Simsalabim så blev det ett storköp

På stan i lördags upptäckte jag att det inte var nån kö på Phone House. Passade på att fråga en sak om min mobil. Fick till svar att det nog var dags att byta. Den andre personen i hushållet hickade till när jag slog till med: ”Jamen då gör vi det, vi köper två nya telefoner!” Försäljaren, som för övrigt är från Hammarn och är väldigt trevlig, blev lika förvånad han. Jag såg väl inte precis ut som en som fattar snabba beslut om tekniska innovationer.

Nåja, han ville ändå testa lite säljargument och berättade att den var så bra eftersom man kunde ha den under vattnet…. ta kort under vattnet också. Himla bra upplysning för mej som på sin höjd doppar mig i två sekunder på grunt vatten och då knappast har mobilen med ut.

Sen fanns det förstås en rad andra tekniska finesser. Jag avbröt honom och sa att det enda jag var intresserad av var att den var av senaste modell. Skulle inte falla mej in och köpa nåt som är för gammalt innan man knappt lärt sig den.

Flytta över från gamla telefonen? Nej men det är så himla lätt. Det fixar ni själva… OK! Vi betalade en mindre förmögenhet och gick hem med två kartonger innehållande den nyaste modellen av Iphone.

Sen var det bara att sätta igång. Nu skulle gamla telefonen tanka över sitt innehåll till Itunes…??? Och sen skulle man byta SIM-kort och sen skulle man skicka tillbaka det som funnits i gamla telefonen, men numera befann sig i datorn, till den nya?? Jag började med att förbinda telefon och dator med en sladd. Men sen? Jomen det kanske räckte så, för nu plötsligt visade displayen att det blev mer och mer som var laddat.

Just då ringde yngsta dottern från tunnelbanan. Jag berättade vad jag gjorde och hon sa helt panikslagen:
– Men kan du det?
– Jadå sa jag, jag håller på och tankar över innehållet nu till nåt som heter Itunes. Känner du till det?
– Såklart jag gör. Hur tankar du över det?
– Jag har satt i sladden
– Jamen du har väl tagit upp nåt program på Itunes?
– Njae
– Du måste ju leta upp ett program som heter Säkerhetskopiering. Nu håller du bara på att ladda mobilen.
Här följde en oändlig ström av information som kastades från min gata i stan till en tunnelbanetunnel. Stundtals var tonen både hög och ohjärtlig. Ibland blev hon faktiskt riktigt irriterad över min brist på insikt. Tror jag det! Som tur var för henne bröts förbindelsen och då hade jag precis kommit till rätt ställe på Itunes. Och längst upp stod det ”Barbros Iphone”. Visst är det fantastiskt! Nu var det bara att säkerhetskopiera så det stod härliga till.

Sen byta SIM-kort och se, då fanns allt i den nya på en gång. Dumheterna om att man skulle hämta nåt från datorn verkade vara helt överflödigt. Det blev så bra, alla apparna och mapparna och telefonnumren följde med. Och jag var så himla glad. Tills hon ringde igen och frågade om jag hade tankat tillbaks allting
– Behövdes inte, allt är på plats.
– Jag sa ju att du skulle följa alla anvisningar.
– Det kom inga anvisningar om att jag skulle sätta igång med sladden igen.
– Klart det gjorde.
Jag kände att jag var ute på svag is och försökte styra över samtalet från mitt tekniska obefinnande och göra alla på bättre humör genom att undra vilket väder det var i Stockholm.

Och faktiskt, jag har en ny fin telefon och allt, som jag kan se, fungerar. Jag  kanske går in till mobilmannen nån dag och kollar nån liten säkerhetsdetalj, som t ex om jag ska spara i Molnet eller på Itunes. Då lär även han bli förvånad över min terminologi. Jag behöver ju inte säga att jag inte gjort som man skulle.

Här skulle jag ha lagt till en fin bild på min telefon, men det får jag inte till. Nåt konstigt lösenord för utgående mejl som jag inte kan komma ihåg. Därför blir det en bild på min fantastiska fönsterskrapa. För den har jag använt idag. Jag har putsat ”alla” på insidan…. Tjoflöjt!

