Jag, en fotbolls-stalker!

FOTBOLL! ”det är mitt liv de se” Man kan få andra intressen i sitt liv även om man är 68. Fast oftast får man inte det. Min pappa sa alltid, när vi barn tyckte att han väl kunde gå på PRO-fika nån gång och träffa andra pensionärer …. ”varför skulle jag det, gå dit och äta tårta, som jag aldrig gillat ….” Han höll fast vid sitt intresse, som var kortspel i alla former, i hela sitt liv. Han höll fast vid det han ogillade också –  Olle Adolfsson t ex var ”skrattretande dålig” och det kungjorde han för alla som orkade höra.

Jag har alltid varit sportintresserad fast jag verkligen inte varit ett dugg sportig själv. När jag var liten och vi fick TV 1956 (tror jag) så kollade vi på ishockey; Tumba, Lasse Björn och Roland Stolt var stora idoler och hemma i kammarn satt halva byn och kollade och skrek och förvånade sig över denna fantastiska nymodighet som gjorde att vi kunde få se nåt slikt.

På senare tid har jag föredragit fotboll. Men, kravet har alltid varit att jag ska kunna heja på ett av lagen. Landslagsmatcher har därför varit obligatoriska. Jag kan inte påstå att jag förstått alla spelets finesser men jag har haft mina idoler och dom har varit heliga. Kim Källström har alltid varit en sån. Jag har älskat hans långa och perfekta passningar men jag har som ensidig idoldyrkare inte ens noterat alla eventuella fel han gjort på plan.

Nu har jag fått ett eget lag att begapa och älska. Östersunds Fotbollsklubb har nu mitt odelade sporthjärta. Jag är helt knäpp. Jag följer alla matcher, på läktaren eller genom att köpa hem en match till TVn. Och jag gör som 1956, försöker bjuda in fler att kolla, det blir liksom roligare om fler än jag skriker.

Och jag älllskar alla spelarna. Jag kan inte tro eller se att dom gör nåt fel vare sig på eller utanför plan och om så vore så har jag förlåtit dom direkt. På matcherna skriker och sjunger och klappar jag och jag har så himla roligt. Helt utmattad tassar jag hem med Annika Norléns låt i huvudet flera timmar. Och när jag ser Sotte eller Ghoddos på stan får jag riktigt skärpa mej för att inte göra mer än glo fast jag är på väg att säga nåt fånigt som: ”Bra jobbat” ”Lycka till i morgon”, eller ännu värre ”Va duktiga ni är”. Hittills har jag hållit mej.

Jag pådyvlar förstås andra min mani. Jag pratar fotboll med alla fast jag ser att intresset ibland är lite svalare. Jag riktigt ser hur dom tänker att jag blivit riktigt märklig på gamla dar. Härom veckan var jag nnnnääära att hänga med till Bilbao, men vågade inte riktigt ge efter för den berusande tanken och tänkte på alla som skulle tänka ”käringen har gått bananas… åka till Spanien för att kolla på match!!”.

Igår satt jag på läktaren och frös så att tårna var alldeles stela när jag gick hem. Men jag tänkte bara på att snart snart får jag sitta där igen och förmodligen frysa ännu mer. Den 23 november är det match och då gissar jag att det är väldigt kallt. Likt en person som ska  gå på Nobelfest har jag såklart redan tänkt ut hur jag ska vara klädd. Här gäller det inte vilken färg och längd min blåsa ska ha, här funderar jag över hur många lager av ylle jag ska få plats med inuti min dunjacka och mina vinterskor.

Heja ÖFK!

 

Rekommendation: Läs ej!

Ska bara kolla ifall det går… Att skriva fast jag inte har något att skriva om. Den som söker en text som har mening och innehåll göre sig icke besvär. Sluta läs genast!

Jag har liksom ingen inspiration. Det är höst i mitt bröst. I och för sig tycker jag det är ganska mysigt med höst men jag gruvar mej för vintern. Som tur är försvann snön direkt. Jag har inte plockat lummer och enris och lingonris än.

Härom dan sa nåt ljushuvud att det bara var 2 månader kvar till julafton. Då vaknade jag till lite. Jag älskar nämligen jul och speciellt att pynta till advent. Jag gick igång direkt och började planera hur jag i år ska få plats med alla mina tomtar, eftersom en viktig yta för dom har försvunnit. Denna radikala förändring i mitt hem kommer sig av att vi köpt en ny TV. Den förra var upphängd på väggen och jag kunde då ställa tomtar på en hylla nedanför. Nu står TVn på själva hyllan och det innebär såklart att uppställningsplatsen är klart begränsad. Man skulle kunna säga pytteliten. Se nedan!

Jag funderar på att ställa alla i en klump och låssas att det är en Tomtedemonstration, en karneval eller att dom står och lyssnar på ett tal, en konsert eller nåt där alla liksom står huller om buller. En helt ny och banbrytande idé. Ihop med dom bara och sen kan man ha en tävling där alla får leta igen sin favorit i högen. Jag är alldeles för tidigt ute men det kan vara bra för mej att ha något att fundera på så länge.

Har annars använt tråk- och tristtiden till att fundera över mej själv och varför jag onödigtvis vill bli klar med allting så fort som möjligt. Boken som jag läser, speciellt om den är bra, den borde jag ju vilja töja på i det längsta … men icke, den ska läsas ut och det snabbt. Stickningen, vantarna .. varför vill jag att dom ska vara klara så fort … ingen ska ha dom i brådrasket. Och hur otroligt trist är det inte att sticka vante nr 2??? Jag borde istället tänka att jag ska hålla på riktigt länge med nr 1..

Just nu läser jag en bok som är bra. Men enormt många sidor… den är faktiskt riktigt tung. NIX heter den och enligt förståsigpåarna är den ett mästerverk. Tror jag säkert, men ibland blir det väldigt mycket att ta sig igenom. Så igår kväll tänkte jag att jag väl kunde ta och hoppa över lite, det var ju faktiskt ett demonstrationståg som beskrevs in i minsta detalj på cirka 10 sidor, så jag tänkte att det kanske var ofarligt att flytta fram lite. Fast med just den här boken så är det inte bara att ge sig den på att det är ett smart drag. Rätt som det är, 20 sidor framåt, så kommer det säkert nån viktig hänsyftning till det där tåget.

Nu är det i alla fall torsdag kväll. Middagen är avklarad och jag ska sätta mej och sticka på min vante så att den blir klar nån gång….  Ha så tråkigt ni med!

Varning: Sänkt hastighet!

Ferlin sa: Du har tappat ditt ord och din papperslapp …
Jag säger: Du har tappat farten!

Jag kan verkligen förstå att folk undrar vad en pensionär i allmänhet och jag i synnerhet gör för att fylla mina dagar. När jag berättar att jag haft stressigt kan det hända att den obehagliga följdfrågan dyker upp: Vad har du gjort då? Här gäller det att dra åt sig öronen kvickt och hitta på en massa. Jag har bra fantasi så jag brukar lyckas, jag ljuger så tungan är blå. Men jag ser att dom tvivlar på att mina ”saker” verkligen skulle behöva ta en hel dag.

Att jag inte får mycket uträttat beror inte på att jag är lat eller att jag ligger så länge på morgonen. Det beror på att jag tappat tempot. Jag är så sjuuuukt långsam….

I lördags skulle vi ha främmande kl 1800. Jag säger främmande fast jag såklart känner dom. Det känns ännu konstigare att säga gäster, då kan man tro att jag driver hotell. Inför denna middag skulle jag ordna tre rätter. Jag hade alltså tid till detta från kl 1100 (det var ovanligt mycket bra i DN på morgonen) och fram till 1600 för då spelade ÖFK och då hade jag tänkt mej att jag skulle sitta i soffan, omklädd, sminkad och klar. I köket skulle bordet glimra med finaste porslinet, kristalligaste glasen och finaste serviettvikningen, alla ljusen skulle stå beredda på att eldas upp…. stackars dom, det lät ju för hemskt.

Förr i världen, då jag levde i sus och dus, hade vi matbord i annat rum än köket, då kunde man lämna diskbänken hur som helst. Men nu sitter vi typ 1,5 meter ifrån och man är helt enkelt tvungen att kasta ett getöga bort till spisen ibland. Där bör det alltså se skapligt städat ut, men jag har räknat ut att om man lägger saker i diskhon så syns dom inte från NÅN plats vid bordet.

