Puss på mulen på en vecka

Det blev en trivsam kvällspromenad i skogen med en synnerligen glad och pigg hästtant Fluga.

Vaddå ser dåligt? undrade hon och klampade på, till sin medryttares lätta förskräckelse.

Juppe visade vad han kan, han gick myrsteg med Flugas mule i sin rumpa och dämpade tempot. Han kände sig jätteduktig och mallig, det syntes.

Nu flyger jag mot solen i morgon och får inte pussa mulen förrns nästa fredag. Uj, uj. Hur ska det gå? Kommer han att svälta ihjäl? Längta sig mager? Bli deppig?

Nja, han har det väl rätt bra i sin hage med sin kompis misstänker jag. 🙂

Och fine maken har lovat att mocka om killarna måste stå inne. Fridens. Pillerill med kvällsgröten får Juppe helt enkelt stå över en vecka, för det grejar inte mannen i mitt liv. Jag har inte hunnit berätta hur man gör.

Skänkelvikningskungar (eller snart i alla fall)

Så här började min och Juppes samvaro idag. Känns det igen?

Näej. Så här är inte min häst. Det är någon annan som kastat lera på honom.

Jag hann precis skotta fram Juppe innan veterinären som jag stämt date med kom till stallet. Det tog bara ett par minuter för världens coolaste häst att få sin andra spruta mot botulism. Om en månad är det dags för den tredje, och då har han fullgott skydd mot just botulism.

Det känns bra, även om sprutan kostade 725 spänn. Suck.

Sedan kom ridfröken och eftersom Juppe precis fått en spruta så blev det markarbete. Juppe och jag slog faktiskt något slags personligt rekord idag, så skönt. Jag tror han var lite i gasen efter passet igår, han var liksom redo att jobba från start.

Vi fick till dom snyggaste skänkelvikningar vi någonsin gjort. Ja, det blev lite makaron eller banan emellanåt, men – Juppe lyssnade på halvhalter. Inte illa.

Jag kan bli löjligt trött av en lektion, förstå då hur Juppe kan bli. Alltså riktigt som myrornas krig mellan öronen, det blir så mycket att hålla reda på samtidigt. Och jag koncenterar mig så mycket på att försöka både känna av Juppe och mig själv (de rackarns benen och mina klumpiga tygelhänder som bara vill dra).

Men vi var bra, och det känns bra!

Eller hur Juppe?

Precis. Och idag åt Juppe upp sitt käk, alltså foderjäst som jag köpte på Granngården för 250 spänn. Baksidan av slanten (det billiga priset – det går att köpa foderjäst för 500 spänn för en betydligt mindre hink) är att jag måste ta två deciliter för att Juppe ska få en mängd som räcker.

Igår blandade jag för dåligt, en halv deciliter betfor och en halv deciliter mineralpellets och jäst. Det blev lite jästpulver som låg och flöt på ytan. Juppe vägrade äta. Jag handmatade honom med det göttiga som låg i botten. Tänkte att hinken med jäst får jag ge bort – men si det ordnade sig.

Mmmmmmm.

Efter regn kommer solsken

Eller, nåja, i alla fall lite upphåll.

Ikväll fick jag hjälp att rycka upp mig ur min ämliga självömkan. Ridfröken did it again. Hon hade tänkt till.

– Har du en cykel, frågade hon så fort jag kom in i stallet.

Jo, det har jag ju. Den stack hon iväg och hämtade under tiden jag gjorde i ordning Juppe.

Shit vad vi fick jobba. Juppe fick tyngsta bootsen på tassarna för att hjälpa honom med balansen när vi töltade.

Med ridfröken hojtande bredvid och bakom oss på vår lilla grusväg så töltade Juppe så det skvätte om hovarna, jag försökte följa instruktionerna. Sväng vänster, sväng höger, driv på, sakta ner.

Vi hade fullt upp båda två. Det hjälpte mig att samla Juppe och det gick bättre än på länge att tölta.

Kändes mycket bra i min i förtid novembergrå själ.

Som dessert gjorde vi framdelsvändningar och jag upptäckte att Juppe är en mästare på att smita undan jobb, den rackaren. Att göra framdelsvändning för vänster skänkel är en pina för honom – det ska jag göra mer av. He, he.

Och i morrn får vi en duvning till. Samma tid, samma kanal. Jädra lyx.