 

Rubriksättare – vilket kneg!

Ibland måste jag beundra dom som sätter rubriker. Dom är duktiga. Man måste bara läsa vidare efter att ha sett vissa rubriker. Dom lyckas således. Det senaste som jag läste härom dagen var två:

”Har ni sett på maken!” – detta gamla kända uttryck som det faktiskt var länge sen jag använde, måhända beroende på att jag tror mej ha sett och hört det mesta. Nu användes det i samband med en artikel om kungaparets mellandotters man Chris O´Neill. Han tar sig oanade och opassande friheter och hovet gnuggar alla knölar dom hittar; fett- geni, stress-, för att förklara alla hans påstådda krogkvällar, resor i hovstabens limousiner, resor utan familjen mm. Kul var det i alla fall!

Sen var det i samma veva som det stod. ”Nu är prästen kär i prinsen!” Bild på hovprästen, vad han nu heter. Men gud (vits!), tänkte jag: ”Är han kär i Carl Filip?” Är det därför han ser så allvarlig ut vid alla vigslar och dop och annat? Men icke, han hade hittat drömPRINSEN.  Även där, bra jobbat, jag läste ju.

Annars står jag och tummar på den ena vinterjackan efter den andra och funderar om jag ska bära undan den till de mörka källarvalven. Men kanske inte, i natt har det tydligen snöat. Ute blåser ickevårvind, det ser kallt ut, löven susar förbi fönstret i rasande fart, det ligger lite snö här och där och jag inser att det nog blir dunjackan idag också. Fast den tunna…

Det passar mej ganska bra, jag planerar att ta det piano. Hela dan!

Vi ska nämligen gå ut och äta med goda grannar ikväll och trots att det är fredag känns det inte bra att säga att vi ska på After Work. ANW – After No Work verkar vara ett smartare uttryck. Ha så härligt ni med!

 

 

Det jag gjorde

Man kan göra tvärtom. Istället för att jag, som inför varje högtid eller förflyttning till eller från stad och land,  skriver om vad jag ska göra, allt som ska med och alla djärva planer, skriver jag nu istället efter helgen och talar om vad som blev gjort. Går fortare, tar mindre plats.

Alltså: ”Hände i veckan, avsnitt 1-100”
Vi drog österut mot Lantstället för en vecka sedan. I bilen fanns 17 kollin. 6 st innehöll matvaror från Maxi, 3 st matvaror från hemmet med sånt som jag helt plötsligt inte tror jag kommer att behöva innan maj då jag flyttar ut till sommarvistet. 3 påsar från Systembolaget, bra att ha. Tänkte mej ett stilla glas rosévin på broa eller varför inte en Campari med mycket is. Snaps förstås, det skulle väl bli påsksill. 5 väskor med blandat innehåll; mysbyxor flera par, t-shirt, täckbyxor, stickningen, flera böcker. Ja det plockar till.

Väl framme kunde jag konstatera att hela gräsmattan var isbelagd. Inte bra. Det var bara att sätta igång med att hacka is. Något som jag för övrigt tycker är sanslöst kul. När man får iväg ett stort issjok och bara kan hiva iväg det till nåt ställe där det kan ligga och smälta för sig själv.

Hittade en liten plätt som jag kunde gå loss på med räfsan, men hade hoppats på mer.

….. Och inte blev det sådär grönt och fint när jag krafsade heller… men å andra sidan tänker jag att just dom där löven är ju borta. Sen var det bara att plocka fram mjölkkrukan och plocka kvistar och sätta vippor. Och så plötsligt blev det: Glad Påsk!

Resten av veckan har gått åt till att äta massor med god mat, dricka gott vin (inte rosé ute på trappan, det var för kallt), åka in till stan och kolla på ÖFK (yesssss!), äta mer god mat, sitta på trappen med en filt runt benen eftersom det var så kallt, gå en liten sväng på byn för att kolla att alla hus såg likadana ut som sist, äta mer god mat, dricka gott vin, klå dottern i kortspel (åtminstone är det så jag minns det), läsa, sticka och ha det mysigt.

