Åka häst längs ån

Nu var vanlige Juppe tillbaks igen, eller om det är jag som är mer mig själv. Oklart vad.

Ofsi hängde med på turen och vi checkade läget på ridbanan en stund innan vi klev iväg.

Jag erkänner, jag red Juppe helt kravlöst. Jag åkte häst. Satt som en säck. Och det var så skönt, så skönt.

Kompisen var lite piggare om man säger så, men han skötte sig finfint. Juppe och jag tävlade i att sucka djupt och frusta, om vartannat. Ridsällskapet hade fullt upp med sitt tror jag.

Och nya täcket, oups – ett av de två täcken, som jag köpte åt Juppe igår på globen satt som en smäck. Måste ta en bild i morrn. 🙂

Islandshästar – fy fan?

Njöt hela dagen igår tillsammans med frändar, vi var i Globen och tittade på Stockholm international horseshow.

Så härligt alltihopa, och fy så mycket att shoppa.

Sista punkten innan pausen före show två var internationell islandshästtävling. Då reser sig halva publiken och går. Suck.

Det som hände nere vid skranket var också intressant. De väldresserade hjälpredorna som höll så fin ordning på arenan började hänga över skranket, alltså precis där hästarna skulle springa förbi.

När det var dressyrhästar fick vi i publiken inte ens fisa.

Det är tamejruttan inte okej. Det ska vara samma för alla. Respekt.

Härligt var det i alla fall, vilka pållar. Hög peppfaktor, jag ville hem och rida på studs och det ville kompisarna också. 🙂

ENDA segerintervjun jag hittat hos någon av hästsportbevakarna fanns hos Ishestnews. Ser du någon mer, tipsa gärna!

Svettig gympa i skogen – för oss båda

Vi måste göra något nytt! Något roligt! Busigt! Inte samma gamla tradiga tur som säkert ger tillfälle till hisp och stiss.

På med repgrimma, skutt ut i skogen. Inget borst, inget gull. Häpp. Ut.

På väg till skogen fick Juppe ett spunkspatt = hoppa jämfota och se spöken. Sedan var vi på gång igen. Både han och jag trivdes med att promenera. Varför gör vi inte det oftare?

In i skogen till ett mycket stenbumligt och mysigt mossbeklätt ställe. Jag först, Juppe efter. Jag slank som en vessla över stock och sten. Juppe hade fullt sjå med att hålla min takt.

Nu började det bli riktigt roligt. Jag såg att alla kugghjul i Juppes huvud gnisslade och stånkade. Streta, streta uppför bergknallar, lite svårt ska det vara. In mellan smala utrymmen mellan två stammar, slalom. När Juppe hamnade fel rättade han till det själv genom att följa grimskaftet till rätt sida av stammen – då fick han godis.

En stam tog vi som låg från en så hög stubbe att vi nätt och jämt kom över den, men det gick. Juppe strök med magen mot den men brydde sig inte. Första gången var det med tveksamma hovar, andra gången gick det snabbt. Vi hade ruskigt roligt!

Det var otroligt skönt att ha en fullt uppmärksam häst med sig i andra änden av repet. Alert, med på noterna. Stannade när jag stannade, ökade när jag ökade. Häpp, häpp, häpp!

Vi tog en extratur på andra sidan skogsvägen också. Jag var svettig som en liten gris, men glad! Jag kände mig påhittig och klok. Jag är värd en godis.

Det är ju jag som är fjollig

Vi gjorde en psykologiskt viktig runda idag, jag och Juppe. Mest för mig tror jag, men lite för gullemums också.

Juppe var lugn och fin i stallet, inget hisp. På med hela konkarongen, inklusive neonpyjamas.

Häpp ut på ridbanan, jobba lite från backen, sitta upp och känna av. Det verkade bra, alltihop.

Promenix ut från ridbanan och när jag sa sväng vänster istället för till höger (vanligaste rundan till närmaste skogen) så blev Juppe lite fundersam. Nu tänkte jag INTE SITTA HÄR OCH TJUVHÅLLA. Så jag smackade på friskt och höll inte nämnvärt i Juppe, och si han klev frejdigt upp på vägen.

Ja, ja. Nervigt och hoppigt var det. Men det gick framåt. En gång drog han iväg i panik över en låtsastomte, men var snabbt kontaktbar igen efter två språng. På’t igen.

INTE SITTA HÄR OCH TJUVHÅLLA tänkte jag igen. Utan smackade på och ner på rundan runt ån. Frisk vind, tårarna trillade, Juppe spetsade öronen och såg glad ut. Han töltade glatt och stannade lika glatt – när jag ville.

Likadant i galopp, till och med på galopprakan upp mot vägen. Stannade halvvägs, Juppe trutade med sina små godissugna läppar och var visserligen lite nervig men helt kontaktbar.

Det blev en fin knapp timme i blek vintersol. Värmande trots allt.

Klart grabben fick rota lite efter ätbart. Vi har ju tid, både han och jag.

Nu känns det bra i den lilla oroliga själen inför nästa ridtur. Vet inte vad som hände, men nu känns det bra. Det känns som jag har en kompis med mig, och vi ska ut på nya äventyr.

Krattig longering med dubbelspunk

Näej. Jag tror jag får radera de senaste dagarnas samvaro med Juppe ur medvetandet. Promenaden igår var väl okej, och starten idag.

En betydligt lugnare Juppe njöt faktiskt av att bli pysslad med, mina axlar sänktes när jag såg gossens belåtna dräggel.

På med repgrimma och på med longerlina.

Piss. Kaos och stret, stret, stret i longerlinan. Det var som att hala in en sur gammelgädda.

Jag kan inte låta Juppe komma undan med det här, tänkte jag och så gick vi till ridhuset istället.

Pissigt där med, men lite bättre. Juppe rev iväg i galopp ett var varv och när han ville sakta ner så drev jag på. Han vill bestämma tempot. Det vill jag med.

Tog in honom för att longera i skritt i en liten volt runt mig. Pålle ställde sig och glodde på mig. Fattade plötsligt ingenting. Ledde med longerlinan, blickade dit jag ville att han skulle gå och petade med spöet på rumpan.

Då blev han UPPRÖRD! Grejen var – att det blev jag med. Jag rusade fram och pekade på hans bakben. Juppe gjorde nästan en baklänges saltomortal.

Nu gick det lite bättre att prata och att gå lugnt. Ett par gånger gjorde vi om proceduren. Trotsig pålle? Eller bara hispig?

Träffade tanthästen Flugas medryttare i stallet som berättade att hon fick hoppa av tanten innan hon kom till skogen. Hon var vrång och skritten kändes konstig, dessutom kändes det som om hon ville resa sig.

Vad är det med alla pållar? Jag tror att jag smittar Juppe med min sinnesstämning just nu, han känner nog av att jag är slut som människa. Kanske det gör att han muppar sig också.

Det har ni inget för pållar. Nu har Flugas medryttare och jag gaddat ihop oss, om barnvakt kan fixas till medryttarens lilla dotter så ska vi ut i skogen. Då jädrar…

Idag vågade jag inte sitta upp

Efter gympapasset.
Kom till stallet i god tid. Pålleknas var helhispig, kompisen i hagen med. De stod och tryckte vid grinden.
Pysslade. Borstade, kammade. Sprejade glansspray på hovskägg och på den där risiga luggen jag retat mig på ett tag nu. Pålleknas sken som en liten ädelsten, med ett hispigt huvud längst upp.
Eftersom jag var trött i kropp och själ idag så berättade jag för vår riddate att jag inte ville sitta upp. Det var okej med Oskis o Co att ta en promenad i skogen, så Oskan med larvfötterna först och Juppe och jag efter.
Ungefär halvvägs gick det att prata med honom igen. Vi hade kontakt. Han höll någorlunda koll på mig och såg till att hålla mitt tempo. Jag imponerade stort genom att ta flera språngmarscher. Juppe kollade roat på mig.
Först åkte mössan av, sedan vantarna, jag knäppte upp jackan och flåsade som en slädhund. Rosarosig och charmigt snorig. När vi kom tillbaks till stallet igen kändes vi som kompisar igen, som ett team.
Jag har funderat på att skicka iväg Juppe på vidareutbildning ett par veckor eller en månad. Både för hans och min skull, för att vi ska komma vidare i lydnad och gångarter.
Stallägaren: du måste ju våga släppa efter också, och känna att du litar på Juppe.
Jag: jo, men jag rider på lång tygel ganska ofta.
Ridfröken som jag träffade i stallet sedan: du måste våga släppa efter. Du har ridit Juppe ganska mycket nu, han har fått bättre kondis och mer energi. Ibland longerar jag hästen några varv innan jag sitter upp, så att lite spänningar och den värsta energin lägger sig. Och när hästen varvat ned mentalt så sitter jag upp.
Note to self: okej, våga släppa efter handlar om att våga göra det i fart också. Det har jag kanske inte varit så duktig på. Men jag vill ju känna att jag har koll också? Svåra saker det här.

Broddar på den nerviga hästen

Idag var det dags. Broddar på. Det blev en liten procedur att få ur smutsen ur broddhålen och köra ner ett verktyg som kör rent skruvspåren i broddhålet. I det läget får inte pålle få för sig att sätta ner hoven.

Det var ett broddhål som trilskades grande, men jag fick hjälp av stallägaren. Hon sa något i stil med: ”det var det här jag menade, det spelar ingen roll om brodden får sitta i några veckor extra”. Ehehehe, fast snäll är hon och hjälp fick jag.

Och snäll är Juppepupp när han tålmodigt väntar in att få släppa ned foten. Inga konster där inte.

Idag fick vi två ridkompisar, både Oskan och Fluga. Kul. Juppe var prillig från start, vet inte vad det kan bero på. Blir pållarna piggare när det är kallt ute? Fast han verkade mer nervig än pigg.

