Vattenkammad exemplarisk gosse på kurs

Mungiporna åkte upp gradvis under hela gårdagen. Dags för gaedingakeppnikurs på Bäjeby med Anne Fornstedt (bland annat svensk mästare i B-flokk 2012).

Juppes och min första dag på Bäjeby = kurs = toknöjd.

Kursen började med ett teoripass, jättebra att få koll på vad som ger extra poäng i tävlingen och vad en riktig gaedingur är.

Med sex anmälda ekipage var det ju förstås rena lyxkursen. Kursen krockade i tid med flera tävlingar. Anne hade jättemycket tid för oss. Annica hade nog hoppats på åtminstone tio i gruppen.

Vi gick varvet runt och presenterade oss, jag passade på att gnälla lite om att Juppe testar mig och att jag inte riktigt får bestämma gångart.

Vilket otroligt trevligt gäng! Allt från 14-åringar till farmödrar. Avslappnat, vänligt och prestigelöst.

 Annica på Bäjeby och jag red samtidigt.

Kul, kul, kul. Pepp! Nu vill jag tävla!

Jag och Juppe lyckades pricka in fel galopp inte bara en gång … Och så säger Anne att det inte gör något. Det är helt okej i en gaedingakeppni. Tjohopppppp!

Annars? Juppe hade knutit en prydlig mental slips och hängt kring sin fina hals. Han skötte sig exemplariskt! Han var till och med JÄTTEFIN. Tölt? Javisst. Trav? Eh, vad menar du? Ahaaaaaa, trav. Klart det ska bli trav!

Och så vidare, och så vidare.

Förmiddagspasset skötte vi bäst. Dels var jag mindre trött då och lyckades tänka oftare på hur jag satt och var de flaxiga armarna höll sig och att suga in magen och allt vad det är. På eftermiddagen var Juppe och jag lite mer i geléråttemode.

Men det gick bra då med!

AAAAHHHHHH! Nu ska jag anmäla mig till EIRs klubbmästerskap och sluta gnälla på Juppe. Och går det åt pipsvängen så får det göra det.

Anne gratulerade mig också till att jag köpt en fin och trevlig ridhäst med helt rena gångarter. Trevligt byggd och långa ben – exteriören gör att han har det lätt för sig. Kul att höra. Jag är ju redan nöjd, men det är faktiskt trevligt att få kvitto på det också från gurusar.

På kvällen var det dags för ihopsläpp i grabbflocken för Juppe. Det funkade också jättebra, lite gnissel och vevande framhovar – men inte mer än det.

 The Boss.

 Påse fylld med avledande hö.

 Juppe spanar in sina nya hoods. Ligghallen, jaha. Välhalmad. Nice.

 Juppe längst till vänster. Som ni ser, ingen större dramatik.

Det är så skönt att ha en häst som kan prata flockiska,
som kan hästars sociala regler och inordnar sig i dom. 

 Back, Juppe fick flytta på sig.

Till slut fick bossen tid att hälsa lite på mig också.
 Trevliga respektfulla hästar, det ska bli kul att lära känna gänget.
Fick ett mycket bra första intryck.

 Juppe var ganska metodisk i sitt utforskande av grabbarnas hagar.
Han följde staketet och spanade in var det kunde tänkas finnas lite gräs.

En av skogsdungarna.

Lilleman i gänget. Så söt.

Lillebror till Argeisli från förra stallet. Visst är de lite lika?

Förstå så kul det här gänget kommer att ha!
Annica blev så stolt när hon såg lillemans deltagande i utforskandet av nya flockmedlemmen. Grabben föltuggade och visade på så sätt att han inte tänkte lägga sig i de vuxnas diskussioner.
Tror alla var lite sega vid det här laget. Kolla in bossens gäspning till vänster i bild i filmen:

Juppe fick en liten fästmö

I dag flyttade Juppe 1,2 mil till Bäjeby gård.

Han är en cooling min kompis. Lite läbbigt med ny och lite trängre transport, men säg det hinder som inte kan övervinnas med hjälp av en godis.

Eftersom det är kurs i morgon så fick Juppe en egen liten hage, granne med tre ston och inom synhåll för den stora grabbflocken.