När klockan var 1555 hade jag inte bytt om, jag var helt svettig och i köket stod allting färdigt till 3/4. En hel del återstod alltså. Jag fick lita till halvtidsvilan, för dom som spelade alltså. För mej kom värsta intensiva perioden just då.

Om jag hann… såklart. När det ringde på dörren , slängde jag in vispgrädden i kylskåpet, smashade in potatisen i ugnen, disktrasan och lite bestick i diskhon och med bubblet i handen tog jag ett djupt andetag och sa Välkommen!

Idag är det tisdag och jag hann precis ut innan det började regna. Dom här hittade jag på promenaden … tänk dom är så här fina fast det snart är vinter!

Ett leende i etern

Jag besökte min gamla arbetsplats förra veckan. Massor av minnen kom för mej. Jag har aldrig våndats över att gå tillbaka till jobbet efter en ledighet eller känt det tungt att ge sig iväg på morgonen (förutom att jag redan då var barnsligt förtjust i sovmorgon). Men, var sak har sin tid och nu tycker jag det är lika roligt att inte vara på jobbet!

I alla fall så kom jag plötsligt ihåg att jag för väldigt många år sen fick tillhöra en Special Force (det hette absolut inte så). Banken skulle införa avgifter på kort och andra tjänster. Man förväntade sig en kritikstorm utan motstycke och beslöt att utbilda några personer på flera orter i Sverige. Dessa personer skulle helt enkelt bemanna Missnöjesdisken. Man kan väljas ut till många saker i livet …

Vi fick åka till Stockholm på kurs där vi informerades om produkterna och tjänsterna, och att de, eftersom de var så bra och enkla att använda, var värda att betalas för. Men inte minst fick vi träna oss på att ta emot kritik. Vi fick också höra att det, även om vi satt i telefonen, skulle höras om vi var glada och trevliga eller arga och trötta. Något som jag har tänkt på många gånger, det är sant – det hörs…

Vi tränade på varandra och så arga kunder som vi själva var  träffade jag aldrig på senare. Jag minns särskilt en kvinna. Hon satt på en stol mitt ibland oss övriga 20 och en av oss skulle agera kund och ringa och klaga.
Så fort hon svarade så ångade ”kunden” på och sa att ”nu minsann”. Damen slog ihop händerna av förtjusning och sa med verklig inlevelse: ”Men nu ska det bli väldigt spännande att höra vad du har råkat ut för!” eller ”Nejmen, får jag höra!” eller ”Va intressant, tycker du det?”

Alla arga ”kunder” kom av sig och tappade farten. Hon var fantastisk. Jag tänker på henne då och då när jag själv ringer och vill klaga eller fråga.
Ingen verkar ha gått samma kurs som vi!

På min promenad idag tänkte jag fota en massa gula och fina löv men det blev bara dom här bruna, trötta och vissna stackarna som låg utanför min dörr. Och små regndroppar kändes nästan som isbitar. Med anledning av detta har jag nu två vita jackor i tvättmaskinen och vinterjackorna har tagit plats innanför dörren. Beredd!

Guldkant – vad är det?

För en del är det att åka till Dubai på semester, andra tycker det är jättemysigt att sticka till Trosa på Spa eller varför inte äta ute en gång i veckan.

Så här är Guldkant för mej:

