Hårt jobb i en timme

Japp. Jag gör som ridfröken säger. Juppe ska banta minst 30 kilo, helst 50. Shit. Blir det 14 procent av kroppsvikten?

Galoppera! Galoppera! Galoppera! Sa fröken. Så det gjorde vi idag.

Ett problem med det hela bara. Jag väger 60 kilo, helst ska fem av dom kilona bort. Åtta procent av kroppsvikten som ska smälta bort? Hm. Jag är inte bra på att räkna. Men smalare ska vi bli båda två.

Problemet? Juppe springer och får bättre och bättre flås. Jag sitter på och blir i och för sig starkare i benen och säkert i resten av kroppen. Men jag gör inte av med många kalorier. Grrrr.

Och när man pysslat färdigt med häst och stall är det lätt att dega. Tyvärr.

Vi utforskade en ny stubbåker idag. Jag lät Juppe galoppera tills han flåsade, sedan fick han skritta på lång tygel.

Ungefär varannan gång drog han upp tempot och blev lättare ohejdbar. Undrar om det inte är ett sätt att komma undan att jobba. Och varannan gång är han en maräng.

En galoppsträcka fick vi till riktigt, riktigt fint. Mina förgrömskade armar var låsta vid sidan där de ska vara och Juppe galopperade lugnt och med fin balans. Gott så.

Tillbaka i stallet var han dyblöt av svett. Tror aldrig jag har sett honom så svettig. Från hals till halva magen. 🙂

Men det är inte synd om den lilla grisen. Igår fick han massage av en hästmassör. Juppe har det bra. Är så spänd på att få höra vad massören sa om marängen. Jag var inte med själv nämligen.

Slaaaaaapna aaaaav! Säääänk axlarna!

Igår fick vi en lektion, jag och Juppe. Hur skulle vi klara oss utan det? Vi skulle kanske tuffa runt i skogen, men vi skulle inte gå vidare.

Hur skulle jag kunna se från ryggen att Juppe böjer för mycket på halsen, gör en knäck på nacken istället för att förlänga nedåt. På sikt kan ett sådant fel ge Juppe ont i ryggen.

Det här blir en inlägg med tvåhundrafemtielva bilder från lektionen. Det är viktigt för mig att förstå vad vi lär oss. Jag är stolt över att det sakta men säkert ändå går framåt. Det gör det tack vare andras hjälp, men också för att vi gnetar på. Och för att det är så roligt för både Juppe och mig när det blir rätt! 🙂

Lägg märke till högerhanden. Det är svårt att låta bli att klappa på juppesnupp.

 Lektionen började med markarbete, men det får det bli ett eget inlägg om. Jag fick stor hjälp med att förstå hur jag ska hålla tyglarna, och hur jag ska låta bli att ge dubbla signaler till Juppe. Om det funkade? Oh, yes.
Sålunda var det dags att sadla Juppe. Det tycker han bara är trivsamt. 
Han är nyfiken och undrar vad som ska hända, men är ändå lugn. 

Den nya franska gjorden ska spännas från båda hållen fick jag reda på. Den måste hamna med den tryckavlastande plattan mitt under bröstbenet, annars kan den ge snedfördelning. 
Tittut.

 Världens vigaste häst. Numera har jag inga problem med att Juppe promenerar iväg när jag sitter upp. Jag gör det på isländskt manér med foten pekande mot hästens huvud. Idag fick jag göra det på ”fel” sida, höger. Och så fick jag lova ridläraren att sitta upp varannan gång på respektive sida. Just uppsittningen trycker rejält på hästens ryggmuskler.
Vår fröken är bra. Hon har tänkt ut ett tema för lektionen varje gång. Den här gången skulle vi faktiskt strunta i att tölta! Trav och galopp är fokus. 

