Backa uppför backe

Det fanns sådär med ork idag. Men – det fanns nog för lite markarbete. Juppe är kul. Han vill väl, det märks.

Vi värmde upp på ridbanan med att skritta på tygel, lite stanna, lite volter.

Sedan flyttade vi på oss när ridbanan skulle sladdas. Tänkte att det bara är bra att försöka få Juppes uppmärksamhet när det är full rulle i närheten. I början gick det sådär, sedan gick det bra.

Juppe vill inte springa bredvid mig, varför vet jag inte. När jag tar sats och joggar hamnar han på efterkälken och vill inte trava med. Det blir ett evigt tjatande och smackande. Trots? Eller bara undran över vad jag håller på med?

Backa är han i alla fall kung på. Så vi gjorde det uppför backen till stallplanen, den är ganska brant. Första gången gick det med tvekan. Andra gången när Juppe fattade att det inte väntade hästätande postlådor på krönet gick det med fart och energi. Godis och applåder!

Och idag fick jag äntligen iväg mejlet till Horze kundtjänst som handlar om det fina äppelgröna regntäcket som höll i tre timmar. Jag fattar att ett täcke inte kan hålla för bitglada kompisar, men jag tycker inte att ALLA fästpunkter till maggjordar och andra remmar ska lossna. Nu ska det bli spännande att se vad de svarar.

PS! Berätta inte för Juppe att byns samlade hästätande postlådor väntar på krönet.

Sassa brassa mandelmassa!

Jodå, en knapp timme längs favvodiket blev det, trots blåst som gjorde oss tårögda och halvblinda.

Juppe var stissig, men jag tyckte att vi skulle gå i snirklar och sjunga Per Gynth väldigt högt. Då andas man ändå rätt bra. Juppe gav upp, det blev mjukt och fint och lite mer sprutt framåt.
Efter lite sansad galopp och skrittandningspaus på det så blev det riktigt fräsig galopp. Ja, det går ju inte att hjälpa – det är skitkul! Det tror jag Juppe också tyckte, öronen pekade framåt och farten blev mer och mer galen.
Men – i slutet av diket så är det fullständigt självklart och säkert också skönt att sakta ned. Stor skillnad från när unge herrn sket i vad jag tyckte om saken när vi var nya bekantskaper. Man får inte glömma att vi faktiskt tajmat ihop oss och lärt oss massor. 🙂
Kan man sjunga Per Gynth högt och falskt på en tävling? Eller blir man svartlistad då?

Prestigegräl över lerig pöl

Det blåste som satan i dag också. Riktigt ruskigt. Vantar på och täckjacka och ändå var jag frusen när jag kom tillbaks till stallet.

Juppe var nervig från start idag. Äh, vi tar en promenad i skogen tillsammans tänkte jag. Juppe var lite studsig och nervig, men vi stannade för lite gräsmums här och var. Det lugnade ned nerverna något.

Och jodå, vid en lerig pöl på en skogsväg så bestämde jag mig för att Juppe skulle gå i det leriga vattnet. Varför? Ingen aning.

Juppe studsade runt och stissade. Jag tänkte att har jag nu kört igång det här så får jag se till att vinna det. Jag vet inte hur många gånger vi körde en volt runt pölen, någon gång fick Juppe en fot i pölen. Då berömde jag.

Han lugnade ned sig lite. Nu gick det att få ned två tassar. Och så några varv igen. Och så gick det i princip att få honom att gå som jag ville.

Innan dess trodde jag att han skulle slita sig och dra hem till stallet. Han var mäkta upprörd. Gah.

Slutet gott, allting gott.

Juppe fick smaska det han ville på vägen hem. Jag tycker det är kul att se vad han väljer, det är i princip det som inte finns i hagen. Rävrumpor, späda hallonskott, idag var gräsens sprängfärdiga frökapslar godast av allt.

Så här hade vi det:

 Alltid ,alltid, alltid kissa på rundan.

Hemma. Ah. Vad ska jag göra? Äta lite!

Blåsig improvisation

Vi körde något varv runt vårt favoritdike, tårarna rann på både Juppe och mig. Jädrar vilken blåst!

Sedan fick vi syn på bonden Alfs traktorspår som gick på tvärs över åkern, jag brukar aldrig, aldrig rida på åkrar där det växer grödor. Men här var det två traktorspår utan minsta spår av grönt.

Vi följde det och hamnade i skogen. Det märks att Juppe tycker det är kul när det blir någon liten happening. Lite blåsigt, lite läskigt, men helt okej. Och en timme till häst blev det ungefär.

Och vilken snygg häst!

Dessutom har snyggingen omedelbart börjat gå ned i vikt efter att betet reducerats och träningsnivån ökat. Det är min plutt det!

Juppe kan det där med backen

Sötmule såg ut att ha gått ned minst fem gram. Tyckte han såg liksom slankare ut över magen.

Vi hoppade in i ridkorallen. Juppe travar med helt nedsänkt huvud, mulen är precis vid backen. Det ser kul ut, och kanske en gnutta livsfarligt.

Fortfarande hör han inte skillnad på byt varv och backa. He, he. Nu klarar han nästan ett helt varv med backen islängd.

Hjälp, måste ju få honom att skilja på kommandona på något sätt. Ska jag byta till nytt varv kanske? Eller är det mitt kroppsspråk som är mysko och otydligt? Nåja. Kul hade vi i alla fall.

Juppe travar över cavallettibomarna med sprutt, och sätter en jädra fart när det är dags att hoppa över hinder. Det märks att han klurat på det där med avståndsbedömning. :-))))

Nya pjucks på kvällsrundan

Nu är vi där igen. 350 fucking kilo. Oj.

Hur gick det till? Eh, jo, jag fattar, men ändå. Stön. Nu är det reducerat bete och hårt jobb som gäller. Vi började ikväll. Tempoväxlingar längs favvodiket. Vi höll på länge, tror det blev mer än en timme till slut. Då var jag noga med att värma upp eftersom Juppe var stel i sin högra bakskank när hovis skulle sätta på nya dojor.

Han lutade som ett skepp i storm hellre än att lyfta höger bak för mycket. Det blev nästan lite tippa-över-varning. 🙂

Jag märkte i alla fall inget när vi red.

Jag tror Juppe verkligen börjar tycka att det är roligt att tölta. Nu känner jag hur ryggen förändras i läge när han ställer in sig på tölt-mode.

Det är fortfarande svårt att gå på tygeln, det blir himla lätt att huvudet slänger upp, men fläckvis får vi till det.

Och Juppe förstår mer och mer att det är jag som bestämmer tempo, dessutom känner jag när han är på väg att sakta ned och kan smacka på lite grand då.

En fin solig kväll helt enkelt.

En underbar kväll – på det hela taget

Juppe är en otroligt cool kille. Men även coola killar kan ha svårt för när en långtradare med släp skiter i att sänka farten på en jättesmal väg.

Nu hade han inga problem utan tog det hela med ro. Men jag stod i stigbyglarna och skakade ett fult finger åt chauffören. Blä för idioter.

Å andra sidan – Fluga med medryttare och vi hade en härlig runda över Näs. Sommarnätterna är här. Liljekonvaljer i blom, hembygdsföreningsfolk som grillade nära kohagar, nyfikna kossor i hagar – och en Argeisli som ropade på oss från andra sidan ån.

Det är tur att jag inte föder upp hästar

Kvällens plan var att invänta svalkan och ta en ridtur på en timme ungefär.

Samt att ta en sansat farväl av Juppes brorsa Ofsi som flyttar till Dalarna i morgon.

Det blev ingen ridtur, och det blev inte så sansat. Ofsi som har godisförbud fick godis trots förbud, han tittade så där allvarligt och uppmärksamt på mig som bara Ofsi kan. Ungefär här började gråthickningarna komma.

Fast grejen är ju att killen kommer att få det bra. Det blir kul. Så vi snöt oss och skärpte till oss.

Puss på dig Ofsi sötmule.

Och här bestämde jag mig för att inte hoppa upp på Juppe, jag tror han hade blivit rejält fundersam, jag var skakis värre. Juppes glidarvecka fortsätter med andra ord.

Hrmpf, magen blir rundare och . . .

H-J-Ä-L-P!
Juppe såg ut som en ballong på fyra ben ikväll. Sadelgjorden gick knappt att få ihop. Hela tiden när jag stod och gjorde i ordning grabben stod han och fes lustfyllt.

Gah. Dags att begränsa betet. Borde vara gjort igår antagligen.

Juppes glidarvecka tog ett abrupt slut. Det blev en knapp timmes slit längs diket som liknar en ovalbana om man är lite snäll.

Galopp en masse. Svettig kuse fick promenera med lång tygel emellanåt för att hämta andan och få ned pulsen. Sedan – på’t igen.

Men vi var på gott humör båda två när vi kom tillbaks till stallet. Pålle svabbades av med ljummet vatten – han njuter av allt pillepill den gosmosen. Och så fjutt på med flugspray!