”Jag håller andan tills jag dör”

Det är inte så dumt att ha katt.
Det är samma princip. I princip. 
Alla medicinsprutebilder: Judit-Karin Jacobsen.
– Jag håller andan tills jag dör!
– Mig kan du inte lura i medicin i pastaform bakom tungan.
Juppe. Hästar andas inte genom munnen. Hästar andas genom näsborrarna och där har jag ju inte sprutat medicin.
– Spelar ingen roll. Jag håller andan från och med NU.
Det blåste så in i Norden att jag gav upp idén att promenera med Juppe. Tänkte att han nog har fått nog motion i sin hage i dag. Vi tog en lätt gräsätarsväng på vägen förbi hagen bara.
Mycket borst blev det också. Tänkter att det är extra skönt när man inte kan få kompiskli i hagen.
Sedan var det dag för hagtajm igen.
 – Okej! Vad gör vi nu? Följa John? Tugga på varandras svansar?
Nej, nej. Nu ska du bara ta det lugnt, Juppe. Chilla, bli bra i benet du vet.

Muttra, muttra.

– Iiiiihhhh, det blåste på mig!

– Du, du. Vi leker att det blåser på oss och så blir vi JÄTTERÄDDA. 
Nämen, du får inte springa på det där benet. Så är det bara.

– DU, jag vet. DU springer först, och så springer jag efter! Ja! Det blir kul!
– Så här!

– Vad sur du är! Vad är det med dig?
Fmpfff. Ses i morrn Juppe. Då ska vi ta tempen igen, Det blir väl kul så det räcker?

Inget fel på Juppes aptit

Så skönt att se en gosse som mådde bra ikväll. Alla fina franska nerver i behåll också, han hoppade glatt när det dök upp besök på stallplan. Sedan solade han sig förstås i glansen av all uppmärksamhet.

Ingen feber, inget som gjorde ont när jag klämde på bandaget och som sagt – sannerligen inget fel på aptiten.

Vi tog en pyttepromenad. Juppes värsta mardröm (en av dom) slog in. På väg mot stonas hage passerar man en trång gårdsbild. Iiiiihhhhh! Idag stog en bil runt en knut. Hjärtsnörp. OCH dörrarna till ett garage stod öppet.

Tur då att det inte var ett hästätande monster som bodde där utan bara Annika och hennes folkracepärla. Juppe hårade nådigt av sig på röda, moderna bilen och sniffade misstänksamt på Annikas händer som luktade både olja och målarfärg.

Det var väl ungefär den spänning vi fick. Nej, jag fick lite till, för jag skulle ta tempen på Juppe. Vi fick flytta in i stallet eftersom Juppe bestämde sig för att flytta sin rumpa så snart jag kom i närheten av den när han stod utomhus.

Lite tajt uppbunden i stallet kom han inte undan. Ingen feber. Han står väldigt demonstrativt som en katt som skjuter rygg när man tempar.

OCH jag lyckades få i honom antiinflammatoriska medicinen helt själv. Gjorde som Annica sa, en liten klutt i taget och långt bak i gommen, då blir det inte så lätt att moja ut den med tungan och spotta ut.

Man lär så länge man lever. Både jag och Juppe var nöjda med kvällen.

Snäll och hjärtskärande tapper

Jag är helt slut i rutan. Men nöjd. Och så stolt och glad över min fantastiska häst. Vilken häst jag har!

I dag kom Camilla Ahrenbring från Distriktsveterinärerna i Fjärdhundra till stallet. Jag vet att många rynkar lite på näsan åt distriktare, men jag måste säga att jag är jättenöjd.

När jag bokade sa jag förstås vad det gällde och bad att få en veterinär som är inriktad på hästar. Camilla dök upp. Trevlig, förstående, lugn, metodisk och noggrann.

Vi började med longering, japp, Juppe visade hälta. Och så vanliga böjprover. Böja högt, ruscha iväg i trav. Böja lågt, osv, osv. Det tog sin tid.

Och så var det dag satt börja bedöva för att se exakt var hältan sitter. Först ”kopplades hoven” bort, inte musklerna som styr hovarna utan bara där det kan göra ont. Det gjorde ingen skillnad.