 Sara förklarar att hon vill se mig och Juppe fatta trav. 
Här har Juppe överböjt halsen och gjort en knäck i nacken. Inte bra. Dels kan hästar som böjer på det här sättet få en ful bula på halsen, en överhals, men det kan också ge ryggont eftersom hästen inte använder ryggmuskeln för att bära ryttaren. För ryttaren ger det sämre möjligheter att styra hästen, det är ju dumt …  
Vi lyssnar, Sara berättar att jag ska ha koll på Juppes hals och se till att få upp den speciellt inför galopp.  
Bättre? Bättre. 
Titta vart du ska, inte ner på hästens nacke. När du tittar åt det håll du vill följer din kropp med vare sig du vill eller inte. Höfterna böjer med och hjälper hästen att förstå vad du vill. 
Juppe vill gärna tränga ut mot staketet. Jag ska tänka på att Juppe inte ska trycka mot skänkeln, utan gå undan för den. 
Skulle också vilja ha ridlärarens röst i mobilen: slaaaaapna aaaavvv! Sänk axlarna. Tänk på knäna, slappna aaaaaavvv. Det känns som varenda del av min kropp stretar emot. Känner mig som en liten träpinoccio ibland när jag sitter på Juppes rygg. Hur kul är det att kånka runt på en sån?
Och ja, när jag väl slappnar av åker de förbannade hälarna faktiskt ned där de ska vara. Det visar inte bilden, men jag fick känna det i alla fall.  
När jag slappnar av så känner jag att allt blir bättre för Juppe också. Allt från balans till takt och schvung. Vi fick några fantastiska varv i galopp där jag slapp känna att jag måste hålla balansen åt Juppe. När jag satt som jag skulle, andades och var avslappnad flöööööt han fram. Underbart! 🙂 En kick! 
 Visst har han väl ändå kul? Och det är så rörande underbart att jag hela tiden känner att han vill väl. Han vill jobba.
Anka i aktion, he, he. Kolla sadeln. Snart har Juppe den vid öronen. Sara tror att många knappar kan funka när jag köper en egen sadel som verkligen passar både Juppe och mig. Hoppas det. Jag är så tacksam för att jag får låna sadel just nu, det är bra att prova olika. Men visst blir det tydligt att den inte sitter bra? 

 Stor lärdom, polett som trillade ned: tryck armjävlarna intill kroppen så slipper jag vispa runt med båda och skapa förvirring för Juppe. Låser jag dem till kroppen är det lättare att använda ett tygeltag åt gången, och se – de små lillfingrarna som alltid vill spreta sluter sig nästan om tygeln automatiskt.

Juppe, I love you.

Markarbete med häst är svårt

Jag gör som ridläraren säger, tar markarbete en gång i veckan. Hon behövde bara påminna mig en gång.

Jag är otydlig, så är det bara. Det börjar ganska bra, numera springer ju i alla fall inte Juppe bara iväg. Han går ganska fint i form lugnt framåt.

Sedan börjar det svåra. Att böja och att gå på volter. När jag ber Juppe gå på en volt blir han liksom överivrig. Hans åtta tonårsben kliver överallt. De är å andra sidan väldigt välvilliga och korsas över varandra i en sluta som aldrig vill ta slut.

Hur får man det att ta slut?

Juppe känner naturligtvis direkt att jag blir osäker och virrig. Vanliga kommandon som ho funkar inte. Han stirrar till det lite extra och backar gärna.

Vi fick till lite snygga bensprattel i båda varven i alla fall.

Sedan tänkte jag i ett anfall av påhittighet att om jag går före i en slalombana av koner så kan Juppe följa efter. Jodå, det gjorde han – runt de första två. Sedan stannade han av och började beta.

Det är inte respekt.

Vad är jag? Någon slags tjatig storasyrra? I alla fall inte den som bestämmer i flocken.

Uj, uj. Det här får vi jobba på. Tur vi har lektion i morgon.

Lugnare och lugnare för varje tur

Sådärja, tillbaks i hagen. Färdigt nu?

Använde appen RunKeeper i hopp om att få en karta över vår ungefär fyra kilometer långa ridtur. Efter turen såg det ut som om vi hoppat jämfota tvärs över E18 ett par gånger, plus en å som ligger en bra bit bort från rundan i skogen . . .

RunKeeper går bort alltså, kanske funkar i stan men inte på vischan.

Den här gången gick det riktigt lugnt och fint på turen. Höll medvetet ned takten för att Juppe skulle slappna av. Det gjorde han.

Enda gången det tog tvärstopp var när en granne cyklade ifatt oss. 🙂 Då blev Juppe till en prydlig häststaty. Men det var inga problem att cykeln kom och inga problem att det hängde ett gevär på mannen heller.

Ett poff hörde vi i skogen, det gick också riktigt bra. Det tar sig.