En fantastisk bok om islandshästar

Foto: Therese Windisch/Natur & kultur

Åse Ericson, Rebecka Frey och Lena Lennartsson har verkligen lyckats. Nu har deras bok Islandshästar, skötsel – hälsa – gångarter, kommit ut i en tredje reviderad utgåva.

Senaste forskningsrönen kring till exempel foder är med.

Jag trodde först att den skulle vara tråkig, tänkte att allt i den här har jag säkert läst förut. Men nej, eller ja. Men jag har inte läst det så pedagogiskt och lättförståeligt.

Flera polletter har trillat ned för mig tack vare den här boken. Jag har sträckläst Islandshästar i jakt på kunskap som kan hjälpa mig i mitt hästägande. Det här är också en bok som går att använda som ett lexikon.

Du får allt från fodertabeller och hjälp att räkna ut foderstater till råd om smittskydd och vaccination. Jag kan inte komma på något som saknas.

Just nu är det avsnitten om gångarter som går rätt in i mig. Jag har ägt och ridit Juppe i fem månader och just nu känner jag mig rätt värdelös som ryttare. Tycker inte att jag får till det och tänker till och med ibland melodramatiskt att Juppe skulle ha utvecklats mycket mer med en mer erfaren och skicklig ryttare. Å andra sidan är han en älskad plutt.

Det om det.

Kapitlet om tölt har jag läst om och om igen. Nu förstår jag skillnaden mellan arbetstölt och samlad tölt. Och vad som händer med hästens balans och hur rörelsemönstret ser ut (jag glömmer bort det så fort jag lägger bort boken, men det känns bra att förstå även om jag inte pluggat in det).

Metodiskt benas ut varför en tölt till exempel kan bli passaktig. Jag sitter och tar åt mig oerhört av att för passiv ridning med lång tygel kan leda till att formen blir lång och hästen passaktig. Usch ja. Jag har för lätt för att bara åka med.

Kort sagt. Det här är ett bra bokköp. En oerhört ambitiös och heltäckande utgåva.

På bokus kan du också provläsa lite i boken:

http://www.bokus.com/bok/9789127132115/islandshastar-skotsel-halsa-gangarter/

Jag har bokat kurs hos Sigfus Sigfusson

Sigfus Sigfusson och Josefin Denami driver Tölt.nu. Kompisar till Gisli som jag köpte Juppe av.

10 november blir det kurs, med fokus på att utveckla ryttare och häst (hjälp, behövs). Är redan nervös.

Helskotta. Det känns som att börja första klass.

Och – nu har jag ändrat inställningarna på min blogg. Nu kan alla kommentera – och man kan välja att vara anonym om man vill. Hade glömt att klicka ur en ruta . . .

Och så sitter jag här på jobbet och tittar ut på regnrusket utanför och tänker på Juppesnupp som står i hagen utan täcke. Han har ju päls, men ändå.

Solskenspromenad

Känns otroligt att jag, kvinnan utan lokalsinne, ändå kan visa lite olika ridvägar för Flugas nya medryttare.

Vi fick underbara 40 minuter i solen längs Lillån. Jag märkte att Juppe spruttade till när galoppbacken kom, men näej, skritt var det. Öh? Jaha? Sa Juppe och lunkade på.

Lyckades sedan med konststycket att kliva på tygeln. Har varit trött hela dagen, och ja, min högra fot hamnade på Juppes tygel när han betade efter turen. Lite kalabalik när han försökte lyfta på huvudet. Suck. Det är antagligen så man skaffar sig en förlamning från nacken och ner. Om man inte har tur.

Juppe var på min nivå. På väg ut ur stallet böjde han sig ned för att nosa på något. Hoven hamnade på grimskaftet. Here we go again tänkte jag och tog två steg bakåt. Han orkar knappt få panik längre, för det händer lite nu och då.

Sådan matte sådan islandshäst?

Sven Forsström är för sträng tycker jag

Japp, jag tar mitt hästägande på allvar. Jag plöjer hästböcker hejvilt.

Sven Forsström har ju blivit en riktig hästuppfostrarkändis. Jag får ibland höra att jag är lite för mesig mot Juppe, att jag inte riktigt förstår när han kör med mig eller testar mig. Jag har gjort klart för alla att jag tål att höra kritik, hur ska man annars lära sig något?