Nu är jag åter på min gata i stan och det är soligt och kallt och brunt. Men nu vet man ju att det bara blir bättre och bättre och varmare och varmare. Livet leker med andra ord! Härlig tidsdag på er!

Idag är det en Glad-Dag!

I morse vaknade jag före åtta. Det var så ljust i sovrummet. Och jag blev så glad när jag såg dom ljusrosa gardinerna som jag satte upp igår. Trots ett iskallt småregn så putsade jag fönstren också, det gäller att passa på när lusten infinner sig.

Glädjechockerna avlöste varann.  Jag blev glad över den fina mackan till kaffet som serverades på sängkanten. Sen var det nyhetsläsning. Fast gudarna ska veta att man sällan blir glad över att läsa nyheterna så blev jag ändå glad. Där fanns en artikel om kvinnor i Indien som bildat en landsomfattande rörelse ”Will go out!”

Alla minns väl den hemska gruppvåldtäkten för några år sen på en rullande buss där en ung läkarstuderande kvinna dog av sina skador. Våldtäkterna duggar tydligen tätt i detta land där så många högteknologiska arbeten och studier utförs. Men just detta startade ett uppror bland Indiens kvinnor och en hel del män.

Rörelsen går ut på att du som kvinna ska kunna gå överallt och vara klädd som du vill. Du ska inte bli utpekad som att du går ut på egen risk om du har kort kjol och inte det som rekommenderas ”vida tunikor och byxor”.

”Dag eller natt, i klänning eller sari, ensam eller med vänner – jag kommer att gå ut!”.

Jag blev alldeles varm i hjärtat och tänkte: ”Hoppas, hoppas att det går bra!”

Tänkte att jag har tur. Jag kan gå ut när jag vill och se ut hur jag vill. Den enda risk jag löper är väl att jag ska bli rånad. Men den verkar minska i rasande takt eftersom ingen snart har med sig ett öre i kontanter. Verkar onödigt att rafsa åt sig en handväska om det bara finns ett orange läppstift i den.

Så denna fredagsmorgon, då det är grått ute men sol i mitt sinne så tar jag väl och kvistar över till Maxi och köper mej nåt smarrigt till fredagsmiddagen – dom har ju öppnat en delikatessdisk. Vad jag har det bra! Och det önskar jag er också, en härlig fredag alltså!

I WILL GO OUT!

 

 

Upplyftande – absolut inte!

Ingen vill väl läsa en blogg som är sorgsen, o-rolig och absolut utan poäng. Man vill väl läsa om roliga personer som gjort roliga saker och som har roliga och träffande kommentarer om själva livet. Därför rekommenderar jag alla att sluta läsa precis här.

För idag är det en grå dag. Ute ligger små smutsiga vita sjok mitt ibland det bruna gräset. Igår kväll regnade det, härligt.. Jag välkomnar alla försök från vårens sida. Jag har slutat gilla vintern överhuvudtaget. Läste igår att vi om några år förmodligen får danskt väder, d v s fina somrar men skit resten, med blåst och regn. När jag bodde i Göteborg i början på 70-talet var det just detta väder som fick mig att åka tillbaka till Jämtland. Det var för tråkigt att gå med paraply i december, dessutom vände sig alltid paraplyt ut och in eftersom det blåste så mycket.

”… fast här inne är det höst…” så känns det idag. I morgonens tidning läste jag bara om eländes elände – Brexit (stackars England???!!!), Erdogans soldater som knackar dörr i Sverige och skrämmer landsmän, Afrikas elände och korrupta presidenter och nu på radion bussolyckan i Sveg. Det var nästan befriande skönt – missförstå mig rätt – att läsa om den fantastiske Gösta Ekman, som hade så många beundrande och älskande kollegor, vänner och publik. Tänk att ha varit en offentlig person som verkade vara älskad av alla, inga skandaler, inga hemska uttalanden, inga kända bråk. ALLA verkar ha fascinerats av och tyckt om honom. Det var faktiskt härligt att läsa och minnas trots att jag liksom många andra, tycker det är sorgligt att inte få se honom mer.