Klart Juppe fick äta ett skrovmål på raksträckan mot stallet. Den biten tog nog lika lång tid som själva promenaden i skogen.

Solskenspromenad med nybadad fis

Japp. Har haft en underbar ledig dag idag. Högsommarvärme och strålande sol.

Misstänker att det kanske inte blir så gott om så varma dagar framöver, så Juppe blev helshamponerad idag. Det gick fint att sköta det hela själv.

Lite misstänksam var han allt när jag började skölja runt bakbenen och skapet, men det funkade.

Försökte tvätta lite runt snopperiet, det lär väl behövas att få rent där?

När han torkat ett par timmar i solen i hagen och jag fått lunch i magen och en liten tupplur så gav vi oss ut.

Vi undersökte en ny åker som låg stubbig och fin framför oss. Det gick riktigt bra. Stackars Juppe ställde sig i kissposition tre gånger innan det kom något, undrar om hästar kan ha urinvägsinfektion. Eller om det bara är nerverna. Måste fråga stallägaren.

På hemvägen låg nerverna på utsidan. Men jag ville ta det i skritt, så det blev det.

På välkända marker tog vi lite tölt, men slog av i god tid innan sista raksträckan mot stallet. 🙂

Då fick Juppe gå och käka istället. Knäppte fast hjälmen i ena stigbygeln, han blängde lite surt på den när den dinglade och puttade mot hans mage. Men bara han fick käka så gick det bra.

Tänker att det är bra om allt som är lite onormalt blir normalt. Eller i alla fall inte så läskigt.

En liten gourmetpromenad

Efter en heldag i en monter på släktforskardagarna i Köping var jag mer än mör. Femtusen var beräknade att komma under två dagar, men fler än så besökte nog mässan idag.

Men, kunde jag låta bli att hälsa på juppesnupp? Icke.

Vi gick på en ätarpromenad. Juppes favvis. Det kunde han behöva efter gårdagen. Och jag med, för den delen.

Grannen Alf med son och svärson kom farande i stor bil, Juppe stod ett par decimeter ifrån och tuggade eftertänksamt på en rejäl buss med gräs och örter. Stora bilar är inget problem för den hästen, det är skönt.

Inga problem att gå mycket nära en parkerad traktor med harv heller. Skönt.

Och Juppe hann ta med sig halva diket innan vi kom till stallet och hagen igen, så han var nog jättenöjd han med. 🙂

Juppe litar mer och mer på mig

Vi tog en sväng ikväll med. Ut på nyskördade fält i släpljuskvällssol. Kände mig som Lucky Luke när jag såg Juppes och min skugga över det sista halmgula på åkrarna.

Framgång i det lilla: att möta två motorcyklister utan hästkompisar och ändå tycka att det är helt okej. Liksom med traktor, buss och lastbil (fast då stående vid sidan om vägen på fältet med utsikt över det hela).

Att jobba med: hispfaktorn. Vi började som ett lugnt ekipage (nåja). Och för varje ensamt steg som Juppe tog tilltog dallret. Eller, lite både och. Till att börja med skvatt han till och med för små fåglar, då kunde jag inte låta bli att börja skratta. Efter mitt andra skrattanfall började han frusta. Så det tog han ju på ett mycket bra sätt.

Kanske är det min hispfaktor jag får jobba med. Ikväll tog jag ett felbeslut. På en åker lite längre bort från stallet så jobbade jag med att byta gångart med Juppe, från skritt till galopp, till trav, till skritt, till tölt osv.

Skitjobbigt tyckte vi båda. Och att galoppera rakt över ett fält går fortfarande inte. Det blir zigzag över hela fältet. Därför tar jag sikte på diken, staket och annat rakt och trevligt som går att följa.

Efter några vändor märkte jag att Juppes galopp slog över till något panikartat (eller illvilligt, busigt?). Det gick fortare och fortare mot en krondike. Och jag blev sur. Tänkte – galoppera då din jävel. Det är ganska jobbigt eller hur?

Men harhjärtat i mig tvekade när jag såg diket närma mig och jag drog i Juppes tyglar, det tog sin tid för honom att fatta att jag ville stanna på allvar. Ett tag trodde jag att vi skulle hoppa över dikhelvetet. Men – så gjorde Juppe sin special, en cowboyslide.

Grov felbedömning. Det gör jag inte om. Inte lämna så mycket utrymme till Juppe, han grejar inte det än.

Det blev en kort men intensiv ridtur. Igår tog vi också en, med topping av övning av att trassla sig ur en longerlina. Det gick bra. Han är lugn nu med linor och olika saker på sin kropp. ”Torkade” av honom med cellofanliknande plast över hela kroppen, det gick jättebra. Juppe tycker det är ganska normalt. 🙂

Nu brassar jag bara på med bilder från igår. Gissa vad Juppes favoritsysselsättning är?

Hur skottränar man en häst?

Juppe log, jag log. Fyra hovar dansade hemåt, jag visslade i sadeln.

Vi hade varit jättebäst. Tills det sa pang låååångt borta i skogen. Då la Juppe i femman och jag hade slappnat av så att jag bara fick tag i hans man och inga tyglar.

Nu gjorde det inget för turen varade bara i 20 meter och sedan var Juppe framme vid favvostället att beta på – precis framför stalldörren.

Jag och Juppe red ensamma idag, jag gjorde som jag tänkt. Idag var det kondis som gällde. Tre stubbåkrar hägrade. Juppe var på bra humör och lugn som en filbunke när jag hämtade honom. Jag ledde honom en bit på vår asfalterade byväg så att vi kom bakom bonden Alfs lada.

Där – där sträckte fälten ut sig. Alf är snabb som rackarns och brukar plöja upp allt på en sekund. Det här hade han inte hunnit med ännu, mohahahahaha.

Juppe som kan vara lite försiktig var glad och framåt, han pinnade på bra längs en åker där vi först skulle undersöka om vi kunde rida längs ett dike. Det gick inte. Alf har tre centimeter sömsmån på sina åkrar.

Vi fortsatte att undersöka världen.

Galopp tänkte jag. Javisst sa Juppe, men vinglade som en fjortis på första fyllan över hela fältet. Vad i sjutton? Han satte fart åt än det ena och än det andra hållet. Jag hittade en fantastisk stil där jag stod i fältsits med rumpan rakt ut som en anka och med armarna ut som jag vet inte vad för att få en stabil vinkel på tyglarna.

Snygga händer lågt ned gick inte. Juppe bara undrade – vart ska vi, vart ska vi? Ett helt fält, vaddå? Hur styr man? Vart styr hon?

På andra fältet tvärs över vägen följde vi en gräsväg. Juppe blev mer och mer misstänksam och gick som en tennsoldat den sista biten. Eller som en mekanisk leksak som höll på att tappa uppdragningen.

Han gjorde som jag bad, vi gick till det läbbiga slutet av vägen och tittade ned mot ån för att se hur det såg ut. Sedan vände vi. Juppe valde sin snabbaste skritt. Som en nyuppdragen mekanisk leksak. När han fattat att jag inte tänkte lura honom och be honom göra om det hele slappnade han av och frustade.

Yes, och galoppvändorna gick ju bra bara de gick längs vägen med ett rakt snyggt dike att följa.

Juppe var riktigt svettig när han väl skrittats av och hamnat i stallet. Blev lite villrådig. Svampade av och drog med gummiskrapa. Tänkte ändå att det kändes så varmt ute att jag släppte ut honom. Det blev ingen fleece och ingen väntan i stallet på att bli torr.

Hoppas det var rätt beslut.

Nu är vi tillbaks i normala gängor

Juppesnupp var helt sig själv idag. Lugn och fin.

Han fick ta täten för Fluga och Anton under halva skogspromenaden. Vi var rätt kaxiga faktiskt. Hittade nästan helt rätt på en gång och sådär.

Mötte en traktor med harv. Inga problem. Vända och galoppera utan kompisar, inga problem. Gå på vägen och bli omkörd av motorcyklar. Lite läbbigt, men överkomligt.

Suck ja, Juppe är en maräng.

En maräng med en ny fin gjord. Jag slog till och köpte en fransk gjord som ska vara bra när sadeln vill åka framåt. Den har en bred anläggningsyta och håller emot lite bättre, samtidigt som den ska vara skön för hästen.

Nu ska vi se om en Eric Le Tixerant dressyrgjord är tusen spänn bra. Jag köpte nämligen min begagnad i en facebookgrupp. Slog till direkt när jag såg att den var brun och 40 centimeter lång.

I butik kostar de tydligen upp mot det dubbla. Suck ja. Men det är den lilla grisen värd.