Ett leende i etern

Jag besökte min gamla arbetsplats förra veckan. Massor av minnen kom för mej. Jag har aldrig våndats över att gå tillbaka till jobbet efter en ledighet eller känt det tungt att ge sig iväg på morgonen (förutom att jag redan då var barnsligt förtjust i sovmorgon). Men, var sak har sin tid och nu tycker jag det är lika roligt att inte vara på jobbet!

I alla fall så kom jag plötsligt ihåg att jag för väldigt många år sen fick tillhöra en Special Force (det hette absolut inte så). Banken skulle införa avgifter på kort och andra tjänster. Man förväntade sig en kritikstorm utan motstycke och beslöt att utbilda några personer på flera orter i Sverige. Dessa personer skulle helt enkelt bemanna Missnöjesdisken. Man kan väljas ut till många saker i livet …

Vi fick åka till Stockholm på kurs där vi informerades om produkterna och tjänsterna, och att de, eftersom de var så bra och enkla att använda, var värda att betalas för. Men inte minst fick vi träna oss på att ta emot kritik. Vi fick också höra att det, även om vi satt i telefonen, skulle höras om vi var glada och trevliga eller arga och trötta. Något som jag har tänkt på många gånger, det är sant – det hörs…

Vi tränade på varandra och så arga kunder som vi själva var  träffade jag aldrig på senare. Jag minns särskilt en kvinna. Hon satt på en stol mitt ibland oss övriga 20 och en av oss skulle agera kund och ringa och klaga.
Så fort hon svarade så ångade ”kunden” på och sa att ”nu minsann”. Damen slog ihop händerna av förtjusning och sa med verklig inlevelse: ”Men nu ska det bli väldigt spännande att höra vad du har råkat ut för!” eller ”Nejmen, får jag höra!” eller ”Va intressant, tycker du det?”

Alla arga ”kunder” kom av sig och tappade farten. Hon var fantastisk. Jag tänker på henne då och då när jag själv ringer och vill klaga eller fråga.
Ingen verkar ha gått samma kurs som vi!

På min promenad idag tänkte jag fota en massa gula och fina löv men det blev bara dom här bruna, trötta och vissna stackarna som låg utanför min dörr. Och små regndroppar kändes nästan som isbitar. Med anledning av detta har jag nu två vita jackor i tvättmaskinen och vinterjackorna har tagit plats innanför dörren. Beredd!

Publicerat av

barbro

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *