Trav, galopp, trav, tölta, skritta, tölta, skritta

Idag var det som att försöka spänna en sadel på en ballong när det kom till att pillra i första hålet på sadelgjorden. Oj, oj.

Dagens övningar som ridfröken tänkt ut var bra, förstås. Det hela gick ut på att kunna hålla olika tempo i skritt och tölt och trav och galopp. Men utan att ånga iväg i superfart.

Det handlar om att driva på utan att farten går upp till furioso. Rumpan ska ju med. Det gick fläckvis väldigt bra!

När jag slaaaappnar av och låter Juppe sköta ruljangsen blir galoppen en trivsam historia, precis som traven.

Och ikväll har jag beställt en ny, egen sadel till ballongen! Ska bli så kul när den kommer. Wihoooo!

Lite stämningsbilder från hagen kommer det här också. Snart är det dags för valpkompisarna att flytta. De ska ridas in. Det ska bli så spännande att få vara med om att se hur plastbrorsorna utvecklas. Och på söndag får Juppe en ny kompis i hagen, Ofsi. Ska bli roligt det med. Ofsi är en gammal bekant till Juppe, så det blir nog inga större problem att släppa ihop dem. Hoppas jag.

Trött i ögat

Klassträff i Karlstad igår = pömsig i lilla ögat idag.

Gick upp till stallet. Juppe såg bakis ut, men det kan han ju inte vara. Pysslade, fick bort ganska mycket överskottspäls med magiska borsten i plast. När jag kratsade hovarna fick jag en halv stroke, har låg toleranströskel nu. Inklämt mellan skon och strålen på höger fram satt en rejäl bit pinne av fingertjock storlek.

Med lite pillepill försvann den, men fick lite högre puls där ett tag.

På med knutgrimma och ut i ridhuset för longering. Det gick bra! Han drar bara lite i repet i ena varvet, nu gäller det också galoppen. Coolare för varje gång.

Det firade vi med några skutt löshoppning. Juppe undersökte fnysande allt han kom över när jag byggde med bommar och sockerbitar.

Det gick – hyfsat. Jag sprang med några gånger. När jag knäppte loss Juppe och lät honom springa själv gick det sådär. Några gånger hoppade han riktigt snyggt i alla fall. Äpplen och applåder.

Ut i mjuka hösten

Inte kunde jag låta bli att ge mig ut på en kvällstur på Juppe, trots regn.

Invigde nya regnstället som är åt det där lite gammeldags saltkråkanstuket i något som känns galon. Funkade jättebra, jag halkade inte runt ett dugg i sadeln.

Juppe tyckte det var lite läbbigt med alla regnljud i början, sedan njöt vi lika mycket båda två tror jag. Tyst, dämpad skog. Alla dofter som slog emot oss. Lugnet. Ah.

Fin start på helgen.

Galopp där jag bestämde, wow

Herr sötmule mötte upp i hagen idag igen. Okej, okej, okej, till och med jag ser att magen är lite rund. Eftersom det ändå känns roligast och bäst för grabben att gå ute i hage så gör jag som ridfröken ordinerade: galoppera, galoppera, galoppera.

Juppe var nervig idag med, men det var inte lika illa som igår.

Promenerade ner på vägen förbi vårt hus. Där finns ett dike som det går fint att galoppera runt, eller om man är snabbare än bonden Alf – lite kvar av stubbåkern i änden av vägen.

Vi knallade dit för att kolla läget. Juppe hoppade jämfota när en granne mötte oss på cykel. Då hade han misstänktsamt tittat mot alla kurvor och buskar som kunde gömma pistoler, handgranater och k-pistar.

Jag och grannen fick en trevlig pratstund i solen. Juppe stod snällt och väntade, nappade åt sig lite gräs. Till slut skruvade han på sig. Dags att fortsätta.

Det fanns stubbåker kvar! Väl vid åkern hade Juppe lugnat ner sig och börjat frusta och njuta av att ha lång tygel. Öronen åkte framåt, mungiporna upp – på oss båda.

Jag tycker det är så jädra härligt när Juppe sätter fart, men bara härligt när jag känner att jag har chans att påverka tempo och den där lilla detaljen – stopp och belägg.

Det gick väldigt bra, Juppe galopperade lite hispigt men i måttfullt tempo längs skogsranden på åkern. När jag bröt av gick han snällt på lång tygel och flåsade. Jag var snäll och tog bara korta galoppstunder med flåstid emellan.

