Bara ett djur? Nähähähähejdu

Hjärtat svämmar över. Det räcker att jag inte pysslat om Juppe på en dag för att pillbehovet ska pocka på.

Idag åkte stallägaren, hennes lilla dotter och jag till hovis för att Juppe skulle få en ny sko på höger fram. Det gick snabbt och lätt. Några flisor har gått ur hoven, men det var ingen större fara.

Hovis har mycket att göra och tävlar på hög nivå, därför frågade han om vi kunde komma till honom. Jepp, det kunde vi tack vare stallägaren. Då fick vi också låna ovalbanan, så fick hästarna träna lite mer på att springa på den.

Juppe är en maräng! När han fjollat av sig på vägen från ridbanan till ovalen (otroligt många jättelivsfarliga grejer längs vägen) gick allt som en dans. Han lyssnade på mig och hade nog kul han med.

Vi fick till en tölt i ”bättre takt” än jädrigt passaktig. Testade också om Juppe stannar på samma sätt som vi övat och övat och övat med hjälp av boken Atlis verktyg för islandsryttare, som tyvärr är slut hos förlaget.

En lysande bok, med mycket lättförståeliga övningar, även om de inte alls är så lätta att genomföra. Jag vill kunna stanna Juppe utan att dra av hans huvud med tyglarna, det har boken hjälpt mig med. Och att lära Juppe flytta på sig i sidled, med hjälp av min vikt.

Och framför allt är det KUL! Juppe godisgris har börjat med en ny grej, när jag berömmer honom översvallande så tvärvänder han på huvudet, böjer det i en ostkrok mot mig och förväntar sig en godis. Det är okej. 🙂

Klart killen ska ha en godis.

Framhjulsdrivningen saknas

Började gulla och putsa med gossen inför en sällsynt eftermiddagsritt. Det har varit så varmt att det absolut inte har gått att rida före 20.00. Men idag tog vi sats.

Ända in i stallet, där tog det stopp. Juppe har tappat en sko på höger fram. Hrmpf.

Juppe fick busa i hagen och jag fick äran att prova på att ha en handhäst. Blev erbjuden tanthästen Fluga (min absoluta tantfavorit), skön som en nedsutten chesterfieldsoffa. Skulle inte drömma om att ställa några som helst krav på henne, jag åker med helt enkelt.

Som handhäst fick jag Anton, stallägarens dotters lilla shettis. Men tillhörande femåring på.

Det gick jättebra! Svårt som bara den att skona Fluga från ryck och drag från lilla Anton, men Fluga skötte det hela galant. Hon bet Anton i halsen när han ryckte förbi henne. En tant kör man inte med så lätt!

Och dottern klarade trots sina fem år nästan en hel timme till häst. Det tycker jag är imponerande. Vad månde bliva?

Är Juppe en bortbyting?

Här står Juppes mamma (till höger, ja). Hur går det till? Två svartmuskiga föräldrar som får en rödhårig son? Nåja, en värdig madame i morgonrock var hon i alla fall.

Det räckte med en blick på någon av unghästarna för att de skulle kasta runt och välja en annan väg. Och ja, jag fick nådigt bjuda på några av Juppes godisar. Hon tog emot, det gör hon tydligen inte alltid.

Annars? Solsting. Värmeslag. Hjärnan torkad till en ärta.

Red ikväll på banan, igår fick Juppe stå. Det gick inte att uppbåda krafter hos någon av oss. Och vi har varit och provridit på en islandshästbana, en oval. Kul. Transporten var inga problem. Mer bilder från det när hjärnan vill vara med igen.

Nya skor på idag!

Snart ska vi ut och prova om de sitter lika bra som de gamla. 🙂

Påminde om låga baktrakter och hovis testade en ny typ av sko därbak med två kappor, det vill säga att hovspetsen nöts naturligt lite mer.

Om Juppe var en ängel? Självklart!

Ren och fin!

Är han död? Blev kursen för mycket?

Näej. Till slut blev det ordning på alla fyra benen och här står minsann Juppe i egen hög person. Numera också schamponerad in i minsta lilla strå på kroppen. Det enda som var läbbigt var en sista tvätt på bakbenen.