Vad tar man sig till en sån här dag som är så full av sorgsenhet? Nåt praktiskt kanske? Efter en tur ner på stan igår iförd vinterkappa med tillika yllehalsduk och då jag svettades så hjärnan kokade, gjorde jag en hastig insats på kappkragen med en borste, knäppte alla knapparna och hängde in kappan i en garderob. Då blev det faktiskt roligare en stund, jag älskar att plocka undan vinterkläderna.  Det gick ju väldigt fort så nu funderar jag på nästa smarta drag för att få den här söndan att bli som den borde ”Sköna söndag”. Jag planerar att hasa mig några meter bort till soffan, greppa korsordet och klämma dit nån bokstav, sen tar jag stickningen en sväng och när jag blir uttråkad av det kollar jag om det finns nån missad repris eller nåt roligt sportevenemang. Jag vet att det alltid finns nån travande häst på plats på nån osannolik plats och bana, men nu sa jag roligt.  Eller också läser jag väl ut min bok, den utlovar ett spännande och oväntat slut. Får tänka att i morgon blir det en mycket roligare dag, det är jag säker på.

 

 

 

För stort och för mycket

Ibland känner jag mej som den lilla lilla gumman som köpte den lilla lilla förpackningen och tog hem till den lilla lilla kastrullen eller la upp i den lilla lilla skålen. I alla fall borde jag vara det. Två personer kan ju inte konsumera hur mycket som helst. Efter 20 år med tvåpersonsboende har jag nästan lärt mig att laga mindre mat. Men några saker har jag inte fattat.1.

1. Jag kan inte göra lite sallad. Jag slajsar ett halvt salladshuvud och vips när jag lägger upp det blir det så mycket så jag får byta skål två gånger. Och inte kan vi äta upp heller. Och hur kul är det att äta sallad dag 2?

2. Jag kan inte köpa lite frukt. Jag vill att fruktfatet ska stå där på vardagsrumsbordet och se inbjudande ut. Det ska vara fullt av olika frukter och färger och man ska bli jättesugen på att ta sig en.

Funkar inte så. Vi äter kanske en frukt per dag och resultatet blir att efter två dagar så ligger där några skrumpna mjuka äpplen, några hårdskaliga apelsiner, för att inte tala om bananer, dom blir ju bruna direkt.

Förslag har inkommit från den andre personen i hushållet om att jag inte ska lägga upp så mycket åt gången. Men hur kul är det här?

Nej jag är nog mer inne på att köpa ett mindre fat. Det skulle förmodligen lösa alltihop.

Lycka var att gå utan broddar till gymet idag. Jag kände mej härligt lätt på foten och det är inte fy skam i min aktningsvärda ålder. Det blåste också, jättehärligt för vindarna var faktiskt ljumma. Härliga tider stundar med andra ord!

 

Glad, gladare, gladast

GLAD…

Idag är jag glad. Härom veckan hoppade jag in på Expo (= produktplacering, jag väntar på belöning) och stod och nöp i lite gardiner. Tänkte: ja men vore det inte lite kul att ha nya gardiner i rummet, dom jag har nu är jättefina och vita och lång-livade. Dom har suttit där i 19 år, förutom några mörka veckor när jag bytte ut dom mot mörklila. Inge bra. Sagt och gjort. Jag köpte några som var väldigt tunna och randiga på tvären i nån konstig grön-brun färg. Men lätta och luftiga och jag är säker på att dom blir väldigt fina när löven de grönska.

Och i morse kände jag mig full av energi, hoppade upp och rev ner dom vita. Jag har förstås tvättat dom på 19 år, men dom var väldigt dammiga nu. Och mens jag ändå var i farten så passade jag på att tvätta fönster också. Med skrapan.

…. detta fantastiska verktyg som gör fönstren rena på ett litet kick. Jag älllllskar den! Och medan jag ändå höll på så tog jag några på utsidan också – med lite rödsprit i vattnet.  Lite udda är det att putsa fönster ute den här årstiden och grannen sneglade inte så lite, grabbade telefonen och försökte hitta ett nummer dit han kunde anmäla ”otillräknelig person”. Inga blåljus har synts så jag gissar att han inte hittade en sån kategori. Vad det är jobbigt att leta rätt på allting på nätet? Det ena valet före det andra.