Alla tips tas emot med tacksamhet, och jag har ändå en ”snäll” häst utan några större problem alls.

Men jag nöjer mig inte med det, jag vill ha en superlydig häst. Så är det bara.

Det var jag och min häst det, men Sven Forsström då? Han är otroligt metodisk i Horsemanship från grunden. Han börjar med vänlighetsövningar (vänja hästen vid beröring), ledarskapsövningar, hur man ser till att hästen uppfattar människan som ranghög, toleransträning och så vidare.

Ja, jag sträckläste boken. Mycket matnyttigt i den här, men ändå? Vad?

Till slut kom jag på det. Glädjen finns inte där. Det finns inga goda exempel, bara skräckscenarior om vad som kan hända.

Prata inte med hästen, då slår han/hon dövörat till. Ge röstkommandon när det behövs!

Rid inte ut med kamrater, det stör koncentrationen hos dig som ryttare!

Handmata inte hästen!

Suck. Jag vill inte ha det så. Jodå, jag tar åt mig av det nyttiga, det gör jag visst. Och Sven Forsström har mycket att bjuda på, men jag skulle aldrig, aldrig, aldrig köpa den här boken. Den har jag lånat på bibblan.

http://www.bokus.com/bok/9789197566650/horsemanship-fran-grunden/

Rakad häst = jobba utan att bli dyngsur

Här är han, den oskyldiga offerhästen. Allt manligt lurv i behåll – än så länge.

Och ridfröken visade hur man INTE ska göra när man hämtar hästen i hagen. Obervera det hjälmlösa huvudet. Och grimman.

Å, jag kan knappt vänta innan jag kan bete mig lika illa faktiskt. Och Messa visar vilken underbar pålle hon är, en riktig cooling.

Japp, inget att ta efter alltså. Men visst ser det härligt ut?

Eftersom stallägaren och ridfröken ska på kurs nästa helg är det läge att klippa stallägarens häst, och Juppe fick ett flott erbjudande om att bli rakad han också. Klart vi nappade.

Juppe: gode gud, vad gör dom med Oskis. Tur att de glömt mig.
 Fan, fan, fan . . .
 Jädrigt duktig är hon ridfröken. Juppe var mycket upprörd, stod och skakade i den stackars kroppen. Men snyggt blev det. Och efter en timmes underbar och kämpig ritt i skogen var Juppe knappt fuktig, stor skillnad. Det måste vara skönt att knäppa upp vinteroverallen och släppa ut värmen lite.
 Mummel, mummel. Slänga av i skogen, mummel, mummel. Efter allt jag gjort . . . J%#a skitkärring. Stampa på . . . 

Styltor och halt som sjutton

1,5 timme i skogen med trevligt sällskap. Värre kan man ha det en lördagmorgon.

Ingen av hästarna har hunnit få på broddar eller snösulor. Ja, ja, tänkte jag. Det ordnar sig.

Juppe blir alltid jädrigt trött av att gå i skogen, han är inte världsbäst på att lyfta på hovarna men har blivit mycket bättre sedan jag köpte honom.

Vi knallade som små skogsmaskiner och letade efter stigar som försvunnit i skogsavverkning. Det gick bra. Men, rör sig inte Juppe lite underligt? Ovanligt trippigt för att vara honom?

När stallägaren stannade för att kolla om det samlats is under hovarna, ”styltor” gjorde jag samma sak. Mamma mia, Juppe gick på tårna som en ballerina. Stora iskockor hade byggts på under alla hovar.

Stallägaren hjälpte till att slå bort isblocken med en sten, hon siktade på skorna, då blir det vibrationer som gör att isen släpper lättare.

Jag hoppade upp igen, och manade på Juppe. Han tog ett steg framåt och stöp raklång framlänges. Det gick bra, han landade på knäna och jag föll fram lite över halsen på honom. Han tog sig snabbt upp igen och verkade hel och fin.

Naw. Han visst inte hur han skulle gå utan finpumpsen på.

Eftersom vi var morgonpigga så hann jag åka in till stan och kolla in Glada hästen i spiltan, handlade en vinteroverall från Horze. Jag var jättenöjd med deras reflextäcke som jag köpte till Juppe, och tänkte att då är nog overallen bra den också. Känns mycket lyxigt. Längtar efter snö.