Ledarstoet var mindre nöjd över att Juppe hellre tittade på grästuvorna i hagen än på henne. När lilla fuxen Embla vågade sig fram till staketet för att hälsa smälte däremot Juppe. Det blev till och med några pussar såg det ut som. 🙂

 Cooling med Embla i bakgrunden.

Bäst att göra sig fin inför kursen. Och att hålla ett öga på fästmön.
Och jisses vad prylar vi ändå lyckats samla på oss, det märks nu när allt skramlats ihop och ska flytta med . . .

Magisk sista kväll i mysiga stallet

Ja, vad säger man. Kafloing upp med stalldörren mot hagarna, och så ser jag det här. 
Ett gäng skatter. 
Juppe, jag tänkte vi skulle passa på att samla ihop oss nu.
Vem vet om det tänker regna igen?
Kolla upp är du snäll så får jag en snygg bild på dig med regnbågen bakom.
 Japp.

Men gud Juppe, kan du inte sluta tugga?
Och lyft upp huvudet lite är du gullig.
Visa ditt muskliga manliga jag. 

Jag tuggar väl inte?

 Perfekt! Där satt den!

Phu. Du kan väl säga till när jag kan släppa ut magen!

Jag ska bara . . .

Men du, kom nu då.
Kolla färgen på himlen där borta, vi lär ju rappa oss på.

Vad tjötar du om? Jag är ju snabb!

Det blev en finfin timme i skogen med en superhungrig Juppe. :-))))))

Oj, oj. I morgon är det flytt som gäller. Gladnervöst. Pirrigt.

Tänker på dryga året i mysiga stallet. Tänker på äventyret med Juppe som antagligen inte skulle ha blivit av alls om inte stallägaren peppat. Näej. Jag hade inte vågat köpa häst utan hennes stöd. Så är det.

Juppe betyder väldigt, väldigt mycket för mig. Han är guldkanten i mitt liv, så det stödet betyder mycket, mycket för mig.

Tänker på ett tillfälle i stallet när jag tackade stallägaren för hennes ändlösa tålamod med mina oroliga frågor. Hon sa: du får betala tillbaks någon gång med att hjälpa någon annan som behöver hjälp.

Jag lovar.

Det känns långt bort att jag skulle kunna hjälpa någon, men jag vet vad stödet betytt för mig. Både stallägarens och Supersnällasilversaras. Jag har fått ett rikare och roligare liv med Juppe.

Nu blir det nya äventyr.

I morgon ska du flytta Juppe!

Ja?

Alltså igen, från stallet till ett nytt ställe! Ett med många roliga kompisar, det blir bra!

Ja. Du, glöm inte mitt hö är du snäll. Känns lite viktigt så här inför natten. Det där med flytt tar vi i morron.

Skrattade så jag höll på att trilla av

Vilka intressen man än får i livet, som man verkligen tar tag i och lever ut – så leder de till nya härliga bekantskaper.

Flugas medryttare Caroline är en sådan nykompis. Väldans mycket yngre än mig, så går man efter konventioner så borde vi knappt prata med varandra. Men – så är det det det där magiska med djupa intressen, de suddar bort både ålder och yrken och stadier i livet och allt möjligt. Ikväll blev det bara fnitter och ett härligt gott humör kvar.

Och jag är så tacksam.

Jag är så tacksam för att jag lärt känna Caroline och för att vi kan ha det så där ruskigt kul ihop. Vi var nog rätt trötta båda två när vi fiffade i ordning pållarna. Men – både Fluga och Juppe var i form. Fluga var riktigt pepprig rent av.

Det blev en liten sväng i skogen, men så vände vi eftersom Fluga ser lite dåligt och vi tyckte att det började bli mörkt. Vi styrde ut mot stubbåkrarna istället. På hemväg tänkte vi en liten galopp.

”Liten” galopp sa Fluga med morse-kod med öronen till Juppe som telegraferade ”eller hur” tillbaks. Vi andra fick bara hänga med.

Ju mer jag skrattade och ju mer kroppen liksom flöt ut i amöbaform desto roligare hade Juppe. Jädrar vad han kunde galoppera helt plötsligt. Både Juppe och Fluga fnittrade hejvilt när vi kom tillbaks till stallet. En härlig kväll, en sån där som man får ny energi av.