Nåja, nu är dom putsade. Då återstod att hänga gardinen. Hade så klart inte mätt längden och såklart var dom för långa. Men eftersom det här är en osedvanligt rolig och glad dag så deppade jag inte ihop för det. Jag tråcklade (gör man det nuförtiden eller var det bara när syfröken tvingade en) med vällllllldigt lååååånga stygn. Så nu är en gardin klar. Den blir bra. Återstår tre stycken. Men nu måste jag avbryta för lunch på Restaurang Hof med kompisar. Nöjena hopar sig!

GLADARE

…. är jag för att jag i morse kl 0900 lyckades bärga 3 biljetter till ÖFK-matchen i Svenska cupen. Fotbollstokiga stockholmsdottern kommer hem till påsk och det låg på mej att fixa biljetter till skärtorsdagen. Jag satt vid datorn 0845 och var  tokstressad när jag äntligen kom in på bokningen. Såklart började dom kräva lösenord och en massa tjafs, jag var så glad när jag äntligen fick betala så jag såg knappt var vi hamnade. Men det blir nog bra. Vi får vara där i alla fall.

GLADAST
… var jag nog igår kväll. Vi var på konsert med Star of Life, en grupp som reser runt i världen och på varje ort involverar ungdomar. Projektet syftar till att upplysa barn i Afrika om hur de ska skydda sig mot Aids och att de ska studera. En helt fantastisk kväll. 600 ungdomar som deltog hela kvällen, med sång och rörelser. En afrikansk grupp som sjöng och dansade. Gamla Triple and Touch var med, fast nu heter dom kanske Twice and Touch, Kroné är ju inte med. (jag har faktiskt funderat på var dom tog vägen?) Erik Gadd och en fantastisk tjej med ett svåruttalat namn. Hon sjöng så himla bra. Allt var bra, ljudet var alldeles lagom, publiken hängde med och klappade och sjöng. Vi sjöng faktiskt Gärdebylåten samtidigt som dom på scenen sjöng nåt afrikanskt. Jag lipade förstås mest hela tiden och tänkte på barnbarnet som fick vara med på det här stora – once in a lifetime – .

Och så är jag förstås gladare än glad att jag är frisk och kry och att det är fredag. Tjoflöjt på er !

 

 

 

 

 

 

 

lust att sabba …

Igår fick jag brev. Bara en sån sak. Det var ett myndighetsbrev, men från en sån som jag inte visste fanns – Internetstiftelsen. Wow, tänkte jag, nu kommer här som ett brev på posten att jag kan få ansöka om ett bidrag till en ny Ipad. Det är väl sånt stiftelser sysslar med?

Icke denna. Man ville ha min medverkan att besvara frågor om människors internetanvändning. Jojo, jag fattar nog. Dom vill kolla hur mycket gammfolke kan om internet och dom hoppas förstås att kunnandet ska vara högt så att  regeringen inte måste tillsätta en utredning, som efter nogsamt funderande tillsätter en grupp, som utformar särskild utbildning för äldre personer. Jag tänkte att nu kanske dom lyssnat på Dagny, Superbloggaren. Hon fick ju flyga till Gotland på Almedalsveckan för att som publik lyssna på en debatt om åldringsvården. När alla talare hade sagt sitt och paneldebatten hade nått nya höjder i samförstånd, frågade man Dagny vad hon tyckte om alltihop. Hon sa bara: ”Har ni frågat dom äldre vad dom tycker?” Så det var säkert därför jag blev utvald.

