Kompisar i vått och torrt

Jag tror att det är första gången Juppe har fått vara högst i rang i en liten flock. Han bestämmer över sina två ”lillbrorsor”.

Den ena står knappt ut när Juppe försvinner iväg på äventyr med mig. Då ropas det och klagas det från hagen:

– Hallå! Vi har ingen ledning här!

Och idag fick lillkisen vänta 1,5 timme när jag och stallägaren tog en härlig förmiddagstur genom skog och mark. Sämre kan man ha det. Hoppas Juppe håller med. Jag tror det i alla fall.

En timmes skuttelutt blev det i alla fall idag

Jag och stallägaren drog iväg på förmiddagen. Rolig tur. Galoppetigloppetti längs Svartån och åkrar. Kuligt.

– Tror du Juppe pallar en sista galopp på ”racerbanan”, frågade jag stallägaren när vi kom tillbaks till byn.

– Ja, det tror jag. Men jag tror att han skulle se det som ett straff, att inte få gå tillbaks till stallet med sin kompis.

Ibland är det ju himla bra att få hjälp att tänka. Klart Juppe ska klara av dagens träning med en bra känsla i sin trinda kropp. Jag vill ju inte vara taskig, men lite ivrig är jag ju. Och i ivern kan man ju lätt klampa iväg åt fel håll.

Det blev en fredagspromenix

Kunde inte hålla mig borta från Juppe, ens på hans vilodag från träning.

En promenad i människotakt tror jag inte ens räknas som träning, så vi tog en rask halvtimmestur. Måste ta itu med min egen kondition märker jag, den har blivit sämre sedan jag köpte Juppe. Han sliter, jag sitter och blir kanske lite starkare i rygg och ben – men kondis får jag inte.

Dags att börja med spö?

Tjurskalligt. Riktigt tjurskalligt.

Red ut ensam, tänkte göra om promenaden som jag lärt mig nu (eh, red fel igen).

Nope. Juppe ville inte gå ner på vägen mot skogen och stigen. Tvärnit. Back, back, back. Fick hoppa av och leda honom en bit.

Skutt upp. Nu står han och tittar intresserat när jag hoppar upp, han vet att han får en godis.

Tvärstopp när stigen delade sig. Vid det laget var jag lite ilsken. Han stod som fastgjuten och lyssnade inte ett skit. Jag blev så arg (skäms lite) att jag tänkte att det är skit samma om jag åker av – daskade till Juppe rejält på halsen med tygeln.

Seg promenad framåt.

Och så vidare …

Pigga öron hemåt, riktigt fin tölt. Jag tänkte ta en galopp längs åkern som vi går förbi. Någon har klippt gräset där – en perfekt racerbana!

Nope, det skulle inte Juppe. Då var jag liksom lite grundarg och DREV PÅ! Jodå, vi kom iväg, till slut.

Tänkte att Juppe jävlar i min låda inte ska komma undan så lätt. Styrde mot skogen igen. Efter visst besvär om man säger så. Upp för branta backen (flämt, flämt på toppen) och ner igen. Gympa så det heter duga.

Promenad hemåt. Trodde Juppe ja. Nu var det dags för galopp nummer två. Nu tror jag att han vaknat lite. Eller var lite förbaskad han också. Fjutt iväg längs åkern.

Ja, och så tölt längs åkern på väg hem.

Slut till kropp och själ när vi var i stallet. Juppe var riktigt svettig och verkade njuta av att bli avsvampad.

Själv tog jag ett glas rött i tv-soffan. Gah!

De sköra små nerverna

Jag tittade lite dystert på Juppe & friends när de stod längst bort i hagen (hagarna, om man ska noga). Juppe kommer att stå kvar och beta gräs tills jag kommer fram och hälsar, inte springa bort – men inte komma till mötes heller.

Jag tog min tid. Spankulerade. Och si! Juppesnupp kom travande när jag avverkat en hage. Blev så glad så glad så han fick en äppelbit.

Bra start på ett arbetspass, tänkte vi nog båda två.

Tur att Juppe gillar att bli pysslad med, han står och darrar med underläppen och dreglar lite trivsamt. Och jag borstar, kammar och ryktar. Nu står han helt still när jag sprayar flugspray också. Det är bra.

Blev lite knäckt av arbetspasset när vi provade på att longera. Med fjärilar i magen knallade jag med Juppe efter mig till ridbanan. Nya ridstövlarna är så stela så jag knappt tog mig upp. Juppe var verkligen en gentleman när han begrundade mina försök under högljudda stånkanden.

Äppelbit. Han stod still.

Juppe var rätt slappo från start. Inte på ett dåligt sätt alls, utan avslappnad. Halvhalter funkade nästan, precis som halter. Men att ”ticka igång” från skritt till tölt, näej. Jag drev med sätet, tölt, tölt – trav. Halt. Volt. Halvhalt, driva, driva. Tölt, tölt – och trav igen.

Vi slet ett tag tills jag märkte att Juppe blev grinig.

Vi tog sikte på ridkupolen istället. Jag lyckades inte få på ljuset, men skitsamma, det var ljust så det räckte där inne.

Juppe tyckte det var läbbigt att gå in i kupolen. Det är en jättehög tröskel i järn som han klånkade i med hovarna och en knirkig dörr i metall. Till slut övertalade jag honom om att gå in, beröm. Och ut igen, och samma manöver tills han tyckte det var rätt kul att gå in och ut ur kupolen.

Pust. Kul.