Körde in nosen två millimeter från Oskans svansrot tills hon sa ifrån och Juppe fick titta närmare på hennes bakben.

I skogen blev han så upptrissad att jag tänkte att jag inte kommer att få stopp på honom om han drar iväg nu, så jag körde lite trädstamsrally. De andra hästarna kom en bit i förväg.

Till slut gick det bra att prata någotsånär med Juppe. Och vi kom ifatt.

Sista biten lugnade han ned sig så han kunde gå på lång tygel.

Blev Juppe extra upptrissad av att inte få gå med de andra hästarna? Ja, vem vet. Hönan eller ägget? Det kändes i alla fall som jag borde göra något med honom, det blev att runda trädstammar.

Jag har nog aldrig varit så slut, svettig och andfådd som efter den här turen. Men det kändes inte läskigt trots allt. Allt jag tänker när Juppe blir sådär är att han inte ska få fnatt och skada sig.

Min belöning?

Mumsfillibabbamockning idag. Men en ljuvlig timme i skogen blev det trots allt, där varje grässtrå var blingat med frost.

Lite trädstamsslalom och hagspa

Yes, Juppe shakar loss efter en timme sisådär i skogen (jag och klockan).

Han var nervig från start, det var han igår med. Undrar varför. Å andra sidan orkade jag inte riktigt bry mig. Jag ville ut i skogen.

En gång höll jag på att åka av, då hade Juppe gått in i lunka mode (trodde jag), men så hörde han något i skogen igen och tog ett praktfullt skutt framåt. Jag hängde nästan med.

Det blev en skön timme trots att Juppe såg troll överallt. Eller vildsvin eller vad det var. Jag kom ihåg frökens ord om att man kan lugna en häst genom lite trädstamsslalom. Vi rundade trädstammar så det stod härliga till. Juppe gillade det här, när han fick beröm såg han ut att tänka – jaha? Runt trädstammar? Okej! Vi tar några till!

Efter en liten grundrunda i skogen kändes det fjuttigt, vi tog en till.

Nu började jag bli lite trött på Juppe och hans skvättande och hoppande. Jag bröt en gren på en torr gran. Juppe hoppade. Jag bröt en till. Och en till och en till. Vi gjorde halt och jag bröt grenar tills Juppe blängde surt på mig.

Stå still? Mitt i en skog? Skitkul…

Men han slutade i alla fall att hoppa för brytljudet.

Ah, och hem kom vi. Till sköna hagen, och alla kompisar:

Innan vi red ut såg kompisen Ofsi så här engagerad ut:

Och jag stirrade på tjejmaffian i hagen. Utan täcken ser dom, eh, ja, ser liksom – bruna ut allihop. Nu tror jag kanske att jag skulle få med mig rätt dam ur hagen men när jag var ny som hästägare och i stallet så fick jag nästan panik när jag försökte särskilja de här individerna:

Jamen, titta på nosryggen sa stallägaren. Ser du inte hur olika de är?

Nu har jag lärt känna tjejerna och ser vad som skiljer dom åt, i mina ögon (inte nosryggar).

Vettig träning? Nja, sparkat boll bara

Räknas det här till markarbete?

Vi tycker det. Jag vill göra Juppe till en säker och cool häst som klarar det mesta med gott humör, så jag brukar hugga tag i det som dyker upp i vardagen och presentera det för min fina häst.

Idag blev det en boll.

Först klarade vi av jättefina vad-det-heter när Juppe kliver över både sina egna bakben och framben, alltså trampar över. Det gjorde han mycket galant åt båda hållen. Och så lite löslongering där han demonstrerade att han muppar sig lite mot mig, vill testa lite om jag verkligen bestämmer.

Några hopp över två cavallettibommar ställda ovanpå varandra och så – fotboll.

Det fick räcka för idag. Juppe tittade fascinerad på när jag kickade iväg bollen lite löst, sedan traskade han efter den med sänkt huvud. Vi gjorde det något varv på volten.

Jag plockade upp bollen och höll fram den mot hans nos, lukta, lukta. Sparka lite och så en mycket lös passning mot Juppe. Bollen nuddade nästan hans ben. Han stirrade på det där runda och tog ett försiktigt kliv bakåt. Vem vet, han kanske blir en ny Zlatan med lite träning?

Dagen började med lite terapi (av mig) först. Möt min terapeut:

Korta varianten: jag råkade ut för en våldsam situation på jobbet den 7 november. Nu är jag sjukskriven ett par veckor för att ta igen mig.

Juppe säger – ta den rosa borsten med piggar och borsta mig bakom örat, där på lilla muskelpaketet och sedan längs mankammen. Då behöver du inte tänka på något annat.

Så det gjorde jag. Och min terapeut ser kanske lite löjlig ut när han står och sträääääcker ut halsen så långt han kan framåt. Men vad gör det. Lite borst- och pysselterapi hjälper.