Jag har inte deltagit i nån undersökning sen den om mina Köpvanor. Då jag gick på niten att berätta vad jag hade handlat förra gången. Då råkade jag svara ”Blommor”.  Hur många buketter/växter? Jag hade just den gången köpt 7 krukväxter eftersom jag hade städat bort julen. Då kom nästa. Vilken sorts krukväxter; blommande eller gröna? Om dom var gröna; vilken sorts blad/familj? Jag höll på att bli tokig. Önskade att jag hade köpt 7 pelargoner punkt slut. Det gick inte att avsluta undersökningen heller, man kunde vare sig backa eller sluta. Tror jag det. Annars hade dom inte fått en käft att göra klart.

Men nu tänkte jag att det kanske var lite annorlunda så jag loggade in mej. Då grep ”djävulen” tag i mej. Eftersom jag vet att sista frågan alltid är: Är du man/kvinna? och Vilken ålder är du? Tänk att kryssa för att jag använder ALLA sociala medier som finns, jag läser tidningar på nätet på löpande band, jag internettar och nätverkar dagligen och stundligen och så till sist få klämma till med Född 1949. Då skulle dom få se vem dom stungit haver.

Men sen kom jag på att det inte var så smart. Mina svar kanske skulle leda till att vi aldrig mer får träffa en doktor live, utan bara via en trevlig app där varje klick kostar bara 50 kr, eller att det inte finns några tidningar alls, och att man i Rapport bara kommer att skicka länkar i TV:n. Länkar till ”vårt reportage”. Då behöver ju ingen sitta och läsa upp ett litet referat. Eller, ännu bättre, då slipper dom där på TV4 nyheterna stå och gå och se så uppenbart illa berörda ut över sättet att bli exponerad. Och jag förstår dom, det måste väl kännas skönt att ha ett skrivbord att luta sig emot istället för att vandra omkring på en scen med ett litet manus i handen och gärna iklätt högklackat.

Så jag svarade sanningsenligt och rätt. Jag är ju en sån fiiin människa. Och nu är det torsdag och jag ska vara ideell på det roligaste och trevligaste sätt jag vet. Jag är Rödakorsvärdinna på sjukhuset. Där träffar jag alla sorters människor, i alla åldrar och från olika ställen, och ibland behöver dom min hjälp att hitta, eller att läsa kallelsen, eller också vill dom bara prata en stund. Det är så härligt! Jag känner mig snäll, glad och behövd, vilket är en känsla att vara rädd om. Så glad torsdag på er också!

Då tänker jag på mamma

Brev till mamma, och jag önskar att hon kunde svara. Det är så mycket jag skulle vilja diskutera med henne.

Igår var det Internationella Kvinnodagen och i hela världen förenade sig kvinnor i kampen mot orättvisor, löneskillnader och förtryck i olika former. På din tid fanns väl ingen kvinnodag, men Hyland ordnade en Frufridag och det fanns något som hette Husmorssemester. Du åkte faktiskt på en sån en gång, till Västergötland, och jag fick följa med. Det var stort. Att åka tåg och att du skulle få vara ledig.

Du läste Moa Martinsson så nånstans hade du nog ett hopp om att kvinnor skulle göra skillnad i samhällsdebatten. Du beundrade verkligen Moa. Hon var förutom att hon skrev böcker, djärv nog att klippa hellugg. Något som du beundrade och när vi barn var bråkiga och du inte fick ta din eftermiddagslur i fred så sa du att om vi inte var tysta så skulle du klippa hellugg. Inför detta förfärliga hot sjönk vi ihop och tystnade direkt. Vi trodde tydligen att detta skulle vara höjden av förfärlighet. En hellugg!

Du skötte hem och barn och lagård med den äran. Där var du Drottning med oinskränkt makt. Ingen man hade något att säga till om, det var du som bestämde. Och mjölklikviden fick du alltid ta hand om, fast nu undrar jag förstås – kom utbetalningen i pappas namn? eller fick du hämta ut summan själv? Jag hoppas förstås det. Men det var i alla fall dina pengar, fast dom skulle ju användas i hushållet.

Men du färgade håret ända tills de sista åren. Hos á Karin på Kälarne. Det kan jag tycka var bra gjort. Du var förmodligen lite fåfäng fast du inte ville att nån skulle tro det, du vägrade att vara gråhårig. Jag tänker som du mamma, jag färgar också håret och orkade du så ska väl jag klara av det, jag som har så nära till frissan och som har råd att kosta på mej en uppfnissning då och då.

Du var lite bitter över att du aldrig fick gå seminariet och bli lärare. Du hade förutsättningar, enligt din lärarinna. Men det var ingen som kunde kosta på dej att studera så du fick bli piga istället.

Du gillade att skriva. Och nu skäms jag när jag tänker på att du inte nästan inte hade nåt att skriva i eller på. Hemmets Kokbok (tror jag den hette) kom ut varje år och där kunde man anteckna vilken mat man lagat, liksom en dagbok. Där skrev du hela noveller på alla raderna och utanför och ovanför och nedanför. Tänk om du varit med nu, då hade garanterat Bloggar-Dagny fått en konkurrent. Vi har det lättsamt, vem som helst kan sätta sig och torgföra sina åsikter och har man tur kan hela världen läsa vad man skrivit. Och man kan skriva böcker, kosta på en egen utgivning och sälja själv. Det är liksom ingen big deal nu för tiden att vara författare.

Du var så duktig på att laga mat. Varför lärde jag mej inte att laga din Consommé?, soppan som du tog till när det vällde in oväntade gäster och pappa tyckte att alla skulle få nåt att äta. Och jag undrar om inte du också skulle ha  uppskattat ett gott vin till maten nån gång. Men det hörde liksom inte till att kvinnor skulle dricka nåt, förresten var det kanske inte så lockande att dricka starksprit, vilket väl var det enda som inköptes.

Jadu mamma, du hade varit glad att se alla kvinnor i din familj. Du hade varit så stolt över deras fina arbeten och över att dom klarar både jobb, hem och barn. Och att dom har så, som du skulle ha sagt, ”snälla karlar”. Du skulle ha fnissat förtjust över att dom tog pappaledigt och att dom Vabar, att dom tar så stor del i sina barn.

Det här blir riktigt sorgligt för mej. Så nu slutar jag skriva, men fortsätter tänka på dej!

Kvinnor i alla länder …. förenen eder!

Idag är det Min Dag. Kvinnodagen… Eftersom jag bevisligen är kvinna borde jag väl fira det på nåt sätt. Om jag hade jobbat kanske chefen bjudit på nåt gott till kaffet, förmodligen hade han inte vågat köpa bara till kvinnorna utan alla hade säkert fått smaska, annars skulle väl JO gå in och döma ut vite.

Funderade på om jag skulle köpa mej en smaskig bakelse, men det känns inte så bra att äta den ensam när den andre personen i hushållet ser på. Han skulle kunna hävda att det inte är bra att äta så mycket sött och då vore ju allt förstört. Jag skulle kanske ha köpt mej en fin bukett blommor. Den här har sett sina bättre dagar. Men den får ändå symbolisera nån sorts Grattis till Oss!

När jag tänker på mitt eget arbetsliv så har jag minsann inte varit nån feministisk förebild. När jag började jobba funderade jag inte ett dugg på om något var orättvist över huvud taget. Den manlige chefen sa till mej vad jag skulle göra och jag ifrågasatte aldrig något. Inte heller tyckte jag att jag hade för lite betalt. Man pratade inte om sånt och man jämförde inte. Man var nöjd helt enkelt. Jag har sannerligen inte varit något föredöme för mina tre döttrar när det gäller kvinnosaksfrågor.

Nu följer jag debatten och förfasar mej över orättvisor i både löner,  chefspositioner och styrelseplatser. Och jag kan bara hålla tummarna att mina döttrar och mina kvinnliga barnbarn kommer att lyckas med sin kvinnokamp. Och så kan man ju verkligen hoppas att det inte kommer att behövas nån Kvinnodag i framtiden.

För egen del surar jag över att jag inte kom på det…. Att jag skulle kalla mej Förstaårssenior… Det låter ju mycket bättre än Pensionär. Nu är det för sent! För jag har inte nånstans i sportens virvlar hört talas om något som heter Andraårssenior!

Ute faller vintersnö, hoppas alla ni Kvinnor får en bra dag!