

Du läste Moa Martinsson så nånstans hade du nog ett hopp om att kvinnor skulle göra skillnad i samhällsdebatten. Du beundrade verkligen Moa. Hon var förutom att hon skrev böcker, djärv nog att klippa hellugg. Något som du beundrade och när vi barn var bråkiga och du inte fick ta din eftermiddagslur i fred så sa du att om vi inte var tysta så skulle du klippa hellugg. Inför detta förfärliga hot sjönk vi ihop och tystnade direkt. Vi trodde tydligen att detta skulle vara höjden av förfärlighet. En hellugg!

Du skötte hem och barn och lagård med den äran. Där var du Drottning med oinskränkt makt. Ingen man hade något att säga till om, det var du som bestämde. Och mjölklikviden fick du alltid ta hand om, fast nu undrar jag förstås – kom utbetalningen i pappas namn? eller fick du hämta ut summan själv? Jag hoppas förstås det. Men det var i alla fall dina pengar, fast dom skulle ju användas i hushållet.

Men du färgade håret ända tills de sista åren. Hos á Karin på Kälarne. Det kan jag tycka var bra gjort. Du var förmodligen lite fåfäng fast du inte ville att nån skulle tro det, du vägrade att vara gråhårig. Jag tänker som du mamma, jag färgar också håret och orkade du så ska väl jag klara av det, jag som har så nära till frissan och som har råd att kosta på mej en uppfnissning då och då.

Du var lite bitter över att du aldrig fick gå seminariet och bli lärare. Du hade förutsättningar, enligt din lärarinna. Men det var ingen som kunde kosta på dej att studera så du fick bli piga istället.

Du gillade att skriva. Och nu skäms jag när jag tänker på att du inte nästan inte hade nåt att skriva i eller på. Hemmets Kokbok (tror jag den hette) kom ut varje år och där kunde man anteckna vilken mat man lagat, liksom en dagbok. Där skrev du hela noveller på alla raderna och utanför och ovanför och nedanför. Tänk om du varit med nu, då hade garanterat Bloggar-Dagny fått en konkurrent. Vi har det lättsamt, vem som helst kan sätta sig och torgföra sina åsikter och har man tur kan hela världen läsa vad man skrivit. Och man kan skriva böcker, kosta på en egen utgivning och sälja själv. Det är liksom ingen big deal nu för tiden att vara författare.

Du var så duktig på att laga mat. Varför lärde jag mej inte att laga din Consommé?, soppan som du tog till när det vällde in oväntade gäster och pappa tyckte att alla skulle få nåt att äta. Och jag undrar om inte du också skulle ha  uppskattat ett gott vin till maten nån gång. Men det hörde liksom inte till att kvinnor skulle dricka nåt, förresten var det kanske inte så lockande att dricka starksprit, vilket väl var det enda som inköptes.

Jadu mamma, du hade varit glad att se alla kvinnor i din familj. Du hade varit så stolt över deras fina arbeten och över att dom klarar både jobb, hem och barn. Och att dom har så, som du skulle ha sagt, ”snälla karlar”. Du skulle ha fnissat förtjust över att dom tog pappaledigt och att dom Vabar, att dom tar så stor del i sina barn.

Det här blir riktigt sorgligt för mej. Så nu slutar jag skriva, men fortsätter tänka på dej!

Kvinnor i alla länder …. förenen eder!

Idag är det Min Dag. Kvinnodagen… Eftersom jag bevisligen är kvinna borde jag väl fira det på nåt sätt. Om jag hade jobbat kanske chefen bjudit på nåt gott till kaffet, förmodligen hade han inte vågat köpa bara till kvinnorna utan alla hade säkert fått smaska, annars skulle väl JO gå in och döma ut vite.

Funderade på om jag skulle köpa mej en smaskig bakelse, men det känns inte så bra att äta den ensam när den andre personen i hushållet ser på. Han skulle kunna hävda att det inte är bra att äta så mycket sött och då vore ju allt förstört. Jag skulle kanske ha köpt mej en fin bukett blommor. Den här har sett sina bättre dagar. Men den får ändå symbolisera nån sorts Grattis till Oss!

När jag tänker på mitt eget arbetsliv så har jag minsann inte varit nån feministisk förebild. När jag började jobba funderade jag inte ett dugg på om något var orättvist över huvud taget. Den manlige chefen sa till mej vad jag skulle göra och jag ifrågasatte aldrig något. Inte heller tyckte jag att jag hade för lite betalt. Man pratade inte om sånt och man jämförde inte. Man var nöjd helt enkelt. Jag har sannerligen inte varit något föredöme för mina tre döttrar när det gäller kvinnosaksfrågor.

Nu följer jag debatten och förfasar mej över orättvisor i både löner,  chefspositioner och styrelseplatser. Och jag kan bara hålla tummarna att mina döttrar och mina kvinnliga barnbarn kommer att lyckas med sin kvinnokamp. Och så kan man ju verkligen hoppas att det inte kommer att behövas nån Kvinnodag i framtiden.