Till slut började Juppe med sin välkända metod – jag leker ånglok så får vi se vad hon gör. Det är mycket lättare att ha en hel åker att hålla till på när gossen gör så. Nu tänkte jag att – aha, du vill sluta jobba nu. Du tycker det är lite jobbigt att springa din lilla sötgris.

Jag fick stoppa Juppe med två one-reinstop. MEN när han trodde att det var över så sa jag galoppera igen, att han busar ska inte resultera i lugn och frid och ro och stå och fisa i ett hörn av åkern. Nope.

Det blev till att galoppera tills jag sa stopp istället. Det gjorde vi två gånger. När han väl lydde mig så fick han lång tygel igen och fick knalla hem till stallet. Tror vi var lika nöjda båda två!

Det blev en jättehärlig stund på åkern. 🙂

Visst är han fin fisgrisen? Nu kan han äta lite till med gott samvete.

Atli-övningarna satt som en smäck!

Efter lite stalltjänst hämtade jag Juppe i hagen.

Ena lillbrorsan ville följa med, han såg lite storögd och orolig ut. Juppe såg sur ut. Han kom och mötte mig som vanligt. Men han såg riktigt sur ut.
Inne i stallet reste han lite ståtligt på halsen, spratt till för saker som han inte brukar sprätta till för.
Hm.
Borstade, gullade, det hjälpte lite. Men inte helt. Hela tiden kände jag juppeögonen på mig. Lite smått anklagande sådär.
Eftersom jag håller på och plöjer hästböcker just nu, och alla jämförelser ger Atli Gudmundssons bok Atlis verktyg för islandsryttare högsta betyg hämtade jag en övning ur den.
Låg i går kväll och tänkte på hur ridturen slutade i panik efter skotten.
Tänkte att det nog är jättebra att köra lite markövningar, så det gjorde jag. Alltså fick Juppe bara tränset på sig.
Inne i stallet hann jag faktiskt tänka: hjälp, ska han verkligen testa mig på allvar nu? Riktigt på riktigt? Allt kändes så konstigt.
Ute på ridbanan fattade jag lite bättre. Juppe väntade på skotten.
Jag började med att få honom att skritta lugnt bredvid mig, och gå på lite volter. Byta varv, göra samma sak. Göra lite öppna, så gott vi kan. Allt gick bra, tills en liten gren knäcktes i grannans trädgård, det lät inte mycket – men det lät tillräckligt för att Juppe nästan skulle göra en baklänges saltomortal.
Så rädd är han.
Försökte skita i det och göra det jag bestämt innan. Köra övningen ur Atlis bok där man lär hästen stanna på ho, och verkligen på ho egentligen utan att man ska behöva ta så mycket i tygeln.
Så – tyglarna i en tygelbrygga på Juppes manke och spöet i pennfattning i andra. Friskt och frejdigt tempo och hooo: förstärkt med ett litet drag i tygeln och med ett tryck med spöet mot bogen.
Juppe fattade snabbt och tyckte det var kul. Han går igång på beröm och äpplen.
Nu började frustningarna komma.
Det gick så bra så jag bestämde mig för att testa i trav också. Uj, uj. Juppe har stora tjusiga kliv, det var inte lätt att hinna med. Ibland hamnade han så långt före mig att tyglarna drog alldeles av sig själv. 🙂
Men – han tvärstannade på ho, med spöets hjälp. Suuuupermycket beröm och ett äpple till.
Det var mycket svårare i andra varvet, både för mig och Juppe, men det gick det med.
Nu var vi som små solar båda två och jag avbröt. Juppe hade coolat ner sig och jag med. Det var en helt annan pålle som försvann ner till kompisarna i hagen. Skönt.
I morgon ska jag köpa knallpulverpistol. Så här kan vi inte ha det. Får börja där, om jägargrannen som lovat hjälpa till kör med riktiga skott till att börja med så tror jag Juppe får en stroke.

Oj, oj, oj. Vi måste skotträna

Det började så underbart. Små snirkliga stigar, rakt ut i skogen. Grönt, mossa, roliga små stigar.

Juppe höll tungan rätt i mun för att hinna med i Oskans tempo (gick inte). Det märks att han tycker att det är både kul och jobbigt. Trädstammar, smådiken, stenar, berghällar, stockar, kvistar – you name it. Vi råkade ut för allt, och tog oss över allt.

Allt var frid och fröjd – tills det första skottet brann av.

Juppe liksom lossnade från sitt eget skinn. Det kändes som att jag och sadeln inte riktigt hängde med.