”Lillbrorsan” var också duktig, han fick vatten på både ben, hals och rygg. Schampo struntade matte i den här gången, små steg är bra.

Börjes billiga vintertäcke sitter som en smäck

Sista dagen på ridlägret avslutades med en sväng till Börjes ridsportbutik i Bro.

Jag har verkligen hållit igen på suget efter att köpa prylar till lilla hästen. Dels för att jag hårdamorterar på lånet jag tog för att köpa honom, dels för att jag vill vara säker på att det jag köper är bra och funkar till isisar.

Den här satt som en smäck på Juppe!

500 spänn för ett vintertäcke med bra med fyllning och perfekt passform. Det är riktigt bra tycker jag. Halsdel finns tyvärr inte i samma märke, men det kan man tydligen köpa till vilket som, knäppena på täcket ska funka med andra märken.

Tråkigt att köpa vintertäcke så här års? Näej, jag tycker det är skönt att vara förberedd, slippa jäkta och kanske köpa för dyrt i sista sekunden.

Och eftersom Juppe tycker om grönt och orange slog jag till på en orange vojlock också, som iiihhh, kostade nästan lika mycket som vintertäcket. Vill Juppe vara fin får min plånbok lida.

Tydlighet – det är grejen i longering

Jag vet inte varför. Men det här tycker jag inte om. Longering.

Trots att det inte alls är så känns det som att jag har mindre kontroll över en häst som longeras än en häst som sitter under mig. Jag vet att det är trams. Markarbete is the shit.

Tack vare ridlägret som varade i dagarna tre känns det inte alls lika läbbigt nu. Generösa och kunniga hästtanter (förlåt, du är ingen tant) har delat med sig av erfarenheter och tips.

Och jag fick också vara med om en otroligt häftig grej. Emilia och hennes häst steg för första gången in på en rund ridbana och började jobba. Hästen är inte inriden än och har ingen utbildning. Det gick jättebra! Valacken var med på noterna och visade på alla sätt och vis att han lyssnade på matte. 🙂

Det kändes stort att få vara med om.

Visst är det svårt att tro att herrn här ovanför är med om en helt ny situation?

För att övertyga ovan nämnde herre om att till exempel gå framåt på spåret så användes påspisken, en plastpåse att vifta och göra ljud med i luften (absolut inte för att beröra med).

Och yes, här är Juppe och jag. Jag har upptäckt att jag har svårt att vara bestämd. Gillar inte att säga ifrån på skarpen och är helt enkelt svår att tyda.

Resultatet? En grinig häst som dessutom blir stressad och börjar rusa runt. Vad vill hon? Vad vill hon?

Under kursen fick vi hjälp med övningar som hjälper både Juppe och mig. Det är inte okej att han kliver upp och ställer sig i mitt knä till exempel. Hästar har sina zoner som de bevakar, jag som ranghög ska se till att hålla honom på behörigt avstånd.

Sedan kan det vara helt okej att han kommer och blir klappad, när jag bestämmer att det är okej (uj, uj, skitsvårt). Ett sätt att visa att Juppe är för nära är att backa honom, det lärde jag mig göra genom att svischa med longerlinan lite fram och tillbaka. Det var nog för att få honom att fatta att det var för nära.

Föra nära för en häst är också ett sätt att visa bristande respekt. Oh me oh my.

Det är mycket att lära, och våga ta in. Det handlar inte om att vara taskig utan om att vara tydlig.

Här följer Juppe mig som en liten hund och drömmer inte ens om att dra i den lösa longerlinan. Jag är boss. En mycket bra känsla! Tror det är skönt för honom också.

Än är vi inte riktigt bekväma någon av oss. Men det går bättre. Linan är på väg ut, ju längre bort jag kan ha Juppe – desto bekvämare för honom som slipper krumma ihop sig på en liten cirkel nära mig. Men, så fort det slirar och han slutar lyssna, bums in till mig.

Vi var ju inte bara inomhus under kursen. Vi bor gudomligt och lantligt. Vid en grusväg skulle de avancerade ryttarna lägga pass på sina hästar. Det är ruggigt svårt och mycket spännande att titta på.

För att bygga in ett naturligt och trevligt stopp för en häst som går i hösta fart utrustades en man med en foderhink, posterad i slutet av racingbanan.

Stallägaren tittade uppmärksamt på och gav goda råd till ekipagen.

Godis? Ok!

Knepet är ju också att få en tävlingshäst att koppla av mellan insatserna. Precis som en elitidrottare. Visst ser hon ut att kunna göra det, den vackra hästen?

Så jädra härlig kämpaglöd hos både ryttarinna och häst! Och sekunden efter – slappa tyglar och total avslappning. Så fint att se. 🙂

Emilia står redo med kameran. Bilder är en stor hjälp för att se vad man gör rätt och vad man gör fel, ett litet tips är helt enkelt att ta fotohjälp lite då och då när man sitter till häst.

Tantridläger – dag ett

Oj, oj. Vilken ambitiös och väldigt, väldigt, väldigt rolig dag. Fem tanter i mycket varierande ålder har jobbat med hästar hela dagen idag.

Första passet från marken – mycket bra. Jag har nog aldrig fått så bra kontakt med Juppe. Öppna och sluta har vi lärt oss.

Fluga är en generös tant som också är en obönhörlig och omutbar läromästare. Gör man rätt gör hon rätt. Annars skiter hon i det.

Tydlighet. Jag och Juppe kom en bit på väg, tack vare att de mer erfarna tanterna delade med sig av sina kunskaper.

Så jädra rolig form för ett ridläger, att lära av varandra. Den som behärskar ett eller flera moment delar med sig, och alla kan ju lära något av varandra.

Förmiddag: markarbete. Eftermiddag: ridlektion där varje erfaren tant gav personlig coachning till sin ”elev”. Allt i bästa Atli Gudmundsson och Anton Páll Nielsen anda. 

Sedan får man glad och nöjd äta gott och dricka vin, köra ett lättpass yoga och veta att i morgon blir också en bra dag. Fylld av nya uppgifter att ta sig an. Tjohoooooooo! 🙂

En ungtant ska lära sig att lägga pass på sin underbara häst. Jag ser fram mot att kanske lära mig longera lite utan att det blir tok med mina signaler till Juppe. Och äh, jag behöver jobba på det mesta. Vad som än dyker upp blir kul. Och att kika på de andra är också en bonus.

Tjuvstart på ridläger för tanter

Stackars Juppe är undantaget som bekräftar regeln. Resten är tanter (även om det är mycket unga sådana).

Ikväll kom ett ekipage och installerade sig hos stallägaren. Vid niodraget tog vi en liten ridtur också, då hade det blivit lite svalka i luften. Phu.

Nio i morrn i stallet, Juppe får sova lite längre. Vi ska börja med lite teori och något mer. Spännande. 🙂

Truligt

Jättekul (för mig) = gå till stallet klockan åtta en ledig dag för att titta på Juppes sår på bakbenet och upptäcka en till pigg tant och ett klarögt barn redo för ridtur. Tjohooooo!

Men – för andra dagen i rad kändes Juppe verkligen seg. Oengagerad, sur, tvär. Igår snubblade han över sina egna ben i princip i skogen. Vi höll faktiskt på att gå i backen rejält en gång.

Idag, enda gången som öronen vinklades bakåt åt mitt håll var när han surt snappade åt sig av en halv björk eller en repa åkerfräken (hans favorit). Har haft med tonåringar att göra, så jag hörde vad han tänkte: vad tänker du göra åt det – kärring.

Kunde inte låta bli att vinkla mungiporna uppåt, trots allt. Han toppade det hela med att skrapa med hoven, precis som innan han vill rulla sig – tre gånger. Alla gånger där underlaget under hovarna var som moddigast och läbbigast. Tehe.

Hoppas han blir på bättre humör av att få vara ifred ett par dagar. För på fredag smäller det, då blir det ridläger för ett gäng tanter. Det vet han inte om. Eller gör han det. 😉 Han kanske har tjuvlyssnat?