Men, nu var det dags att stänga dörren och börja jobba. Av med tyglarna och en totalt förvirrad blick från Juppe. Han gick ut i spåret och löd när jag bad honom trava.

Men byta varv gick absolut inte. Inte heller att skritta. Men stannade gjorde han. En gång gick han in till mig i mitten när jag bad honom stanna. Blev glad så det bubblade. Men det var också enda gången, Juppe blev surare och tvärare för varje varv.

Vi körde några gånger ändå, jag fick gå och hämta honom och leda ut honom på spåret när han parkerat sig med huvudet mot kupolen. Slutade när han stod stilla vid en sista order om halt.

Sådär kul. Men bra. Fattar bara inte varför Juppe blir så sur, och vad jag gör som gör att han blir det. Inget spö fick jag med mig heller.

I stallet hade jag några äppelbitar kvar, de gick åt när vi stretchade (hämta äppelbit med hårt bakåtböjd hals). Släppte lös Juppe och tog några raska steg bakåt och sa Juppe. Hände inte ett skit. Han stirrade förvånad på mig.

Gjorde om samma grej. Nu gick han fram mot mig. Och fick äppelbit. Det funkade en gång till.

Inte mycket till träning, men bättre än ingenting.

En heldag med Juppe & friends

Ridbanan har fått lite gräspluttar i sig som gror bland gruset.

Varför inte släppa in bröderna grus där? Nyttigt för dom att få vara i en inhägnad nära vägen och så får de springa av sig lite sprall. På köpet blir grästovorna uppsprättade.

Näej. Tänk er tonåringar som hamnar i ett tält, utan tv och med mobilerna glömde hemma i hallen. Så ungefär.

Skittrist.

Det gick inte ens att vifta igång pållarna. De tittade förskräckt på stallägaren som rask bestämde sig för att det var viktigare att ha kvar hästarnas förtroende än att de skulle springa runt.

Juppe fick springa på eftermiddagen istället, i ridhuset. Första gången som vi/jag longerade honom. Uj, uj. Inte lätt.

Juppe var tveksam till det hela, tveksam till om han verkligen behövde lyssna på vare sig mig eller stallägaren. Men det gick.

Jag måste minst sagt öva på det hele. Stackars Juppe. Och lite stackars mig, som måste lära mig att säga ifrån på skarpen och att läsa Juppe bättre.

I morgon är en ny dag.

En nybadad dag! Köpte hästschampo så idag fick Juppe en helgenomgång, det gick mycket bra. Lite skeptisk även till detta till att börja med, men sedan gick det bra. Han gillar vatten och gillar att bli ompysslad den lilla grisen.

Lång, härlig ridtur idag

Idag blev det en helt ny tur, längs grusvägar och in i skogen längs svartån. Nästan 1,5 timme luffade vi runt. Och guide och sällskap hade vi, tur det. 🙂

Juppe är alltid lite spänd när det är nya ridstigar som ska undersökas. Han blev lös i magen och kom tillbaks till stallet slank och slimmad om buken. Stackars söting. Hästar får mycket gas när de äter färskt gräs. Nu kan Juppe börja på ny kula.

Idag har jag shoppat:

Yes. Markeringsband från Biltema.

Här ska knytas små band både här och där. Ska i alla fall märka upp en lagom rutt som vi kan ta sisådär en lagom lat dag efter jobbet.

Två träskallar

Okej, jag red inte igår. Kanske var det det som straffade sig idag.

Juppe var som en ballerina redan när jag hämtade honom ur hagen. Skvitt och skvatt och spratt för allt. Vi gick några varv på ridbanan, sedan kunde jag sitta upp. Tvärs över vägen hann vi innan det blev tvärstopp.

Det tog minst en kvart att gå, säg, 75 meter. Ett steg, darr i hela kroppen. Ett steg, hovar som nitade i backen. Ett steg, hals som en giraff. Ett steg osv.

Hoppade alltså av och lirkade fram pållen.

Sedan gick vi raskt vilse i skogen. Vet inte hur länge vi virrade, men tänkte i alla fall att finalen ska bli en liten utmaning. En stig slutar (eller börjar om man så vill) i en brant, lång backe.

Eftersom jag ändå hittat stoppknappen på Juppe och kan få honom att gå ett steg i taget tänkte jag att den backen blir bra nu. På krönet kändes det som ett mindre bra beslut. Det tyckte Juppe också.

Efter lite lirk tog han ändå första steget. Det var otroligt jobbigt för honom, men jag tror att han var lika glad och lättad han när vi kom ner. Om en häst kan le så gjorde han det!

För att få upp lite flås på Juppe så tänkte jag galoppera längs en åker och tölta hemåt.

Aldrig i livet, sa Juppe. Hellre backar jag ner i diket, och så gjorde han det. Och så vred jag hans huvud mot hem och han skuttade glatt upp. Volt och mot galoppspåret igen. Aldrig i livet …

Det slutade med att jag satt av och ledde Juppe till början av spåret. Nu får jag nämligen hoppa upp och ner som jag vill. Han vet dessutom att det ofta blir en godis när han står still och är duktig.

Efter lite lirk blev det galopp, han gav järnet. 🙂

Och ganska okej tölt på vägen hem blev det.

Hå, hå, ja, ja. Snälla stallägaren stod vid stallet och blev glad när jag dök upp. Hon såg när jag stack ut från sitt hus och tyckte det dröjde bra länge innan jag kom tillbaks.

Sedan kom mannen till stallet, lika orolig han. Suck ja. Kompass kanske? Eller snart kanske jag kan lita på Juppe istället.