Sedan kotan.

Juppe fick beröm och kallades ”en ängel”. Många får kalla in extra krafter för att hålla hoven när det är dags att sticka, för det känns verkligen. Men jag kunde hålla Juppes hov, visserligen fick jag hålla emot när han ryckte till för sticket, men inte mer än så.

Han tittade med milda och snälla ögon på oss och ställde upp på det hela.

När kotan bedövades syntes det på hela Juppe att det var skönt. Då gick det bra att trava på volt. Lite syntes det, men inte mycket – och då är frågan om bedövningen tagit fullt ut eller om det är något annat. Omöjligt att säga.

Veterinären bestämde att Juppe skulle få en kortisonspruta i kotleden. Noggrann tvätt och sterila handskar och ett noga placerat stick. Nu såg Juppe ledsen ut i ögonen när det skulle sprutas, men han var en ängel den här gången också.

När man sprutar lednära, inte i leden om jag förstod saken rätt, så kan det hända otäcka saker. Så nu är det noga att mäta tempen varje dag och att hålla koll på om Juppe börjar halta kraftigt. Då handlar det om timmar med att hinna till kliniken för att spola ur leden.

Juppe fick ett stiligt bandage för att hålla området rent ett par dagar till, på torsdag eller fredag kan jag ta bort det.

Varje dag ska han dessutom få antiinflammatorisk medicin som en pasta på tungan. Snällannica hjälpte mig med det och lovade att fixa hela veckans doser.

Om två veckor vill Camilla komma tillbaks och kolla Juppe. Visar han ingen hälta då är det dags att långsamt, långsamt sätta igång honom. Visar han hälta är det dags för klinik och för att röntga och ultraljuda och gå vidare.

Så nu är det bara att hoppas.

Och Juppe har det bra. Han fick en fantastisk sjukhage granne med grabbflocken. Eftersom hagen inte används så hade gräset växt upp. Juppe gick nästan upp i split av glädje.

Kanske är han inte helt snäll. Tyckte han ropade till alla grabbkompisar som nästan hängde på staketet – är det där det är fest eller? Tugg, tugg, smask, smask.

Och promenader ska vi ta varje dag. Men inte så långa som vi tagit hittills. 20 minuter effektiv promenadtid, betespauser helt okej. 🙂

Nu blir det ett andra glas rosé, because I’m worth it. Och för att mina geléråttenerver behöver det. Det har varit en anspänning det här.

Välkammat ikväll

Det blåste som sjutton så jag och Juppe låste in oss i stallet. Humptihumptidum. Juppe tuggade hö och jag borstade och borstade och borstade.

Tror det blir som meditation för oss båda två.

Till slut började kompisarna trilla in för lektion (buhu). När en hink for i cementgolvet hoppade många hästar jämfota. Juppe tittade upp en halv sekund med lugn koblick.

Skäms inte ens längre för att jag pillar med kattkam med Juppes hovskägg.

Men – det märks att det är något mysko när jag kratsar hans hovar. Han gillar inte att all tyngd hamnar på ena framhoven. Blir bra att veterinären kommer på tisdag.

En artig ostkrok

Promenadproffs.
Juppe hoppar jämfota redan när jag hämtar honom i hagen. Äta, äta, ääääätaaaa! Den lilla grisen vet att vi ska gå på gräspromenad.
Killen gör vad som helst för att vara till lags. Han är en artig ostkrok böjd runt mig, två klotrunda ögon har full fokus på mig. Är det okej att äta nu? Nu då?
Jag blir jättenervös. Juppe har inte koll på ett enda av sina ben. Han vill bara ha full koll på när det går för sig att ta för sig.
Sötmule.
Det hjälper inte att få äta ett tag heller. Han är lika ivrig för det. Förstår nog att gräset är supergott nu.
Hage? Jag vill inte vara i någon hage!
Kompisar? Jag har inte en enda kompis här! Du är min kompis! Vi går och äter!
Eh, syns i morrn Juppe.

Nåja

Hörde mig själv kvittra för kompisarna i stallet om att det ändå är ganska skönt att promenera med Juppe. Att det är jättebra att jobba med lydnad från backen.