Killen körde upp huvet och spraaaaang! Jag hade inte mycket att säga till om kändes det som. Skott efter skott rullade fram i skogen.

Till slut fick jag hoppa av. Juppe vill springa hem, jag sa att han fick springa runt mig i en volt och tänka efter. Många volter blev det.

Jag var inte säker på att jag skulle ro hem det hela, har aldrig sett honom så skakis.

Stallägaren tröstade, hon förstår att det känns obehagligt när hästen inte går att prata med. Och poängterar att det inte är någon slags prestigeförlust att hoppa av.

Kunde hoppa upp igen när vi kom ”hem” till lilla grusvägen mot huset och stallet. Men jädrars så nervigt. Försökte få Juppe att gå i svängar och att göra något som liknade öppna och sluta. Nja. Inte mycket till kontakt mellan oss, men till slut slappnade han av.

Tycker han pustar ut när jag gör det. Så jag suckade och släääääpte ut luften, drog in och slääääppte ut luften. Killen lyssnade inte riktigt.

Suck. Men hem kom vi.

Ska man tvätta snopperiet på en valack?

Som veterinär får man säkert höra det mesta. Det fick Herr Kindahl idag. Hans mycket trevliga och snälla fru ryckte genast ut för att förklara.

Kort sagt: jag tycker att det ser lite geggigt ut ibland runt skapet på Juppe. Har ingen aning om utifall att man ska hjälpa till och tvätta.

Rådet är: inte i onödan.

Jisses, blev faktiskt lite generad där ett tag, säkert därför fru veterinären klev fram. Bäst är sålunda att kika lite grand hur det ser ut runt snoppen på hästen när den ändå hänger ute, det kan hända när hästen slappnar av när man borstar.

– När du har haft hästen ett tag kanske du upptäcker något ställe som han tycker extra mycket om att bli borstad på.

Jahapp. Juppe kniper än så länge. Icke antydan till snopp när jag borstar. Däremot har jag sett lite svart grejsimojs som fastnat i pälsen, så det har jag ryckt bort.

– Ser det riktigt illa ut, då kan man helt enkelt ta tag i snoppen och tvätta. Annars räcker det med att rycka bort lite flagor om man ser några.

Häpp.

Varför fråga om en sån sak? Jo, valacker kan tydligen få penissten. Det kan göra ont.

Och så blev Juppe vaccinerad mot hästinfluensa och botulism. Egentligen var det för tidigt för hästinfluensasprutan, men tänkte att det är lika bra att synka Juppe mot stallägarens hästar. Botulismspruta nummer två måste Juppe få påfyllt om en månad.

Och tansebissingarna såg fina ut, bara lite skarpa kanter som veterinären raspade ner på några minuter. Bra, bra. 🙂

Och snart har vi en date för att ta en ridtur. Bra, bra det med.

Grabbhalvan testar mig – så är det bara

Drygt fyra kilometers fin tur med Oskis i sällskap idag.

Skön, doftande, tyst, sval skog.

Tölt en ganska lång sträcka på grusväg. Det gick finemang, Juppe ville bryta av till trav en gång (antagligen för att det blev jobbigt) men det ville inte jag.

Töltsträckan på gräs gick faktiskt lättare.

Turen slutade med galopp på en liten körväg. Hästjäveln drar iväg med mig igen. Nope, det var inte det att Oskan tog täten. Juppe såg sin chans att leka skenande lokomotiv. Han lyssnade inte ett skit när jag ville slå ner på takten.

Entygeltagsstopp ut på oplöjda åkern. Så här kan vi inte ha det.

Spontant blir jag så sur att jag vill galoppera skiten ur honom. Fast det hjälper nog inte.

Får öva på det där med att stanna när jag vill. Stallägaren sa att det är bra att nöta på det på ridbanan. Funkar det inte där, funkar det inte ute på tur heller.

Så är det nog.

Sorry Juppesnupp. Du skapar mer jobb för dig. Jag tycker det är lite kul att han är så stark och glad att han vill busa och testa – men det skulle jag aldrig tala om för honom. Man är väl hårt prövad tonårsmor till människobarn också. 🙂

Och för övrigt har vi nog hittat lösningen till plastbrorsornas viktproblem. Juppe fick sitt blå regntäcke på sig ut i hagen, svettig som han var. Plastbrorsan som väger mest såg ut som han fick en fint inslagen present.

Bita, dra, springa efter, dra med läpparna, undersöka osv.

Det kanske kostar lite i täcken räknat, men snart blir de nog smala som snören.