Nu måste jag och Juppe bara lura iväg Fluga och Caroline på inspektionstur till nya stallet. Det grejar vi när Juppe och jag installerat oss. Det okuliga är nämligen att det här var sista turen med Fluga o Co, före flytten.

Gladpepplektion med Ida Ljungberg

Jag var lite fladdrig i magen inför kvällens lektion. Fladdret gällde mest det där att Juppe testar mig så in i bängen igen.

Ida Ljungberg har ridit in två av stallägarens hästar och är utbildad instruktör. Upptäckte också att hon är bra på pepp, alldeles så där naturligt.

Hur det än är så har jag börjat skämmas för att jag har haft Juppe i mer än ett år och att vi inte trillar över den där jävla tröskeln in till gångarter på mina villkor och tölt utan en evig kamp om herraväldet.

Jag fick berätta om Juppe och mig. Det gick lätt och var rätt kul att berätta för Ida om Juppes hårda test av mig efter tillridningen i somras. Vi har ju både gått ett steg fram och ett bakåt och ett åt sidan, på något vis. Somligt går mycket lättare (Juppe är känsligare för hjälperna) och annat går svårare (Bettina får bestämma tempo och gångart).

 Kvällens sötaste publik. Alice, fotografen Carolines dotter.

Juppe och jag fick köra i tajta volter runt Ida. Jag var livrädd, där stod hon med fin rund gravidmage och hejjade på mig och snuppis.

”Juppe är ovanligt stor för att vara islandshäst, därför blir det extra viktigt att du arbetar igenom hela hans kropp, han måste jobba genom kroppen”

Japp, det har vi hört förut.

Vi snirklade, gjorde halvhalter, jag ställde Juppe i mitt tycke groteskt mycket, red serpentiner.

”Det är viktigt att du inte håller för högt tempo, jag tror inte du hinner med annars om han vill gå över i trav eller bryta av”.

Japp, Helt rätt. Men ska jag vara ärlig (och det sa jag till Ida) så har jag varit lite rädd för att låta Juppe gå långsamt, det har känts som att han bara ska sluta tölta då. Tappa farten, typ.

”Ni är så nära, så nära! Det här är jättekul, det här är det roligaste av allt att jobba med.”

Så skönt att få höra det när hundögonen börjar hänga lite.

”Du måste våga, det är dig det hänger på. Du ska inte vara rädd för att göra något fel, det är bara att testa!”

Det ska jag ha med mig. Det där med att det är kul att vara nära ett genombrott och att jag ska våga experimentera lite mer. Testa.

Tror det blir jättejättebra att få lektioner en gång i veckan i nya stallet. Ser fram mot det så mycket. Jag saknar inte disciplin att knalla till stallet och rida varje dag, men jag är lite skraj för och hinner glömma för den delen också vad det är vi borde jobba med på ridbanan.

Och det härligaste av allt: ”du har en jättetrevlig häst med fina gångarter”. Kommer ihåg hur det var att vara småbarnsförälder och njuta av kommentarer om de små änglarna. Det här kommer absolut i närheten. 🙂

Juppe fick inte följa med

Min man Jesper som generöst erbjudit mig att kalla både honom och hästen för Jusper (har sluntit med tungan några gånger) och jag har kryssat till Åland. Juppe fick stanna hemma.

Är det bättre klang i Juspiter?

I lördags red jag honom en knapp timme, han hittar på de mest makalösa hyss för att slippa hålla den gångart jag vill. Då slänger vi väl i backen då, tänkte jag och passade in Juppes rumpa i en uppförsbacke på en åker. Då bidde han sur, gossen.

Tror egentligen att han behöver lite semester från mig. Jag känner igen det här. Han är apless helt enkelt. När kurser och flytt och hela konkarongen är på plats så ska han nog helt enkelt få vara häst rätt och slätt en vecka. Eller en knapp vecka. 🙂

Han slapp mig i alla fall i dag. I morgon blir det heller ingen ridning, då är det after work på jobbet. Men på tisdag – då är det lektion. Tjohoooo!

Fredagsmys

I dag plingade klockan tio över fem i morse. Men – det fina är att då kommer man ju hem mycket tidigare också.

Mannen undrade om vi inte skulle ta en sväng i skogen och kolla efter svamp. Klart vi ville. Det blev en härlig timme i skog som doftar så där som bara skog doftar på hösten när det kommit mycket regn och när solen precis har legat på lite lagom.

Jag tror att det här är det allra mysigaste Juppe vet. När vi plockar svamp är det helt okej att mula i sig allt man kommer över om man heter Juppe.

Tror det behövs som motvikt till tölt och trav och galopp och skritt på mina villkor.

Juppe luktade intresserat på varenda svamp vi kasserade och tittade lite medlidsamt på oss. Nä, det hamnade inte så många i korgen, men en liten smak blir det ikväll i alla fall.

Bättre och bättre dag för dag

Jodå, jag får bestämma tempo lite oftare nu. Men – att vara helkoncentrerad på att Juppe inte bryter av gör också att jag faktiskt inte har en aning om han töltar rent. Det blir för mycket för mig att hålla reda på.

När sista pölen på vägen dök upp och Juppe förstod att jag baske mej inte tillät trav gjorde han det sötaste lilla hopp man kan tänka sig. 🙂

Blir lite sugen på att hoppträna. Variation är inte dumt.

Och är så glad, så glad. Har en lektion att se fram mot på tisdag, och dagen efter att Juppe flyttat till nytt stall är det kurs där som vi är anmälda till. Kolla in det här. Verkar kul eller hur?

Mungiporna pekar uppåt – roligt att ha lite happenings framöver.

PS! Grannens hästar har fått en liten beteshage en bit bort från ordinarie hagen. Det betyder att de måste ledas dit. Juppe och jag tajmade precis deras gräsätartid med vår motionsrunda. En av grannens hästar gjorde ett milt uppror, och jag blev lite rädd. Jag tänkte att nu jädrars sliter sig nog hästen och kommer efter oss, jag greppade spöet på ett stadigt sätt och gjorde mig mentalt beredd. Vad gjorde Juppe då? Hästen som aldrig, aldrig har gnäggat på en lektion eller öh, ja, över huvud taget. Han spänner upp sig och gnäggar!
HA, HA! Snuppelito.

Pyspunka – på mig

Nnnnnnääääej. Uff. I dag fick det duga med lite puts och check av pålle (som hade ett sår på ena bakbenet, aaaaaaaaaaaaaa).

Ställde in snyggingen i boxen vid 18-draget och sa hejdå.

– Skojar du? sa Juppe.

JAG vill bestämma gångart

Det vill JAG också, sa Juppe och bröt av från tölt till trav för hundraelfte gången.

Vet inte vad det är som håller på att hända i mig. Uppmuntringspinnen kom fram igen. En helt ny och färskinköpt balansuppmuntringspinne från Glada hästen i spiltan.

Somligt går så himla bra, som att jag försöker att hålla käften när Juppe gör något som är bra och som jag beställt. Inte vara där och rycka och picka och knöla och dra.

Braaaaaaaa Bettina!

Men, sedan är det ju det där med Juppes åsikter om gångart. Varför tölta när man kan skritta. Skritt är oerhört mycket mer energibesparande och trevligt.

– Då hinner vi prata ordentligt om vad vi gjort under dagen, sjunga lite och så där, sa Juppe. Titta vad fint det är så här i skymningen. En hjort!

– Mjaäh, sa jag. Det är ju jättetrevligt det här, men du. Vi är ju ute en timme per dag, då får vi ju faktiskt se till att få lite saker gjorda. Vi pratar ju så mycket ändå, i stallet och så menar jag.

Jag kortade tyglarna och smackade på kompisen. In-med-rumpan-och-upp-i-tölt-då.

Juppe töltade som en gammal trött grålletraktor. Det kändes som det fattades minst en cylinder av någon sort.

– SMACK! SMACK!

Här kom skänklarna in i bilden. Juppe hostade igång på alla cylindrar. Och dog när det dök upp en pöl på vägen.

Vände och skrittade tillbaks en bit. TÖÖÖÖÖÖLLLLLTTTT!

Vid pölen använde jag uppmuntringspinnen när jag kände att pålle höll på att självdö.

Ja, och så fortsatte vi ett par gånger. Till slut kände jag att jag i alla fall fick bestämma fler gånger än Juppe, till exempel sista gången innan jag bad honom bryta av till skritt. Då blev det fika! Massa gottis i vägrenen.

Juppe pratade väldigt enstavigt på väg hem.