He, he. Snacka om helomvändning. Från total katastrof till myspys. Suck. Ja, ja. Jag kanske är jättebra på att lura mig själv? 🙂

Dagens skogs-Juppe

Det braiga med en halt häst är att jag får motion på ett helt annat sätt.

Och – jag har upptäckt att Juppe blivit fräck. När vi började promenera ville han får förbi mig. Nu har vi spankulerat ihop några dagar och han håller sig på sin plats, jag går först. Jag bestämmer dessutom när det är dags att äta.

Jag är rädd för att han ska sticka mulen i en nyvaken huggorm, så innan han får äta vill jag hoppa och stampa lite där det ska ätas. Sedan är det varsågod. 🙂 Behöver inte undra hur det ser ut om någon ser oss.

Stilla frid. Och vilken ljuvligt varm dag.

Inte riktigt superimponerad

I måndags morse ringde jag hästkliniken Mälaren och hörde mig för om veterinärtid för att kolla upp Juppes hälta.

Trevlig kvinna berättade då om en veterinär som åker runt i bil utrustad med röntgen och ultraljud och allt man kan önska sig. Hon skulle be henne ringa upp och boka tid.

På måndag eftermiddag ringde jag igen och frågade om de glömt mig, möjligtvis. . .

I morse mejlade jag mina kontaktuppgifter igen, tänkte att kanske något telefonnummer saknades.

Och nyss, vid 14-draget på tisdag ringde jag upp igen och hörde mig för. Då hade den stackars kvinnan som tar emot samtal fått besked av veterinären att hon har en tid om TRE veckor.

– Men, är det så bra när det gäller en hälta? Eller det kanske inte gör något, undrade jag.

Det blev tyst.

Jag och Juppe var istället välkommen att komma in till kliniken. Här måste jag ju säga att jag blev skitsur. Jag har tagit ledigt på tisdagar för att njuta av våren. Vilket jag sa i måndags, det vore bra om veterinärbesöket blev av en tisdag.

– Vill du komma i morgon?

Suck. Nej. Jag ville inte komma i morgon, jag har ju ett jobb att sköta också. Eller, hade jag vetat igår att jag skulle behöva åka till Sigtuna hade jag ju bytt ledig dag. Men nu fick jag inte veta det.

Kort sagt. Jag nappade på en tid på tisdag i nästa vecka. Så fram till dess får Juppe och jag gå våra små promenader då. Och det gör inget. Men vilket knepigt bemötande. Och vilket krångligt sätt att boka tid.

Och nu ser jag att veterinären som jag och Juppe ska träffa har tandproblem som specialitet. Eh. Jag kanske ska boka om på en annan klinik helt enkelt? Vill ju ha någon som är bra på hältor.

Jag kommer att bli smal! :-)

Perfekt! Jag och Juppe gick halvmilen ikväll igen. Lite grusväg, lite traktorväg, lite skog. Mycket att mumsa på för Juppe.

Trivsamt för båda. Såg inget på Juppe att han har ont. Gudskelov. Han äter som en skördetröska.

Han är så rolig. Vi mötte traktor med något monsterartat på släp på trånga grusvägen. Vi klämde upp oss mot stonas hage och tittade på när den slamrade förbi. Inga problem. Juppe fattade inte ens varför jag tog upp en morot att distrahera honom med. Men den gick ju ned.

Stickade tröjor däremot. Uj, uj, uj.

Avelsstonas hage = fanclub. De höll koll på oss och mötte upp när vi knallade hemåt. En viss liten vän tittade mer än andra på Juppe . . .

 Kolla fina magen till vänster.
Det ser så tungt ut, och magens innehavare ser så mild och tålmodig ut.
 Åh, Juppe!



Han är så SNYGG!

Jag vet. 

Och i morse fick jag fatt på veterinärkliniken jag ville få fatt på. Veterinären skulle ringa upp. Vid lunch ringde jag och undrade, och kvinnan skulle påminna . . .

Nåja, i morron kanske någon ringer upp. Nu har jag i alla fall lugnat ned mig och förstått att Juppe inte är färdig för slakt riktigt ännu.