Konstigt – nu ska Kaisa rida min häst

Här är hon, stallägarens spänstiga unga släkting. Kaisa har landat på gården för en månad för att spana in nya kusinen och för att hjälpa till med våra hästar.

Vaddå vila efter att ha kommit fram till Björksta i går kväll? Nu kör vi igång, sa Kaisa. Hon hoppade upp på Juppe och kollade alla gångarter. Han fick beröm för traven (och den är fin).

Det kommer att bli jättejättebra att få intensivhjälp att komma vidare med tölt och allt annat. Efter en omgång av Kaisa var Juppe helt slut, det syntes. Han fick mycket att tänka på finfisen. Bra det.

Så nu ska Kaisa rida min snuppis fem dagar i veckan. Och jag, ja . . . Eh. Putsa fönster kanske? Städa (ouäh)?

Allt har sitt pris, och det här priset betalar jag gärna. En tillriden häst mot att inte rida honom på en månad, jomenvisst. Och Juppe fick faktiskt följa med på svamppromenad på eftermiddagen, vi hittade fem kantareller och en aspsopp.

Och ett träd:

En timme på grusväg

I ärlighetens namn. Visst har du börjat försöka byta tempo själv igen Juppe?

Jag tar det med ro. Häpp, upp igen i tölt. Och så tänkte jag, Juppelito, i dag kommer en ung spänstig släkting till stallägaren. Nyutbildad på islandshäst, högsta betyg i ridning. Och jodå, jag har bokat hjälp.

Stackars Juppe. Det blir en tuff månad för dig misstänker jag. Och säkert kul, jag ser fram mot att både jag och Juppe ska plocka på oss mer kunskaper. I dag kände jag igen det där tjoffe, tjoffe, tjoffe. Tror det ser lika rätt ut som det känns och låter.

Två ystra – och en Juppe

I dag var dagen D för ihopsläpp av tre grabbar i hagen. De är ju kompisar från förr, så vi räknade inte med några större problem. Men ändå, grabbar är grabbar. Tre hästägare följde dramat:

Ser du? Hon öppnar LUNCHGRINDEN åt mig.

Elisabet, ursäkta. Jag tror något har blivit fel. Det fattas lite hö här.

Jaha. Sparat till just lilla mig. Trevligt.

Det är alltså det här som kallas ihopsläpp?

Fylkir: honom ska jag äta till lunch!

 Fast man verkar få jobba lite för det.

Om man fuktar tungan och liksom limmar fast höstråna får man faktiskt upp dom.
Vad brukar hon sjunga när vi är ute på promenad?

Det ska va gött å leva, annars kan det kvetta . . . 

 Öh. I denna ljuva sommartid, näh, resten av texten är borta.
 Hm. Så skiiiiiiimrande var aldrig haaaaaavet. Undrar vad havet är? Som gräs. Mycket gräs säkert.
Jag vill vara din Margareta, bara vara din Margareta. Pulsarna de slå, trallidalli då, öh, hm, hm. För diiiiiiigggg. 
Åhej. Så. Nu har jag gjort mitt. Skutt.

Semester – men inte för Juppe!

TJOHOOOOOOOOOOOOOO!

Min första-dagen-på-semester planering håller. Helt otroligt. Juppe och jag har dundrat fram längs vårt favoritdike. Nu är gräset så högt där att det når en bit förbi Juppes mage. Det är skitbra.

På något underligt sätt så jobbar Juppe som en liten maskin i det där gräset utan att jag behöver slita speciellt mycket. Han lyfter på benen och tjoffar på, det känns så bra.

Vi körde mycket galopp, och mitt i en raka så sa jag: kom igen Juppe. Nu ökar vi…

Och tjong – åker öronen framåt och Juppe slänger i turbon. Det är säkert vad vissa skulle kalla flängridning, men det är så jädra kul.

Efter 20 minuter hopade sig mörka moln över oss och vi gick tillbaks till ridbanan. Här hände undret. Juppe flöt på i en helt underbar tölt i vårt kämpiga varv OCH jag hörde takten, tjoffe-tjoffe-tjoffe. En halvtimme blev det allt som allt.

Vi flinade lyckligt åt varandra i stallet. Juppe fick på sig sitt nya äppelgröna sommarregntäcke – för vid det här laget öste regnet ned.

Så nu mumsar gossen gräs med kompisen i hagen och jag sitter med ett glas rosé i handen och lyssnar på när mannen står i köket och gör soppa på lammbitar och grönsaker. Life is good för dom goda.

Ah, det var en lektion vi behövde

Ja, jag säger då det. Vi slafsade ut på ridbanan, jag och grabben. Och på något sätt fick vi ordning och reda på allt till slut.

Det var varken min eller Juppes förtjänst. Saras hökögon naglade fast oss på volter och i skänkelvikningar.

Äntligen fattar jag varför Juppe börjat vrida vänster käke utåt, alltså vicka på huvudet. Det är ett nytt sätt att smita undan jobb i vår kämpiga sida. Då gäller det att jobba med HÖGER tygel och vänster skänkel, så att han även lägger tyngd i vänster tygel och söker tag där.

Det hade jag aldrig kunnat lista ut.

Både jag och Juppe var glada efteråt. Vi klappade kamratligt varandra på ryggen och småpratade på väg till hagen. Frid.

Juppe är lycklig igen

Att vara ensam i en hage får man ju inte ens vara, men det tror jag nästan alla hästar råkat ut för någon gång i livet. Blir kompisen sjuk så blir han.

I dag var det dags att hoppa ut från stallet TILLSAMMANS med Fylkir. Fylkir har varit på en andra omgång av inridning, nu är han tillbaks. I skadehagen står fortfarande A och blickar mjukögt på kompisarna.

Juppe är lycklig. Han log från långt håll i hagen. Det var inte lika lätt att få honom att komma till mig när jag lockade idag, men han kom. Med bulliga leende kinder och lyckliga ögon.

Fast jag tror att det är bra att öva på att behöva vara lite ensam också (nåja, aldrig så ensam att man inte ser kompisar i grannhagen). Det måste man också vara med om.

Gossen trivs!

Fffff-ffff-ffff-rrr-r-ry-serrrrrr

Jag hade ballat ur redan innan jag kom till stallet. Nä, det är för kallt. Det regnar. Jag är för trött. Skogen ligger för långt bort.

Och så står hon där Caroline, Flugas medryttare och putsar på gumman. Det går ju inte att fisa ur då.

En timme i skogen blev det. Juppe var stissig och slet och drog i tyglarna, jag kom tillbaks med aparmar och han med beaglemungipor. Suck. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra när han blir så. Att flytta sidvärtes något steg hjälper inte riktigt. Halvhalter en masse hjälpte lite. Nåja. Ny dag, nya tag.

Men skogen var najs även i regn!

Juppes lillebror – en sötchock!

Nej, nej, nej, nej. Jag ska bara ha en häst. När jag sitter och hummar det tittar min man på mig och säger ALLA bäbisar och föl är söta. Hitler var nog en jättesöt bäbis.

Fnys.

I dag fick jag hälsa på i stoflocken där Juppes fina mamma (damen i kappa) går, nu med en liten skönlockig kille vid sin sida. Som också råkar ha en ganska rolig bläs.

En till söt typ. Ett stoföl.

Och, som av en händelse, lite fler bilder på Hercules.
Han ser ut att vara så roligt tecknad runt ögonen, men det kanske växer bort? 

Stofölet igen.

Och: se där. En snygg långbent kille!

 Jovars. Söta de här också. Men inte lika söta som:

Pussvänligt mönster runt mulen på båda sidorna.
Vi åkte vidare till killarnas flock. Där var det lite mer rock’n’roll.

Ännu en fin Juppebrorsa. Lustigt. Lika ljus som sin bror.

Saras finfis. Draumur.

Och – den här. Vilken kille! Hoppla!
Skulle du mot all förmodan vilja köpa en så ful och eländig häst som Hercules (säkert elak också), så finns en annons på honom och hans mamma här.

Dag två av eländig svält

Lika besviken och storögd som Juppe såg ut i morse när jag lät honom och kompisen A byta hage, lika glad såg kompisen ut. Han såg fram mot en hel dag av ätande.

Juppe suckade och la sig i ett hörn i hagen i solen.

När jag kom tillbaks sen eftermiddag var Juppe i samma sinnesstämning. Vi körde 50 minuter av krusiduller på ridbanan, det gick hyfsat. Men, det märktes också en viss retlighet hos den unge herrn. Han var grinig helt enkelt.

Men sedan var det dags för hagbyte igen, och då började ögonen att le igen. Det var till och med kul att göra lite yoga:

Juppe says: trevligt, trevligt. Vi ses i morrn. Nu ska jag bara . . . 
Undersscchöka att tugg, tugg, hagen, svälj, är, rycka, rycka, smaska, smaska, okej.
Och A. Ja, han såg ut så här:
Men en som aldrig är sur, är stallkatten och kungen Roy: