Är Juppe van vid att bli varmskodd?

Öh, näej.

– Då låter vi bli den här gången, så slipper jag elda ner stallet också, sa nya hovisen Daniel van der Blij.

Daniel har flyttat till Västerås från Jämtland, och efter Kaisas varma rekommendationer kunde jag helt enkelt inte låta bli att testa honom som hovis.

Och vilken hovis!

Juppe har haft lite skruttiga hovar, och trots att det inte är mer än fyra veckor ungefär sedan förra skoningen så såg fossingarna faktiskt inte kul ut.

Och som nybörjarislänningsägare tar jag mig rätten att testa runt och bränna iväg ändlöst många frågor. Hur länge kan jag fortsätta ”skylla” på det? Har ju ägt Juppe i drygt ett år nu. Fast . . . det är ju faktiskt 30 år sedan jag red på ridskola och det är ju ett uppehåll som heter duga.

– Jag tror att förra hovslagaren helt enkelt inte vågat ta tillräckligt mycket av hoven, han har väldigt långa tår, sa Daniel.

Framhoven till vänster, gamla skoningen. Den till höger med avryckt sko.
Så här såg fossingarna ut efter behandling:
Visst ser ni skillnaden?
Jamen? Det där med att spara ut hovar och tyngd och hjälpa tölten och allt det där då?
– Jag har försökt sopa ihop hornbitarna från en hov och väga på en hushållsvåg, den gav inte utslag. Så det blir inte många gram.
När Daniel gav sig på bakhovarna krafsade jag ihop böset efter en hov och samlade i handflatorna. Det vägde verkligen ingenting. Rätt kul det där med finlirsgram och långa hovar och allt sådant som ska betyda så mycket. Ett är klart, jag vill ha en skoning som är bra för Juppe – vi satsar inte på SM utan på ett långt liv tillsammans och hållbara ben och hovar.
Jag fick en halv stroke när skorna ryckts av bakhovarna. Där satt sömmen direkt i sulan på höger bak (Juppes högra) och inte riktigt lika illa på vänster bak, men i sulan även där.
Vet att det var jädrigt bråttom och många hästar vid senaste skoningen innan den här gjordes. Något att tänka på som hästägare kanske, se till att hovis får gott om tid på sig. Eller kräv det rentav.
Juppe har haft problem med bakåtstrukna trakter, det har han nu med. Daniel satte på skor som var lite längre och som ska bli som en liten ”klack” på bakhovarna.
Prydlisch, eller hur?
Kan bli halvt galen när jag tänker på att Juppe haft en söm i sulan. Vi känner ju när vi får skräp i skon, hur ska då inte det kännas?
Ändå ställer han glatt och villigt upp på att dansa balett.
Älskar den hästen.
– Du tar det ju ganska bra ändå, sa Daniel. De flesta brukar vråla att de ska polisanmäla hovisen som begått ett misstag.
Nåja, gjort är gjort. Och man ska vara rädd om sitt lilla blodtryck.
Och jag tror inte att det var gjort av dumhet, utan av slarv och stress.
Det ska bli så roligt att provrida skoningen i morgon! Då är Juppe min igen, bara min, min, min. Och skoningen gjordes i går, men då orkade jag inte skriva. I dag borde jag ha sammanfattat Kaisas tillridning av Juppe, men det får bli i morgon. 🙂

Olja? Ska man använda olja?

– Äh, det är kundvård, sa Daniel. Men det är ju inget som är skadligt.

Unge herr Argeisli – en mycket snäll fyraåring

Alla hästar föds med olika förutsättningar.

Argeisli rör sig snyggt, han har lätt för att sätta under sig – det har han fått gratis av moder natur. Men, han har å andra sidan en sida som är lite kort och en en sida som är lång men stel. Och det går att jobba bort.

Jag stod och hängde som värsta 12-åriga stalltjejen i dag när Kaisa skulle köra ett pass med Argeisli. Det är så roligt att bara kika, och helt utan ansträngning levererar Kaisa också förklaringar till vad det är hon jobbar med och hur.

Argeislis pass börjar i princip inne i stallet. Han är en lugn och belevad typ. För att inte säga stencool. Varken lastbilar eller cyklar kan bringa honom ur fattningen. Däremot har han inte hästarnas flockspråk med sig fullt ut.

– Det gör att han inte riktigt förstår det där med eftergift. Så det har vi arbetat med.

 Kyssa stigbygeln. Jättebra för en stel häst.

– Vi får göra sådant som egentligen är lite för svårt och för tråkigt för en fyraåring, som skänkelvikningar och öppna. Det är för att få honom mjuk och liksidig.



Det är fint att se Kaisa till häst, det syns utifrån att både hästen och ryttaren lyssnar på varandra. Och så är människan så fullständigt, helt, äckligt avslappnad. Inte en liten muskel som stretar emot. Näej, vi pratar inte slafs, vi pratar buddhistisk lugn och ro. Suck.
 Kontroll och kontakt in i det sista.

 Visst var jag duktig?

 Jätteduktig?

Kan det bli en godis då?
Men gud Argeisli, jag skulle aldrig . . . Hur kan du ens komma på tanken?

Flyttfrossa!

I dag lämnade jag in uppsägningen av Juppes inackorderingsplats. Oj, oj. Så nervös jag varit för detta.

Jag vill prova på lösdrift och har hittat ett stall alldeles i närheten, drygt tio minuter bort med bil, som har det.

Juppe och jag måste också ha möjligheter att få hjälp på regelbunden basis, så är det bara. Och på Bäjeby gård finns det flera olika ridgrupper i veckan att välja på och kurser anordnas regelbundet. Bra ridvägar, lite mindre trafik på ”stora” vägen, egen ovalbana med belysning, ridbana och inte minst – enorma hagar med skogsdungar.

– Det känns som att vara tonåring och flytta hemifrån, sa jag med lite blanka ögon till Stallägaren.

– Det grejar du, sa hon och såg minsann lite blankögd ut hon också.

Phu, phu, phu.

Nu har Juppe och jag en månad på oss att packa ihop oss och städa efter oss.

Efter att jag lämnat in uppsägningen åkte jag till stallet för att mocka och för att putsa på fina hästen. Juppe var nervig och helkonstig.

Vägrade stå still när jag skulle borsta, körde upp huvudet och visade ögonvitorna.

Men vad i? tänkte jag. Vildsvin? Läbbig trafik? Flygvapnet har haft övningar just ovanför hagen? De andra hästarna såg ju hur lugna ut som helst?

Eftersom jag är en mycket klok människa kom jag faktiskt på ganska snart var felet låg.

Hos mig.

Den som följer bloggen kommer ihåg att jag inte vågade sitta upp på Juppe efter att jag råkat ut för ett överfall på jobbet med en sjukskrivning som följd. Jag hade inte heller velat ha mig på ryggen.

Samma grej nu. Juppe snappade snabbt upp alla känslostormar som åkte genom mig. ”Herregud, vad har jag gjort”, ”man vet vad man har men inte vad man får”, ”nu ska jag aldrig mer få stå och pyssla med Juppe i mysiga varma stallet efter den här månaden” osv, osv, osv.

Hoppas det går bra att sjunga i nya stallet också. Juppe och jag var hur lugna och frustiga som helst efter ett par hemmasnickrade verser av: uppå stallebacken, uppå stallebacken har jag en väääään, vacker är han, stilig är han, vacker är han när han dansaaaaar.

Sjunga är bra, gärna något lite släpigt folkvisebetonat, då andas jag rätt normalt rätt snabbt igen. 🙂

”Jag tror att Juppe vill vara ute längre”

Jomen, så här vid 21.30 är det bara 23 grader ute. Phu, pust, flämta, flämta.

Varje dag efter skräckupplevelsen knallar jag upp till stallet stax före 12. Mockar och fiffar och går sedan och hämtar Juppe. I dag såg han helt ut som sig själv igen. Blankpolerad skolgossemin när han fick gå in i svala stallet och kompisarna stod kvar med flugmolnen runt sig.

Nöjd. Så nöjd.

Lite mindre nöjd när jag kommer och ger mellis vid 16-17. Men ändå klarögt välmående, lite rastlös, men snygg, ack så snygg. Och pigg. Och sval!

Fick fatt på Kaisa ikväll på telefon. Hon sa:

– Jag tror inte det är någon fara att låta Juppe vara ute nu, jag tror att Juppe vill vara ute längre.

Kände att Ior-svansen som tappats bort tillfälligt bara tjong! satt där den skulle. Viftade eftertänksamt med mina överhettade åsneöron. Vinklade ena örat mot vardagsrumsfönstret som vibrerade av värme.

Nej. Nej, det vill INTE jag. NOPE. Niente. Nischt. Nein. Njet. No.

– Eh, (19-åring som inte fattar när hon träffat på en mur, en av många i ett kommande yrkesliv) fast jag tror att Juppe vill vara ute längre.

Slog ett kraftfullt flapp, flapp med öronen både framåt och bakåt bara för att kolla att de funkar som de ska. Det gjorde dom.

Juppe ska inte stå ute när det är som hetast efter att ha blivit så dålig för ett par dagar sedan att vi allihop trodde att han hade fångvarning. Och så var det värmeslag.

Hur det slutade? Mjo, Juppe får gå i en liten hage bakom stallet nattetid när det är svalt och skönt. Där kan han kolla in flera andra hästar och vifta på sina öron. Hans och killarnas vanliga hage har lånats ut till ett besökande sto nattetid.

Sedan får vi hoppas på svalare väder någon gång.

Lite lättare galen beskyddarmentalitet? Förmodligen. Bryr jag mig? Zero, zilch, zip, nada, nothing. Juppes väl och ve går före allt. Så här låter jag då.

Inser med lättare förvåning att jag slutat lyssna på folk runtomkring mig som vet bäst även på detta område. Rätt skönt. Det är ungefär som med barnen när de var små, alla andra visste bäst. Tog på mig svansen då också. Tror verkligen på fullaste allvar att ägaren till en häst känner vad som är bäst för sin kompis, den som har starkaste banden känner bäst hur vännen mår.

Sedan tänkte jag i mitt stilla sinne, nu står ju Juppe inne och bantar som in i bängen. Är inte det bra då? Oj, oj. Inte tänka för mycket.

Här kommer istället min imitation av den där fullständigt bänga, galna symbolen som används rätt flitigt på facebook (vore det inte kul om man kunde göra egna sådana med sitt eget ansikte). Så här ser skvatt galen ut:

Vi får väl som sagt hoppas på svalare väder – för allas skull.

Värmeslag – eller fångvarning?

Näej. Fy. Usch. Tvi vale. Blä, vilken kväll.

Nästan alla hästar i stallet hade förhöjd puls när de hämtades in. Juppe var dyngsur av svett och andades häftigt.

Och visst är väl hovarna lite varma? Kaisa och stallägaren tog kontakt med mig och jag klev över till stallet och fick höra vilken ledsam tropp som kom in från hagarna.

Jag fick ärligt talat en halv hjärtinfarkt. Eller rättare sagt, hjärtat sjönk ned någonstans i fötterna. Allt kändes så overkligt. Fång var det definitivt inte, Juppe stödde på framfötterna och rörde sig utan problem.

Kaisa tog puls och mätte andetag på pållarna.

Sent på kvällen är det äntligen blivit lite svalare åkte vi tillbaks till stallet. Stallägaren visade hur jag kan klämma med en visitertång på hoven för att se om den är öm. Jag klämde tills händerna blev rödrandiga. Juppe visade ingenting.

Halleluja.

Grabbjäveln väger 362 kilo, mer än han någonsin gjort. Nu blir det andra bullar. Jag tänker promenera eller rida honom en skrittur på kvällarna, alternativt tidiga morgnar. Kaisa säger att det kan betyda att Juppe tillbakabildar muskler, men det får jag ta.

Jag tänker så här: om jag – en pinnig människa mår som allra, allra bäst när jag går ett par mil om dagen i fjällen (jo, jag är funtad så) så tror jag att det är absolut bästa medicinen för min tjocka häst också. Jag tror inte på att (jo, om inte tid finns) att ställa in hästar i stall på hård diet – jag tror på att öka motionen. Så det tänker jag göra helt enkelt.

Förhoppningsvis försvinner en del av mina semesterkilon också.

Juppe och jag började med en kvällspromenad vid hand, det är så himla mysigt att promenera med honom. Vi fick se en älgko, bara en sån sak.

Mentalt redo för trots

Tycker den här bilden summerar dagens utflykt till ovalbanan i Björsbo rätt bra.

Alltså, jag är inte typen av ryttare som är jättenoga med att alla bilder på mig och Juppe ska vara fantastiska (alla ben ska peka åt rätt håll på båda två och sisådär), så för mig är det inga problem att bjuda på den här.

Först har vi då Kaisa och Thor-och-snygg, sedan kommer vi skramlande.

Juppe är inne i trotsåldern igen. Det känns lite grand som han inte är min häst på något underligt vis. Mycket har blivit så mycket bättre tack vare Kaisa (typ takten i tölten), men . . . nja, Juppe är liksom inte riktigt där, inte med mig.

Han pysslade hela tiden med sitt, och jag försökte förtvivlat få ihop något av det jag lärt mig för att få till till exempel en fin tölt. Juppe drog hela programmet av jävelskaper, och det gör han bra! Han ville till och med sticka i galoppen.

Jag försökte slappna av med mina rejält kortade stigläder (lättare att slappna av med korta säger Kaisa). In med maghelvetet (naveln ska liksom in mot ryggraden), ner med axlarna, armarna efter sidorna, fågelungar i händerna, ett bäcken som är rätt vinklat osv osv.

Prutt.

Kom du ihåg att ha slak tygel på innersidan i galoppfattningen? frågade Kaisa. Näej, inte kom jag ihåg det. Och inte blev det rätt galopp. Satan. Och faktiskt kände jag att min vänstra ljumske stretar emot något vansinnigt – jag lovar att jag ska stretcha varje kväll.

Jag fick i alla fall till känslan av att kunna driva, och fånga upp den energin med rumpetussen istället för att Juppe ökade takten – i skritt. Ja, det är en början. Och det var en häftig känsla!

Kaisa tröstade med kloka ord: ni är ju ute mycket och skrittar eller hur?

– Näej, vaddå, stretade jag emot. Vi skrittar ju inte bara.

Men ni rider ju mycket i skogen, då blir det väl mest skritt?

– Eh, jo. Det är klart, tänkte inte på det.

Då är det ju inte så underligt att ni har en bra kommunikation i skritt. Det är något ni gör mycket.

Häpp.

Så kan man också se på det. Mycket mer konstruktivt. Tölta mer = bättre kommunikation i tölt osv.

 Bäst man håller koll på Bettina och Juppe också i farten . . . 

 Vissa hade vett att hålla sig i skuggan. Det var fruktansvärt hett så här mitt på dagen.

Ja, phu, mycket att tänka på. Men – på något underligt vis är Juppes motstånd och trots ändå något jag känner igen. Det är faktiskt nästan så jag längtar efter att få ta itu med det.

Och så kan jag verkligen unna honom ytterligare ett par veckors duvning av Kaisa, he, he.

Tack Sara för att du greppade kameran! Det är guld värt att titta på sin ankstjärt och alla armar och ben. Och axlar. Och . . .