  • Såklart att jag är frisk och inte har några vare sig kända eller synliga fel
  • Att jag har råd att prenumerera på Dagens Nyheter fredag-söndag.
  • Samma dagar får jag kaffe på säng och kan ligga och läsa tidningen tills jag är klar.
  • Och när jag är klar släcker jag lampan och lägger mej under täcket en stund till och tjuvsover.
  • Att jag idag ska ta en promenad, det ser ut att vara soligt och färggrant ute.
  • Att jag sätter mej över alla forskningar och undersökningar om vad man bör äta och inte, jag äter allt jag gillar utan att fundera så mycket. Jag vet faktiskt inte riktigt vad som innehåller fibrer (visst är det otroligt hur man kan vara så obildad?). Jag gissar att det finns fibrer i bröd, men jag tar gladeligen ändå en macka till frukost varje dag.
  • Att jag struntar i att kolhydrater inte är nyttigt. Jag ällllskar potatis.
  • Att jag gillar fotboll och nu har ett lag som jag verkligen kan gå in för. Heja ÖFK!
  • Att jag har råd med dyra hudkrämen.
  • Att jag, om jag vill, kan köpa en jumper till – fast jag har alldeles för många.
  • Att min röst fortfarande är OK och jag kan sjunga i kör.
  • Och – det bästa av allt – alla i min familj är friska och mår bra. Barnen är duktiga och ambitiösa, dom har bra jobb och dom klarar sig alldeles utmärkt utan min hjälp. Barnbarnen verkar mycket lovande, dom är snälla och rara, artiga och väluppfostrade.

    DET mina kära,  är för mej Guldkant på tillvaron. Härlig lördag på er!

Att komma med nåt nytt

En stjärna blev intervjuad i radion för ett tag sen. Han var absolut en stjärna, det hördes på hela resonemanget. Det är bara det att jag inte nånsin har hört, sett eller hört talas om honom, det är jag säker på.

Men man vet ju aldrig, nu finns det så många stjärnor – Youtube-stjärnor, bloggar-stjärnor (could have been me….), dataspels-stjärnor, idrotts-stjärnor som tävlar i nån sport som jag inte har en aning om… MMN eller nåt sånt. Sen finns det förstås musikaliska stjärnor och skådespelar-stjärnor. Dom kan jag oftast inte heller. När jag passar på att läsa skvallertidningar hos frissan så kan dom visa flera sidor av snygga tjejer som vandrar på en röd matta nånstans och dom är så otroligt vackra. Jag känner inte igen en enda och jag har heller aldrig hört deras namn. Vad är det som händer! Jag kan snart bara Alicia Vikander.

I alla fall så hade den här stjärnan kommit på en fantastisk grej. Han hade börjat prata i telefon med sina kompisar!!! Kom med nåt nytt! Det var en fantastisk ny värld som hade öppnat sej för honom. Han kunde prata i timmar med nån. Intervjuaren gick upp i varv och blev helt tagen av detta tilltag. Frågorna haglade, ”vad pratar ni om?”, ”hur kan du sitta så länge?” mm mm. Stjärnan berättade utförligt och brett om att man, om man blev lite trött, kunde göra en liten paus, man kunde gå och hämta nåt, dricka lite vatten eller helt enkelt vänta ut tystnaden tills man kom på nåt nytt att prata om. Han kunde inte nog rekommendera detta fantastiska sätt att umgås.

Jag säger som jag alltid har sagt: ”Varför är det ingen som frågar mej?” Den här konsten har jag tillämpat till fulländning under större delen av mitt liv. Jag pratar ofta och länge i telefon. Det är så himla härligt. Och jag kan också hålla ut, ibland en timme och mer. Oftast är det numera ett toalettbesök som gör att vi måste sluta men annars flyter det på rätt bra. Samtalsämnen saknas inte. Vi pratar om polisen, om sjukvården, om några stjärnor vi sett eller hört, TV-program förstås och allt möjligt och omöjligt man kan tänka sig.

Titta på TV är en annan sak som jag snart är ensam om. Jag bänkar mej 1930 varje kväll och startar mitt tittande. Jag följer alla serier som man kan och om det kör ihop sej med flera ”braingar” samtidigt så kör jag med Play. Har förstått att det är väldigt ovanligt. Nuförtiden tittar man när man har lust och inte när det står att programmet sänder. Visst, det skulle jag också kunna göra. Men jag har oftast både tid och lust att sitta där mellan 1930 till 2300 och då kan jag ju lika gärna kolla när det sänds. Eller?

Idag är det höst… men vad gör det mej… jag behöver faktiskt inte gå ut idag. Fast nu ska jag vara ideell en liten stund, men sen kryper jag in i min boning, plockar fram stickningen och drar några varv innan det blir dags för en härlig kväll i TV-soffan. Idag är det skiiiiitbra program hela kvällen… jag längtar så! Härlig måndag på er.