För egen del surar jag över att jag inte kom på det…. Att jag skulle kalla mej Förstaårssenior… Det låter ju mycket bättre än Pensionär. Nu är det för sent! För jag har inte nånstans i sportens virvlar hört talas om något som heter Andraårssenior!

Ute faller vintersnö, hoppas alla ni Kvinnor får en bra dag!

Dom bara stakar

Nån sa: Nu var det länge sen du skrev nåt?

Hoppsan, tänkte jag som bara skriver när jag har hittat nåt korn av mestadels osanning som jag kan orera kring. Skriva på kommando eller skriva 3, 4, 2 gånger i veckan kommer inte att hända. OM INTE jag snart börjar tjäna pengar på min blogg. Det lär inte vara en omöjlighet om man läser om Therese och Linda och Bella och hundratals andra som varit helt vanliga personer och plötsligt är deras brevlåda full med prover på smink, hushållsassistenter, Ipads och matvaror. Hur gör dom? Jag skulle inte ha något emot att det damp ner exempelvis lite foundation i min brevlåda. Därför säger jag nu:

– Jag använder foundation av märket Sans soucis och den funkar jättebra på mej. Jag tar först en vanlig ansiktskräm.  Inte en som det står Anti-wrinkle på, det tror jag nämligen bestämt är en bluff, men jag har inget emot att överbevisas om jag får prova en burk gratis ett tag. Sen kluddar jag på med brunkrämen (jag vet att det inte heter brunkräm). Nu funderar jag på när jag ska sluta med den och låta solens strålar pricka in lite brunfärg mellan mina mörka hudförändringar. Just ja, det var en annan sak. Jag hör ju att alla använder concealer och dom snälla brudarna på Vita Korset svarade snällt på frågan om det var nåt jag kunde tänkas behöva. ”Såklart ska du ha en sån!” Hon tog fram ett nästan vitt stift och började dutta på mina fläckar, jag kan säga att det inte blir bra alls. Istället för mörka fläckar fick jag ljusbeiga överallt i ansiktet. Den produkten blir liggande. Fast nu har jag börjat använda den på mina fortfarande röda ögonlock så nåt bra var det väl med den.

Nu väntar jag bara på att nån märkesplacerare ska snappa upp nåt i min text och börja anstränga sig för att samarbeta med mej. Jag meddelar hur det går!

Började dagen med att duka upp frukost på diskbänken. Sen fick man (vi två) ta det man ville (fort gjort) och sätta sig i TV-soffan och mysa. Det är ju Vasalopp idag. Efter 15 minuter när allt fika var uppätet och DN var utläst efter ytterligare en halvtimme började jag titta på allvar. Men gu så tråkigt, dom stakar ju bara. Var är diagonalerna och förändringarna? Var är dom långa muskulösa benen som glider fram i spåret med hjälp av starka pendlande armar? Det är som om man skulle titta på nån som är på gym och använder stakmaskinen. Jag satsar på intervjuerna efter spåret och under tiden ömsom stickar jag eller löser korsord.

Annars har det blivit mycket TV-tittande den här veckan. VM på skidor. Igår kan jag inte ens berätta om hur många svordomar jag lyckades uppfinna när Kalla bröt staven. Det var tydligen inte bara jag, hela Sverige är upprörda över hur detta kunde hända. Sen är jag förbannad på norrmännen, förbannad för att dom är så himla bra och så väldigt överlägsna. Det har gått så långt att jag hejar på alla andra länder, inklusive Sverige förstås, och tänker att bara inte, bara inte. Och igår lyste flaggan på fyra första platserna. Det är inte roligt.

I mitt ursinne började jag leta upp vilka andra sporter än skidor dom är bra i. Det är faktiskt inte så många. Handboll, en och annan friidrottare men annars är det skidor dom satsat på, hela högen. Bara nu inte Lagerbäck är där och får till dom i fotboll också, då blir jag galen och funderar på en utflykt till nedanför Ånge där han påstås hålla till på lediga stunder. Ska sätta mej där och peptalka honom att ta sitt förnuft till fånga och försöka lura in fotbollsspelarna på nåt annat spår. Jag hyser alltså helt djävulska planer. En annan tanke är hur jag ska kunna hålla tyst när jag träffar mina norska grannar på Lantstället. För grannsämjans skull måste jag väl säga, om det kommer på tal och det lär det tyvärr göra: ”Ja, Gu va ni är duktiga på skidor”, men sen kommer jag att korsa alla fingrar jag har bakom ryggen och kanske gnissla tänderna lite också. Jag vill att dom verkligen ska  förstå att jag inte menar det jag säger.

Nu sen stockholmsbarnbarnen och deras mamma och deras hund har farit hem har tystnaden sänkt sig, vi fått en lägenhet med enorma ytor och man kan ta sig förbi hallen utan att snubbla över skor, skridskor och slalompjäxor. Matlagningen har gått i stå och det är ovanligt orörigt. Man skulle kunna säga Trist också. Enda fördelen är väl att jag inte blir spöad i kortspel hela tiden. Sånt är inte bra för självkänslan. Nu leker jag att jag i alla fall vann var femte!